The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola, genomför deras tester och ihop om att föras till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.

Swecon 2016: Fantastika 17-19 juni

Jag är en mycket kvällstrött men väldigt morgonpigg människa som dessutom snabbt blir utmattad av att umgås i längre perioder med andra människor, vilket inte är en ultimat kombination för sf-kongresser. Jag var trött redan efter att ha navigerat Stockholms kollektivtrafik på egen hand (eller nåja, med Nahal på direktsupport via FB-chatten medan jag virrade omkring vid Slussen). Trots det stannade jag uppe några timmar längre än Fia som jag delade rum med och klampade in vid två med Nahal som skulle låna en tröja och väckte henne.

Fia och jag har en fin tradition när vi delar rum där jag väcker henne (oftast på morgonen, förvisso) och säger något kort, varpå hon säger ”va?” och jag ber om ursäkt för att jag började prata trots att jag vet att hon inte hör utan sina hörapparater, varpå hon säger ”va?” och jag försöker framföra att det inte var något viktigt tills Fia sätter på sig hörapparaterna för att höra mig säga att det inte var något speciellt. Att hon inte kvävt mig med en kudde i sömnen ännu säger en hel del om hur bra jag uppenbarligen är att dela rum med i övrigt. Eller kanske för att jag är den enda som tycker det är behagligt att somna till prasslandet av en dillchipspåse.

På årets Swecon hade jag tackat ja till att vara med i fem programpunkter samt förberett mig på att lägga fram ett bud för nästa års kongress tillsammans med Nahal. Jag hade däremot inte anmält mig till kongressen. Efter några minuters förvirring (”Men jag måste ju vara anmäld? Eller?” ”Har du fått något bekräftelsemejl?” ”Eh…”) fick jag en badge och blev insläppt. Jag började därefter kongressen starkt med att gå till Alvarfonden och erbjuda hjälp att packa upp för att istället hitta en bok jag ville ha och stå och stressa Anglemark genom att be om att få lägga undan den medan han försökte arrangera antikvariatet. Fick ge upp, gömma boken på ett strategiskt ställe bland de andra och gå och äta middag med Isabelle och Karin istället. Det var väldigt trevligt och maten var god, men jag kunde mest tänka på We Remember Octavia Butler-panelen jag skulle moderera en timme senare och slängde i mig maten för att springa tillbaka till Alvarfonden och köpa Blood Music och sedan till Green Room för att möta upp paneldeltagarna.

Jag var rätt så nervös eftersom det bara var andra gången någonsin jag modererade en panel och dessutom en panel om Octavia Butler. Jag hade bra frågor förberedda, men tappat nästan halva min panel på grund av sjukdom och deadlines och ville så gärna att det här skulle bli bra ändå. Butler är viktig för mig, för panelisterna, för sf-fältet som helhet. Hennes verk förtjänar en bra diskussion. Men det gick bra – vi täckte bara ungefär tre av de teman jag förberett så det blev ett bra samtal, med andra ord. Vi avhandlade bland annat Butlers stilistiska skickligthet, hennes skarpa och komplicerade maktanalyser, identitet och kropp i hennes verk samt hennes inverkan på genren. När vi diskuterade hur Butlers skrivande till stor del också handlar om ”writing myself in” började Caroline prata om en av Butler essäer som finns i samlingen Bloodchild and Other Stories, som jag hade med mig. Hon började febrilt bläddra i den på jakt efter ett något citat, hittade det inte och slängde boken till mig för att jag skulle leta upp det. Utan att faktiskt egentligen veta exakt vad jag letade efter lyckades jag ändå hitta det. Eftersom jag inte har så mycket erfarenhet inom detta, utgår jag från att vara förutseende nog att inte bara ta med de böcker panelisterna vill citera utifrån utan också lite på måfå lyckas hitta rätt sidor är sådant som normalt förväntas av bra moderatorer. Skämt åsido så blev panelen väldigt lyckad, så tack igen till panelisterna som sa bra och intressanta saker om Butler, och jag hoppas att alla som var där börjar läsa henne. Vill en läsa hennes antagligen bästa verk, läs Kindred. Vill en läsa något med mer utpräglad sf-tematik, börja med The Xenogenesis Trilogy eller ”Bloodchild”.

Rent officiellt gophrade inte Nahal på den här kongressen, men det stoppade inte henne att göra det ändå när såväl jag som gophern blev förvirrade över tiden på Butler-panelen eller börja vifta med skyltar under en annan panel jag var med i när gophern plötsligt försvann. Det är det fina med sf-kongresser – alla drar sitt strå till stacken på något vis. När Nahal väl lyckats få tyst på oss var det dags för henne att intervjua Maria Turtschaninoff. Det var en bra intervju om ett intressant författarskap. Det sades mycket som var citatvänligt, men roligast var kanske när Nahal, på tal om skildringen av mäns våld mot kvinnor i böckerna, sade, ”It sticks with you because its so horrible… But not, like, horribly written or anything!”

Därefter missade jag panelen om Feminac eftersom jag var på hotellrummet och vilade en stund, vilket var tråkigt – framförallt eftersom en rad med människor kom fram och ville prata med mig om den efteråt. Flera var lite upprörda eftersom de upplevt att de manliga panelisterna tagit upp en stor del av tiden av en programpunkt om en tidskrift vars syfte var att vara kvinnofokuserad. När jag lyssnade på Mikaela prata om panelen efteråt så började hon också prata att hon delvis ville höra de kvinnliga panelisterna för att få höra lite av fandoms herstory, för att få veta att vi, som kvinnliga fans, har en historia. Jag kom att tänka på det igen medan jag lyssnade på Caroline Mullans fantastiska hedersgästtal om hennes liv i fandom, som också är en del av den historien.

Det är så lätt att säga att kvinnor alltid skrivit sf, att det funnits kvinnliga fans genom genrens historia, att kvinnor alltid funnits med och gjort saker som vi generellt inte tror att de gjort, men om det är det enda en hör och inte de faktiska berättelserna så betyder det inte så mycket i slutändan. Om vi bara får höra ”kvinnor har alltid varit här” istället för vilka dessa kvinnor var och vad de gjorde medan män får enskilda historier, ansikten och personligheter så kommer problemet kvarstå. Det var en av anledningaran till att var jag så noga med att under panelen om feministisk sf idag och på 70-talet var så noga att tillägga att äldre verk inom subgenren har relevans inte bara i sig själv, utan som en del i vår historieskrivning av kvinnor och feminism (vilka inte är nödvändigtvis är samma sak) inom sf, av feministisk sf, av sf-fältet som helhet. Kvinnor skrivs ut ur sf-historien med skrämmande lätthet och det är så mycket enklare att förneka en grupp tillträde och utrymme i ett rum som de till synes inte haft någon del i att skapa, vilket gör att vi måste hålla fast vid och återupptäcka den historien.

Resten av kvällen spenderades i lokalens foajé med diverse trevligt folk. Det är väldigt opraktiskt att göra drastiska förändringar i sitt utseende när en träffar stora delar av sin vänkrets med flera månaders mellanrum – det var många som stirrade blankt på mig i några sekunder när jag hälsade innan de insåg att det var jag med ny frisyr. En frisyr som enligt Bellis är mer metal än min förra, vilket jag inte håller med om. I övrigt har jag inte mer än ett vagt minne om vad jag pratade med folk om under kvällen. Jag minns att jag var trött men hade tillräckligt roligt för att jag inte ville gå och lägga mig, så det var en bra kväll ändå.

Jag hade dock antagligen mått lite bättre om jag somnat innan två. Redan på lördagen kändes det som om min hjärna arbetade med någon sekunds fördröjning. Jag satte mig i Green Room med en kopp te och läste en stund, vilket hjälpte något. Fia var där en stund för att förbereda en programpunkt och klagade över att de inte hade riktiga dillchips utan bara sorten med dill och gräslök. Därefter skulle jag sitta i Alvarfonden en timme, men ville hellre gå på Carolines tal och mutade därför Johan Anglemark med en öl för att han skulle ta mitt pass. Uppenbarligen hade kongresslokalen köpt in öl med bilder av utomjordningar på speciellt för kongressen.

Efter Carolines tal var det dags för Catahya-träff i fiket. Bland ett trettiotal härjande småbarn och deras föräldrar hann vi med en snabb lunch och trots att det blev lite stressigt var det grymt trevligt att träffa catahyaner jag inte sett på länge igen. Dock fick jag skäll av Fredrik för att jag inte bara ljudligt proklamerade att Catahya har dött utan att jag dessutom tydligen körde bort potentiella nya medlemmar genom att fråga om de verkligen var medlemmar. Uppenbarligen var de ju inte det. Julle kom på att han glömt sina anteckningar till vår nästa panel. Jag kom på att jag hade glömt mitt USB-minne så jag gav honom min nyckel och rumsnummer när han ändå skulle gå. Fia hade visst precis stigit ur duschen när han klev rakt in i vårt hotellrum, men lyckligtvis hade hon åtminstone en handduk på sig.

Jag och Julle har skämtat en del om att vi sakta håller på att förvandlas till varandra. Detta innebär att vi bland annat hamnar i samma programpunkter så under Fantastika modererade han samtliga paneler jag satt med i. Överlag hade han nog inget emot det – förutom att jag övertalat honom att moderera vår Onda Cirkeln-panel. Jag gissar att det kan ha varit första gången Julle suttit igenom en hel programpunkt om tv-serier. Men innan det var det dags för en panel om appropriering och exotifiering inom SF/F. Fem minuter innan panelens början sade jag glatt till Julle att jag inte förberett mig alls. Jag fick inte ordet så många gånger. Inte för att det behövdes: de andra panelisterna sade så mycket utmärkta saker att jag egentligen inte hade så mycket att tillägga.

Efteråt drog jag med mig Nahal på en fika, där vi fick sällskap av Linn. Jag tryckte i mig paj i hopp om att bli lite piggare av sockret, men det gick inget vidare. ”Jag känner mig inte så skarp”, sade jag lite ursäktande till Sara och Marie när jag pratade lite snabbt med innan jag skulle gå på min panel om feministisk science fiction. ”Vi får se hur det går”. Det gick bra. Jag råkade säga ”mångculturalism” istället för ”multiculturalism”, men det verkade inte som att någon annan lade märke till det. Knappt femton minuter senare, under presentationen av vårt Sweconbud Kontur 2017, råkade jag presentera Isabelle som ”föräldraansvarig” istället för ”försäljningsansvarig”. Jag hade förberett en fin bild att ha bakom oss medan jag och Nahal lade fram budet men USB-stickan funkade inte. Jag lovade Bellis att spela Priest under öppningsceremonin. Vi vann ändå. Vi var ju det enda budet. Därefter vann Fia Alvarpriset för sina insatser för fandom, vilket var högst välförtjänt. Priset var en mycket snygg lampa och ett monetärt dillchipsbidrag.

Sedan var det middagspaus. Jag, Nahal, Fredrik och Emil åt tacos på Taco Bar samtidigt som vi diskuterade Cat Valente, indisk och iransk film och diverse annat. Därefter hade jag tänkt gå på NoFF-aktionen, men fastnade i foajén igen och pratade med folk. Torill kom fram och ville att vi ska hålla en seriös fanfic-panel på Kontur, vilket jag höll med om är en bra idé – förutsatt att den handlar om mer än enbart dudeslash. ”Inget fel med det, men det finns så mycket mer det skrivs om än vita snubbar som har sex”, sade jag. Enligt Julle förstår jag helt enkelt inte att uppskatta sann skönhet här i världen.

Under kvällen hade några av oss en mycket seriös diskussion om Fias närvaro kommer forma framtidens fandom. Om tjugo år kommer det antagligen finnas en sektion i programboken som förklarar grejen med dillchips och minst en programpunkt om dillchipsens betydelse för fandoms utveckling på varje Swecon, kom vi fram till. Vi pratade också om andra minst lika viktiga saker. När baren stängde bjöds det på gratis bullar och mackor och sedan gick vi till hotellet.

”Jag ställer klockan på 6.30 för jag ska upp och träna”, upplyste jag Fia om när vi gick och la oss. Det gjorde jag; sedan väckte jag henne igen efter jag kommit tillbaka, duschat och bytt om när jag satt en ring på ett finger där min knoge helt plötsligt svullnat upp så den fastnat. Yrvaket fick Fia smeta på balsam och spola kallvatten innan jag till slut kunde dra av den. Det är lite av en extremsport att dela rum med mig.

Klockan tio på morgonen skulle jag hålla en diskussionscirkel med rubriken ”Aliens 30 years” eftersom det var trettio år sedan uppföljaren till Alien kom ut. Morgonens första programpunkter på kongressens sista dag brukar sällan bli så välbesökta, men det kan rentav vara en fördel när det gäller gruppdiskussioner – förutsatt att åtminstone två personer dyker upp. Men även då är diskussionscirklar svåra eftersom de kan bli lite hursomhelst – för att en diskussion ska bli bra krävs att mycket klickar och funkar inte gruppdynamiken så bra blir diskussionen därefter. Det gäller också att gruppledaren och de övriga deltagarna har samma förväntingar – på ConFuse förra året höll jag i en diskussion om grimdark som flöt på dåligt framförallt eftersom jag förberett mig på att diskutera grimdark med grimdarkläsare, medan de flesta som dök upp var folk som var nyfikna på grimdark och ville diskutera vad det var. Men till Aliens-diskussionen vi ihop en lagom stor grupp som funkade så den blev väldigt lyckad och flöt på bra – även om vi såklart diskuterade de andra tre filmerna nästa lika mycket som Aliens och jag inte kunde låta bli att styra in diskussionen på kvinnlig maskulinitet i actionfilm en stund. Det är sånt som händer.

Efter det gjorde jag ytterligare en stark insats för Alvarfonden när jag satt i kassen en timme och sålde böcker. Mest åt jag godis, ärligt talat. Därefter var det dags för Onda Cirkeln-panelen, där vi också hade bortfall på grund av att Maria blivit sjuk och inte kunde dyka upp på kongressen överhuvudtaget (dåligt, Maria!). Jag vet inte om folk förväntade sig en tipspanel eller inte, men vi pratade mest om vårt eget bloggande, vad vi personligen gillar att titta på samt hur politik och estetik samverkar (eller inte) i populärkultur. I vanlig ordning klagade vi på Arrow. Jag förklarade varför jag tror en filmatisering av Ancillary Justice är en dålig idé. Nahal rådissade Shadowhunters. Vi hade kul. Johan också, tror jag. Publiken vet jag inte – vi skrämde bort åtminstone en av dem med några osmidigt droppade spoilers. För en gångs skull var det inte mitt fel, i alla fall.

Under lunchen på Minh diskuterade vi Sense8, som Sara tyckte vi borde nämnt under panelen. Hon uppskattar den av många anledningar, men framförallt på grund av att den innehåller omotiverade penisbilder. Julle undrade om penisbilder någonsin är omotiverade. Jag undrade varför dessa två personer aldrig sett Spartacus. Därefter frågade Sara lite anklagande varför jag aldrig rekommenderat Kameron Hurleys böcker till henne – trots att jag har gjort det upprepade gånger, men utan resultat. Det enda som funkade var visst att bjuda in Hurley som hedersgäst till en Swecon. Om jag bara vetat det hade jag gjort det tidigare.

Väl tillbaka på kongressen hjälpte jag Nahal att sälja medlemskap till Kontur genom att springa och hämta te och chips till henne. Jag gjorde dessutom flera medlemmar i kommittén konfunderade genom att anmäla mig och betala för mitt eget medlemskap trots att jag är under 26. Jag tycker helt enkelt att om kommittén ska betala så ska väl hela kommittén betala. Vi diskuterade också signaturer, dedikationer och marginalanteckningar i böcker med Carolyn Ives Gilman, som signerade böcker vid bordet intill vårt. Tydligen finns det vissa människor som använder dedikationer i böcker för att berätta viktiga saker som att de vill skilja sig eller att de väntar barn. Hur väljer en ut vilken bok som får leverera meddelandet? undrade vi.

När kongressen började lida mot sitt slut bestämde mig jag och Nahal att packa ihop Konturbordet och gå och erbjuda oss att hjälpa till att packa ihop böckerna i Alvarfonden. Johan började förklara för oss hur vi skulle gå tillväga, men blev avbruten av Julle som tyckte jag och Nahal borde gå till avslutningsceremonin istället. ”Vänta lite, jag ska bara förklara hur det här går till”, sade Johan distraherat. Detta händelseförlopp upprepades några gånger innan Johan också insåg att jo, jag och Nahal som ordföranden för nästa års Swecon borde verkligen gå till ceremonin och ta emot Swecons ande. Vi rusade dit, men lyckligtvis hade vi inte missat överlämnandet. När det väl var dags tog det en stund innan vi fick ihop kärlet, men vi väljer att se det som att vi helt enkelt hann få med oss mer av Swecons ande än i vanliga fall. Nu står den ovanpå min bokhylla och väntar på nästa års kongress som blir Kontur här i Uppsala. It’s happening, people!

web

Misslyckat försök till genderbending

Koko Takes a Holiday av Kieran Shea är pulp: ett roligt och actionpackat rymdäventyr med halsbrytande tempo. Kulissen är bekant: hela galaxen är ett hedoniskt, sex- och våldsgalet, kapitalistiskt imperium där korrupta och allsmäktiga företag styr och ställer medan större delen av befolkningen är så upptagna med att söka tillfällig njutning att de inte bryr sig. Koko är en pensionerad legoknekt som driver en bordell slash bar på en semesterparadisö och tycker att livet ändå blivit rätt bra efter allt krigande när hennes chef, Portia Delacompte, sänder öns säkerhetsvakter för att döda henne. Koko flyr med ett gäng lejda mördare hack i häl i ett försök att ta reda på vad som hänt, för att sedan att ta sig tillbaka till ön och ställa Delacompte till svars.

Koko Takes a Holiday är rätt kul. Det är mycket fart och fläng, mycket action, mycket Tuffa OnelinersTM. Det är inget en inte sett tidigare, förutom det faktum att majoriteten av alla karaktärer är kvinnor. Det var kul till en början, fram tills det till slut avslöjas varför Delacompte försöker döda Koko. Under sina respektive karriärer som legoknektar jobbade de en hel del ihop och den yngre Koko började se upp till Delacompte. Delacompte hoppade av för att börja jobba för ”the corporations” och när Koko börjar tröttna på att döda folk till höger och vänster bestämmer hon sig för att söka upp Delacompte i Finland för att be om råd.

Avslöjandet om vad som egentligen hände i Finland är något som byggs upp berättelsen igenom och när det väl kom hade jag lust att slänga ut boken genom fönstret (vilket jag hade kunnat göra om det inte var en ebok – 1-0 till pappersböcker). Delacomptes hemska hemlighet, som Koko måste dö för att hon vet, är att hon råkade bli gravid, inte gjorde abort i tid eftersom hon helt enkelt vägrat inse att hon var gravid och istället födde barnet för tidigt och ströp det.

Det är ju såklart väldigt sorgligt och hemskt, men fy fan vad irriterad jag blev när en bok som började som en underhållande om än ganska dålig genderbending av den klassiska actionfilms-kraftmätningen mellan två tuffa machomän sedan ändå urartar i den typiska ”kvinna är dålig och måste straffas för att hon väljer karriär framför barn”-tropen. Liksom, varför? Varför kunde inte Koko bara mördat Delacomptes pojkvän/son/pappa/manliga kusin/whatever? Jag menar, det funkar ju så bra som motivation annars.

Skämt åsido så kändes den twisten inte bara fruktansvärt sunkig utan Delacomptes barnadråp fungerar enbart som en sexistisk plot device som inte har någon som helst emotionell eller logisk förankring i bokens handling. Hur och varför denna handling sker och hur det påverkar Koko och Delacompte är inte så viktigt utan dess funktion är att framförallt positionera Koko som en moraliskt överlägsna av dessa två soldater som spenderat sina liv med att formligen bada i blod.

Inget vidare exempel på feminist barbarian porn, det här.

Vi är alla helt utom oss

Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss är en bok om ett familjedrama i en högst ovanlig familj. Det är en svår bok att recensera eftersom att gå in i detalj på vad den faktiskt handlar om skulle vara att spoila den twist som håller ihop såväl boken narrativa uppbyggnad som dess känslomässiga skikt. Jag är främst bekant med Fowler genom hennes novell ”What I Didn’t See” – naturligtvis en parafras på Tiptrees ”The Women Men Don’t See” – och Vi är alla helt utom oss behandlar ungefär samma ämnen och rör sig tack vare sin posthumana tematik precis som ”What I Didn’t See” precis i utkanten av science fiction-genren. Det är uppenbart inte science fiction, men läses fortfarande på något vis som sådan.

Vi är alla helt utom oss handlar om Rosemary som när boken tar sin början går på collage och motvilligt men obönhörligen börjar bearbeta det förflutna som hon försökt att hålla stången sedan hon var fem år gammal, då hon fortfarande hade båda sina syskon och deras familj var hel. Rosemary är en intressant men framförallt opålitlig berättare – uppfostrad av en psykologforskare är hon väl informerad om det mänskliga medvetandet och minnets förrädiskhet och bokens handling, berättat ur ett förstapersonsperspektiv, blir på många sätt Rosemarys försök att konstruera ett livsnarrativ som hon så här i efterhand kan förstå och leva med.

Utan att spoila är det svårt att diskutera boken ingående, men kort sagt är det en berättelse som handlar inte bara om vart gränserna för mänsklighet går utan också ett synande av idén om människan som världens nav och det mänskliga som automatiskt moraliskt överordnad. Om ”What I Didn’t See” uttrycker en slags utopisk önskan om frigörelse genom naturen är Vi är alla helt utom oss en mindre eskapistisk och mer eftertänksam fortsättning på den diskussion Fowler väckte då. Med det inte sagt att en måste ha läst novellen för att kunna läsa romanen. Texterna är egentligen helt fristående från varandra, men en gemensam läsning av dem tillför intressanta dimensioner till båda berättelserna. Med det sagt är Vi är alla helt utom oss fortfarande en mångbottnad text i sin egen rätt – jag läste den till en bokcirkel och den resulterade i en intressant, djup och inte sällan hetsig diskussion. Den fungerade mycket bra som bokcirkelbok, med andra ord.

”What I Didn’t See” finns att läsa i What I Didn’t See and Other Stories eller The James Tiptree Jr Award Anthology 1.

Den nya modern

Vem modern i titeln till Eugene Fishers ”The New Mother” refererar till är tvetydigt – novellen behandlar flera olika typer av icke-traditionella typer av moderskap och hur de inverkar på och samverkar med relationer, kvinnokroppar, sexualitet och politik. Tess är gravid med sitt och sin flickvän Judys första barn och skriver samtidigt på en artikel om GDS, Gamete Diploidy Syndrome – ett sexuellt överförbart virus som gör att kvinnor börjat reproducera sig via partenogenes, det vill säga en form av asexuell reproduktion där avkomman är genetiskt identisk sin moder. I den verkliga världen förekommer partenogenes bland flera artgrupper, så som fiskar, reptiler och amfibier, men inte bland däggdjur. Precis som i Vonda McIntyres ”Little Faces” visar Fischer på den biologiska mångfald som finns gällande reproduktion bortom den normerade bild vi har av hur det ser ut i djurriket och ställer frågan om hur alternativa reproduktiva förmågor skulle påverka ett mänskligt samhälle som är uppbyggd kring reproduktion som baserat på en tvåkönsnorm.

Det är inte första gången partenogeneses diskuteras som ett alternativ till sexuell reproduktion inom feministisk science fiction – det mest kända exemplet där antagligen Charlotte Perkins Gilmans Herland, där kvinnor utvecklat förmågan att föröka sig asexuellt som följd av att alla män dött ut och fördrivits från Herland. I Gilmans roman styrs förmågan av moderskärlek som kan förstärkas eller undertryckas för att resultera i ett barn eller inte – i ”The New Mother”, däremot, sker denna reproduktion spontant vid varje ägglossning och kan bara kontrolleras på kemisk och medicinsk väg. Kvinnorna som har viruset ses som början på ett nytt kapitel av mänsklig evolution – ett kapitel där män kan komma att utrotas. De betraktas som övermänskliga, omänskliga, monstruösa och i artikeln Tess jobbar på skriver hon om hur samhället kämpar för att hantera förändringen denna nya typ av moderskap innebär. Men det är inte bara GDS-kvinnorna som leder förändringen – Tess själv är också en problematisk moder, en lesbisk, artificiellt inseminerad sådan, vars existens är minst lika omtvistad. Som alltid blir kvinnokroppen och kvinnors föränderliga positioner ett hot mot den heterosexistiska ordningen och ett problem att lösa och reglera.

”The New Mother” belönades nyligen med Tiptree-priset, ett pris som delas ut inom fantastikgenren för att ”encourage the exploration and expansion of gender”, och precis som många föregående vinnare diskuterar novellen det komplicerade förhållandet mellan moderskap, kvinnokroppen, biologi och teknik. Inget novellen tar upp är direkt nytt utan har stötts och blötts inom feminstisk sf i årtionden, men Fischer skildrar finstilt såväl GDS-fenomenet som Tess upplevelse av sin graviditet i förhållande till hur teknik och lagstiftning gör den egna kroppen sårbar för sociala och mellanmänskliga försök att kontrollerna den samtidigt som det också möjliggör och säkerställer rätten till kroppslig integritet. Novellen skiftar mellan det personliga och den större samhälleliga kontexten och presenterar inga svar, bara hur dessa motsättningar hela tiden navigeras.

Den är bra. Läs den.

The Long Way to a Small Angry Planet

Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.

”Two’s Company”

twosEfter Red Country bestämde jag mig för att sluta läsa Joe Abercrombie, trots att jag tyckte bra om hans fyra första böcker, eftersom hans berättelser är till förväxling lika, extremt snubbiga och dessutom inte kändes så jävla roliga längre. Grejen med Abercrombie är ju att både det som är bra och dåligt med honom är att han är väldigt förtjust i manliga, dysfunktionella män, leriga slagfält, misantropi och svart humor. I The First Law-trilogin och den fristående Best Served Cold bidrar det till underhållande läsning och en intressant tolkning av många av fantasygenrens mest ingrodda troper, men efter det tappas den fina balansgången mellan att kritiskt skriva om maskulinitet i fantasy och allmän grabbig, misogyn ”höhö”-stämning. (Jag förstår att det låter kontroversiellt, men det går faktiskt att ”utreda manssamhället” utan att förkovra sig i otrevliga män, våld och kvinnor som behandlas illa.) Dessutom finns det faktiskt en gräns för hur många böcker en kan skriva om samma värld med ungefär samma upplägg innan det mest blir repetitivt – The Heroes har ju exakt samma huvudkaraktärer som The First Law, fast med andra namn, exempelvis.

Med det sagt, så hade jag glömt hur kul Joe Abercrombie kan vara att läsa när han är, tja, kul. ”Two’s Company”, som naturligtvis är försatt i samma gamla vanliga värld, utspelar sig geografiskt ”somewhere in the North” och tidsmässigt innan The Heroes, och är framförallt just kul. Den handlar om Javre, Lioness of Hoskopp, och hennes vän tjuven Shevedieh som reser genom ett otrevligt Norden och vars resa försvåras ytterligare när de stöter på nordmen på krigsstigen. Novellen har allt det där Abercrombie gör så bra – snärtig dialog, mörk humor och griniga människor i ogästvänliga miljöer. ”Two’s Company” gör mig inte sugen att slänga mig över The Shattered Sea-serien, men den fungerar däremot kort och gott som en väldigt trevlig och välkommen återkomst till Abercrombies värld.

The Scarlet Gospels

Clive Barkers The Hellbound Heart publicerades för första gången 1986 och är en av mina favoritböcker samt antagligen den bästa skräckberättelse jag någonsin läst. Det är en tunn roman vars Cenobite-mytologi har gett upphov till en hel franchise om nio filmer, serietidningar och spinoff-berättelser skrivna av andra författare. Pinhead, helvetesprästen tillika seriens fascinerande anti-hjälte, är en av skräckgenrens mest ikoniska, visuellt slående och minnesvärda karaktärer.

Jag har sett och gillar några av filmerna, men för mig har alltid cenobiterna, Pinhead och det helvete Barker skapat varit starkast i The Hellbound Heart. Helvetet och dess präster är så mycket mer skrämmande när en bara får en liten skymt av det – filmernas utforskande av mytologin och världen förstör en del av magin. För mig är cenobiterna så tilldragande precis eftersom de i The Hellbound Heart förblir så omänskliga och därmed oförståeliga – de framställs som bortom kön, bortom mänsklighet, bortom lustar och begär som vi kan förstå. Mycket av det tappades bort i filmatiseringarna, vilket Barker själv verkar hålla med om. Hans senaste roman The Scarlet Gospels är den efterlängtade uppföljaren till The Hellbound Heart och, enligt honom själv, ett försök att få stopp på Hollywoods ständiga misstolkningar av Pinhead genom att göra slut på honom en gång för alla.

Att The Scarlet Gospels skulle kunna mäta sig med The Hellbound Heart väntade jag mig aldrig, men inte heller att uppföljaren till en av tidernas bästa skräckberättelser skulle vara ett pinsamt skämt. I romanen för Barker Pinhead samman med två av hans andra karaktärer, demonjägaren Harry D’Amour och det blinda mediumet Norma. Helvetesprästen försöker utrota alla världens magiker och tillskansa sig deras kraft för att ta över helvetet och han vill att Harry ska bära vittne till hans gärningar och skriva hans ”scarlet gospels”. Istället bestämmer sig Harry, Norma och några av deras vänner för att försöka stoppa honom och ger sig efter Pinhead ned i helvetet.

I sina äldre skräckberättelser – The Hellbound Heart, Books of Blood, Cabal, Weaveworld – var Barker skräckförfattaren som vände upp och ned på genrens moralism och skrev om monster, queerhet, kön, kroppslighet på sätt som gick i tvärs med genrens konventioner. Berättelserna är uppenbara produkter av sin tid, men de håller fortfarande för moderna omläsningar. När jag läser The Scarlet Gospels får jag istället lite känslan av att tiden har gått Barker förbi. Inte bara verkar han glömt de flesta av skräckgenrens viktigaste knep – där The Hellbound Heart var tätt, småskalig och fruktansvärt skrämmande är The Scarlet Gospels bara mättad, vulgär och pinsamt överspelad – utan framstår också som transfobisk och slött sexistisk. Där jag tidigare tyckt att Barker besuttit förmågan att skildra kroppens alla äckligheter på ett närmast vanvördigt vis, är The Scarlet Gospels bara osmakligt smaskig och kukfixerad.

Kanske är det orättvist att låta The Scarlet Gospels stå i skuggan av Barkers tidigare verk, men boken är ju knappast bra på sina egna meriter heller. Som så ofta när fantastiskförfattare prompt ska skildra det som mår bäst av att inte detaljbeskrivas eller utforskas, framstår cenobiternas rike som en dålig Mordor-pastisch snarare än den skrämmande, kittlande skärseld det framstod som i The Hellbound Heart. Porträttet av Pinhead är totalt oengagerande och mer ovärdigt än något Hollywood-filmerna kan ha gjort med honom. Här och där glimmar boken till, i vissa meningar, vissa scener, och åminner vad det hade kunnat vara. Vad The Hellbound Heart var.

Om det var ett värdigt avslut Clive Barker ville ge honom gjorde han Pinhead en större tjänst redan 1992 när han regisserade Motörheads ”Hellraiser”-video vari Lemmy spelar kort med Pinhead och slår honom med the ace of spades. Det är ett bättre avslut på Pinheads berättelse än vad The Scarlet Gospels någonsin skulle kunna leverera.

Are you woman enough to survive Bitch Planet?

Bitch Planet är en retelling av den typ av berättelser som är känd som ”the prison exploitation genre” i feministisk och science fiction-tappning. Nyligen publicerades seriens fem första nummer i ett samlingsalbum under titeln Bitch Planet: Extraordinary Machine.

För att upprätthålla den partriarkala ordningen på jorden skickas alla kvinnor som stämplats som ”non-compliant” till en fänglseanläggning belagd på en annan planet som fått smeknamnet ”Bitch Planet”. Att stämplas som ”non-compliant” är inte speciellt svårt – fängelseplaneten är full av kvinnor som är tjocka, queera, rasifierade, har utfört aborter, varit otrogna eller bara snäst av en man vid fel tillfälle. Men är att skickas till Bitch Planet ett straff eller fungerar fängelset snarare som en fristad för kvinnorna som hamnat där?

Jag läser sällan serier, men Bitch Planets premiss kändes rätt så oemotståndlig. Det faktum att jag återigen påmindes om varför jag föredrar prosa framför serier åsido så levde Bitch Planet mer än väl upp till mina förväntningar. Den är otroligt häftigt ritad, underhållande och lyckas balansera en retro sf-känsla med moderna feministiska tankegångar på ett bra och snyggt vis.

Jag måste erkänna att jag ungefär är lika bra på att recensera serier som jag är på att läsa dem, så jag tänker hålla mig kort: Bitch Planet är väldigt bra. Om du någon gång tänkt att Orange Is the New Black skulle vara en ännu bättre serie om den var försatt i rymden borde du läsa Bitch Planet. Om du är trött på ”feministisk” populärkultur som bara innehåller vita, normativt snygga kvinnor borde du läsa Bitch Planet. Om du gillar snyggt tecknade serier borde du läsa Bitch Planet.

För att sammanfatta: läs Bitch Planet.

Novellrecensioner

”Heaven Under Earth”, Aliette de Bodard – Electric Velocipede #24
”Heaven Under Earth” är en text som påminner mig väldigt mycket om klassisk feministisk sextiotals-science fiction, på bästa möjliga vis. Den följer såväl Ursula K. Le Guin som Joanna Russ (och plockar dessutom upp en av de trådar Russ, så här i efterhand, hanterade mindre bra, minst sagt, i The Female Man och återberättar den på ett nyskapande vis) men utmärks samtidigt i högsta grad av de Bodards egen berättarstil.

Det är en berättelse om teknologi, kön och kroppar – om hur dessa konstruerar varandra och hur teknologi används för att reglera kroppar och kön, men också om hur detta inte alltid, eller nödvändigtvis, är av ondo. Det är en berättelse som illustrerar hur böjliga heteronormativa strukturer kan vara när nöden kräver det, samtidigt som de paradoxalt nog också bibehålls eller förstärks längs andra gränsdragningar. Det är också en berättelse om familjeband, samt om en kortvarig men intensiv relation av ömsesidig förståelse och oförståelse som illustrerar hur den egna identitetenoch kampen ibland förblindar oss från att se och förstå avvikande sådana som legitima.

”Enyo-Enyo”, Kameron Hurley – Lightspeed Magazine
”Enyo-Enyo” är en novell som jag kan erkänna jag inte riktigt greppar vad den handlar om, men jag vet inte om det egentligen är så viktigt. Det är framförallt en väldigt stämningsfull text, som utmärks av Hurleys speciella kombination av kladdig body horror och utstuderad lekfullhet gällande våra idéer om genus och könade kroppar. Den titulära Enyo, som fått sitt namn efter en grekisk krigsgudinna, befinner sig i en rymdsatellit som verkar röra sig genom såväl tid som rum och varefter berättelsen rör sig framåt mellan dåtid, nutid och framtid, uppdagas hennes syfte. Det må vara fruktansvärt, men det är åtminstone ett syfte och det är vad Enyo behöver – kanske till och med vad hon skapades för. Just denna aspekt av deprimerande determinism kontrasterad med teknologiska ingrepp i levande kroppar gör att novellen påminner mig en hel del om ”A Momentary Taste of Being” av James Tiptree Jr. samt ”Galapagos” av Caitlín R. Kiernan, och bättre texter än så kan en knappast placeras bredvid.

”The Cage”, A.M. Dellamonica – Tor.com
”The Cage” utspelar sig i en parallell version av vår värld där ”monsterkind” har avslöjat sin existens och lever öppet bland människorna. I Vancouver har precis en varulv blivit skjuten av en självutnämnd prisjägare som anser att alla icke-mänskliga varelser är farliga bestar som bör avrättas för allmänhetens bästa. Varulvens tvillingsyster Paige lyckas dock ställa honom inför rätta, men för att få honom fälld måste hon bevisa att hennes syster inte utgjorde en fara för någon. Jude Walker läser om fallet i tidningen och förväntar sig aldrig att bli indragen, men det blir hon ju snart trots allt.

Jag twittrade om den här novellen och skrev att det var den gulligaste varulvsberättelse jag någonsin läst, vilket kanske låter konstigt med tanke på dess mörka premiss, men är alldeles sant. Utan att den allvarliga handlingen tappas bort, känns novellen likväl som att den endast är ett steg ifrån att gå från gullig till alldeles för sockersöt, men lyckligtvis händer det faktiskt aldrig. Istället leverar Dellamonica en finstämd, välkomponerad kärlekshistoria – samt en förvånansvärt charmig varulvsbaby.