Noveller du borde läsa

”Morrigan in the Sunglare” och ”Morrigan in Shadow”, Seth Dickinson
Efter jag läst ut The Traitor Baru Cormorant började jag jaga rätt på noveller av Dickinson och blev inte besviken – ”Morrigan in the Sunglare” och fortsättningen ”Morrigan in Shadow” är två riktigt bra military sf-noveller om stridspiloten Laporte och hennes kapten Simms och relationen de utvecklar i tjänst under ett utdraget och blodigt krig om mänsklighetens framtid. Konflikten som fungerar som bakgrund, och upptakt, till de båda kvinnornas relation är en väldigt klichéartad sådan – de båda fraktionerna som slåss heter ”the Alliance” respektive ”the Federation”, exempelvis – men det är ju inte den som är det intressanta ändå.

Dickinson gör mycket med lite i ”Morrigan”-novellerna. De är oerhört stämningsfulla och karaktärerna välskrivna. Simms är den goda soldaten som sammanbitet gör allt kriget och hennes överordnade kräver av henne medan Laporte är det som är född till att strida – dödandet rör henne inte överhuvudtaget. Novellerna handlar om dessa två olika typer av monstrositet och hur de möts, skaver mot och passar ihop med varandra. Det är något med känslan i Dickinsons texter jag verkligen gillar, som en tråd av undergångskänsla som löper genom hans berättelser. Det är väldigt tilldragande, på något vis.

”Sarah’s Child”, Susan Jane Bigelow
Den här novellen hamnade på The Tiptree Awards shortlist och den är en mycket bra och mycket fin berättelse om Sarah, en transkvinna som konfronteras med en alternativ tidslinje där hon istället var assigned female at birth och därmed aldrig genomgått en könskorrigering, samt har burit och fött en son, och vad som händer när de båda parallella verkligheterna kommer i kontakt med varandra. ”Sarah’s Child” är en novell som handlar som händigt behandlar en väldigt specifik typ av smärta och sorg som drabbar transkvinnor utan att för den delen utmåla att vara kvinna med transerfarenhet som tragiskt i sig själv.

”Pocket Atlas of Planets”, Alex Dally MacFarlane
En spretig, smått surrealistisk berättelse i form av en fickatlas om planeter, rymden och utforskandet av dessa – ”Pocket Atlas of Planets” påminner mig litegrann om Catherynne Valentes Radiance, i dess sagolika, färgsprakande, Golden Age of SF-inspirerade skildring av galaxen. Det är också en berättelse om kön och genus och det fruktlösa i att betrakta dem som cementerade kategorier som har bäring på samma vis i alla kulturer och överallt: ”If there is one gender, is there any? […] Is it right to say we are women when there are no men? […] Ber begins work on an astrolabe — wanting to convey the complexity of planets and the life living on them. Metal discs lay layer on layer. A galaxy of gender. Ber cannot hold it. In the end, Ber reverts to writing: an atlas.”

”The Heart Is Eaten Last”, Kameron Hurley
Det här är en Patreon-special, en Bel Dame Apocrypha-berättelse som utspelar sig mellan den första och andra delen i God’s War, så om en bryr sig tillräckligt mycket om serien för att vilja läsa ”The Heart Is Eaten Last” så stöttar en antagligen redan Hurley på Patreon ändå. Det är ett trevligt återseende av Umayma och Nyx och hennes team och i vanlig ordning en underhållande berättelse. Nyx är bäst.

”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen”, Alyssa Wong
Jag har hört mycket bra om Alyssa Wongs texter, framförallt från Nahal som twittrat mycket positivt om dem. Och det är välförtjänt beröm – ”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen” är två välskrivna och underbart creepy berättelsen. Den förstnämnda handlar om en ung kvinna som ”sväljer” människors innersta tankar, drömmar och önskningar – ju mer vedervärdiga desto bättre. Den andra handlar om Lily som är dotter i en fiskare i vars fotspår hon börjat gå. Hon följer med ut för att fiska sjöjungfru – som anses vara en delikatess och drar in pengar därefter – men fisketuren, besättningen och sjöjungfrurna är allt annat än vad hon väntat sig.

Wong har verkligen förmågan att skriva fram skräckstämningar – det är svårt att peka på exakt vad som är obehagligt eller läskigt i hennes berättelser, men känslan av obehag hänger tung över hela texten. Hon är också bra på att snabbt teckna fram karaktärer och miljöer, vilket är viktigt i noveller – skräcknoveller i synnerhet. ”The Fisher Queen” var hennes första publikation, vilket märks då handlingen svajar lite och det finns lite för många trådar som mest mynnar ut i ingenting, men redan ”Hungry Daughters of Starving Mothers” visar på skickligare handlingsuppbyggnad och jag ser fram emot att läsa resten av Wongs bibliografi.

Romancepodden

Jag har, tack vare Maria, börjar lyssna på Romancepodden med Julia Skott, Elin Jonsson, Nikoo Jorjani, Melody Lovelin och Amanda Idberg. Som poddens titel antyder handlar den om romancelitteratur och -läsning och är extremt underhållande. Mycket eftersom den är sjukt rolig får mig att sitta och försöka  låta bli att flina synbart när jag lyssnar på den offentligt, men framförallt då det är så skönt att lyssna på folk som diskuterar romance som romance snarare än som Fenomenet Att Läsa Romance. Visst avhandlar podden skammen och fulstämpeln som associeras med romance (how could it not?) samt de mindre roliga tropes som ändå dyker upp i genren, men överlag som pratar de helt enkelt bara om litteraturen och böckerna de läser. Det är inte ”Nu ska vi prata om kvinnor/feminister som läser romance” eller ”Är romance Problematiskt?” utan bara litteraturprat, bokcirklande, analyserande och läsglädje och det är så sällan romance-litteratur får den behandlingen.

Förra terminen när jag gick kursen Feminist Cultural Studies läste vi Janice Radways text om problemet med att forska på romancelitteratur med utgångspunkten att genren är så formulabaserad att en i princip kan plocka vilken bok som helst och låta den representera hela genren och det enorma förakt detta förhållningssätt visar på. Till samma seminarium skulle vi också läsa en valfri romanceroman. Gissa vad vi alla gjorde? Gick till närmsta bibliotek/Pressbyrån/eboksaffär och införskaffade första bästa bok vi fick tag i. (Ytterligare wtf/lol: jag gick till biblioteket för att fråga vad de hade i Harlequin/romance-väg, varpå bibliotekarien kollade på mig och sade: ”Det är till en litteraturkurs, gissar jag?”) Needless to say och välförtjänt nog så läste vi alla jävligt kassa böcker.

Därför gillar jag att Romancepodden helt enkelt behandlar romance som litteratur. Vad är bra respektive dåligt när det gäller handling, karaktärer, dialog, plot, sexscener, relationer, språk? Dessutom utför podden en massa folkbildningsgärningar som att gå igenom diverse europeisk adelssystem, diskutera huruvida smutless romance egentligen är något att ha och gå igenom viktiga förkortningar och begrepp en behöver veta för att navigera romancelitteraturen. Visst blir det fnissigt och visst skojas det friskt (svårt att låta bli när beskrivningar som ”chest fleece” avhandlas…) men podden är en väldigt intressant och framförallt kärleksfull diskussion om en genre som för det mesta bara nämns med mer eller mindre förtäckt hån. Det är en bra grej.

Welcome to Night Vale

Welcome to Nightvale är såklart romanen baserad på succépodcasten med samma namn och utspelar sig i den surrealistiska, livsfarliga, totalitära småstaden Night Vale där alla konspirationsteorier är sanna och det finns monster under alla sängar. Medan podcasten är i form av en pågående radiosändning handlar boken om två av invånarna i Night Vale, pantbanksägaren Jackie Fierro och den ensamstående mamman Diane Crayton, som båda får sina bekväma, om än bisarra, liv uppochnedvända när de blir indragna i ett mysterium som har med The Man in the Tan Jacket att göra.

Welcome to Night Vale gör sig definitivt bäst som podcast – Cecils Baldwins framträdande som radiopresentatören med sin behagliga, deadpan röst är en stor del av det som bygger upp Night Vales mysäckliga och underhållande stämningsfullhet. Med det inte sagt att boken är dålig, för det är den inte, men det tar en stund innan en kommer in den – Welcome to Night Vales unika berättarstruktur och surrealism som funkar så bra som podcast flyter inte fullt lika bra i romanformat.

Samtidigt är det imponerade hur mycket av Night Vales special brand of weird and creepy som ändå översatts från podcast-form till roman. Jag var lite orolig för att Night Vale skulle te sig som en mindre spännande plats i romanform – lite som i skräckfilmer när monstret är läskigt fram till en faktiskt får se det – men så blev det inte alls. Snarare framträder Night Vale ännu tydligare i sin bisarra excentriskhet – romanen leder en in i delar av staden på sätt som inte är möjliga genom en radiosändning. Jag gillade speciellt Diane och Jackies biblioteksbesök.

Boken har många kvalitéer utöver att få se mer av Night Vale, men jag gissar att om en inte har lyssnat på eller inte gillar podcastförlagan så får den antagligen inte ut så mycket av romanen eftersom den är väldigt tätt sammanvävd med vad som försiggår i podden – vissa kapitel av boken består till och med av Cecils radiosändningar. Kanske kan en tycka att det är lite synd att romanen är mer av ett komplement till podden än en berättelse i sin egen rätt, men jag tycker att det funkar bra, framförallt eftersom boken så tydligen bygger vidare på det som är så bra med Welcome to Night Vale och ibland är det helt okej att helt enkelt bara fortsätta på ett vinnande koncept.

DC Comic’s Bombshells

DC’s Bombshells är en ensamble-serie som utspelar sig i en parellel verklighet under andra världskriget där så gott som alla DCs kvinnliga superhjältar deltar i kampen mot Nazityskland under Amanda Wallers ledning och kodnamnet ”Bombshells” (get it?). Den påminner om Bomb Girls, fast med superhjältar och är ungefär vad en velat att Agent Carter skulle varit. Huvudkaraktärerna utgörs i egentlig mening av Batwoman, Wonder Woman och Supergirl, men de andra karaktärerna får också mycket utrymme och egna plotlines. Den är ritad i en typiskt retro pinup-stil och är otroligt snygg. Det är också roligt att se hur de passat in de olika hjältinnorna i den här världen – Kate Kane maskerar sig som en baseballspelare i Gotham, Supergirl och Stargirl är ryska desertörer, Harley Quinn en psykolog i London där Poison Ivy livvnär sig genom att smuggla in lyxartiklar för dem som har råd att ta sig runt rationeringen.

Det är som sagt många karaktärer som dyker upp här – till och med Felicity Smoak gör en cameo – och fler lär dyka upp eftersom jag bara är knappt halvvägs genom serien. Även om det är väldigt kul att alla DCs bästa kvinnliga karaktärer har fått gå samman här (och anledningen till att jag började läsa serien), så introduceras de inte särskilt ingående och har en ingen koll på karaktärerna sedan innan är det lite svårt att få ett grepp om dem. Det känns som om serien förutsätter att en redan är åtminstone lite DC-insatt innan en plockar upp Bombshells. Att det är många karaktärer gör ju också att det finns många berättartrådar och vissa är bättre än andra, såklart. Jag gillar speciellt de delar som handlar Batwoman samt Harley Quinn och Poison Ivy, men det finns också mycket annat bra, som de bitar som utspelar sig i Gotham där en grupp Batgirls håller ställningarna medan Kate Kane är undercover i Berlin.

En sak jag inte gillar med Bombshells är den – förstås – väldigt förhärligande bilden av USA som framkommer och att serien verkar driva en vinkel att USA så gott som på egen hand besegrade tyskarna (i och för sig rimligt om de är landet med superhjältarna på sin sida, men ändå). Den amerikanska antipatin mot Ryssland framgår också väldigt tydligt. Men det är väl inte så mycket annat en kan vänta sig om en amerikansk, retroinspirerad superhjälteserie om andra världskriget.

Och när vi är inne på det spåret: samtidigt som jag gillar retrokänslan och pinup-stilen och det passar berättelsen väldigt bra så känns det lite som att Bombshells använder sig av det faktum att den utspelar sig under andra världskriget för att få rita de kvinnliga karaktärerna och deras outfits på samma gamla vanliga sunkiga serietidningsvis som vanligt fast under en tunn fernissa av distanserad ironi. Att de alla på sant Disney-mannér har i princip exakt samma ansikte och figur gör inte heller saken bättre direkt.

Samtidigt känns Bombshells ändå starkt riktad mot en kvinnlig publik och blick och inte på det där typiska ”det här är kvinnlig wishfullfilment för alla kvinnors högsta dröm är ju att vara kickass och feminina och supersnygga!”-viset som jag hatar (även om det finns en släng av det också). Inte bara är samtliga manliga karaktärer högst perifera och ingen av de kvinnliga hjältarna är en ”tjejversion” av en (bättre) manlig hjälte, utan Bombshells är också mycket bra på att bygga upp relationer mellan de kvinnliga hjältarna, och seriens mest centrala romanser är de mellan Kate Kane och Maggie Sawyer respektive Harley Quinn och Poison Ivy.

Dessutom gillar jag när Wonder Woman dyker upp i sin nya pinup-inspirerade dräkt och frågar Steve vad han tycker om att hon använt deras gudinnor som förlaga för sin rustning. ”Gudinnor?” svarar han förvirrat. ”Ja”, svarar Diana, ”de där kvinnorna som ni har målat på era stridsvagnar”. Överlag tycker jag att Diana en av de mest trista karaktärerna i gänget här men det är en sådan bra detalj – trots att Diana snabbt blir varse vår världs sexism sitter hennes uppfostran så hårt i henne att den mest logiska anledningen till pinupbilderna som finns i soldatlägret är att de är gudinnor. Det är fint. I övrigt får Diana mest agera samtalspartner åt en traumatiserad Steve som fått PTSD av sin tid i kriget så hennes bitar kunde varit roligare.

Så den har sina svaga bitar, men överlag är Bombshells en underhållande och bra serie samt – förutsatt att en redan är lite hemmastadd i universat via DCs filmer eller tv-serier – en bra ingång i DCs serietidningsvärld.

The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.

Swecon 2016: Fantastika 17-19 juni

Jag är en mycket kvällstrött men väldigt morgonpigg människa som dessutom snabbt blir utmattad av att umgås i längre perioder med andra människor, vilket inte är en ultimat kombination för sf-kongresser. Jag var trött redan efter att ha navigerat Stockholms kollektivtrafik på egen hand (eller nåja, med Nahal på direktsupport via FB-chatten medan jag virrade omkring vid Slussen). Trots det stannade jag uppe några timmar längre än Fia som jag delade rum med och klampade in vid två med Nahal som skulle låna en tröja och väckte henne.

Fia och jag har en fin tradition när vi delar rum där jag väcker henne (oftast på morgonen, förvisso) och säger något kort, varpå hon säger ”va?” och jag ber om ursäkt för att jag började prata trots att jag vet att hon inte hör utan sina hörapparater, varpå hon säger ”va?” och jag försöker framföra att det inte var något viktigt tills Fia sätter på sig hörapparaterna för att höra mig säga att det inte var något speciellt. Att hon inte kvävt mig med en kudde i sömnen ännu säger en hel del om hur bra jag uppenbarligen är att dela rum med i övrigt. Eller kanske för att jag är den enda som tycker det är behagligt att somna till prasslandet av en dillchipspåse.

På årets Swecon hade jag tackat ja till att vara med i fem programpunkter samt förberett mig på att lägga fram ett bud för nästa års kongress tillsammans med Nahal. Jag hade däremot inte anmält mig till kongressen. Efter några minuters förvirring (”Men jag måste ju vara anmäld? Eller?” ”Har du fått något bekräftelsemejl?” ”Eh…”) fick jag en badge och blev insläppt. Jag började därefter kongressen starkt med att gå till Alvarfonden och erbjuda hjälp att packa upp för att istället hitta en bok jag ville ha och stå och stressa Anglemark genom att be om att få lägga undan den medan han försökte arrangera antikvariatet. Fick ge upp, gömma boken på ett strategiskt ställe bland de andra och gå och äta middag med Isabelle och Karin istället. Det var väldigt trevligt och maten var god, men jag kunde mest tänka på We Remember Octavia Butler-panelen jag skulle moderera en timme senare och slängde i mig maten för att springa tillbaka till Alvarfonden och köpa Blood Music och sedan till Green Room för att möta upp paneldeltagarna.

Jag var rätt så nervös eftersom det bara var andra gången någonsin jag modererade en panel och dessutom en panel om Octavia Butler. Jag hade bra frågor förberedda, men tappat nästan halva min panel på grund av sjukdom och deadlines och ville så gärna att det här skulle bli bra ändå. Butler är viktig för mig, för panelisterna, för sf-fältet som helhet. Hennes verk förtjänar en bra diskussion. Men det gick bra – vi täckte bara ungefär tre av de teman jag förberett så det blev ett bra samtal, med andra ord. Vi avhandlade bland annat Butlers stilistiska skickligthet, hennes skarpa och komplicerade maktanalyser, identitet och kropp i hennes verk samt hennes inverkan på genren. När vi diskuterade hur Butlers skrivande till stor del också handlar om ”writing myself in” började Caroline prata om en av Butler essäer som finns i samlingen Bloodchild and Other Stories, som jag hade med mig. Hon började febrilt bläddra i den på jakt efter ett något citat, hittade det inte och slängde boken till mig för att jag skulle leta upp det. Utan att faktiskt egentligen veta exakt vad jag letade efter lyckades jag ändå hitta det. Eftersom jag inte har så mycket erfarenhet inom detta, utgår jag från att vara förutseende nog att inte bara ta med de böcker panelisterna vill citera utifrån utan också lite på måfå lyckas hitta rätt sidor är sådant som normalt förväntas av bra moderatorer. Skämt åsido så blev panelen väldigt lyckad, så tack igen till panelisterna som sa bra och intressanta saker om Butler, och jag hoppas att alla som var där börjar läsa henne. Vill en läsa hennes antagligen bästa verk, läs Kindred. Vill en läsa något med mer utpräglad sf-tematik, börja med The Xenogenesis Trilogy eller ”Bloodchild”.

Rent officiellt gophrade inte Nahal på den här kongressen, men det stoppade inte henne att göra det ändå när såväl jag som gophern blev förvirrade över tiden på Butler-panelen eller börja vifta med skyltar under en annan panel jag var med i när gophern plötsligt försvann. Det är det fina med sf-kongresser – alla drar sitt strå till stacken på något vis. När Nahal väl lyckats få tyst på oss var det dags för henne att intervjua Maria Turtschaninoff. Det var en bra intervju om ett intressant författarskap. Det sades mycket som var citatvänligt, men roligast var kanske när Nahal, på tal om skildringen av mäns våld mot kvinnor i böckerna, sade, ”It sticks with you because its so horrible… But not, like, horribly written or anything!”

Därefter missade jag panelen om Feminac eftersom jag var på hotellrummet och vilade en stund, vilket var tråkigt – framförallt eftersom en rad med människor kom fram och ville prata med mig om den efteråt. Flera var lite upprörda eftersom de upplevt att de manliga panelisterna tagit upp en stor del av tiden av en programpunkt om en tidskrift vars syfte var att vara kvinnofokuserad. När jag lyssnade på Mikaela prata om panelen efteråt så började hon också prata att hon delvis ville höra de kvinnliga panelisterna för att få höra lite av fandoms herstory, för att få veta att vi, som kvinnliga fans, har en historia. Jag kom att tänka på det igen medan jag lyssnade på Caroline Mullans fantastiska hedersgästtal om hennes liv i fandom, som också är en del av den historien.

Det är så lätt att säga att kvinnor alltid skrivit sf, att det funnits kvinnliga fans genom genrens historia, att kvinnor alltid funnits med och gjort saker som vi generellt inte tror att de gjort, men om det är det enda en hör och inte de faktiska berättelserna så betyder det inte så mycket i slutändan. Om vi bara får höra ”kvinnor har alltid varit här” istället för vilka dessa kvinnor var och vad de gjorde medan män får enskilda historier, ansikten och personligheter så kommer problemet kvarstå. Det var en av anledningaran till att var jag så noga med att under panelen om feministisk sf idag och på 70-talet var så noga att tillägga att äldre verk inom subgenren har relevans inte bara i sig själv, utan som en del i vår historieskrivning av kvinnor och feminism (vilka inte är nödvändigtvis är samma sak) inom sf, av feministisk sf, av sf-fältet som helhet. Kvinnor skrivs ut ur sf-historien med skrämmande lätthet och det är så mycket enklare att förneka en grupp tillträde och utrymme i ett rum som de till synes inte haft någon del i att skapa, vilket gör att vi måste hålla fast vid och återupptäcka den historien.

Resten av kvällen spenderades i lokalens foajé med diverse trevligt folk. Det är väldigt opraktiskt att göra drastiska förändringar i sitt utseende när en träffar stora delar av sin vänkrets med flera månaders mellanrum – det var många som stirrade blankt på mig i några sekunder när jag hälsade innan de insåg att det var jag med ny frisyr. En frisyr som enligt Bellis är mer metal än min förra, vilket jag inte håller med om. I övrigt har jag inte mer än ett vagt minne om vad jag pratade med folk om under kvällen. Jag minns att jag var trött men hade tillräckligt roligt för att jag inte ville gå och lägga mig, så det var en bra kväll ändå.

Jag hade dock antagligen mått lite bättre om jag somnat innan två. Redan på lördagen kändes det som om min hjärna arbetade med någon sekunds fördröjning. Jag satte mig i Green Room med en kopp te och läste en stund, vilket hjälpte något. Fia var där en stund för att förbereda en programpunkt och klagade över att de inte hade riktiga dillchips utan bara sorten med dill och gräslök. Därefter skulle jag sitta i Alvarfonden en timme, men ville hellre gå på Carolines tal och mutade därför Johan Anglemark med en öl för att han skulle ta mitt pass. Uppenbarligen hade kongresslokalen köpt in öl med bilder av utomjordningar på speciellt för kongressen.

Efter Carolines tal var det dags för Catahya-träff i fiket. Bland ett trettiotal härjande småbarn och deras föräldrar hann vi med en snabb lunch och trots att det blev lite stressigt var det grymt trevligt att träffa catahyaner jag inte sett på länge igen. Dock fick jag skäll av Fredrik för att jag inte bara ljudligt proklamerade att Catahya har dött utan att jag dessutom tydligen körde bort potentiella nya medlemmar genom att fråga om de verkligen var medlemmar. Uppenbarligen var de ju inte det. Julle kom på att han glömt sina anteckningar till vår nästa panel. Jag kom på att jag hade glömt mitt USB-minne så jag gav honom min nyckel och rumsnummer när han ändå skulle gå. Fia hade visst precis stigit ur duschen när han klev rakt in i vårt hotellrum, men lyckligtvis hade hon åtminstone en handduk på sig.

Jag och Julle har skämtat en del om att vi sakta håller på att förvandlas till varandra. Detta innebär att vi bland annat hamnar i samma programpunkter så under Fantastika modererade han samtliga paneler jag satt med i. Överlag hade han nog inget emot det – förutom att jag övertalat honom att moderera vår Onda Cirkeln-panel. Jag gissar att det kan ha varit första gången Julle suttit igenom en hel programpunkt om tv-serier. Men innan det var det dags för en panel om appropriering och exotifiering inom SF/F. Fem minuter innan panelens början sade jag glatt till Julle att jag inte förberett mig alls. Jag fick inte ordet så många gånger. Inte för att det behövdes: de andra panelisterna sade så mycket utmärkta saker att jag egentligen inte hade så mycket att tillägga.

Efteråt drog jag med mig Nahal på en fika, där vi fick sällskap av Linn. Jag tryckte i mig paj i hopp om att bli lite piggare av sockret, men det gick inget vidare. ”Jag känner mig inte så skarp”, sade jag lite ursäktande till Sara och Marie när jag pratade lite snabbt med innan jag skulle gå på min panel om feministisk science fiction. ”Vi får se hur det går”. Det gick bra. Jag råkade säga ”mångculturalism” istället för ”multiculturalism”, men det verkade inte som att någon annan lade märke till det. Knappt femton minuter senare, under presentationen av vårt Sweconbud Kontur 2017, råkade jag presentera Isabelle som ”föräldraansvarig” istället för ”försäljningsansvarig”. Jag hade förberett en fin bild att ha bakom oss medan jag och Nahal lade fram budet men USB-stickan funkade inte. Jag lovade Bellis att spela Priest under öppningsceremonin. Vi vann ändå. Vi var ju det enda budet. Därefter vann Fia Alvarpriset för sina insatser för fandom, vilket var högst välförtjänt. Priset var en mycket snygg lampa och ett monetärt dillchipsbidrag.

Sedan var det middagspaus. Jag, Nahal, Fredrik och Emil åt tacos på Taco Bar samtidigt som vi diskuterade Cat Valente, indisk och iransk film och diverse annat. Därefter hade jag tänkt gå på NoFF-aktionen, men fastnade i foajén igen och pratade med folk. Torill kom fram och ville att vi ska hålla en seriös fanfic-panel på Kontur, vilket jag höll med om är en bra idé – förutsatt att den handlar om mer än enbart dudeslash. ”Inget fel med det, men det finns så mycket mer det skrivs om än vita snubbar som har sex”, sade jag. Enligt Julle förstår jag helt enkelt inte att uppskatta sann skönhet här i världen.

Under kvällen hade några av oss en mycket seriös diskussion om Fias närvaro kommer forma framtidens fandom. Om tjugo år kommer det antagligen finnas en sektion i programboken som förklarar grejen med dillchips och minst en programpunkt om dillchipsens betydelse för fandoms utveckling på varje Swecon, kom vi fram till. Vi pratade också om andra minst lika viktiga saker. När baren stängde bjöds det på gratis bullar och mackor och sedan gick vi till hotellet.

”Jag ställer klockan på 6.30 för jag ska upp och träna”, upplyste jag Fia om när vi gick och la oss. Det gjorde jag; sedan väckte jag henne igen efter jag kommit tillbaka, duschat och bytt om när jag satt en ring på ett finger där min knoge helt plötsligt svullnat upp så den fastnat. Yrvaket fick Fia smeta på balsam och spola kallvatten innan jag till slut kunde dra av den. Det är lite av en extremsport att dela rum med mig.

Klockan tio på morgonen skulle jag hålla en diskussionscirkel med rubriken ”Aliens 30 years” eftersom det var trettio år sedan uppföljaren till Alien kom ut. Morgonens första programpunkter på kongressens sista dag brukar sällan bli så välbesökta, men det kan rentav vara en fördel när det gäller gruppdiskussioner – förutsatt att åtminstone två personer dyker upp. Men även då är diskussionscirklar svåra eftersom de kan bli lite hursomhelst – för att en diskussion ska bli bra krävs att mycket klickar och funkar inte gruppdynamiken så bra blir diskussionen därefter. Det gäller också att gruppledaren och de övriga deltagarna har samma förväntingar – på ConFuse förra året höll jag i en diskussion om grimdark som flöt på dåligt framförallt eftersom jag förberett mig på att diskutera grimdark med grimdarkläsare, medan de flesta som dök upp var folk som var nyfikna på grimdark och ville diskutera vad det var. Men till Aliens-diskussionen vi ihop en lagom stor grupp som funkade så den blev väldigt lyckad och flöt på bra – även om vi såklart diskuterade de andra tre filmerna nästa lika mycket som Aliens och jag inte kunde låta bli att styra in diskussionen på kvinnlig maskulinitet i actionfilm en stund. Det är sånt som händer.

Efter det gjorde jag ytterligare en stark insats för Alvarfonden när jag satt i kassen en timme och sålde böcker. Mest åt jag godis, ärligt talat. Därefter var det dags för Onda Cirkeln-panelen, där vi också hade bortfall på grund av att Maria blivit sjuk och inte kunde dyka upp på kongressen överhuvudtaget (dåligt, Maria!). Jag vet inte om folk förväntade sig en tipspanel eller inte, men vi pratade mest om vårt eget bloggande, vad vi personligen gillar att titta på samt hur politik och estetik samverkar (eller inte) i populärkultur. I vanlig ordning klagade vi på Arrow. Jag förklarade varför jag tror en filmatisering av Ancillary Justice är en dålig idé. Nahal rådissade Shadowhunters. Vi hade kul. Johan också, tror jag. Publiken vet jag inte – vi skrämde bort åtminstone en av dem med några osmidigt droppade spoilers. För en gångs skull var det inte mitt fel, i alla fall.

Under lunchen på Minh diskuterade vi Sense8, som Sara tyckte vi borde nämnt under panelen. Hon uppskattar den av många anledningar, men framförallt på grund av att den innehåller omotiverade penisbilder. Julle undrade om penisbilder någonsin är omotiverade. Jag undrade varför dessa två personer aldrig sett Spartacus. Därefter frågade Sara lite anklagande varför jag aldrig rekommenderat Kameron Hurleys böcker till henne – trots att jag har gjort det upprepade gånger, men utan resultat. Det enda som funkade var visst att bjuda in Hurley som hedersgäst till en Swecon. Om jag bara vetat det hade jag gjort det tidigare.

Väl tillbaka på kongressen hjälpte jag Nahal att sälja medlemskap till Kontur genom att springa och hämta te och chips till henne. Jag gjorde dessutom flera medlemmar i kommittén konfunderade genom att anmäla mig och betala för mitt eget medlemskap trots att jag är under 26. Jag tycker helt enkelt att om kommittén ska betala så ska väl hela kommittén betala. Vi diskuterade också signaturer, dedikationer och marginalanteckningar i böcker med Carolyn Ives Gilman, som signerade böcker vid bordet intill vårt. Tydligen finns det vissa människor som använder dedikationer i böcker för att berätta viktiga saker som att de vill skilja sig eller att de väntar barn. Hur väljer en ut vilken bok som får leverera meddelandet? undrade vi.

När kongressen började lida mot sitt slut bestämde mig jag och Nahal att packa ihop Konturbordet och gå och erbjuda oss att hjälpa till att packa ihop böckerna i Alvarfonden. Johan började förklara för oss hur vi skulle gå tillväga, men blev avbruten av Julle som tyckte jag och Nahal borde gå till avslutningsceremonin istället. ”Vänta lite, jag ska bara förklara hur det här går till”, sade Johan distraherat. Detta händelseförlopp upprepades några gånger innan Johan också insåg att jo, jag och Nahal som ordföranden för nästa års Swecon borde verkligen gå till ceremonin och ta emot Swecons ande. Vi rusade dit, men lyckligtvis hade vi inte missat överlämnandet. När det väl var dags tog det en stund innan vi fick ihop kärlet, men vi väljer att se det som att vi helt enkelt hann få med oss mer av Swecons ande än i vanliga fall. Nu står den ovanpå min bokhylla och väntar på nästa års kongress som blir Kontur här i Uppsala. It’s happening, people!

web

Misslyckat försök till genderbending

Koko Takes a Holiday av Kieran Shea är pulp: ett roligt och actionpackat rymdäventyr med halsbrytande tempo. Kulissen är bekant: hela galaxen är ett hedoniskt, sex- och våldsgalet, kapitalistiskt imperium där korrupta och allsmäktiga företag styr och ställer medan större delen av befolkningen är så upptagna med att söka tillfällig njutning att de inte bryr sig. Koko är en pensionerad legoknekt som driver en bordell slash bar på en semesterparadisö och tycker att livet ändå blivit rätt bra efter allt krigande när hennes chef, Portia Delacompte, sänder öns säkerhetsvakter för att döda henne. Koko flyr med ett gäng lejda mördare hack i häl i ett försök att ta reda på vad som hänt, för att sedan att ta sig tillbaka till ön och ställa Delacompte till svars.

Koko Takes a Holiday är rätt kul. Det är mycket fart och fläng, mycket action, mycket Tuffa OnelinersTM. Det är inget en inte sett tidigare, förutom det faktum att majoriteten av alla karaktärer är kvinnor. Det var kul till en början, fram tills det till slut avslöjas varför Delacompte försöker döda Koko. Under sina respektive karriärer som legoknektar jobbade de en hel del ihop och den yngre Koko började se upp till Delacompte. Delacompte hoppade av för att börja jobba för ”the corporations” och när Koko börjar tröttna på att döda folk till höger och vänster bestämmer hon sig för att söka upp Delacompte i Finland för att be om råd.

Avslöjandet om vad som egentligen hände i Finland är något som byggs upp berättelsen igenom och när det väl kom hade jag lust att slänga ut boken genom fönstret (vilket jag hade kunnat göra om det inte var en ebok – 1-0 till pappersböcker). Delacomptes hemska hemlighet, som Koko måste dö för att hon vet, är att hon råkade bli gravid, inte gjorde abort i tid eftersom hon helt enkelt vägrat inse att hon var gravid och istället födde barnet för tidigt och ströp det.

Det är ju såklart väldigt sorgligt och hemskt, men fy fan vad irriterad jag blev när en bok som började som en underhållande om än ganska dålig genderbending av den klassiska actionfilms-kraftmätningen mellan två tuffa machomän sedan ändå urartar i den typiska ”kvinna är dålig och måste straffas för att hon väljer karriär framför barn”-tropen. Liksom, varför? Varför kunde inte Koko bara mördat Delacomptes pojkvän/son/pappa/manliga kusin/whatever? Jag menar, det funkar ju så bra som motivation annars.

Skämt åsido så kändes den twisten inte bara fruktansvärt sunkig utan Delacomptes barnadråp fungerar enbart som en sexistisk plot device som inte har någon som helst emotionell eller logisk förankring i bokens handling. Hur och varför denna handling sker och hur det påverkar Koko och Delacompte är inte så viktigt utan dess funktion är att framförallt positionera Koko som en moraliskt överlägsna av dessa två soldater som spenderat sina liv med att formligen bada i blod.

Inget vidare exempel på feminist barbarian porn, det här.

Vi är alla helt utom oss

Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss är en bok om ett familjedrama i en högst ovanlig familj. Det är en svår bok att recensera eftersom att gå in i detalj på vad den faktiskt handlar om skulle vara att spoila den twist som håller ihop såväl boken narrativa uppbyggnad som dess känslomässiga skikt. Jag är främst bekant med Fowler genom hennes novell ”What I Didn’t See” – naturligtvis en parafras på Tiptrees ”The Women Men Don’t See” – och Vi är alla helt utom oss behandlar ungefär samma ämnen och rör sig tack vare sin posthumana tematik precis som ”What I Didn’t See” precis i utkanten av science fiction-genren. Det är uppenbart inte science fiction, men läses fortfarande på något vis som sådan.

Vi är alla helt utom oss handlar om Rosemary som när boken tar sin början går på collage och motvilligt men obönhörligen börjar bearbeta det förflutna som hon försökt att hålla stången sedan hon var fem år gammal, då hon fortfarande hade båda sina syskon och deras familj var hel. Rosemary är en intressant men framförallt opålitlig berättare – uppfostrad av en psykologforskare är hon väl informerad om det mänskliga medvetandet och minnets förrädiskhet och bokens handling, berättat ur ett förstapersonsperspektiv, blir på många sätt Rosemarys försök att konstruera ett livsnarrativ som hon så här i efterhand kan förstå och leva med.

Utan att spoila är det svårt att diskutera boken ingående, men kort sagt är det en berättelse som handlar inte bara om vart gränserna för mänsklighet går utan också ett synande av idén om människan som världens nav och det mänskliga som automatiskt moraliskt överordnad. Om ”What I Didn’t See” uttrycker en slags utopisk önskan om frigörelse genom naturen är Vi är alla helt utom oss en mindre eskapistisk och mer eftertänksam fortsättning på den diskussion Fowler väckte då. Med det inte sagt att en måste ha läst novellen för att kunna läsa romanen. Texterna är egentligen helt fristående från varandra, men en gemensam läsning av dem tillför intressanta dimensioner till båda berättelserna. Med det sagt är Vi är alla helt utom oss fortfarande en mångbottnad text i sin egen rätt – jag läste den till en bokcirkel och den resulterade i en intressant, djup och inte sällan hetsig diskussion. Den fungerade mycket bra som bokcirkelbok, med andra ord.

”What I Didn’t See” finns att läsa i What I Didn’t See and Other Stories eller The James Tiptree Jr Award Anthology 1.

Den nya modern

Vem modern i titeln till Eugene Fishers ”The New Mother” refererar till är tvetydigt – novellen behandlar flera olika typer av icke-traditionella typer av moderskap och hur de inverkar på och samverkar med relationer, kvinnokroppar, sexualitet och politik. Tess är gravid med sitt och sin flickvän Judys första barn och skriver samtidigt på en artikel om GDS, Gamete Diploidy Syndrome – ett sexuellt överförbart virus som gör att kvinnor börjat reproducera sig via partenogenes, det vill säga en form av asexuell reproduktion där avkomman är genetiskt identisk sin moder. I den verkliga världen förekommer partenogenes bland flera artgrupper, så som fiskar, reptiler och amfibier, men inte bland däggdjur. Precis som i Vonda McIntyres ”Little Faces” visar Fischer på den biologiska mångfald som finns gällande reproduktion bortom den normerade bild vi har av hur det ser ut i djurriket och ställer frågan om hur alternativa reproduktiva förmågor skulle påverka ett mänskligt samhälle som är uppbyggd kring reproduktion som baserat på en tvåkönsnorm.

Det är inte första gången partenogeneses diskuteras som ett alternativ till sexuell reproduktion inom feministisk science fiction – det mest kända exemplet där antagligen Charlotte Perkins Gilmans Herland, där kvinnor utvecklat förmågan att föröka sig asexuellt som följd av att alla män dött ut och fördrivits från Herland. I Gilmans roman styrs förmågan av moderskärlek som kan förstärkas eller undertryckas för att resultera i ett barn eller inte – i ”The New Mother”, däremot, sker denna reproduktion spontant vid varje ägglossning och kan bara kontrolleras på kemisk och medicinsk väg. Kvinnorna som har viruset ses som början på ett nytt kapitel av mänsklig evolution – ett kapitel där män kan komma att utrotas. De betraktas som övermänskliga, omänskliga, monstruösa och i artikeln Tess jobbar på skriver hon om hur samhället kämpar för att hantera förändringen denna nya typ av moderskap innebär. Men det är inte bara GDS-kvinnorna som leder förändringen – Tess själv är också en problematisk moder, en lesbisk, artificiellt inseminerad sådan, vars existens är minst lika omtvistad. Som alltid blir kvinnokroppen och kvinnors föränderliga positioner ett hot mot den heterosexistiska ordningen och ett problem att lösa och reglera.

”The New Mother” belönades nyligen med Tiptree-priset, ett pris som delas ut inom fantastikgenren för att ”encourage the exploration and expansion of gender”, och precis som många föregående vinnare diskuterar novellen det komplicerade förhållandet mellan moderskap, kvinnokroppen, biologi och teknik. Inget novellen tar upp är direkt nytt utan har stötts och blötts inom feminstisk sf i årtionden, men Fischer skildrar finstilt såväl GDS-fenomenet som Tess upplevelse av sin graviditet i förhållande till hur teknik och lagstiftning gör den egna kroppen sårbar för sociala och mellanmänskliga försök att kontrollerna den samtidigt som det också möjliggör och säkerställer rätten till kroppslig integritet. Novellen skiftar mellan det personliga och den större samhälleliga kontexten och presenterar inga svar, bara hur dessa motsättningar hela tiden navigeras.

Den är bra. Läs den.

The Long Way to a Small Angry Planet

Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.