The House of Discarded Dreams

The House of Discarded Dreams av Ekaterina Sedia handlar om Vimbai som när hon flyttar hemifrån hamnar i ett hus bland sanddynerna med havet nära till hands och de två rumskompisarna Maya och Felix. Att det är något underligt med huset är uppenbart – istället för hår har Felix en annan dimension på huvudet, i telefonledningarna gömmer sig en spökbebis och rätt som det är befinner sig Vambais döda mormor, som hon bara träffat en gång under ett besök i Zimbabwe till sina föräldrars gamla hemstad, i deras kök. Men snart börjar också huset förändras – en morgon vaknar de upp mitt ute på öppet hav och med insidan av huset förvandlat till ett vidsträckt landskap skapat av deras egna övergivna drömmar. Men i deras privata sagoland gömmer sig också deras värsta mardrömmar.

Sedias roman är en underbart vacker och surreal berättelse, skriven med ett evokativt och målande språk. Berättelsen fokuserar mycket på identitet och hur den skapas utifrån berättelser, historier och tecken i vår omgivning – hur de berättelser som formar och genomsyrar vår kultur och omgivning också formar våra identiteter. Som dottern till två immigranter från Zimbabwe som flydde från hemlandet till USA av politiska anledningar långt innan hennes födelse, slits Vimbai mellan föräldrarnas kultur och sin amerikanska uppväxt, mellan svårigheten med att känna sig som en del av ett land hon bara besökt och det utanförskap hon upplever i USA på grund av sin bakgrund och hudfärg. I drömlandskapet lurar wazimamoto, män med skyddsmasker som åker runt i en skåpbil och stjäl blod. De är den imperialistiska mardröm Vimbai ärvt, inte genom sina gener, utan genom de berättelser som genomsyrat hennes uppväxt och genom vilken hon gör sina egna upplevelser av rasism och diskriminering förståeliga.

Drömhuset fungerar också som en tillflykt där de drömmar Vambai och de andra glömt bort eller gett upp går i uppfyllelse, men det här också här Vambai kommer i kontakt med de lögner och modifierade sanningar hon berättat för sig själv om sin sexualitet av rädsla för den och hur de sanningarna efterhand blivit en del av den hon är. I The House of Discarded Dreams är det genom berättelser som såväl världen som den egna identiteten blir inte bara begripliga, utan också möjliga att konfrontera, bemöta och till och med omforma.

Fortune’s Pawn

Ni vet den här typiska grejen i urban fantasy där hur badass den kvinnliga protagonisten än är, så måste hennes manliga kärleksintresse vara minst tre gånger så badass? Det blir rätt kul – på gränsen till löjeväckande – när den kvinnliga protagonisten ifråga är en supertränad elitsoldat slash legoknekt i ett automatiserat, eldrivet stridspansar som tar an farliga aliens utan att knappt ens bli anfådd.

Fortune’s Pawn av Rachel Bach är visserligen inte urban fantasy, utan space opera. Protagonisten är Devi Morris, en legoknekt med ett tydligt mål – hon vill bli en ”devastator”, en soldat i kungens personliga livgarde. Det är inte direkt en tjänst en kan ansöka om, så för att bevisa att hon har vad som krävs, tar hon ett jobb som vakt på handelskeppet The Glorious Fool som har rykte om sig att hamna i fem gånger så mycket olyckor och trubbel som andra rymdskepp. Devi tar jobbet, övertygad om att det inte kommer bli några problem, men naturligtvis fortlöper inte resan så friktionsfritt som hon hoppas. Förutom att hennes stridskunskaper sätts på hårt prov, kärar hon också ned sig i skeppets kock, Rupert, som naturligtvis har något fuffens för sig.

Överlag är Fortune’s Pawn inte en bok som tar sig själv på jättestort allvar. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Vill en ha bra space opera av det klassiska, actionpackade slaget så är den definitivt ett väldigt bra val. Men det är också en berättelse med drag av den traditionella, harlequin-inspirerade urban fantasy-berättelsen. Det är inget fel med det, men i det här fallet har jag lite svårt att bli engagerad i romansen mellan Devi och Rupert, mycket på grund av ovan nämna anledning. Medan Devi är en cool, engagerande karaktär, känns Rupert är däremot totalt ointressant. Det är synd, för Bach är duktig på att bygga upp deras kärlekshistoria – så väl som det nu går att göra när den ena parten har ungefär samma djup som en vattenpöl.

Men bortsett från Rupert, gillade jag Fortune’s Pawn. Den levererade precis det jag var ute efter när jag började läsa – ett roligt rymdäventyr med mycket action och aliens.

Bel Dame Apocrypha

God’s War, första delen i Bel Dame Apocrypha-trilogin, åkte upp på min att-läsa-lista omedelbart efter att jag läst Kameron Hurleys fantastiska essä ”We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative” (som hon numera vunnit en välförtjänt Hugo för) men det var först nu i somras som jag faktiskt läste den. Därefter klickande jag omedelbart hem resten av serien, Infidel och Rapture, och läste dem efter varandra, vilket är något jag sällan gör med bokserier.

Bel Dame Apocrypha befinner sig i skärningspunkten mellan science fiction och fantasy och världen berättelsen utspelar sig i är resultatet av ett extremt komplext och genomtänkt världsbygge. Det finns många saker jag gillar med det, men det allra bästa är att Hurley fattat att det här med könsroller, heteronorm och genuskontrakt inte är hugget i sten utan produkter av komplicerade sociala relationer och materiella förutsättningar och därmed varierar från plats till plats, kultur till kultur och över tid. Protagonisten Nyx är från Nasheen, en högst matriarkal nation som länge befunnit sig i krig med grannlandet Chenja. Den matriarkala samhällsstrukturen har uppkommit av en rad olika anledningar, motiverade av såväl kriget som politik och teknik, bland annat det faktum att det går tjugofem kvinnor på varje man i befolkningen. Nasheen är inte det enda matriarkat som dyker upp i böckerna och under berättelsens gång får läsaren dessutom bekanta sig med en rad andra kulturer som är organiserade utifrån helt andra genusrelationer – allitfrån patriarkala till icke-binära sådana.

För mig, som för det mesta känner mig frustrerad och uttråkad av de extremt konservativa, eurocentriska och ofta helt fantasilösa världsbyggen som generellt dyker upp i fantastikberättelser, är Hurleys debuttriologi lite som julafton. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha matriarkat i min fantastik (även om det inte skadar) utan för att det är uppenbart att Hurley faktiskt tänkt till lite i skapandet av sin värld istället för att bara köra vidare i samma gamla hjulspår. Vidare är Hurleys världsbygge fascinerande på många andra vis, exempelvis tack vare dess intressanta och intrikata magisystem (som egentligen är bortglömd teknik).

Som sagt handlar böckerna om Nyx, som en gång i tiden var en så kallad bel Dame – elittränade lönnmördare anställda av regeringen för att jaga desertörer och andra lagbrytare – men blivit utkastad efter att hon smugglat olagligt genetiskt material. Med både bel Dames och de fiender hon skaffat sig under sin tid som lönnmördare i hälarna börjar hon frilansa eftersom att döda egentligen är det enda hon är bra på, men trots att hon blivit utesluten ur ordern kan hon inte undvika att dras in i Nasheens blodiga och snåriga politik.

Min enda egentliga invändning mot Bel Dame Apocrypha är tempot. Hurley är inte en författare som slänger in malplacerade info-dumps för att förklara för läsaren hur saker och ting ligger till i denna främmande värld, och det är i och för sig bra, men också potentiellt förvirrande. Det är ganska lätt att tappa tråden i handlingens många snabba vändningar, men det är å andra sidan också en del av charmen med berättelsen: tempot är högt och actionpackat och även om jag ibland knappt orkar hålla ordning på allt eller vad som händer så förlorar boken heller aldrig min uppmärksamhet.

Även om Bel Dame Apocrypha är långt ifrån renodlad fantasy så delar den många element med grimdark-subgenren. Där jag tycker att grimdark vanligtvis misslyckas med att vara så där edgy och subversiv som det känns som den försöker vara, lyckas Hurley med att utmana och omkonstruera många av genrens troper istället för att enbart återskapa dem.

Jag skulle kunna fortsätta lista saker jag gillar med Bel Dame Apocrypha i närapå all oändlighet – som exempelvis hur hon skapar och skildrar relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna, eller hur varierade alla hennes kvinnliga karaktärer är i kroppstyp och ålder,  något en inte är speciellt bortskämd med direkt – men det är bättre att ni läser böckerna och upptäcker dem själva istället.

Lagoon

Adoara, a marine biologist, Anthony, a famous rapper, and Agu, a soldier who’s gotten into trouble for not condoning a superior sexually assaulting a civilian, all met on Lagos’ Bar Beach when the aliens arrive on earth. The three of them are weighted down by their own personal problems, but those have to be laid aside as they are pulled under by a tidal wave and spat back out together with an extra-terrestrial being named Ayodele. Lagos is already in a state of great upheaval and the presence of the alien guests, once the fact leaks out, does not help matters. Regardless what happens, nothing will ever be the same again.

My recension av Nnedi Okorafors nya roman Lagoon finns nu uppe på Uppsala English Bookshop-bloggen.

”She was the light of the world”

Before Hild’s birth her mother, Berguswith, dreamt of her child being a great jewel shining light over the world and Hild learns from an early age that she is, as her mother explains to her, the light of the world. Berguswith teaches Hild to be ever watchful and attentive, in order to be able read and understand people and to understand what is happening in the world around her. After she has been widowed and her children orphaned, Berguswith places her daughter in King Edwin’s court, making her his seer. The young Hild uses her knowledge of the world and people to prophesy everything from weather to victories for him, securing her own and her family’s safety and future.”

Min recension av Nicola Griffiths senaste roman Hild finns nu att läsa på Uppsala English Bookshop-bloggen.

Veckans novell: The Yellow Wallpaper

Nyligen läste jag avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svensk prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm och däri skriver hon att en av de första berättelserna som uppvisade denna skeva flicka är novellen ”The Yellow Wallpaper” av Charlotte Perkins Gilman som publicerades 1892. Jag blev nyfiken på den, laddade ned den till läsplattan (ytterligare en bra sak med plattan: det finns så mycket public domain-texter en kan få tag på gratis) och läste.

Novellen består av dagboksanteckningar, skrivna av en ung kvinna som lider av psykisk ohälsa och svaga nerver – enligt hennes man John, som är läkare, åtminstone. Till följd av detta hyr John ett hus ute på landet över sommaren för att hans fru ska få vila upp sig. Redan första gången hon stiger in i huset tycker hon att det är något underligt med det, men John viftar bort det. Hon placeras i ett rum tapetserat i gult och eftersom hon inte tillåts göra någonting som kräver minsta ansträngning spenderar hon mycket tid med att undersöka och följa tapetens mönster.

Hon tillåts egentligen inte heller att föra dagbok, men det gör hon ändå. Till att börja med är Johns inflytande över henne väldigt tydligt i texten. Många meningar börjar med ”John says…” och ”John thinks…” – vad John säger och tycker är lag. Men ju mer tid hon spenderar i rummet med den gula tapeten, desto mindre makt har John över hennes tankar. Hon börjar alltmer tvivla på hans diagnos och metod för att få henne att tillfriskna, men kan ju inte protestera eftersom han älskar henne så mycket och gör så mycket för hennes skull. Tapeten blir en slags metafor för hennes tillstånd och situation när hon tror sig se kvinnor fångna inuti den: ”Then in the very bright spots she keeps still, and in the very shady spots she just takes hold of the bars and shakes them hard. And she is all the time trying to climb through. But nobody could climb through that pattern – it strangles so”.

I Ett flicklaboratorium… skriver Österholm bland annat om flickrummet som ett utrymme där ifrågasättandet av normer och vad som gör en till en Riktig Flicka sker eftersom det är det egna rummet där få har tillträde och de då kan bli, som hon uttrycker det, ”världar i världen med egna regler”. Samtidigt problematiserar hon att det kan ses som att flickskap och allt var det innebär, vare sig det är normativt eller skevt, förpassas till flickrummet, och den paradoxen blir väldigt tydlig i ”The Yellow Wallpaper”: kvinnan hålls så gott som fången i sitt rum, men samtidigt blir det just hennes rum, ett utrymme hon gör till sitt eget – om än med galenskap som konsekvens.