”Her greatest battle will be waged against oblivion”: The Winged Histories

Sofia Samatars The Winged Histories är en berättelse om ett blodigt uppror mot det olondrianska riket i fyra delar, berättade av fyra kvinnor, i olika skeenden av upproret. Det är ett exempel på episk fantasy när den är som allra bäst, och en kritik av densamma. Det är en berättelse om revolution och frigörelse men som behandlar temana med mycket mera nyans än fantasygenren vanligtvis är intresserad av.

Den första delen berättas av Tev, dotter till en högt uppsatt släkt i Olondria med band till kungafamiljen som blivit tilldelade hus och ägor i det som en gång var det självständiga Kestenya för att hålla ursprungsinvånarna, the Feredhai, i schack. Ledd av The Swordmaiden Codex, en historieskrivning över kända kvinnliga krigare, flyr hon sin familj och deras förväntningar och börjar på militärskola. Tev åminner på många vis den klassiska fantasyhjältinnan som gör uppror mot konventioner genom att plocka upp svärdet men i Samatars berättelse blir hon samtidigt så mycket mer. Tvingad att konfrontera hur hennes egen frigörelse medför andra människors död och lidande, blir Tev en revolutionär som förenar sig med Kestenyas ursprungliga befolkning för att starta upproret mot Olondria och dess styre.

Bok två berättas av Tialon, dotter till Ivrom the Priest of the Stone, Olondrias stadspräst. Tialon berättar sin historia, om sin far och modern som dog när hon föddes, sin upptäxt och om Stenreligionen, medan hon sitter i husarrest efter att rebellerna intagit huvudstaden Velvalinhu. Det är en berättelse om en kvinna som befunnit sig i skuggan av män hela sitt liv och hennes försök att skapa sig sin egen historia. Det är en genomgående tråd i The Winged Histories – bok tre berättas av Seren, Tevs partner, och hennes berättelse tar vid efter Kestenyas frigörelse och rebellernas ockupation, när Tev återvänder till Kestenya och henne.

Serens berättelse handlar om att överleva tiden efter kriget. Hon är en sångerska, en historieskrivare, en kvinna som sjunger mäns historia, om krig och död och erövringar. ”We need new songs, I think”, skriver Seren om och om igen. ”We need new songs.” Nya sånger där kvinnor har en funktion utöver att minnas stupade män och deras bragder, nya sånger där Seren och Tevs förbjudna kärlek kan få ett namn, få plats.

Den sista boken berättas av Tevs syster Siski och tar också den vid i efterkrigstiden. Om Tev är den arketypiska sköldmön är Siski hennes sedvanliga motsats, den unga kvinnan som inte stretar mot feminina konventioner, utan omfamnar dem. Siski älskar fester och dyrbara klänningar och drömmer om att gifta sig med en prins, men kriget sveper fram och slår hennes liv, som så mycket annat, i spillror och Siski måste lära sig överleva i en ny värld.

The Winged Histories är berättelse om makt, narrativ och historieskrivning, men också en kärleksfull skildring och fördjupning av fantasygenrens fyra mest arketypiska kvinnliga karaktärer – krigaren, prästinnan, kvinnan som blir kvar hemmavid, societetsdamen – som inte privilegierar någon av dem över de andra. Samatar är inte bara mästerlig när det gäller att omforma fantasykonventioner, utan också när det gäller språk – här finns en hel del likheter med Catherynne Valentes magiska stil där varje mening är som ett litet intrikat pussel som rymmer en hel värld. Det var uppenbart redan i Samatars debutroman, A Stranger in Olondria, men där den inte hade så mycket mer än en vacker språkdräkt, är The Winged Histories inte bara underbart skriven utan i helhet en fantastisk roman.

IceCon 2016

Vi lämnar Uppsala 4.50 torsdag morgon. Nahal har inte ens gått och lagt sig; jag har åtminstone lyckats få drygt tre timmars sömn. I sann hobbitanda börjar vi resan mot Island och IceCon 2016 med två frukostar: en på Arlanda, eftersom vi inte vet att mat ingår i flygresan, och sedan en till på planet. Eftersom jag utgår från att jag inte kommer få speciellt mycket tid att plugga när vi väl är framme på Island, spenderar jag flygresan med att läsa Stanley Fish och Janice Radway inför nästkommande veckas litteraturseminarium. Det känns på många vis som passande läsning inför en sf-kongress. ”We read books so we don’t cry”, säger en av informanterna i Radways studie av romanceläsande hemmafruar. Det finns många anledningar till att läsa sf och fantasy, men vissa dagar känns det som om den är en av de främsta.

Island är ett vackert land – kargt och bergigt. Och med klimat därefter: det första som möter oss när vi kliver ut ur Keflavik flygplats är hagel. Det avtar lyckligtvis innan vi når vårt hotell och vi checkar in och ger oss in på centrum i jakt på lunch. Vi hamnar på en lunchrestaurang som serverar varm och god nudelsoppa. Både jag och Nahal ångrar dock att vi tackade ja till extra ”spice” – jag får gå och fylla på mitt vattenglas fyra gånger under måltiden. Därefter promenerar vi runt i turistdelen av Reykjavik och förfasar oss över hur dyrt allting är. Island är en ö som måste importera det mesta i mat- och materialväg. De höga priserna är förståeliga, men gör det inte mindre deppigt att betala cirka 100 kronor för en sorglig pastasallad bestående av några soltorkade tomater, ett par oliver, lite pasta och några gurkbitar. Eller hitta ett fint anteckningsblock, kolla priset och upptäcka att den kostar drygt 160 kronor. Vi shoppar inte så mycket. Istället stannar vi och fikar för att komma undan regnet en stund. Nahal köper varm choklad och får för 55 kronor en liten kopp av helt okej varm choklad. Hon är så kränkt att priset stiger för varje gång hon återberättar historien – den går från 55 kronor, till 60, till 70, till 80…

Dag två är utflyktsdagen då vi pliktskyldigt sätter oss på en turistbuss som tar oss till Islands viktigaste landmärken för att vi ska slippa ha dåligt samvete över att vara på Island utan att faktiskt se något. ”Dress warmly” instruerar turbroschyren. För det flesta verkar det innebära vindjackor och vinterkängor. För Nahal betyder det Doc Martens, strumpbyxor och pennkjol. Jag är dock ganska säker på att hon var den som frös minst, i alla fall av oss två.

blogg12

Jag är en hopplös person att resa med – jag vill aldrig göra något förutom att driva omkring i innerstaden och dricka te och läsa böcker och så fort någon föreslår en utflykt blir jag gnällig. När jag väl kommer iväg har jag dock jätteroligt. Nahal hade dessutom tjatat på mig att ta med mig min stackars Canon som annars bara ligger och dammar i garderoben numera (fråga inte) och jag hade motsträvigt packat ned den – mest för att jag lovat att hon kunde få låna den. Det tar mig mindre en halva utflykten att fylla minneskortet och Nahal får inte chans att hålla i den en enda gång.

Vi hade något slags hopp om att hinna tillbaka till Reykjavik till Elizabeth Bear och Scott Lynchs signering på Islands sf- och fantasybokhandel Nexus, men bussturen blir en timme längre än menat på grund av isiga och snöiga vägar och istället inleder vi kongressen, som ju är resans egentliga syfte, senare samma kväll på Klaustur, den officiella kongressbaren. Innan det blir vi hembjudna till Johan och Julia, som hyr ett lägenhetsrum och därmed har kök, på något som Johan kallar pastasallad, men som egentligen är spaghetti blandat med uppvärmda grönsaker och fetaost. Vi retar honom för det resten av helgen. ”Jag trodde helt enkelt att man kunde använda vilken pasta man än ville”, säger Johan vid ett tillfälle i ett försök att vidhålla att spaghetti med varm gurka visst är pastasallad. (Det är det inte.)

blog5

För första gången på ett år finns det en färdig namnskylt till mig när jag dyker upp på en kongress. De har till och med skrivit mitt namn två gånger, som för att kompensera för de gånger jag fått gå runt med en handskriven skylt.

Att transcendera den biologiska kroppen är ett återkommande tema i sf-litteratur och att göra mig av med min bräckliga kropp för en artificiell motsvarighet börjar verka mer och mer lockande ju längre kvällen fortskrider. Närmare två dygn av sömnbrist, otillräckliga mål mat vid konstiga tider och vätskebrist komma ikapp mig och det känns som om jag mest sitter och stirrar tomt framför mig under kvällen. När vi kommer tillbaka till hotellet – en cirka trettio minuters promenad som vi upptäcker sista dagen skulle kunna vara tio minuter om en inte går den långa omvägen vi använder hela kongressen – somnar jag som en stock och vaknar med huvudvärk, låg feber och snuva. Nahal ger mig någon slags dunderförkylningsmedicin som ser ut som gift och smakar tortyr. Enligt Donna Haraway är vi numera alla cyborgs – ett ord som får en att tänka på blänkande metallemmar, röntgensyn och superstyrka men som egentligen betyder att en häller i sig stora mängder konstgjorda vitaminer och smärtstillande för att orka hålla igång när en borde ligga kvar i sängen. Det känns inte fullt lika spektakulärt eller häftigt.

Men det hjälper – stärkt av förkylningsmedicinen, en bra frukost, mängder med vätska och ren viljestyrka ger vi oss ut för att hitta till kongresslokalen. Lyckligtvis springer vi på Karin Tidbeck, Elizabeth Bear och Scott Lynch på vägen; ingen av oss vet riktigt var vi ska, men Elizabeth Bear lyckas guida oss rätt. Kongressen ligger i en fantastisk lokal som tidigare var en teater – den är oerhört vacker, har ett mysigt litet kafé och i programsalen sitter en inte i rader, utan runt små röda kafébord. Dessutom har någon ställt ut vaser med röda rosor och tänt svarta ljus längs med scenkanten, för att ytterligare förhöja stämningen. Det är atmosfäriskt, men gör också tyvärr att syretillförseln i rummet minskar. Det känns lite som att vara tillbaka på Kontrast 2012.

I väntan på programpunkten klockan 11 som Elizabeth och Scott är med i och jag, Nahal och Karin tänkt lyssna på sätter vi oss i kaféet och fikar. Nahal bjuder alla på kaffe och hämtar påtår medan vi andra undrar om en får göra det. ”She really is the designated extrovert of the group”, anmärker Elizabeth. ”Yes”, svarar jag, ”I never actually hang out with people at cons – I just follow Nahal around and let her do the work”.

Kongressens första programpunkt för min del är The Logic of Magic and Steam: Crafting a Fantastic World och handlar om hur magi och magisystem inkorporeras i fantasy på vettiga vis. IceCon 2016 är islänningarnas första sf-kongress. Det märks inte – IceCon är en fantastisk bra kongress på alla sätt och vis och det enda som egentligen strular är mikrofonerna, vilket kan hända på vilken con som helst. Det finns en mikrofon som fungerar konsekvent och i första panelen får deltagarna skicka runt den sinsemellan. Det blir ofta mer demokratiskt på det viset, men samtalet flyter kanske inte fullt lika smidigt. Det spelar ingen roll; det är en bra panel ändå. Viktigt citat: ”What happens when a bunch of wizards build a city? Stuff explodes”.

Efter det är det lunchpaus. Det finns många fördelar med kongresser som bara har ett programspår – dels krockar inte roliga programpunkter med varandra eller paneler en själv sitter i, men framförallt så finns det pauser för mat. Jag, Nahal, Karin och Johan Anglemark går raskt över till brunchrestaurangen som ligger några meter bort med Karin i spetsen. Jag och Karin bondar över att vi båda är vad Anglemark kallar ”functional food addicts”: vi har båda sådana problem med lågt blodsocker att vi i princip alltid tänker på när vi ska få i oss nästa mål mat och planerar all vår vakna tid därefter. Det är skönt att veta att det finns fler.

blog6
Johan Jönsson intervjuar Karin Tidbeck.

Tillbaka på kongressen är det dags för Johan att intervjua Karin. Jag har sett både Karin och Johan i många paneler vid det här laget och det här är den fjärde hedersgästintervju de gör tillsammans. Men de är intressanta, smarta människor som är roliga att lyssna på, även om det kanske inte är så mycket som är helt nytt. Karin pratar om varför hon inte ser Amatka som en dystopi utan ett tankeexperiment, hur hon skrev den under en månad eftersom hon sagt till sin förläggare att hon hade en bok hon bara behövde ”redigera lite” och hennes skrivstrategier. Hon diskuterar också det roliga i att icke-nordiska fans ser hennes litteratur som utmärkande nordisk, medan läsare i Norden snarare bara tycker hennes verk är ”really weird”. Sedan förklarar hon varför hon skriver: ”I think that if enough people read my stuff, reality will subtly change and I’ve always wanted to be a wizard”.

Efter det är det dags för The Multi-Media of Science Fiction: Adaptations, Borrowings and Rewritings, eller, Programpunkten som ingen riktigt vet vad den handlar om. Johan har tydligen sagt ”sätt mig i panelen där ni saknar folk” till kommittén och får därmed sitta och diskutera Hollywoodfilm och superhjälteadaptioner. Han klarar sig fint – jag tror inte ens att någon märker att han antagligen gråter inombords under tiden. Kanske är det för att han gör panelen efter mottot ”Answer the interesting question, rather than the one that was asked”.

Thorey Mjallhvit H. Omarsdottir och Nahal Ghanbari.
Thorey Mjallhvit H. Omarsdottir och Nahal Ghanbari.

”I have no idea how that even went”, säger Nahal efteråt. Det gick bra, försäkrar jag henne. ”At least it wasn’t worse than my first panel”, fortsätter jag, mest för att Johan står bredvid och jag inte vill försitta chansen att beklaga mig över att han satte mig i min första panel någonsin tillsammans med bland annat Joe Abercrombie på Kontrast och resultatet också blev därefter. Elizabeth Bear undrar vad som hände och jag återger hela historien: om hur, när vi fick frågan om varför kvinnor fortfarande är underrepresenterade i fantasy, Abercrombie svarade att det var ett stort problem som han tyckte var enormt viktigt att vi arbetade för att göra något åt. Jag hade precis läst The Heroes och avbröt irriterat för att säga att hans senaste roman innehåller fyra kvinnliga karaktärer av sjuttiofyra sammanlagt och att det kanske inte kan räknas som att ”jobba hårt” för paritet i könsrepresentation. ”It went exactly as I planned”, säger Johan glatt. Kort därefter ber jag Elizabeth att signera mina utgåvor av Karen Memory och Carnival. I Carnival skriver hon, ”I’ll try not to pick any gender fights with you ;)”.

Med mitt rykte som skrämmande feminazgûl så påbättrat sätter vi oss i kaféet och diskuterar fandomorganisering, speciellt varför fandom till sådan överhängande majoritet utgörs av vita människor. Det är en fråga som går att finna ganska lätta svar på; det svåra är att få till en förändring. SFF-fältet och sf-fandom ser väldigt annorlunda ut idag bara jämfört med några år sedan, men det är fortfarande långt kvar. Vi adopterar också in Elizabeth i svensk fandom – några av hennes förfäder kommer ju faktiskt från Sverige, så det är ju uppenbarligen här hon hör hemma.

Under panelen Weirder Things, om weird fiktion: ”Sorry, did you say naughty weird or Nordic weird?”

Efter Weirder Things hoppar jag och Nahal över dagens sista panel för att äta middag och så Nahal ska hinna byta om innan kvällens Halloweenbal. Vi hittar ett ställe där vi köper sushi för drygt 200 kronor sammanlagt och får vänta i 25 minuter medan de gjorde den. ”Inte nog med att det är dyrt, de låter en sitta och ha ångest över det också”, säger Nahal när vi går mot hotellet. Dock kompenseras priset och väntetiden något av att vi får sojan i små söta fiskformade förpackningar.

Translator Zeiat would approve.
Translator Zeiat would approve.

Nahal provar ut maskeradoutfits och sprider glitter över hela golvet och alla våra tillhörigheter medan jag hjälper till genom att sno hennes långa, svarta handskar och lagerkransliknande diadem och kungöra att jag ser ut som en diktator och skicka selfies till min syster. Jag tar dock av mig det innan vi går och nöjer mig med mitt drakhalsband istället. ”Jag gillar att klä ut mig för att vara någon annan än mig själv”, säger Nahal. ”Jag är genetiskt disponerad att hata det”, säger jag. ”En gång när hon var lite tvingades min mor klä ut sig till troll i skolan och det var väldigt traumatiskt för henne och det överfördes till mig”. Nahal tror inte riktigt att det funkar på det viset.

IceCon har hyrt in en DJ till maskeradfesten och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom eftersom ingen dansar, trots att han byter mellan genrer och årtionde i ett desperat försök att fånga den ganska spridda publikens smak. Tydligen börjar dock folk faktiskt dansa senare under kvällen – men jag missar det eftersom jag är bara där en liten stund, dricker ett glas vatten, pratar med lite folk och går sedan och lägger mig i hopp om att må bättre under morgondagen.

Antingen är det sömnen eller ytterligare en kopp av den lila tortyrdrycken, men jag mår bättre under söndagen. Eftersom kongressen inte börjar förrän klockan ett hinner jag dessutom få lite mer plugg gjort efter frukost. Jag blir klar med all min läsning – herregud vad tråkig Wolfgang Iser är att läsa – och ger mig ut för att hitta ett bra lunchställe. Jag äter löjligt dyr med väldigt god falafel med fetaost i pitabröd och springer sedan iväg till Cake Factory, där Nahal och jag planerat att köpa tårta innan kongressen börjar. Jag ber om tårta att ta med och kassörskan ger mig en konstig blick och säger, ”I’ve never understood people that take cake to go. Like, what’s the point?” Att ha tårta, såklart, men om hon inte kan räkna ut det själv är det inte ens värt att påpeka.

Jag tar min tårta och går och kommer till kongressen lagom till Elizabeth Bears hedersgästintervju. Den blir bättre med tårta – det mesta blir ju det. Bear vill ha ”You should see the other guy” på sin gravsten, berättar hon. Hon pratar också om hur hon anser att fiktion är ett bra medium för ”discussions about things that doesn’t really have answers” och att det inte handlar om att leverera färdiga svar, utan att föra en dialog med olika perspektiv. Hon tipsar också om bra böcker hon nyligen läst: jag som jagat tips på häxböcker en tid får äntligen ett när hon tar upp All the Birds in the Sky av Charlie Jane Anders.

Hemma i Sverige tycker vår sociala medier-person Fia tydligen att jag och Nahal inte gör ett tillräckligt bra jobb med att promota Kontur online medan vi är i Island. Hon skickar hjälpsamt tips på marknadsföringsstrategier: ”Posta bilder för Swecon!” skriver hon, ”Typ ‘Här är Johan. Johan är glad för han har just köpt ett medlemsskap till nästa års Swecon!'” Vi får Johan att ställa upp på en bild där han ser glad ut och postar den på Konturs twitterkonto tillsammans med Fias text. (Dock är vi inte fullt så kassa på marknadsföring som Fia tror – vi har dåligt internet, men kör istället analogt genom att dela ut bokmärken och flyers, och säljer också ett gäng medlemskap.)

Jag spenderar nästkommande timme med att ha ångest över panelen jag ska vara med i, under titeln Inclusive Futures: Diversity in Speculative Fiction and Publishing tillsammans med Karin Tidbeck, Kij Johnson och Brynhildur Heiðar- og Ómarsdóttir som moderator. Jag har inte speciellt mycket scenskräck och brukar vara ganska lugn inför programpunkter – fram tills en timme innan då jag blir alldeles nipprig. Panelen går dock bra och vi har inte ens strul med tekniken – även om vi såklart redan haft missöden nog i och med att de två ytterligare panelister som skulle vara med har fått förhinder och därmed inte kan medverka.

blog3
Jag och Karin Tidbeck. Foto: Nahal Ghanbari.

Vi pratar om så kallad politisk korrekt läsning – vad innebär det, vad gör det med marginaliserade författare, hur positionerar det läsaren? Vi diskuterar också stereotypiseringar och identitetspolitik – den evigt snåriga frågan om vem som kan skriva om vad och hur. Jag tycker att det är en problematisk fråga eftersom den fungerar lite som en rökridå; istället för att fokusera på det faktum att författare som rasifieras, exempelvis, inte publiceras och läses i samma utsträckning, så förutsätter vi någon typ av vit offerstatus som inte existerar genom att konstant ställa den ofta väldigt defensiva frågan, ”Hur kan jag skriva utan att hela tiden vara rädd för att göra fel?” Kort svar: det kan vi inte, men istället för att se rädslan som ett hinder, bör vi använda den för att sträva efter att bli bättre istället för att låtsas som om att skriva saker som kan komma att klassas som ”icke-PK” egentligen kommer ha någon större inverkan på våra chanser, som vita författare, att publiceras, läsas eller uppskattas, bortom kritik i vissa delar bloggsfären.

Efter panelen behöver jag komma ut ur programsalen en stund så jag slår mig ned i kaféet med en kopp te och min novellsamling. Jag hinner läsa ungefär tre sidor innan Anglemark får syn på mig, säger ”Du ser ut att vara i behov av sällskap” och slår sig ned. Vi börjar diskutera novelläsning vs romanläsning. Anglemark menar att noveller inte brukar ge honom speciellt mycket och jag håller på sätt och vis med – det är oftare en novell lämnar mig med en känsla av ”Jaha, okej?” än att en roman gör det, men det beror inte på att novellen är ett sämre format, menar jag, utan bara att det är svårare att sålla bland dem för att noveller inte diskuteras och recenseras i samma utsträckning som romaner och att fältet då blir svårare att navigera.

Nahal sällar sig till oss och vi börjar istället prata om hennes scenretorik, som är väldigt fascinerande: hon börjar i en ände och fortsätter prata tills hon avslutar på ett helt annat ställe, men utan att någonsin tappa fokus på vad hon håller på med. Sedan börjar vi prata kongresser igen och Anglemark avslöjar att han en gång var på samma kongress som Octavia Butler men inte såg en enda panel eller intervju med henne. ”Det var trevligt så länge det varade”, säger jag och menar att vår vänskap nu är över. Fast egentligen kan jag inte säga så mycket – de flesta av mina vänner utan för sf-fandom blir förskräckta när de får höra att jag varit på samma evenemang som George R.R. Martin och inte ens försökt prata med honom eller få en bok signerad. Anglemark reagerar på samma vis när jag under dead dog-festen avslöjar att jag inte bara föredrar smaksatt te, utan också mjölkchoklad framför mörk choklad. ”Förfallet”, beklagar han sig och skakar skandaliserat på huvudet.

Klockan fem börjar kongressens sista panel (Carving a Path to the Future: Icelandic Sci-Fi and Fantasy Writers) men trots att den verkar intressant så känner jag att jag behöver lite egentid mer, så medan de andra rör sig mot programsalen stannar jag i kaféet och läser noveller och passar på att kolla igenom twitter när nu kongresslokalens wi-fi för första gången på hela helgen fungerar någorlunda smärtfritt.

Lite innan klockan sex får jag sällskap av Karin, som ska med ut och äta efter panelen. Vi pratar kvinnlig maskulinitet – hon frågar om mitt uppsatsskrivande på ämnet och varför jag är intresserad av det (”Jag gillar att provocera folk”, svarar jag) och vi diskuterar Kameron Hurleys Bel Dame Apocrypha-serie. Sedan pratar vi om Karins skrivande – efter att hon under sin hedersgästintervju pratat om hur att översätta Amatka till engelska och blev att skriva om den är jag väldigt nyfiken på att läsa den. (Om ni inte läst Karin Tidbeck, gör det).

Tillsammans med Johan och Nahal jagar vi rätt på hamburgare och Nahal bryter gruppnormen genom att beställa en burgare med kött. Vi diskuterar bland annat användbara tyska ord och jag tycker att vi borde mynta en svensk motsvarighet till det tyska ordet för ”ansikte som förtjänar en smäll” och Karin föreslår ”lavettfejs”, så nu är det officiellt och fritt fram för användning.

Därifrån går vi vidare till Klaustur Bar för kongressens dead dog party, där Johan beställer världens största öl och jag världens minsta kopp te. Bakom disken jobbar en ensam stackars personal – det är ju söndagskväll – och hon får fullt upp när baren fylls av glada och törstiga kongressdeltagare. Och av andra – Johans flickvän Julia dyker upp en stund och när hon och jag exalterat börjar prata om hur mycket vi älskar katter ser han plågad ut och försvinner han iväg i vimlet. När han kommer tillbaka efter en stund pratar vi om hur söta höns är och han försvinner snart iväg igen.

Vartefter kvällen fortlider hamnar jag vid samma bord som Nahal, Elizabeth, Scott, Crystal Huff och Auður Inga Rúnarsdóttir. Vi pratar om isländskt och svenskt djurliv, isländsk och svensk politik och isländska och svenska kongresser samt äckliga saker som nordbor äter. Vi har väldigt trevligt, som en brukar ha på under de sista timmarna av kongressen innan det är dags att skiljas åt igen under några långa månader. I vanlig ordning är jag trött och slits mellan att stanna så länge det bara gå och att faktiskt få lite sömn. Slutligen reser vi oss för att gå ändå – vår flygbuss kommer vid åtta nästkommande morgon och lite kan det ju vara bra att ha sovit innan dess. Vi säger hejdå, gör ett sista ryck för att övertala folk att komma till Kontur i maj och delar ut våra kvarvarande bokmärken.

Sedan är det slut för den här gången, för oss som inte ska vidare till Barcelona och årets Eurocon, utan tillbaka till Sverige. Men vi ses i maj! Och i Västerås och Stockholm, innan det.

Tack till komittén för IceCon 2016 som anordnat en fantastisk kongress och alla medlemmar som var där, till Nahal som vann NoFF-aktionen och valde att ta med mig som resesällskap och till NoFF och Gunnar Nilsson som såg till att hon kunde ta med sig resesällskap till Island! It was a blast.

Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

Feministisk litteratur och den feministiska läsaren

Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Therese Bohman på stadsbiblioteket. Samtalet berörde hennes författarskap, hennes nya roman, hennes konstintresse och hennes uppväxt. Till slut sade intervjuaren, ”Ja, vi är ju båda kvinnor och du skriver romaner om kvinnor, så vi måste prata om det här – är Aftonland en feministisk roman?” Bohman skruvade på sig, suckade. ”Ibland önskar jag att jag var man, så att jag slapp den frågan”, svarade hon.

Hon gav sig ändå in i ett resonemang om problemen med att kategorisera litteratur som feministisk, vad feministisk litteratur egentligen är och varför vissa verkar vilja stämpla hennes böcker som det medan andra tycker tvärtom att de inte är feministiska alls och det ambivalenta i vad det feministiska är och vad som förväntas av en som feministisk författare. Till slut sade hon, ”Dessutom blir det svårt för läsaren. Kan en vara kvinna och feminist och läsa en feministisk roman och inte tycka om den?”

Jag har många problem med att klassificera litteratur och kultur som feministisk som en slags kvalitetsmärkning eller rekommendation, snarare än rent beskrivande (såsom i fallet med feministisk science fiction, exempelvis). Vare sig det är genom kulturskribenter eller via rekommendationer av vänner eller random folk på internet som ett verk klassificeras som feministiskt, så känner jag ofta att det direkt ställer krav på mig som kvinnlig, feministisk läsare. Om jag inte gillar det som genom konsensus utsetts vara feministisk, måste jag vara beredd att skriva en uppsats om varför – vilket jag inte nödvändigtvis har något emot, jag menar jag utbildar mig till genusvetare av en anledning, men likväl är det inte riktigt tillåtet för mig att bara ogilla det eller känna mig nonchalant inför det utan att rättfärdiga varför.

Dessutom, och än värre, så tycker jag att kultur som är allmänt ansedd att vara feministisk som fokuserar på en eller flera kvinnor alltid på något vis förutsätter att jag per automatik ska kunna identifiera mig med henne/dem. Att då inte göra det upplevs lätt som alienerande – här är en skildring av en kvinna som massor av kvinnor uppskattat eller känt igen sig i, varför gör inte jag det? Det fungerar ju såklart inte så, vilka verk och karaktärer en uppskattar är mycket mer komplext än så, men känslan finns där ändå, att en är något av en förrädare, ett sorgligt offer för det ofta nämnda internaliserade kvinnohatet. Det är synd, framförallt för att mångfalden och komplexiteten som begreppet bör innehålla tappas bort och för att det då lätt blir så att det är den typen av kultur som en liten men privilegierad och hörbar grupp kvinnor kan spegla sig i som får utgöra de Bra Feministiska BerättelsernaTM.

Social justice superheroes

Juliet Palante bor i Bronx, New York, och ska för första gången lämna sin familj en längre tid efter för en sommarpraktikplats i Portland hos Harlowe Brisbane, författaren till Raging Flower: Empowering Your Pussy by Empowering Your Mind, Juliets egen feministiska bibel. För Juliet, som försöker hitta en plats för sig själv som lesbisk, Puerto Rican och feminist, är Harlowe den ultimata guiden till kvinnokamp, lesbiskhet och självförverkligande och hon reser till Portland i hopp om att det är vägen till formandet av en bättre värld: ”I read Raging Flower and now I dream of raised fists and solidarity marches led by matriarchs fueled by café con leche where I can march alongside cigar-smoking doñas and Black Power dykes and all the world’s weirdos and no one is left out. And no one is living a lie”, som Juliet skriver i brevet till Harlowe som ger henne praktikplatsen.

Juliet Takes a Breath är en bok om det feministiska uppvaknandet, om en ung lesbisk tjejs komma-ut-process, community-byggande, politik och feminismens alltför bristande intersektionalitetsperspektiv. Den handlar om känslan av att upptäcka att världen undanhållit och ljugit för en hela livet om hur verkligheten egentligen ser ut. Den handlar om att känna sig bortkommen i rörelser som borde vara som att komma hem – på grund av hudfärg eller brist på kunskap om gruppens regler och jargong – och om navigera ny, okänd mark med de människor en känt och älskat hela sitt liv. Det är en bok om kärlek och brustna tonårshjärtan och nördighet och science fiction.

Juliet upptäcker snart att Harlowe inte är den feministiska superhjälte hon föreställt sig – samtidigt som hon tycker mycket om Harlowe och det lesbiska community hon är en del av i Portland blir Harlowes vita, mensblodshyllande version av feministisk kamp ett skavsår i deras relation. Och samtidigt som Juliet upptas i en annan slags familj i Portland, oroar hon sig också över att saker inte kommer vara detsamma i hennes riktiga familj efter att hon kom ut för dem innan hon stack till Portland och varför hennes flickvän plötsligt är så distanserad samtidigt som hon börjar falla för en söt tjej som jobbar på biblioteket där Juliet researchar kvinnohistoria för Harlowe.

Jag sträckläste Juliet Takes a Breath. Det är både en coming of age-roman och en diskussion om feminism i förhållande till den egna identiteten av en typ som en så sällan ser – som inte handlar om vita, straighta, priviligerade tjejer vars största problem är att de vill ha sexiga underkläder men vara feminister också. Juliet Takes a Breath avhandlar det egna identitetsbyggandet, men är minst lika intresserade av frågor gällande kollektiv och community. Hur skapas hållbara feministiska kollektiv? Hur fungerar det att vara en del av en socialt utsatt och diskriminerad etnisk minoritet och sedan tvingas skapa koalitioner med vita, medelklasskvinnor inomd det feministiska sammanhanget? Går det? Det är en bok som knyter samman identitet och praktik i feminismbegreppet den diskuterar och det görs så bra.

Även bortsett från diskussionerna om feministisk aktivism, politik och kollektiviseringsprocesser så är Juliet Takes a Breath underbar. Karaktärerna är välskrivna, berättelsen intressant och texten är full av roliga referenser och spetsfundigheter. Den är tankeväckande, mysig, smärtsam och underhållande, allt på en gång, och framförallt är den läsvärd.

Feministisk sf och drömlaboratorium

När jag var med i panel om feministisk science fiction för några månader sedan var det en panelist som tog upp Ann Leckies Ancillary Justice som ett exempel på en bok som blivit väldigt omtalad som ett bra exempel på feministisk science fiction. ”Den skildrar ett samhälle utan kön”, sade panelisten. ”Är det vad vi vill ha?” Är det? Kanske, kanske inte. Oavsett så är det något jag vill ha min science fiction. Världar utan kön, världar med bara ett kön, världar med många kön, världar utan könsbaserat förtryck, världar med könsbaserat förtryck.

För några månader sedan skrev Kameron Hurley på twitter att hennes kommande bok The Stars Are Legion bland annat kommer innehåller artificiella livmödrar. Häftigt! tänkte jag och spenderade sedan, likt en duktig feminist, en lång stund med att fundera över hur feministiskt konceptet artificiella livmödrar egentligen är. Shulamith Firestone tyckte det var en möjlig lösning på kvinnors förtryck, men har sedan dess fått mycket välgrundad kritik. Det skulle lösa visa problem, försvåra mycket annat – det skulle med all säkerhet inte vara en mirakellösning, oavsett. Är det vad vi vill ha? Ja – åtminstone i science fiction-litteratur.

Vetenskapssociologen Hilary Rose skriver i Love, Power and Knowledge: Towards a Feminist Transformation of the Sciences att feministisk science fiction är ”a sort of dream laboratory – where feminisms may try out wonderful and/or terrifying social projects”. Feministisk science fiction är inte detsamma som utopism. Den har absolut drag av det, men feministisk science fiction handlar inte om att ge oss manualer för tänkbara feministiska framtider – feministisk science fiction är litteratur för idag i syfte att skapa en bättre morgondag. Den är inte ute efter att ge oss slutvisionen, bara att utgöra ett litet, litet steg på vägen dit, så att säga.

Det Ann Leckie gör i Ancillary Justice, exempelvis, är inte att presentera en vare sig önskvärd eller trolig framtid, utan snarare att utmana vissa väldigt specifika föreställningar vi har om kön. Den fuckar med vår uppfattning om militarism, våld, krigsföring samt androgynitet som direkt och automatiskt länkad till maskulinitet och män; den fuckar med vår förmåga att placera in karaktärerna i färdigställda arketyper och till och med, åtminstone i mitt fall, med att visualisera dem lika lätt som jag brukar göra eftersom människor som inte är märkta av kön enligt en binär modell är något som är väldigt svårt för många av oss att greppa.

Att kritisera Ancillary Justice för att den misslyckas med att presentera en vision av det perfekta jämställda samhället är missriktat, men att ställa det kravet på feministiska sf i allmänhet är också oerhört begränsande – för att inte tala om fruktlöst. Däremot kan feministisk sf hjälpa oss fundera på vad för framtida värld vi vill bygga – genom såväl fascinerande, välkomna och avskräckande exempel. Feministisk sf handlar om att leka med och pröva ut scenarion, om att fucka med normer, föreställningar och förtryck på sätt som bara sf kan, om att bidra med typer av representation som inte är möjliga inom andra medium. Just därför tycker jag om att tänka på det i termer av Roses drömlaboratorium – för att feministisk sf utgör ett rum för feminismen som närapå helt saknar begränsningar för vad som är möjligt att utforska, diskutera och pröva ut och det är däri dess värde ligger – inte i att agera som något slags moraliskt riktigt orakel eller arkitekt.

Noveller du borde läsa

”Morrigan in the Sunglare” och ”Morrigan in Shadow”, Seth Dickinson
Efter jag läst ut The Traitor Baru Cormorant började jag jaga rätt på noveller av Dickinson och blev inte besviken – ”Morrigan in the Sunglare” och fortsättningen ”Morrigan in Shadow” är två riktigt bra military sf-noveller om stridspiloten Laporte och hennes kapten Simms och relationen de utvecklar i tjänst under ett utdraget och blodigt krig om mänsklighetens framtid. Konflikten som fungerar som bakgrund, och upptakt, till de båda kvinnornas relation är en väldigt klichéartad sådan – de båda fraktionerna som slåss heter ”the Alliance” respektive ”the Federation”, exempelvis – men det är ju inte den som är det intressanta ändå.

Dickinson gör mycket med lite i ”Morrigan”-novellerna. De är oerhört stämningsfulla och karaktärerna välskrivna. Simms är den goda soldaten som sammanbitet gör allt kriget och hennes överordnade kräver av henne medan Laporte är det som är född till att strida – dödandet rör henne inte överhuvudtaget. Novellerna handlar om dessa två olika typer av monstrositet och hur de möts, skaver mot och passar ihop med varandra. Det är något med känslan i Dickinsons texter jag verkligen gillar, som en tråd av undergångskänsla som löper genom hans berättelser. Det är väldigt tilldragande, på något vis.

”Sarah’s Child”, Susan Jane Bigelow
Den här novellen hamnade på The Tiptree Awards shortlist och den är en mycket bra och mycket fin berättelse om Sarah, en transkvinna som konfronteras med en alternativ tidslinje där hon istället var assigned female at birth och därmed aldrig genomgått en könskorrigering, samt har burit och fött en son, och vad som händer när de båda parallella verkligheterna kommer i kontakt med varandra. ”Sarah’s Child” är en novell som handlar som händigt behandlar en väldigt specifik typ av smärta och sorg som drabbar transkvinnor utan att för den delen utmåla att vara kvinna med transerfarenhet som tragiskt i sig själv.

”Pocket Atlas of Planets”, Alex Dally MacFarlane
En spretig, smått surrealistisk berättelse i form av en fickatlas om planeter, rymden och utforskandet av dessa – ”Pocket Atlas of Planets” påminner mig litegrann om Catherynne Valentes Radiance, i dess sagolika, färgsprakande, Golden Age of SF-inspirerade skildring av galaxen. Det är också en berättelse om kön och genus och det fruktlösa i att betrakta dem som cementerade kategorier som har bäring på samma vis i alla kulturer och överallt: ”If there is one gender, is there any? […] Is it right to say we are women when there are no men? […] Ber begins work on an astrolabe — wanting to convey the complexity of planets and the life living on them. Metal discs lay layer on layer. A galaxy of gender. Ber cannot hold it. In the end, Ber reverts to writing: an atlas.”

”The Heart Is Eaten Last”, Kameron Hurley
Det här är en Patreon-special, en Bel Dame Apocrypha-berättelse som utspelar sig mellan den första och andra delen i God’s War, så om en bryr sig tillräckligt mycket om serien för att vilja läsa ”The Heart Is Eaten Last” så stöttar en antagligen redan Hurley på Patreon ändå. Det är ett trevligt återseende av Umayma och Nyx och hennes team och i vanlig ordning en underhållande berättelse. Nyx är bäst.

”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen”, Alyssa Wong
Jag har hört mycket bra om Alyssa Wongs texter, framförallt från Nahal som twittrat mycket positivt om dem. Och det är välförtjänt beröm – ”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen” är två välskrivna och underbart creepy berättelsen. Den förstnämnda handlar om en ung kvinna som ”sväljer” människors innersta tankar, drömmar och önskningar – ju mer vedervärdiga desto bättre. Den andra handlar om Lily som är dotter i en fiskare i vars fotspår hon börjat gå. Hon följer med ut för att fiska sjöjungfru – som anses vara en delikatess och drar in pengar därefter – men fisketuren, besättningen och sjöjungfrurna är allt annat än vad hon väntat sig.

Wong har verkligen förmågan att skriva fram skräckstämningar – det är svårt att peka på exakt vad som är obehagligt eller läskigt i hennes berättelser, men känslan av obehag hänger tung över hela texten. Hon är också bra på att snabbt teckna fram karaktärer och miljöer, vilket är viktigt i noveller – skräcknoveller i synnerhet. ”The Fisher Queen” var hennes första publikation, vilket märks då handlingen svajar lite och det finns lite för många trådar som mest mynnar ut i ingenting, men redan ”Hungry Daughters of Starving Mothers” visar på skickligare handlingsuppbyggnad och jag ser fram emot att läsa resten av Wongs bibliografi.

Romancepodden

Jag har, tack vare Maria, börjar lyssna på Romancepodden med Julia Skott, Elin Jonsson, Nikoo Jorjani, Melody Lovelin och Amanda Idberg. Som poddens titel antyder handlar den om romancelitteratur och -läsning och är extremt underhållande. Mycket eftersom den är sjukt rolig får mig att sitta och försöka  låta bli att flina synbart när jag lyssnar på den offentligt, men framförallt då det är så skönt att lyssna på folk som diskuterar romance som romance snarare än som Fenomenet Att Läsa Romance. Visst avhandlar podden skammen och fulstämpeln som associeras med romance (how could it not?) samt de mindre roliga tropes som ändå dyker upp i genren, men överlag som pratar de helt enkelt bara om litteraturen och böckerna de läser. Det är inte ”Nu ska vi prata om kvinnor/feminister som läser romance” eller ”Är romance Problematiskt?” utan bara litteraturprat, bokcirklande, analyserande och läsglädje och det är så sällan romance-litteratur får den behandlingen.

Förra terminen när jag gick kursen Feminist Cultural Studies läste vi Janice Radways text om problemet med att forska på romancelitteratur med utgångspunkten att genren är så formulabaserad att en i princip kan plocka vilken bok som helst och låta den representera hela genren och det enorma förakt detta förhållningssätt visar på. Till samma seminarium skulle vi också läsa en valfri romanceroman. Gissa vad vi alla gjorde? Gick till närmsta bibliotek/Pressbyrån/eboksaffär och införskaffade första bästa bok vi fick tag i. (Ytterligare wtf/lol: jag gick till biblioteket för att fråga vad de hade i Harlequin/romance-väg, varpå bibliotekarien kollade på mig och sade: ”Det är till en litteraturkurs, gissar jag?”) Needless to say och välförtjänt nog så läste vi alla jävligt kassa böcker.

Därför gillar jag att Romancepodden helt enkelt behandlar romance som litteratur. Vad är bra respektive dåligt när det gäller handling, karaktärer, dialog, plot, sexscener, relationer, språk? Dessutom utför podden en massa folkbildningsgärningar som att gå igenom diverse europeisk adelssystem, diskutera huruvida smutless romance egentligen är något att ha och gå igenom viktiga förkortningar och begrepp en behöver veta för att navigera romancelitteraturen. Visst blir det fnissigt och visst skojas det friskt (svårt att låta bli när beskrivningar som ”chest fleece” avhandlas…) men podden är en väldigt intressant och framförallt kärleksfull diskussion om en genre som för det mesta bara nämns med mer eller mindre förtäckt hån. Det är en bra grej.

Welcome to Night Vale

Welcome to Nightvale är såklart romanen baserad på succépodcasten med samma namn och utspelar sig i den surrealistiska, livsfarliga, totalitära småstaden Night Vale där alla konspirationsteorier är sanna och det finns monster under alla sängar. Medan podcasten är i form av en pågående radiosändning handlar boken om två av invånarna i Night Vale, pantbanksägaren Jackie Fierro och den ensamstående mamman Diane Crayton, som båda får sina bekväma, om än bisarra, liv uppochnedvända när de blir indragna i ett mysterium som har med The Man in the Tan Jacket att göra.

Welcome to Night Vale gör sig definitivt bäst som podcast – Cecils Baldwins framträdande som radiopresentatören med sin behagliga, deadpan röst är en stor del av det som bygger upp Night Vales mysäckliga och underhållande stämningsfullhet. Med det inte sagt att boken är dålig, för det är den inte, men det tar en stund innan en kommer in den – Welcome to Night Vales unika berättarstruktur och surrealism som funkar så bra som podcast flyter inte fullt lika bra i romanformat.

Samtidigt är det imponerade hur mycket av Night Vales special brand of weird and creepy som ändå översatts från podcast-form till roman. Jag var lite orolig för att Night Vale skulle te sig som en mindre spännande plats i romanform – lite som i skräckfilmer när monstret är läskigt fram till en faktiskt får se det – men så blev det inte alls. Snarare framträder Night Vale ännu tydligare i sin bisarra excentriskhet – romanen leder en in i delar av staden på sätt som inte är möjliga genom en radiosändning. Jag gillade speciellt Diane och Jackies biblioteksbesök.

Boken har många kvalitéer utöver att få se mer av Night Vale, men jag gissar att om en inte har lyssnat på eller inte gillar podcastförlagan så får den antagligen inte ut så mycket av romanen eftersom den är väldigt tätt sammanvävd med vad som försiggår i podden – vissa kapitel av boken består till och med av Cecils radiosändningar. Kanske kan en tycka att det är lite synd att romanen är mer av ett komplement till podden än en berättelse i sin egen rätt, men jag tycker att det funkar bra, framförallt eftersom boken så tydligen bygger vidare på det som är så bra med Welcome to Night Vale och ibland är det helt okej att helt enkelt bara fortsätta på ett vinnande koncept.

DC Comic’s Bombshells

DC’s Bombshells är en ensamble-serie som utspelar sig i en parellel verklighet under andra världskriget där så gott som alla DCs kvinnliga superhjältar deltar i kampen mot Nazityskland under Amanda Wallers ledning och kodnamnet ”Bombshells” (get it?). Den påminner om Bomb Girls, fast med superhjältar och är ungefär vad en velat att Agent Carter skulle varit. Huvudkaraktärerna utgörs i egentlig mening av Batwoman, Wonder Woman och Supergirl, men de andra karaktärerna får också mycket utrymme och egna plotlines. Den är ritad i en typiskt retro pinup-stil och är otroligt snygg. Det är också roligt att se hur de passat in de olika hjältinnorna i den här världen – Kate Kane maskerar sig som en baseballspelare i Gotham, Supergirl och Stargirl är ryska desertörer, Harley Quinn en psykolog i London där Poison Ivy livvnär sig genom att smuggla in lyxartiklar för dem som har råd att ta sig runt rationeringen.

Det är som sagt många karaktärer som dyker upp här – till och med Felicity Smoak gör en cameo – och fler lär dyka upp eftersom jag bara är knappt halvvägs genom serien. Även om det är väldigt kul att alla DCs bästa kvinnliga karaktärer har fått gå samman här (och anledningen till att jag började läsa serien), så introduceras de inte särskilt ingående och har en ingen koll på karaktärerna sedan innan är det lite svårt att få ett grepp om dem. Det känns som om serien förutsätter att en redan är åtminstone lite DC-insatt innan en plockar upp Bombshells. Att det är många karaktärer gör ju också att det finns många berättartrådar och vissa är bättre än andra, såklart. Jag gillar speciellt de delar som handlar Batwoman samt Harley Quinn och Poison Ivy, men det finns också mycket annat bra, som de bitar som utspelar sig i Gotham där en grupp Batgirls håller ställningarna medan Kate Kane är undercover i Berlin.

En sak jag inte gillar med Bombshells är den – förstås – väldigt förhärligande bilden av USA som framkommer och att serien verkar driva en vinkel att USA så gott som på egen hand besegrade tyskarna (i och för sig rimligt om de är landet med superhjältarna på sin sida, men ändå). Den amerikanska antipatin mot Ryssland framgår också väldigt tydligt. Men det är väl inte så mycket annat en kan vänta sig om en amerikansk, retroinspirerad superhjälteserie om andra världskriget.

Och när vi är inne på det spåret: samtidigt som jag gillar retrokänslan och pinup-stilen och det passar berättelsen väldigt bra så känns det lite som att Bombshells använder sig av det faktum att den utspelar sig under andra världskriget för att få rita de kvinnliga karaktärerna och deras outfits på samma gamla vanliga sunkiga serietidningsvis som vanligt fast under en tunn fernissa av distanserad ironi. Att de alla på sant Disney-mannér har i princip exakt samma ansikte och figur gör inte heller saken bättre direkt.

Samtidigt känns Bombshells ändå starkt riktad mot en kvinnlig publik och blick och inte på det där typiska ”det här är kvinnlig wishfullfilment för alla kvinnors högsta dröm är ju att vara kickass och feminina och supersnygga!”-viset som jag hatar (även om det finns en släng av det också). Inte bara är samtliga manliga karaktärer högst perifera och ingen av de kvinnliga hjältarna är en ”tjejversion” av en (bättre) manlig hjälte, utan Bombshells är också mycket bra på att bygga upp relationer mellan de kvinnliga hjältarna, och seriens mest centrala romanser är de mellan Kate Kane och Maggie Sawyer respektive Harley Quinn och Poison Ivy.

Dessutom gillar jag när Wonder Woman dyker upp i sin nya pinup-inspirerade dräkt och frågar Steve vad han tycker om att hon använt deras gudinnor som förlaga för sin rustning. ”Gudinnor?” svarar han förvirrat. ”Ja”, svarar Diana, ”de där kvinnorna som ni har målat på era stridsvagnar”. Överlag tycker jag att Diana en av de mest trista karaktärerna i gänget här men det är en sådan bra detalj – trots att Diana snabbt blir varse vår världs sexism sitter hennes uppfostran så hårt i henne att den mest logiska anledningen till pinupbilderna som finns i soldatlägret är att de är gudinnor. Det är fint. I övrigt får Diana mest agera samtalspartner åt en traumatiserad Steve som fått PTSD av sin tid i kriget så hennes bitar kunde varit roligare.

Så den har sina svaga bitar, men överlag är Bombshells en underhållande och bra serie samt – förutsatt att en redan är lite hemmastadd i universat via DCs filmer eller tv-serier – en bra ingång i DCs serietidningsvärld.