Tack och hej

Som alla som följer den här bloggen antagligen redan upptäckt, så har det varit rätt dött här under en längre tid. Det har varit jättekul att driva och skriva på In Another Library, men jag känner mig rätt klar här nu. Vill ni fortsätta läsa mina skriverier, bloggar jag nu om litteratur på Svart Rymd och Uppsala English Bookshop och om film och tv på Onda Cirkeln.

In Another Library kommer få stanna kvar i cyberrymden, men det här är det sista inlägget som skrivs. Tack och hej!

Tack och hej

”I see myself the last woman on Earth”: The Memoirs of Elizabeth Frankenstein

Eftersom jag är intresserad av såväl feminism och genusvetenskap som fantastiklitteratur så brukar jag försöka hålla ett öga på de böcker som dykt upp på Tiptree-prisets lista genom åren. Inte för att allt som nomineras till Tiptreen nödvändigtvis måste vara bra, men det torde åtminstone ligga inom min intressesfär. The Memoirs of Elizabeth Frankenstein av Theodore Roszak fick priset 1995, på delad förstaplats med Elizabeth Hands Waking the Moon. Som titeln antyder, är romanen en återberättelse av Mary Shelleys Frankenstein, där Elizabeth Lavenzas – styvsystern som Victor sedan gifter sig med och som dödad av varelsen på sin bröllopsnatt – berättelse återges. Jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att läsa den, annat än att Tiptree-priset placerat boken på min radar, för jag tycker mycket om Frankenstein och vet inte riktigt vad jag skulle med en alternativ historia till, speciellt inte en skriven av en författare som i sitt förord verkar utge sig för att skriva om den såsom Shelley ”egentligen” vill skriva den: ”I have long felt that the Frankenstein Mary most wanted to offer the world lies hidden in an under-story that only Elizabeth could have written […] I hope that, speaking here as the bride of Frankenstein, [Shelley] will at last find the voice she was not free to adopt in her own day”.

Men jag fortsatte läsa och, visst, på många vis är det en bra roman. Den är väldigt gotiskt stämningsfull och förhåller sig trogen gentemot ramberättelsens format – Elizabeths dagboksanteckningar har hittats av Robert Walton, som är den som återger Victors historia i originalberättelsen, och det är här återigen hans narrativ som ramar in berättelsen om varelsens uppkomst. Hans funktion i The Memoirs av Elizabeth Frankenstein är nog en av bokens mest intressanta kommentarer på förhållandet mellan de dikotomier mellan vetenskap/natur, manligt/kvinnligt, intellektet/kroppen som Elizabeths memoarer, liksom originalberättelsen, fokuserar på. Medan åsynen av varelsen i slutet av Frankenstein var nog för att Walton skulle ta Victors otroliga ord på allvar, är Walton betydligt mer skeptisk mot Elizabeths berättelse och misstror och avfärdar stora delar av den på grund av vad han tolkar som hennes svaga kvinnliga nerver. Medan Victors berättelse direkt styrks av Waltons röst, framställs Elizabeth genom hans kommentarer istället som en högst opålitlig berättare. Dock verkar samtidigt hans uppenbara sexism för att leda läsarens sympatier gentemot Elizabeth, som här, liksom i Frankenstein, skildras som en högst tragisk figur.

Jag vill inte säga att Roszak har missuppfattat Mary Shelleys bok, men av The Memoirs att döma gör han en mycket annorlunda läsning än vad jag gör. Som sagt behandlar boken den djupgående konflikten i de västerländska samhället där mannen representerar vetenskapen och intellektet och kvinnan kroppen och naturen, och det är också där mitt problem med berättelsen ligger. I The Memoirs blir Elizabeth, och alla de andra kvinnor hon har kontakt med i boken, representanter för naturen. Hennes mor förnekades chansen till en ”naturlig” födsel med hjälp av en kvinnlig barnmorska och förlöstes istället av en man som drar dottern ur henne med en tång, vilket då ”he takes away the force of the Earth” gör att modern dör och dottern för alltid märks med ett ärr av denna tragiska upplevelse. När Elizabeth anländer hos familjen Frankenstein, upptas hon när hon får sin första mens i styvmodern Carolines ”coven” – en grupp kvinnor som träffas nakna ute i skogen under fullmånen och använder mensblod i diverse ockulta ritualer. Carolines mål är att ”förena” Elizabeth och Victor i ett slags ultimat jämställt partnerskap, där natur/kultur, kropp/själ, kvinna/man innehar likvärdiga positioner. Naturligtvis misslyckas detta – det ”övergrepp” mot naturen Victor senare begår genom skapandet av sin varelse föregås av hans sexuella övergrepp mot Elizabeth långt innan deras äktenskap. Elizabeth får alltså bokstavligen förkroppsliga den natur Victors experiment senare förgriper sig på.

Även om boken får in en del poänger angående vad kunskap är, vems kunskap som värderas högst och att en patriarkal syn på kunskap och vetenskap alltid har reella konsekvenser och effekter på materiella kroppar och människors levda erfarenhet, så misslyckas, anser jag, denna diskussion i och med att boken inte klarar av balansgången mellan att kritiskt låta Elizabeth, och kvinnor i allmänhet, representera naturen och att reducera henne till den. Boken vältrar sig i det ”natuuuuurligt kvinnliga” – den kvinnliga essensen som uppenbarligen finns i livmodern och är mystiskt sammanbunden med naturen och månen – så till den grad att det borde vara ironiskt menat, men det blir det liksom aldrig.

Ett större mått av nyansering skymtar till emellanåt, som i slutet av boken då Elizabeth, efter att hon fått reda på vad Victor haft för sig i sitt hemliga laboratorium, närapå verkar förlora sansen på riktigt, ser ett slags apokalypsscenario framför sig: ”I see the death of the world. I see great machines in the womb of the Earth […] And I see the men breeding without women. And I see monsters bowing down to their makers and rising up against them […] I see myself the last woman on Earth.” I de sista orden Elizabeth uttalar i sitt liv går det att, hennes dödsskräck till trots, utläsa ambivalens. När hon proklamerar sig själv som jordens sista kvinna, är det i förtvivlan över att mannen vänt sig från och till och med utrotat Naturen/kvinnan eller är det i hopp om en framtid där kategorier som ”kvinna” och ”man” gjorts obegripliga och där naturen och kulturen, istället för att delas upp i två, könade och hierarkiskt ordnade, sfärer, helt enkelt betraktas som ett enda system av ömsesidigt beroende?

Sett till dess helhet verkar boken luta åt det förstnämnda, och det är kanske just därför den delade Tiptree-vinsten med Waking the Moon det året – Hands roman berör exakt samma tema, men som hanterar det på ett diametralt annorlunda vis. Avslutningsvis är det bästa jag har att säga om The Memoirs of Elizabeth Frankenstein att den äntligen fick mig att äntligen påbörja den där omläsningen av Waking the Moon jag planerat i evigheter.

”I see myself the last woman on Earth”: The Memoirs of Elizabeth Frankenstein

Archipelacon 2015

archie5Egentligen borde jag skriva den där ytterligare queerteoretiska analysen av Carmilla världen verkligen behöver för vampyrkursen jag läser just nu, så naturligtvis är det mycket mera lockande att skriva kongressrapport istället. I helgen hölls alltså Archipelacon 2015 i Mariehamn, Åland och även om jag var stirrig av sömnbrist, otroligt trött på att leva på sallad alternativt falefel med pomme och konstant frusen, så var det en fantastiskt rolig helg med ett intressant program och i sällskap av många trevliga människor.

(För övrigt så har jag inga bilder från kongressen, så ni får hålla till godo med ett par snapshots från den i form av tweets istället.)

Jag delade rum med Fia på kongressen, vilket visade sig vara ett bra beslut då kompletterade varandra väldigt bra – på kvällarna sövde Fia mig genom att prassla med sin dillchipspåse och pilla med telefonen, medan jag agerade väckarklocka på mornarna och drog upp henne ur sängen när jag ville ha frukost. Jag gjorde också min debut i åländsk radio när jag intervjuades som ”besökare” på kongressen. Berättade för åländarna att jag var där för att träffa mina vänner, gå på intressanta programpunkter och informerade dem om den evigt debatterade skillnaden mellan fantasy och science fiction. Pratade dock alldeles för fort, så chansen finns ju alltid att ingen faktiskt hörde vad jag sade.

archie2

När det gäller programmet var jag mest intresserad av det akademiska spåret. Jag missade några punkter jag ville se, men i övrigt var jag bra på att gå och se det jag bestämt mig för att gå och se.  Den mest intressanta sessionen var nog söndagens ”Minds and Bodies in Genre Texts”, men samtliga talare var givande på ett eller annat vis. I övrigt var jag dålig på att gå på programpunkter – jag såg allt Torill höll i (för allt Torill håller i blir bra), Gary K. Wolfes hedersgästtal, Karin Tidbeck och Johanna Sinisalos diskussion om Nordic Weird och inte så jättemycket mer – men den tiden lade jag på att prata med folk, läsa bra böcker samt äta på rimliga tider, så det känns rätt okej ändå. Är lite ledsen över att jag missade ”Trolls in Nordic SFF” och ”LGBT Superheroes”, dock, för de verkade ha varit bra.

Ytterligare höjdpunkter inkluderade ett besök på cafét Bagarstugan med Maria och Markus där tårtbitarna var enorma och asgoda (kan också ha varit en höjdpunkt eftersom jag var i skriande behov av te som inte var påste från Lipton, tesnobb som jag är), många trevliga diskussioner med många trevliga människor och det fina, om än kalla, vädret. Lyckligtvis missade vi dessutom det förhatliga musikquizet på färjan hem.

archie4

 

 

 

 

På Fanaclistan har det diskuterats huruvida alla de positiva upplevelser av Archipelacon som rapporterats in helt enkelt kanske är ett utslag av någon slags masspsykos, och om så är fallet så jag kan bara sammanfattningsvis dra slutsatsen att jag också drabbats av den. Överlag hade jag otroligt trevligt på kongressen och jag kan bara tacka kommittén för den högst intressanta och trevliga kongress de anordnat.

Archipelacon 2015

Carmilla och ”litteraturkritiska övergrepp”

Klåfingriga queerteoretiker vill göra vampyrpionjär till sin: Margit Richert skriver i SvD angående efterordet till den svenska nyöversättningen av Le Fanus vampyrberättelsen Carmilla att det är en ”orgie i feministiska övertolkningar”. Jag har inte läst efterordet, men Richert kritik verkar inte bara riktas gentemot översättaren, utan mot queerteoretiska läsningar av Carmilla i allmänhet. Enligt Richert är att tolka in lesbiska teman i relationen mellan den titulära Carmilla och den unga Laura vars blod hon livnär sig på att begå ”ett litteraturkritiskt övergrepp på den unga kvinnan”. Hon köper inte heller feministiska läsningar av berättelsen: ”som läsare vill man mest skrika att ibland är en påle bara en förbannad påle”. (Hon fortsätter dock stycket med att avfärda denna typ av läsning med att skriva att pålningsscenen ”torde ha mer att göra med hjärtat som symbol för livets boning än med patriarkatets seger över en kvinna som tar sig friheter” – uppenbarligen är en påle ibland bara en påle, men ett hjärta är inte bara ett hjärta).

Richert varnar för att förväxla att läsa skildrandet av en intim artonhundratalsvänskap mellan två unga kvinnor som en kärleksberättelse och det håller jag med om – det finns många scener i äldre litteratur som skildrar intimitet mellan två kvinnor som för en modern läsare kan tyckas framstå som romantisk, men som när en sätter boken i dess rätta historiska kontext istället framstår som tydligt platonisk. Där Carmilla skiljer sig på den punkten är det faktum att Carmilla är en vampyr, en figur som flitigt använts genom litteraturhistorien för att diskutera och skildra sex, sexualitet och sexuella tabun och oavsett vad Le Fanu hade för uppsåt när han skrev berättelsen, finns det tveklöst en tydlig queer tematik i Carmilla. I sin text beskriver Richert vampyrism och det övernaturliga som det ”obegripliga” Laura kämpar för att göra ”begripligt”, men historiskt har också lesbiskhet betraktats som något obegripligt och oförståeligt. Till skillnad från manlig homosexualitet har det inte bara betraktats som monstruöst och felaktigt, utan också onämnbart.

Vidare är parallellerna mellan vampyren och det queera subjektet är många: båda märks som det Andra, förknippas med mörker och djuriskhet, anses vara förtappade, parasitiska och oförmögna att reproducera sig på ”naturligt” vis – istället konverterar de mänskliga, rättfärdiga människor till sin fördömda existens. Dessutom lever de både i någon mån utanför en konventionell, heteronormativ uppfattning av tid, och så vidare. ”Kanske är det så man ska läsa Le Fanus berättelse: som en varning för att ge sig i lag med våra djuriska drifter […] Vampyrens hunger kan aldrig stillas; oförmögen till verklig kärlek döms hon till en drifternas ofullgångna tillvaro [min kursivering]”, skriver Richert och verkar omedveten om att hon i princip parafraserar den homofoba syn på icke-heterosexuell kärlek som präglat det västerländska samhället i århundraden. Laura må kanske bara längta efter vänskap, men i relationen till Carmilla finns onekligen också ett undertryckt, farligt, queert begär. Kanske är Laura skrämd inför Carmillas närmanden; kanske är hon lockad, men hålls tillbaka av oförståelsen av sitt begär. Båda tolkningarna är helt klart möjliga, åtminstone så länge en påle bara är en påle.

I slutet av berättelsen upptäcks Carmillas vampyrism och hennes grav öppnas och hennes kropp pålas. Pålningen utförs av Lauras far, en general vars brorsdotter Carmilla också bitit, en lärd baron och en präst, män som alla representerar institutioner som både historiskt och i nuläget är instrumentella i upprätthållandet och reproduktionen av patriarkalt och heterosexistiskt förtryck – familjen, staten, kyrkan, vetenskapen (en formation som för övrigt också liknar de män som utför pålningen av Lucy i Stokers Dracula). Att betrakta en scen som skildrar en kvinnlig vampyr som blir fasthållen av en grupp män och får sitt hjärta (som också kan tolkas som en symbol för kärlek – i det här fallet otillåten sådan – för övrigt) genomträngt av ett fallosformat objekt som ett subtextuellt uttryck för patriarkal och/eller heterosexistisk ängslan inför rebellisk kvinnlighet är i min mening inte direkt en långsökt eller övertolkande läsning.

Jag läser inte Carmilla som en rosaskimrande kärleksberättelse mellan två kvinnor och jag tror inte heller att Le Fanu var någon slags protofeministisk, entusiastisk Pride-supporter. Det är inte vad queerteoretiska läsningar handlar om. Däremot menar jag att den queera subtexten i berättelsen och hur det queera hotet hanteras genom slutet på Carmillas vandöda existens har en hel del intressant att säga om 1800-talets sexualpolitik och värderingar och normer kring kön.

Carmilla och ”litteraturkritiska övergrepp”

Upcoming

Just nu börjar nyheter komma om serierna som dyker upp i slutet av 2015/början av 2016 och för att jag inte ska glömma bort att titta på nån viktig B-actionserie så tänkte jag för säkerhets skull göra en lista över det jag tycker verkar vara mest intressant.

legends
LEGENDS OF TOMORROW (CW)
Jag hatar Arrow, fann nästan Oliver Queen sympatisk bredvid Ray Palmer och tycker The Flash verkar supertrist, så naturligtvis ska jag se Legends of Tomorrow! Serien är något typ av tidsreseäventyr försatt i DCs tv-universum där en tidsresande snubbe samlar ihop ett gäng legendariska superhjältar för att rädda världen. Trailern utlovar flådig action, kass humor och mycket neonfärgad CGI. Om manusförfattarna bara kan hålla sig från att proppa en kvinna i kylskåpet per avsnitt så kan det bli rätt kul.

Etgentligen är jag rätt säker på att jag kommer avsky den här serien lika mycket som Arrow till slut, men jag är för glad över att se Sara Lance tillbaka i livet och superhjältekostym för att bry mig. Och jag är ju som bekant en hopplös sucker för snygga actionsscener (mer roliga slagsmål och mindre flyga-runt-i-luften-och-skjuta-blå-el, tack). Ni som följer mig på twitter har antagligen många arga rants att se fram emot, med andra ord.

supergirl
SUPERGIRL (CBS)
Efter att det gjorts sjuttiotusen superhjälteprojekt med män i huvudrollen kommer äntligen en med en kvinnlig protagonist. Tjoho! Eller inte: folket bakom serien består till stor del av samma snubbar som ligger bakom Arrow och The Flash. Lägg därtill ett väldigt förvirrat försök till någon slags feministisk girl power-grej samt ett superawkward ”no homo”-skämt i trailern och min pepp sjönk några steg.

Men serien ser lite ut som om Felicity Smoak ramlat in i en crossover mellan Djävulen bär Prada och random superhjältefilm och verkar charmig, så även om chick flick-formatet inte riktigt är min kopp te så verkar den i alla fall kunna bli kul och intressant. Grej jag redan nu vet att jag kommer störa mig på: det faktum att Kara sätter upp håret på jobbet, men låter det hänga fritt medan hon stoppar fallande flygplan och jagar skurkar. Seems legit.

darkmatterDARK MATTER (SYFY)
Töntig actionserie nummer 3, check! Dark Matter är en science fiction-serie som verkar ha fått en del inspiration från Alien-filmerna: en hel rymdskeppsbesättning vaknar upp ur kryosömn för att upptäcka att deras minnen blivit raderade och de måste räkna ut vad som hänt. Jag vet inte mycket mer än så om handlingen och trailern är väldigt intetsägande, men Zoie Palmer från Lost Girl och om inte annat ska det bli kul att återse henne.

sense8
SENSE8 (NETFLIX)
Jag vet inte så mycket mer om Sense8 (hemsk titel, för övrigt) än att den är gjord av skaparna till The Matrix och handlar om åtta främlingar i olika delar av världen som länkas samman telepatiskt och känslomässigt, något som jag gissar de måste lära sig hantera och antagligen har konsekvenser av olika slag.

Jag hade inte planerat att se den förrän jag läste att en av seriens skapare sagt att ”[w]e wanted to do it if we could jointly do something no one had ever done before, and address themes that have rarely been addressed in mainstream TV and never this blatantly in a nominally science-fiction series: issues of gender, identity, sexuality and politics”. Att det aldrig tidigare gjorts håller jag inte med om (se Orphan Black, till exempel) men världen behöver definitivt mer erkänt politisk science fiction-tv. Och mer erkänt politisk tv överhuvudtaget.

Andra grejer jag ser fram emot inkluderar A.K.A. Jessica Jones och Flesh and Bone. A.K.A. Jessica Jones ska ha premiär någon gång under 2015 och det finns inte speciellt mycket detaljer att tillgå än, men av det lilla jag sett runt the internetz att döma verkar den bra. Flesh and Bone är en miniserie från Starz som mest beskrivits som ett mörkt balettdrama och som jag vill se främst för att andra människor med bra smak verkar taggade på den.

Men sammanfattningsvis är listan över de kommande serier jag ser fram emot ganska meh-ig. Jag ser ärligt talat mer fram emot säsong fyra av Orphan Black, säsong tre av The 100 och säsong två av Agent Carter än något av ovanstående.

Upcoming

Carmilla

Carmilla är, som de flesta säkert vet, en vampyrberättelse som skrevs av Joseph Sheridan Le Fanu och publicerades första gången 1871. Till skillnad från Dracula, som dök upp drygt två decennier senare och är tydligt inspirerad av Le Fanus berättelse, har den inte inkluderats i vår populärkulturella kanon på riktigt samma vis – det är mycket mera troligt att en påträffar Carmilla genom referenser i dödsmetalltexter än på tv-skärmen.

Men förra året gick kortromanen samma väg som bland annat Jane Austens Stolthet och fördom och omtolkades som videoblogg. Serien utspelar sig i universitetsmiljö i dagens USA där litteraturstudenten Laura Hollis börjar gräva i skolans övernaturliga mysterier när hennes rumskompis försvinner spårlöst en kväll för att dagen därpå ersättas av den mystiska, frustrerande och choklad-stjälande Carmilla. Laura upptäcker snart att Betty inte är den första unga kvinna som försvunnit från campusområdet och hon bestämmer sig för att gå till botten med vad som hänt och varför ingen verkar vara intresserad av att göra så mycket åt det.

Det som främst brukar lyftas fram när Carmilla diskuteras är den lesbiska subtext som finns mellan Laura och Carmilla, och i webbserien behövs ingen queer läsning för att tolka deras relation som romantiskt och sexuellt laddad, om vi säger så. Vidare så är adaptionen emellanåt rätt flexibel och lånar friskt ifrån en rad olika populärkulturfenomen: här finns de sedvanliga Twilight-pikarna, tydliga Buffy-influenser och ett campusområdet som verkar vara som hämtat ur ökenstaden från Welcome to Night Vale.

Videobloggformatet som fungerade så bra i The Lizzie Bennet Diaries känns här lite mindre naturligt interagerat och mer otympligt – till en början för Laura videoblogg för att dokumentera sitt detektivarbete och sprida info om försvinnandena, men sedan har hon mest bara webbcamen påslagen medan hon och de andra karaktärerna fortsätter med sina liv framför den. Det blir för mig en såndär störig grej som tar mig ur berättelsen, men överlag är det lätt att ha överseende med då Carmilla som helhet en väldigt trevlig, rolig och charmig serie.

Säsong ett finns nu i sin helhet på Youtube och säsong två har premiär någon gång längre fram i vår.

Carmilla

Arrow suger (som vanligt)

Alla som följer mig på Twitter vet att Arrow är den sämsta serie jag bara inte kan sluta följa. Storyn är superdålig, huvudkaraktären Oliver Queen supertråkig och jag gillar inte ens superhjälteberättelser egentligen, men ändå åker jag dit gång på gång på grund av att serien också har mycket av sådant jag gillar: supersnygga actionsekvenser och många nördcreddiga gästskådisar. En av dessa är Katrina Law, som också spelar bästa Mira i bästa Spartacus, som Nyssa al Ghul. Nyssa introducerades i säsong två som Sara Lances ex-flickvän som räddade hennes liv efter Lian Yiu och tränade upp hennes superhjälteskills. Hon dyker upp i Starling City för att föra Sara tillbaka till League of Assassins, till vilken hon svurit trohet. I slutet av säsong två återvänder Sara till Nanda Parbat tillsammans med Nyssa, men i första avsnittet är hon tillbaka i Starling City för the Leagues räkning där hon mördas.

Jag har tjatat om det förut på diverse ställen, men Arrow är en överlag en oerhört misogyn serie. Jag tror inte att handlingen i ett enda av de avsnitt jag är sett av säsong tre (har iofs hoppat över några stycken) inte byggt på att en kvinna dödas, kidnappas eller skadas för att Arrow och co ska få leka hjältar, vilket är så jävla sugigt på så många plan att jag knappt finner ord. Men som sagt, serien har haft sina glimtar av awesomeness, och Nyssa har alltid varit en av dem. I senaste avsnittet av Arrow, 3×21, har Oliver ersatt Nyssa som Ra’s al Ghuls arvinge och Ra’s kommer på den fantastiska idén att för att cementera uppgörelsen ska Oliver och Nyssa gifta sig. Inte bara demoteras Nyssa från ”Heir of the Demon” till ”Bride of the Demon” – hon är också en lesbisk kvinna som förlorat sitt livs kärlek och därefter tvingas gifta sig med en man.

i09 har skrivit en artikel som heter ”On Arrow, The New Hero is Nyssa and the Villian is Heteronormativity”: ”Nyssa, though in the background, has had a clear arc. […] She finally broke free of her society. She discovered her own morality, made her own friends, trained her own champions, and lived her own life. Now her past is catching up to her. And it’s super patriarchal”. Det är inte det att jag inte håller med, men som alltid när det gäller hur populärkultur i allmänhet väljer att skildra våld mot kvinnor, så blir jag så jävla trött – när går den tragiska ”lesbisk kvinna tvingas ligga/ingå äktenskap/förhålla sig romantiskt/sexuellt till män”-tropen från intressant storyline som utforskar queera kvinnors verklighet till rent exploaterande? Personligen känner jag att den gränsen är passerad för länge sedan.

Jag tänker exempelvis på Lucy Westenra från Dracula där serien skildrar hennes tragiska kärlek för bästa vännen Mina vilken mynnar ut i att Lucy, förkrossad över sin obesvarade förälskelse, ligger med Minas fästman Jonathan för att hämnas. Jag tänker på Terez från Joe Abercrombies The First Law-trilogi som utpressas till att ligga med kungen hon gifts bort med och producera minst fyra arvingar genom att hennes flickvän inspärras och hotas att utsättas för gruppvåldtäkter. Eller på Hannibal (som jag valde att inte se pga detta) där Margot inte bara går från butch i bokversionen till feminin och normsnygg i tv-serien (ytterligare en fin återkommande lesbisk tv-trope) utan också ligger med Will för att bli gravid så att hon kan ärva familjens pengar eller företag eller vad fan det nu var. Det finns otaliga fler exempel.

För att sammanfatta: samtida populärkultur verkar ha en sjuklig fascination av att sätta queera kvinnliga karaktärer i situationer där de tvingas uppfylla sin heteronormativa plikt och ligga med män. Och detta ska på något vis ses som positiv representation eller åtminstone ett steg i rätt riktning eftersom det skildras som tragiskt och hemskt, snarare än moraliskt Rätt och Riktigt, men faktum kvarstår att lesbiska kvinnor i popkultur i större grad definieras av sina relationer med män än de kvinnor de har relationer med (eller kvinnor överhuvudtaget för den delen). Det är rätt jävla illa.

Naturligtvis är det inte fel i sig att skildra de specifika typer av våld och/eller problem som möter queera kvinnor, men det finns bättre och sämre sätt att göra det på. Det finns också andra aspekter av queera kvinnors liv som hör ihop med deras sexualitet det går att bygga intressanta berättelser om. Exempelvis deras relationer med andra kvinnor. Men naturligtvis är det mycket mer intressant att visa lesbiska kvinnor som ligger med män eller utsätts för heterosexistiskt våld.

Arrow suger (som vanligt)

”I have no choice but to leave you” – Kvinnlig maskulinitet och frigörelse

Tredje säsongen av Vikings närmar sig och även om jag tycker att den på många viss är en beklagansvärt tafflig serie så har den tillräckligt många  intressanta karaktärer för att jag ska fortsätta titta. En av mina favoritkaraktärer är sköldmön Lagertha och även om det är mycket jag gillar (och ogillar) med seriens framställning av henne så var det speciellt en sak stod ut under säsong två när hon går från sköldmö till earl.

Lagertha är på många vis en ganska typisk kvinnlig actionhjälte: hon tillåts en del specifika manligt kodade egenskaper (såsom stridsskicklighet) samtidigt som hon också på många vis är väldigt normativt feminin. I säsong ett är hon gift med huvudkaraktären Ragnar. De har två barn tillsammans, Björn och Gyda, och under säsongens gång blir hon gravid med deras tredje. Även om jag verkligen gillade Lagertha störde det mig lite att hon var lite för mycket av en having-it-all-kvinna: skicklig sköldmö, omhändertagande mor, perfekt fru och normativt feminint attraktiv.

När första säsongen slutar har hon fått missfall, Gyda har dött av sjukdom och Ragnar, sur över att Lagertha inte gett honom de söner som gudarna lovat honom, ligger med en annan kvinna under en räd och gör henne gravid. I säsong två dyker Aslaug upp, kräver att Ragnar tar lite ansvar för sina handlingar och en förkrossad Lagertha väljer att lämna honom. Hon gifter om sig och efter att ha dödat sitt svin till man tar hon över hans position som earl. Det jag tyckte var intressant med hur Lagerthas karaktärsutveckling fortskred var att hon drevs att göra anspråk på än mer maskulint kodad makt genom att hon misslyckades med att göra femininitet rätt. Det vara på grund av att hon inte kunde uppfylla sin kvinnliga ”plikt” som Ragnars fru och ge honom hans söner som hon till slut blir earl. ”You insult and humiliate me. I have no choice but to leave you and divorce you”, säger hon till Ragnar när hon lämnar honom, tydligt upprörd över att behöva göra det. Om hon hade kunnat ge honom det han ville är jag ganska säker på att hon stannat kvar och förblivit hans fru. Det är hennes oförmåga att få fler barn – och barnafödande ses ju som bekant som kvinnors primära funktion i de flesta samhällen – som gör att hon från början drivs bort från sin roll som mor och fru till en maskulint kodad ledarroll.

Vanligtvis i olika typer av berättelser som utspelar sig i någon typ av svunnen tid, vare sig historisk eller fiktiv, så framställs den kvinnliga actionhjälten inte bara som en rebell utan också som mer fri än andra kvinnliga karaktärer. När hon kliver in på manligt kodade arenor framställs det som en handling varigenom hon befriar sig själv från patriarkalt förtryck . Och ja, att som kvinna ha politisk makt och/eller förmågan att försvara sig mot våld är i ett patriarkalt samhälle där manliga överordning delvis upprätthålls med våld och hot om våld är naturligtvis en stor fördel.

Men att kvinnor plockar upp svärd eller på annat vis gör anspråk på någon typ av maskulin makt skildras alltid som ett beslut fattat av egen vilja, och sällan som en utväg eller svar på deras omständigheter. Det ligger naturligtvis något i den framställningen också – exempelvis skriver Jack Halberstam i sin läsning av kvinnlig maskulinitet under historien om hur första världskriget fungerade befriande för vissa maskulina kvinnor eftersom de plötsligt kunde leva ut sin maskulinitet genom att bland annat ta på sig uniform och gå ut i kriget.

Samtidigt tänker jag att i en patriarkal värld (verklig, historisk eller fiktiv) där en specifik typ av femininitet premieras, vad händer med de kvinnor som inte kan uppfylla alla dess kriterier? Maskulina attribut hos kvinnor skildras ofta som (frigörande) tillval, men även om allt som förknippas med maskulinitet står högst i rang inom alla patriarkala kulturer betyder det inte att samma egenskaper hyllas när de förkroppsligas/görs av ett kvinnligt subjekt. Det räcker ju bara för att vilka maskulina attribut som kvinnliga actionhjältar generellt tillåts ha för att en ska förstå det. Att som kvinna gå bortom den allmänt accepterade bilden av femininitet medför inte bara fördelar utan också olika typer av sanktioner, speciellt om en också bryter med Hollywoods putsade idé om vad kvinnlig maskulinitet är.

I den mån framställningar av kvinnliga actionhjältar skiljer sig från maskulinitet-som-tillval-scenariot så har finns två typer: en är pojkflickan som vill vara ute och leka med svärd eftersom brodyr och klänningar är så tråkigt och actionhjältinnan som resultat av sexuellt våld. Men båda är på sätt och vis patriarkala skapelser; det finns sällan någon ambivalens i pojkflickans förhållande till sin maskulinitet – pojksaker är bra medan allt som är tjejigt är dåligt, det vet ju alla. Sexuellt våld i popkultur används ofta som ett sätt för att straffa eller ”förstöra” en kvinnlig karaktär  och blir här ett sätt att visa på det absurda eller felaktiga i kvinnlig maskulinitet – tuffa och hårda kvinnor är, när det kommer till kritan, trasiga kvinnor i behov av hjälp.

Det känns som om det här blev lite rörigt, men det som jag undrar är varför maskulina attribut hos kvinnor alltid framställs som något slags tillval eller till och med en triumferande förskjutning av femininitet (eller så mycket kvinnliga karaktärer tillåts ”förskjuta” femininitet i vår kultur åtminstone – jag menar, de måste ju fortfarande vara konventionellt smala och attraktiva, herregud!) och sällan som en reaktion på ett misslyckande att göra ”rätt” femininitet. När Lagertha blir earl delvis som ett resultat av att hon ”misslyckats” med att upprätthålla en traditionellt kvinnlig roll, kan den maskulina makt hon besitter enbart betraktas som att fungera frigörande?

Jag vet inte exakt vad jag försöker få sagt, men jag känner att det borde finnas rum för en nyansering i framställningen av kvinnor som gör anspråk på manligt kodade egenskaper, bortom kvinnlig maskulinitet som a) patologisk, b) självklar eftersom allt som förknippas med kvinnlighet dåligt eller c) någon slags pseudofeministisk frigörelse.

”I have no choice but to leave you” – Kvinnlig maskulinitet och frigörelse

Bel Dame Apocrypha

God’s War, första delen i Bel Dame Apocrypha-trilogin, åkte upp på min att-läsa-lista omedelbart efter att jag läst Kameron Hurleys fantastiska essä ”We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative” (som hon numera vunnit en välförtjänt Hugo för) men det var först nu i somras som jag faktiskt läste den. Därefter klickande jag omedelbart hem resten av serien, Infidel och Rapture, och läste dem efter varandra, vilket är något jag sällan gör med bokserier.

Bel Dame Apocrypha befinner sig i skärningspunkten mellan science fiction och fantasy och världen berättelsen utspelar sig i är resultatet av ett extremt komplext och genomtänkt världsbygge. Det finns många saker jag gillar med det, men det allra bästa är att Hurley fattat att det här med könsroller, heteronorm och genuskontrakt inte är hugget i sten utan produkter av komplicerade sociala relationer och materiella förutsättningar och därmed varierar från plats till plats, kultur till kultur och över tid. Protagonisten Nyx är från Nasheen, en högst matriarkal nation som länge befunnit sig i krig med grannlandet Chenja. Den matriarkala samhällsstrukturen har uppkommit av en rad olika anledningar, motiverade av såväl kriget som politik och teknik, bland annat det faktum att det går tjugofem kvinnor på varje man i befolkningen. Nasheen är inte det enda matriarkat som dyker upp i böckerna och under berättelsens gång får läsaren dessutom bekanta sig med en rad andra kulturer som är organiserade utifrån helt andra genusrelationer – allitfrån patriarkala till icke-binära sådana.

För mig, som för det mesta känner mig frustrerad och uttråkad av de extremt konservativa, eurocentriska och ofta helt fantasilösa världsbyggen som generellt dyker upp i fantastikberättelser, är Hurleys debuttriologi lite som julafton. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha matriarkat i min fantastik (även om det inte skadar) utan för att det är uppenbart att Hurley faktiskt tänkt till lite i skapandet av sin värld istället för att bara köra vidare i samma gamla hjulspår. Vidare är Hurleys världsbygge fascinerande på många andra vis, exempelvis tack vare dess intressanta och intrikata magisystem (som egentligen är bortglömd teknik).

Som sagt handlar böckerna om Nyx, som en gång i tiden var en så kallad bel Dame – elittränade lönnmördare anställda av regeringen för att jaga desertörer och andra lagbrytare – men blivit utkastad efter att hon smugglat olagligt genetiskt material. Med både bel Dames och de fiender hon skaffat sig under sin tid som lönnmördare i hälarna börjar hon frilansa eftersom att döda egentligen är det enda hon är bra på, men trots att hon blivit utesluten ur ordern kan hon inte undvika att dras in i Nasheens blodiga och snåriga politik.

Min enda egentliga invändning mot Bel Dame Apocrypha är tempot. Hurley är inte en författare som slänger in malplacerade info-dumps för att förklara för läsaren hur saker och ting ligger till i denna främmande värld, och det är i och för sig bra, men också potentiellt förvirrande. Det är ganska lätt att tappa tråden i handlingens många snabba vändningar, men det är å andra sidan också en del av charmen med berättelsen: tempot är högt och actionpackat och även om jag ibland knappt orkar hålla ordning på allt eller vad som händer så förlorar boken heller aldrig min uppmärksamhet.

Även om Bel Dame Apocrypha är långt ifrån renodlad fantasy så delar den många element med grimdark-subgenren. Där jag tycker att grimdark vanligtvis misslyckas med att vara så där edgy och subversiv som det känns som den försöker vara, lyckas Hurley med att utmana och omkonstruera många av genrens troper istället för att enbart återskapa dem.

Jag skulle kunna fortsätta lista saker jag gillar med Bel Dame Apocrypha i närapå all oändlighet – som exempelvis hur hon skapar och skildrar relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna, eller hur varierade alla hennes kvinnliga karaktärer är i kroppstyp och ålder,  något en inte är speciellt bortskämd med direkt – men det är bättre att ni läser böckerna och upptäcker dem själva istället.

Bel Dame Apocrypha

”Politics, backstabbing and murder – just another day at French Court”

Jag har velat lite fram och tillbaka om huruvida jag faktiskt ville se CWs serie Reign om Mary Stuarts tonårstid eller inte – å ena sidan verkade den kul, å andra verkade den vara lite väl oseriös. Men sedan fick den en chans ändå och trots att den är precis så störtlöjlig som jag befarat då gillar jag den ändå. Ja, det mesta vad realism och historiskt korrekthet heter har totalt flugit ut genom fönstret vid skapandet av Reign, och ja, hela triangeldramat med Mary, Francis och Bash när en hela tiden vet att Mary kommer gifta sig med Francis är tröttsamt och ja, jag tröttnade ganska ordentligt på det övriga kärleksdramat också emellanåt.

Men trots det gillar jag faktiskt Reign. På riktigt. Jag gnäller en hel del om att så mycket av det jag gillar att titta på – action, fantasy, science fiction, äventyrsberättelser, etc. – ofta inte är så mycket mer än manliga wishfulfillment-fantasier. Och sådana ska väl också få existera, men för en gångs skull är det så jävla befriande att se en fullkomligt ogenerad kvinnlig wishfulfillment-fantasi i form av ett historiskt drama. Jag tänker inte påstå att Reign är något slags feministiskt mästerverk, för det är den inte, men jag gillar att serien handlar om ett gäng unga tjejer som struttar omkring i ett slott i tjusiga klänningar och konspirerar och intrigerar, blir kära, intrigerar lite till och äger alla omkring sig. Även om många av de övriga karaktärerna avfärdar Mary och hennes hovdamer som barnsliga tonårsflickor så gör aldrig serien det och tjejerna tillåts älska kläder och drömma om romantik utan att för den delen framställas som naiva eller fåniga. Reign censurerar inte att det inte var helt lätt att vara kvinna under 1500-talet, men väljer istället dels att fokusera på hur de använder de olika medel de har för att, i den mån de kan, ta makten över sina egna liv och dels att låta dem bli rätt lyckliga i slutändan ändå. Bli intvingad i äktenskap av olika anledningar är ju inte speciellt kul såklart, men de får ju i alla fall stiliga, rika makar och förhållanden där till slut ömsesidiga känslor uppstår.

Vidare så är det en oerhört kul serie. Jag som älskar intriger, brutala backstabbings och plottwists som går överstyr har inte haft såhär kul sedan andra säsongen av Spartacus. Jag skrattade exempelvis högt åt kung Henry och drottning Catherines förehavanden i ”Dirty Laundry” och det var länge sedan jag gjorde åt en tv-serie. Men dessutom så har mycket av det som händer tuffa konsekvenser som känns för de som tvingas fatta besluten och det ger serie en gnutta välbehövligt allvar. Det är inte mycket, men i alla fall nog för att jag ska engagera mig i karaktärerna och vad som händer med dem.

Säsong två börjar sändas i USA den 2 oktober.

”Politics, backstabbing and murder – just another day at French Court”