My guardian angel is my sword

The Privilege of the Sword är den tredje publicerade men kronologiskt den andra av Ellen Kushners fristående fantasy of manners-romaner som utspelar sig i hennes värld av ränksmidande aristokrati och politik, där konflikter klaras upp i dueller och ära är viktigare än något annat. Jag läste den första, Swordspoint, för nästan ett år sedan. Jag tyckte om protagonisterna, men handlingen var lite för mycket av en härva av politik för min smak och jag tröttnade alltmer ju närmare slutet jag kom. The Privilege of the Sword har alla dess fördelar, men få av nackdelarna. Det är en fin coming of age-berättelse och ett mycket bra bevis på att att en skildring av en patriarkal värld i sig inte behöver vara sexistisk – såväl de kvinnliga som manliga karaktärsporträtten är välgjorda och icke-stereotypiska, och de centrala karaktärerna vägrar att finna sig i och rätta sig efter de sociala konventionerna.

Kushner är mycket skicklig just när det gäller karaktärsporträtt, och speciellt huvudkaraktären Katherine är mycket välskriven. Hon är en ung kvinna som kallas till storstaden av sin morbror Alec Campion och inte har något annat val än att hörsamma kallelsen eftersom han i utbyte lovar att lösa hennes familj från deras ekonomiska bekymmer. Han är känd som den galne hertigen och verkar leva för att orsaka skandaler i staden. Trots det har Katherine knappast väntat sig att han ska klä henne i manskläder och kräva att hon lär sig fäktas i syfte att bli hans personliga svärdskämpe, men hur mycket hon än protesterar så får han som han vill i slutändan. Att låta en ung kvinna ta upp svärdet är den sista i en lång rad av Alecs excentriteter, och på grund av det och sin egen nyfikenhet dras Katherine snart in i hans och resten av adelns intrigerande.

Swordspoint bidrar med en hel del bakgrund till vissa av karaktärerna – främst Alec – men man kan för all del läsa The Privilege of the Sword helt fristående. Jag skulle nästan rekommendera att man gör det för även om Swordspoint är en helt okej roman så borde man i min mening hellre läsa den här. Den är välskriven, humoristisk och trots några svagare partier en mycket trevlig bok att läsa. Dessutom är det alltid trevligt med bra fantasy som skiljer sig från standardmallen – även om The Privilege of the Sword inte innehåller så många fantastiska element. Å andra sidan är det ju ytterligare ett bevis på hur bra den här boken är, eftersom min motto egentligen är more is more när det gäller övernaturligheter och underligheter i fantasyvärldar.

Titel stulen från Dream Evils Heavy Metal in the Night.

16 reaktioner till “My guardian angel is my sword

  1. Hanna säger:

    Intressant. Jag lyssnade på Swordspoint för ett tag sen och kände lite meh inför att fortsätta med de andra. Verkar som att jag borde ge Kushner åtminstone en chans till, en tackar. :)

    1. Anna säger:

      Jag tycker inte omslaget är superfult, men jag håller med om att det inte direkt är snyggt. Men man ska inte döma boken efter omslaget ju. ;) Det finns i och för sig att det andra utgåvor, men tror inte de är vare sig speciellt billiga eller lätta att få tag i.

  2. Andreas säger:

    Vilket sammanträffande, tatuerade in draken från det skivomslaget på armen när jag var 19 och den skivan kom ut. Man kan nog säga att jag lyssnat en del på den skivan :)

    1. Anna säger:

      Jag har också lyssnat på den hur mycket som helst – det var den första skiva jag någonsin fastnade för. Jag var typ nio och det var det bästa jag någonsin hört. Är inte fullt lika hänförd idag, men jag älskar den fortfarande.

    1. Johan säger:

      Angående det här med att ha läst eller inte ha läst så är det ju helt omöjligt för mig att avgöra vad man saknar om man inte har läst Swordspoint först, för det hade jag, men jag tänker mig att vad man framför allt förlorar är varför Alec är som han är, i och med att relationen till Richard blir så mycket tydligare och man förstår honom bättre.

      Men jag tyckte om Swordspoint också, bara inte lika mycket.

      //JJ

      1. Anna säger:

        Jo, det är ju klart att att läsa Swordspoint först tillför något, främst, som du säger, när det gäller Alec och Richard och att man får en annan bild av dem. Men jag kände mig lite avskräckt inför att läsa The Privilege of the Sword efter Swordspoint – inte för att den var dålig, för det var den absolut inte, men efter jag, som sagt, mest fastande för karaktärerna och inte så mycket annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *