The Scarlet Gospels

Clive Barkers The Hellbound Heart publicerades för första gången 1986 och är en av mina favoritböcker samt antagligen den bästa skräckberättelse jag någonsin läst. Det är en tunn roman vars Cenobite-mytologi har gett upphov till en hel franchise om nio filmer, serietidningar och spinoff-berättelser skrivna av andra författare. Pinhead, helvetesprästen tillika seriens fascinerande anti-hjälte, är en av skräckgenrens mest ikoniska, visuellt slående och minnesvärda karaktärer.

Jag har sett och gillar några av filmerna, men för mig har alltid cenobiterna, Pinhead och det helvete Barker skapat varit starkast i The Hellbound Heart. Helvetet och dess präster är så mycket mer skrämmande när en bara får en liten skymt av det – filmernas utforskande av mytologin och världen förstör en del av magin. För mig är cenobiterna så tilldragande precis eftersom de i The Hellbound Heart förblir så omänskliga och därmed oförståeliga – de framställs som bortom kön, bortom mänsklighet, bortom lustar och begär som vi kan förstå. Mycket av det tappades bort i filmatiseringarna, vilket Barker själv verkar hålla med om. Hans senaste roman The Scarlet Gospels är den efterlängtade uppföljaren till The Hellbound Heart och, enligt honom själv, ett försök att få stopp på Hollywoods ständiga misstolkningar av Pinhead genom att göra slut på honom en gång för alla.

Att The Scarlet Gospels skulle kunna mäta sig med The Hellbound Heart väntade jag mig aldrig, men inte heller att uppföljaren till en av tidernas bästa skräckberättelser skulle vara ett pinsamt skämt. I romanen för Barker Pinhead samman med två av hans andra karaktärer, demonjägaren Harry D’Amour och det blinda mediumet Norma. Helvetesprästen försöker utrota alla världens magiker och tillskansa sig deras kraft för att ta över helvetet och han vill att Harry ska bära vittne till hans gärningar och skriva hans ”scarlet gospels”. Istället bestämmer sig Harry, Norma och några av deras vänner för att försöka stoppa honom och ger sig efter Pinhead ned i helvetet.

I sina äldre skräckberättelser – The Hellbound Heart, Books of Blood, Cabal, Weaveworld – var Barker skräckförfattaren som vände upp och ned på genrens moralism och skrev om monster, queerhet, kön, kroppslighet på sätt som gick i tvärs med genrens konventioner. Berättelserna är uppenbara produkter av sin tid, men de håller fortfarande för moderna omläsningar. När jag läser The Scarlet Gospels får jag istället lite känslan av att tiden har gått Barker förbi. Inte bara verkar han glömt de flesta av skräckgenrens viktigaste knep – där The Hellbound Heart var tätt, småskalig och fruktansvärt skrämmande är The Scarlet Gospels bara mättad, vulgär och pinsamt överspelad – utan framstår också som transfobisk och slött sexistisk. Där jag tidigare tyckt att Barker besuttit förmågan att skildra kroppens alla äckligheter på ett närmast vanvördigt vis, är The Scarlet Gospels bara osmakligt smaskig och kukfixerad.

Kanske är det orättvist att låta The Scarlet Gospels stå i skuggan av Barkers tidigare verk, men boken är ju knappast bra på sina egna meriter heller. Som så ofta när fantastiskförfattare prompt ska skildra det som mår bäst av att inte detaljbeskrivas eller utforskas, framstår cenobiternas rike som en dålig Mordor-pastisch snarare än den skrämmande, kittlande skärseld det framstod som i The Hellbound Heart. Porträttet av Pinhead är totalt oengagerande och mer ovärdigt än något Hollywood-filmerna kan ha gjort med honom. Här och där glimmar boken till, i vissa meningar, vissa scener, och åminner vad det hade kunnat vara. Vad The Hellbound Heart var.

Om det var ett värdigt avslut Clive Barker ville ge honom gjorde han Pinhead en större tjänst redan 1992 när han regisserade Motörheads ”Hellraiser”-video vari Lemmy spelar kort med Pinhead och slår honom med the ace of spades. Det är ett bättre avslut på Pinheads berättelse än vad The Scarlet Gospels någonsin skulle kunna leverera.

Are you woman enough to survive Bitch Planet?

Bitch Planet är en retelling av den typ av berättelser som är känd som ”the prison exploitation genre” i feministisk och science fiction-tappning. Nyligen publicerades seriens fem första nummer i ett samlingsalbum under titeln Bitch Planet: Extraordinary Machine.

För att upprätthålla den partriarkala ordningen på jorden skickas alla kvinnor som stämplats som ”non-compliant” till en fänglseanläggning belagd på en annan planet som fått smeknamnet ”Bitch Planet”. Att stämplas som ”non-compliant” är inte speciellt svårt – fängelseplaneten är full av kvinnor som är tjocka, queera, rasifierade, har utfört aborter, varit otrogna eller bara snäst av en man vid fel tillfälle. Men är att skickas till Bitch Planet ett straff eller fungerar fängelset snarare som en fristad för kvinnorna som hamnat där?

Jag läser sällan serier, men Bitch Planets premiss kändes rätt så oemotståndlig. Det faktum att jag återigen påmindes om varför jag föredrar prosa framför serier åsido så levde Bitch Planet mer än väl upp till mina förväntningar. Den är otroligt häftigt ritad, underhållande och lyckas balansera en retro sf-känsla med moderna feministiska tankegångar på ett bra och snyggt vis.

Jag måste erkänna att jag ungefär är lika bra på att recensera serier som jag är på att läsa dem, så jag tänker hålla mig kort: Bitch Planet är väldigt bra. Om du någon gång tänkt att Orange Is the New Black skulle vara en ännu bättre serie om den var försatt i rymden borde du läsa Bitch Planet. Om du är trött på ”feministisk” populärkultur som bara innehåller vita, normativt snygga kvinnor borde du läsa Bitch Planet. Om du gillar snyggt tecknade serier borde du läsa Bitch Planet.

För att sammanfatta: läs Bitch Planet.

Novellrecensioner

”Heaven Under Earth”, Aliette de Bodard – Electric Velocipede #24
”Heaven Under Earth” är en text som påminner mig väldigt mycket om klassisk feministisk sextiotals-science fiction, på bästa möjliga vis. Den följer såväl Ursula K. Le Guin som Joanna Russ (och plockar dessutom upp en av de trådar Russ, så här i efterhand, hanterade mindre bra, minst sagt, i The Female Man och återberättar den på ett nyskapande vis) men utmärks samtidigt i högsta grad av de Bodards egen berättarstil.

Det är en berättelse om teknologi, kön och kroppar – om hur dessa konstruerar varandra och hur teknologi används för att reglera kroppar och kön, men också om hur detta inte alltid, eller nödvändigtvis, är av ondo. Det är en berättelse som illustrerar hur böjliga heteronormativa strukturer kan vara när nöden kräver det, samtidigt som de paradoxalt nog också bibehålls eller förstärks längs andra gränsdragningar. Det är också en berättelse om familjeband, samt om en kortvarig men intensiv relation av ömsesidig förståelse och oförståelse som illustrerar hur den egna identitetenoch kampen ibland förblindar oss från att se och förstå avvikande sådana som legitima.

”Enyo-Enyo”, Kameron Hurley – Lightspeed Magazine
”Enyo-Enyo” är en novell som jag kan erkänna jag inte riktigt greppar vad den handlar om, men jag vet inte om det egentligen är så viktigt. Det är framförallt en väldigt stämningsfull text, som utmärks av Hurleys speciella kombination av kladdig body horror och utstuderad lekfullhet gällande våra idéer om genus och könade kroppar. Den titulära Enyo, som fått sitt namn efter en grekisk krigsgudinna, befinner sig i en rymdsatellit som verkar röra sig genom såväl tid som rum och varefter berättelsen rör sig framåt mellan dåtid, nutid och framtid, uppdagas hennes syfte. Det må vara fruktansvärt, men det är åtminstone ett syfte och det är vad Enyo behöver – kanske till och med vad hon skapades för. Just denna aspekt av deprimerande determinism kontrasterad med teknologiska ingrepp i levande kroppar gör att novellen påminner mig en hel del om ”A Momentary Taste of Being” av James Tiptree Jr. samt ”Galapagos” av Caitlín R. Kiernan, och bättre texter än så kan en knappast placeras bredvid.

”The Cage”, A.M. Dellamonica – Tor.com
”The Cage” utspelar sig i en parallell version av vår värld där ”monsterkind” har avslöjat sin existens och lever öppet bland människorna. I Vancouver har precis en varulv blivit skjuten av en självutnämnd prisjägare som anser att alla icke-mänskliga varelser är farliga bestar som bör avrättas för allmänhetens bästa. Varulvens tvillingsyster Paige lyckas dock ställa honom inför rätta, men för att få honom fälld måste hon bevisa att hennes syster inte utgjorde en fara för någon. Jude Walker läser om fallet i tidningen och förväntar sig aldrig att bli indragen, men det blir hon ju snart trots allt.

Jag twittrade om den här novellen och skrev att det var den gulligaste varulvsberättelse jag någonsin läst, vilket kanske låter konstigt med tanke på dess mörka premiss, men är alldeles sant. Utan att den allvarliga handlingen tappas bort, känns novellen likväl som att den endast är ett steg ifrån att gå från gullig till alldeles för sockersöt, men lyckligtvis händer det faktiskt aldrig. Istället leverar Dellamonica en finstämd, välkomponerad kärlekshistoria – samt en förvånansvärt charmig varulvsbaby.

Novellskeptikern är besegrad

Åtminstone tillfälligt.

Jag har alltid varit dålig på att läsa noveller. Verkligen urusel. Jag tycker att det är knökigt. Antologier och novellsamlingar är svårlästa – tar jag mig igenom dem är det oftast så att jag på sin höjd minns två, tre texter medan resten smälter samman till en enda massa som därefter snart glöms bort. Nätpublicerade noveller har inte det problemet (och är dessutom gratis och lättillgängliga), men hur ska en välja vad en vill läsa när en inte har mycket utöver titel, författarnamn och en eventuell illustration att gå på? Noveller publiceras och/eller promotas sällan med någon slags beskrivning överhuvudtaget och folk är generellt dåliga på att diskutera och recensera dem.

Men, något har hänt. Efter mängder av verkningslösa novelläsningsprojekt och novellcirklar har jag faktiskt börjat läsa noveller. Helt på eget bevåg. Och bra noveller också – ett av mina andra problem med novelläsningen har varit att jag ofta avslutat en text och mest tänkt ”jaha?”. För mig delas noveller ofta rätt skarpt in i två läger: ett fåtal som är väldigt bra, och så resten som mest är intetsägande. När en läser en oengagerande roman har en åtminstone investerat så pass mycket tid i den att en oftast hittar något att intressera sig för – av ren leda, om inte annat. Noveller däremot känns ofta flyktiga så till den grad att de inte känns värda att ens börja läsa. Men på senaste tiden har jag inte bara läst ett helt gäng bra noveller, utan också faktiskt velat läsa noveller, noveller och enbart noveller, vilket jag inte kan minnas hänt tidigare.

Maria har också läst noveller samt recenserat dem, vilket påminde mig om att jag också borde göra det. Det här började som en inledning till det inlägget, men sprang sedan iväg, så de faktiska recensionerna kommer i ett inlägg imorgon istället.

”Your stories were never lullabies”: Letters to Tiptree

I. ”The man to redeem them all”
Jag läste aldrig James Tiptree, Jr. som en manlig författare. När jag för första gången läste ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, ”Painwise” och ”Beam Us Home” och senare samlingen Her Smoke Rose Up Forever visste jag redan att Tiptree var en pseudonym för Alice Sheldon. Naturligtvis påverkade det min läsning. Jag älskar Tiptrees berättelser, men hade jag gjort det som jag läst dem som skrivna av en man? Jag vet ärligt talat inte.

Letters to Tiptree, redigerad av Alexandra Pierce och Alisa Krasnostein, är en samling essäer, de flesta av dem i brevform och nyskrivna för publikationen, som handlar om Tiptree/Sheldon och den inverkan han/hon haft och har på science fiction, både för fältet som helhelt och för individuella författare. Den består också av bitar ur brevväxlingen mellan Tiptree och Le Guin och Tiptree och Russ samt diverse introduktioner till Tiptrees samlingar och ett par akademiska artiklar. Letters to Tiptree publicerades på hundraårsdagen av Sheldons födelse.

Straxt innan Sheldons riktiga identitet avslöjades, skrev Gardner Dozois att ”much of the future of science fiction belongs to Tiptree, both through those shaped directly by him and those who will – perhaps unwittingly – follow his well-blazed paths […]”. Idag vet vi att det stämmer, men antagligen inte på det viset Dozois tänkte sig när han skrev det – när Tiptrees identitet avslöjades, förlorade han den genistatus som bekant bara kan innehas av män, men istället har hon format generationer av kvinnliga och feministiska författare av spekulativ fiktion, både genom avslöjandets betydelse och genom sina berättelser. Samtidigt finns det, bland de brevskrivare som var samtida med Tiptree, en besvikelse över att han inte var en man. Tiptree betraktades som det slutgiltiga beviset på att en bättre, jämställd framtid var möjlig, just precis eftersom han var en man som ”förstod sig på” kvinnor. Han var ”[t]he man to redeem them all”, som Élizabeth Vonarburg skriver.

Jag tänkte mycket på det under läsningen och hur jag, decennier senare, antagligen skulle ha tyckt precis tvärtom om jag läst Tiptrees berättelser som skrivna av en man. Där Sheldons pessimism, hopplöshet, ilska och frustration är en stor anledning till varför jag lockas av hennes texter, skulle en mans brist på tro på att vi kan skapa en bättre värld antagligen fått mig att vända mig mot honom, ilsken och besviken. Med vetenskapen om att Sheldon befann sig bakom namnet, kan hennes berättelser reflektera min egen trötthet, cynism och misstro, hjälpa till att göra den tunga vetskapen om att så det tagit så lång tid att göra så pass lite bättre och att den där bättre världen, om den någonsin kommer existera, känns så hemskt fjärran, lite lättare att hantera. Utan den vetskapen, hade jag älskat Tiptrees språk, hans magiska titlar och hans fantasifullhet, men samtidigt grämt mig över hur begränsad den ändå var. Eller? Joanna Russ skriver att ”Tiptree was That man Who Was On Our Side, which means he was never real. He was a freed Us. I was madly in love with him & sensed uneasily that this was odd, since no real man […] has ever had that effect on me of intimacy and ’I know you’!” Det kanske aldrig handlade om att Tiptree skulle vara mannen som ”redeem[ed] them all”, att bli förstådd av en man, utan snarare om att Tiptrees position som man för de samtida läsarna kunde fungera som en buffert för att tryggt kunna utforska den där nattsvarta hopplösheten.

II. ”You rocked our spaceport / left it changed, wider, / more solid, more open, / stranger, expanded, / containing doors undreamed of”
Vem var egentligen Alice James Raccoona Tiptree Sheldon, Jr.? är frågan som går igen genom hela essäsamlingen. Alla undrar, alla enas om att vi aldrig kommer få veta, att kanske inte ens Sheldon själv hade svaret. Samtidigt undrar jag, medan jag läser breven till Tiptree, om folk faktiskt vill veta. I någon mån får väl alla författare ett slags eget liv avskilt från den personen som faktiskt skrev texterna, både genom sina berättelser och genom sin författarpersona. Men Tiptree verkar, åtminstone så här i efterhand, hundra år efter Sheldon föddes, ha blivit så viktig inte enbart på grund av att hon en gång för alla bevisade att skrivande inte är/behöver vara könat och för att hon skrev fantastiska berättelser, utan för att Tiptree/Sheldon också är en person alla feministiska sf-författare/läsare – inklusive jag – på något vis kan göra till sin egen. Även utan Tiptree-masken verkar hon undfly oss och därmed bli allmän egendom.

I läsningen av breven är det tydligt att Tiptree blivit en symbol för feministisk sf, för kvinnliga författare av spekulativ fiktion, för lesbiska författare/fans, för sf-författare och fans med transerfarenhet. Alla, på olika vis, återupplever Russ känsla av ”intimacy and ’I know you’!” i Tiptree som författare och genom hans och Raccoonas berättelser. Tiptree är ultimata beviset för att kvinnor kan skriva sf minst lika bra som män, för queera kvinnor en tragisk berättelse av undertryckt lesbiskhet, för transpersoner en möjlig proto-transperson, för alla ett uppvisande av genusperformativitet. Alice James Raccoona Tiptree Sheldon Jr., vem hon/han nu än var, försvinner bakom våra egna upplevelser och uppfattningar om henne, personen bakom myten.

Samtidigt är det en myt vi haft mycket nytta av, och om inte annar visar det på hur mycket Tiptree betytt, betyder och med all säkerhet i framtiden kommer fortsätta betyda för sf-fältet. Det faktum att Tiptree i de brev hon skrev till Russ och Le Guin refererade till sig själv som den typ av doktor som inte ”does anybody any good” gör mig sorgsen över att hon aldrig kommer få veta exakt hur mycket bra hon gjort oss.

III. ”Alice, Alice, do you read?”
Letters to Tiptree är omväxlande sorglig och upplyftande läsning: det faktum att Tiptree och Le Guin refererade till varandra som ”Starbear” respektive ”Allitree” i sin brevväxling är däremot en vetskap som gör mitt liv en aning bättre. Essäsamlingen är, trots att de flesta av texterna är nyskrivna, också till stor del en intressant inblick i en del av sf-fandomshistoria jag är för ung för att ha upplevt, en tid när fanzines, pulptidningar och brev har sättet fans kommunicerade med varandra, snarare än genom sociala medier.

Det är också en samling texter av ett gäng mycket bra fantastikförfattare (Nicola Griffith, Aliette de Bodard, Rachel Swirsky, Jo Walton, Nisi Shawl och Catherynne Valente, för att nämna ett fåtal) som skriver vackert och insiktsfullt om deras relation till Tiptree, som myt och författare, så är en intresserad av Tiptree/Sheldon och hennes verk och liv är den definitivt rekommenderad läsning.

No fucking glitter

Siobhan Quinn-serien är, enligt författarens eget utlåtande, ”written on a lark, as a joke, a protest against what ’paranormal romance’ has done to the once respectable genre of urban fantasy”. Böckerna är skrivna av Caitlín R. Kiernen, under pseudonymen Kathleen Tierney, och jag tror att de flesta som är ens någorlunda bekanta med hennes författarskap, inklusive jag, blev rätt förvånade när hon släppte en urban fantasy-roman. Om den nu kan kallas för det. Med titlar som tagna ur en serie kitschiga läppstift – Blood Oranges, Red Delicious, Cherry Bomb – och prydda av klassiska urban fantasy/paranormal romance-omslag har böckerna sannerligen marknadsförts som det. Men i slutändan är böckerna mindre paranormal romance och mer ett enda stort ”fuck you” till hela genren.

Quinns berättelse är mörk, skitig och oförlåtande. Den romantiserar ingenting men halkar inte heller över i nattsvart cynism. Quinn, som både är en vampyr och en varulv (vilket borde vara störtlöjligt, men mest framstår som tragikomiskt), påminner läsare om och om igen genom berättelsens gång att hon är ”a junkie and junkies lie”, men hon är samtidigt väldigt rättfram när det gäller sina matvanor och sin livsstil – hon är en mördare, rätt och slätt. Hon skulle kunna bespara världen – och sig själv – mycket elände genom att ta sitt liv, men av någon outgrundlig anledning vill hon fortsätta klamra sig fast vid sin vandöda existens och gör det hon måste för att göra det, rätt och slätt. Det är ofta hemskt, blodigt och otrevligt, när odödligheten inte är ensam eller dödstråkig eller båda delarna, vill säga.

Quinn är väl själva definitionen av en anti-hjälte – hon är surmulen, illojal, våldsam, nonchalant, självupptagen och konstant förbannad. Hon har nog inte några direkt försonande drag överhuvudtaget, och det är antagligen därför jag tycker så mycket om att läsa om henne. Inte så att hon inte bryr sig om någonting, för det gör hon, men hon är så trött på att behandlas som skit av hela världen och ser ingen mening med att uppföra sig. Vad fan spelar det för roll – hennes liv kommer inte bli bättre för det.

Det känns som om Kiernan gått in i skrivandet av bokserien med lite samma utgångspunkt. Hon – i form av Quinn som berättar sin historia – verkar på det stora hela bara inte orka bry sig om genre-konventioner (berättelsen må börja som ett slags paranormal romance-rip off, men lämnar snart det formatet), konventionella berättarstrukturer eller karaktärsutveckling:

See, here we’ve come upon what people who spend too much time thinking about books call a deus ex machina, the god from the machine. You know, when the solution of a story’s conundrum just seems to spring out of nowhere rather than from the ’logical’ consquences of a narrative. See, not quite as ignorat as you might think.

”På det stora hela” skriver jag, för berättelsen är ju fortfarande läsbar och Kiernans ’gives no shit’-skrivandet är ju såklart också ett narrativt trick i sig självt.

Vad Kiernan anser vara ”respectable” urban fantasy vet jag inte, men det hon verkar vända sig mot, av Quinn-romanerna att döma, är romaniserandet eller tämjandet av monstrositet och, framförallt, heterosexismen. Det faktum att det enda heterosexuella par som dyker upp här är ett par demoniska tvillingar vars groteska parning (mannens kuk beskrivs vara utrustad med ”bands of backwards-pointing hooks, like those on a cat’s penis”) kan resultera i ett barn som kan ödelägga hela världen är en extremt övertydlig invändning, men vem bryr sig? Uppenbarligen inte Kiernan, i alla fall. Quinn-romanerna handlar istället om de som sällan eller aldrig får plats i paranormal romance-berättelserna, de vars sexualitet och sätt att älska inte bekvämt kan pressas in i ett heteronormativt ramverk.

Jag skulle inte rekommendera Siobhan Quinn-romanerna om det är paranormal romance av någon form en letar efter, men om en vill ha en underhållande serie som är en lite av queer, mörkare version av Anita Blake möter Clive Barker och Elizabeth Hand, så kan en definitivt hitta sämre böcker.

The House of Discarded Dreams

The House of Discarded Dreams av Ekaterina Sedia handlar om Vimbai som när hon flyttar hemifrån hamnar i ett hus bland sanddynerna med havet nära till hands och de två rumskompisarna Maya och Felix. Att det är något underligt med huset är uppenbart – istället för hår har Felix en annan dimension på huvudet, i telefonledningarna gömmer sig en spökbebis och rätt som det är befinner sig Vambais döda mormor, som hon bara träffat en gång under ett besök i Zimbabwe till sina föräldrars gamla hemstad, i deras kök. Men snart börjar också huset förändras – en morgon vaknar de upp mitt ute på öppet hav och med insidan av huset förvandlat till ett vidsträckt landskap skapat av deras egna övergivna drömmar. Men i deras privata sagoland gömmer sig också deras värsta mardrömmar.

Sedias roman är en underbart vacker och surreal berättelse, skriven med ett evokativt och målande språk. Berättelsen fokuserar mycket på identitet och hur den skapas utifrån berättelser, historier och tecken i vår omgivning – hur de berättelser som formar och genomsyrar vår kultur och omgivning också formar våra identiteter. Som dottern till två immigranter från Zimbabwe som flydde från hemlandet till USA av politiska anledningar långt innan hennes födelse, slits Vimbai mellan föräldrarnas kultur och sin amerikanska uppväxt, mellan svårigheten med att känna sig som en del av ett land hon bara besökt och det utanförskap hon upplever i USA på grund av sin bakgrund och hudfärg. I drömlandskapet lurar wazimamoto, män med skyddsmasker som åker runt i en skåpbil och stjäl blod. De är den imperialistiska mardröm Vimbai ärvt, inte genom sina gener, utan genom de berättelser som genomsyrat hennes uppväxt och genom vilken hon gör sina egna upplevelser av rasism och diskriminering förståeliga.

Drömhuset fungerar också som en tillflykt där de drömmar Vambai och de andra glömt bort eller gett upp går i uppfyllelse, men det här också här Vambai kommer i kontakt med de lögner och modifierade sanningar hon berättat för sig själv om sin sexualitet av rädsla för den och hur de sanningarna efterhand blivit en del av den hon är. I The House of Discarded Dreams är det genom berättelser som såväl världen som den egna identiteten blir inte bara begripliga, utan också möjliga att konfrontera, bemöta och till och med omforma.

När ’gritty’ blir ett stilistiskt misstag

Jag läste nyligen ut The Dark Defiles, tredje och sista delen i Richard K. Morgans grimdark-trilogi A Land Fit For Heroes. Morgan själv må föredra termen fantasy noir för att beskriva sin fantasy, men jag tycker att trilogin uppfyller alla kriterier för att klassas som grimdark: vi befinner oss i en hård värld full av hårda människor, mänsklig ondska, våld och mörker. Grimdark är en intressant genre fylld av problem vilket alla som känner mig (och antagligen folk som inte känner mig också) hört mig ranta om, men det som jag tyckte blev uppenbart i The Dark Defiles var att Morgans mörka, gritty skildring av sina karaktärer, deras känslor och den mänskliga naturen i allmänhet ibland kom i vägen för den historia han försökte berätta.

I andra boken, The Cold Commands, inleder den kvinnliga protagonisten, Archeth, ett förhållande med Ishgrim, en slav som hon ’fått’ i gåva av kejsaren hon agerar rådgivare åt. Det är ett förhållande Archeth är väldigt ambivalent till i The Cold Commands, då hon känner att hon utnyttjar Ishgrim som befinner sig i en väldigt utsatt position, men i The Dark Defiles är de otvetydigt ett par. I tredje boken har Archeth, Ringil och Egar gett sig ut på en expedition efter en ond trollkarls grav och något magiskt svärd och Archeth saknar sin flickvän och spenderar en hel del tid på att tänka på henne. Men fastän Morgan talar om för läsaren att Archeth älskar och saknar Ishgrim, kvarstår det faktum att Ishgrim inte skildrats som så mycket mer än ett skissartad fantasi.

Ishgrim är en karaktär som dök upp redan i The Steel Remains, första boken i trilogin, och tre böcker och över tusen sidor senare så vet jag inte så mycket mer om henne än att hon är snygg – hon har ”pale honey limbs and curves […] hooded eyes and undone mouth” (s. 231) och tydligen en karaktäristisk, sexig ”smeared mouth look” (s. 514). Efter tre böcker vet jag mer om hennes kurvor, hud och mun än hennes personlighet. Hon har ingen – hon är bara en mekanism för att driva Archeths karaktärsutveckling.

Genom hela The Dark Defiles och expeditionen och dess utfall drivs Archeth av längtan efter Ishgrim. Det driver inte bara hennes karaktärsuteckling, utan påverkar också de val hon gör under bokens gång. Hon är inte intresserad av att vara ute på äventyr eller politiska manövreringar eller att bli härskarinna över Yhelteth – hon vill hem till Ishgrim: ”Ishgrim, she reminded herself. You are going home to Ishgrim” (s. 556). Och: ”Ishgrim’s face came to her, brought with it the quick, hot twinge in her belly and an answering smile […] And her urged her horse into a faster trot, along the road southward and home” (s. 674). I slutet av bokens antyds det att Archeth kommer att bli kejsarinna av Yhelteth ändå, eftersom Jhiral i hennes frånvaro ’tagit tillbaka’ sin gåva, med allt vad det innebär, alltmedan läsaren informeras om att Archeth är på väg tillbaka.

Så, för att sammanfatta: hela Archeths karaktärsutveckling och plotline i The Dark Defiles hänger på hennes känslor för Ishgrim, en karaktärs som beskrivs med mer fokus på hennes kropp än personlighet. Det kan avfärdas som ren sexism – vilket antagligen är vad jag hade gjort ifall Archeth var en man. Men det blir intressant i jämförelsen med Ringil, bokens andra queera protagonist, och hans relation till sin älskare Rakan. Rakan är en större del av berättelsen, så hans karaktär är lite mer komplex, men precis som det enda Archeth verkas minnas av sin flickvän är hennes bröst, verkar Ringil mest uppskatta Rakan för hans muskler. Jag tror inte Rakan dyker upp i enda scen där hans muskulösa kropp inte nämns, oavsett situation: ”Rakan swallowed. Tears bright in his eyes. Not for the first time, Gil was forcibly reminded how young this tight-muscled warrior lover he’d taken was” (s. 192). Och: ”There was an itching in his belly, and he couldn’t honestly tell if it was proximity to the Throne Eternal’s young muscled frame […]” (s. 521). Morgan är om och om igen väldigt noga med att påpeka hur muskulös Rakan är och hur mycket Ringil uppskattar det, ofta vid tillfällen när den anmärkningen känns lite malplacerad.

Detta kan naturligtvis bero på att Morgan är en heterosexuell man som skildrar queer sexualitet – även om han åtminstone undvikit att desexualisera sina queera karaktärer, så verkar han ha lite svårt att tänka ut vad lesbiska kvinnor respektive homosexuella män gillar utöver ”kurvor” respektive ”muskler”. Men jag tror snarare att Morgan helt enkelt tagit en lesbisk kvinna och en homosexuell man och satt dem i de roller heterosexuella män vanligtvis har i grimdark och att skiftningen i sexualitet helt enkelt synliggjort saker som jag annars inte skulle lagt märke till eller kommenterat mer än ”ugh, sexistiskt”.

Grimdark älskar ju som bekant att gotta ned sig i människors basala natur – eller snarare en idé om fulheten i människors basala natur och hur hemsk den naturen är i dessa världar där den mer eller mindre får fritt spelutrymme. Jag brukar säga att grimdark, precis som postapokalyps, är ett format som ofta får fungera som den ultimata manliga wishfulfilment-fantasin: den starkaste överlever. Inte sällan översätts dessutom ”den starkaste” till ”den manligste machomannen”. Under en diskussion om grimdark på senaste Swecon i Linköping sade Maria att i grimdark är det människor som utgör den stora faran – inte någon ond, övermänsklig trollkarl, inte monster eller farlig magi, utan mänskligt våld, mänskliga hemskheter och ibland rentav mänsklig dumhet. Ofta betraktas den här typen av fantasy som mer ’realistisk’ då den ’går till botten’ av den mänskliga psyket och allt det mörker det rymmer.

Ur det perspektivet, blir Morgans skildringar av Archeth och Ringils relationer och lustar förståelig – ljuv kärlek är ingenting som förekommer speciellt ofta inom grimdark (och gör den det går saker och ting åt helvete inom några kapitel) och i sin gritty skildring av mänskliga relationer, fokuserar Morgan helt enkelt på det ’basala’ – sex. Där skildringen av Ringils relationer ändå fungerar eftersom Morgan gör det uppenbart att Ringil inte vill dra in känslor eftersom det aldrig slutar väl, saknas en liknande förklaring i Archeths fall. Jag kan i någon mån köpa hela den cyniska ’kärlek är bara kåthet och sentimentalitet’-grejen om nu författaren vill köra på det, men vad jag har svårare att köpa är när en karaktärs hela utveckling och historia bygger på hennes intensiva kärlek för en karaktär hon enbart verkar uppskatta för hennes schyssta tuttar. Jag hade kanske kunnat köpa det om Morgans plan verkat vara att låta Archeth nostalgiskt längta efter Ishgrim för att sedan komma tillbaka, upptäcka att känslorna svalnat och inse att det här med sagoslut och ljuv kärlek bara är båg ändå – jag hade kanske inte gillat det, men jag hade förstått det. Men det gör han inte (såvida inte han planerar att följa upp trilogin i en annan bok) utan så som handlingen fortlöper är det meningen att en som läsare ska tolka Archeths känslor för Ishgrim som genuina.

Som jag ser det har Morgan helt enkelt ramlat så långt ned i grimdark-träsket att han inte ens funderat över att more is more när det gäller gritty kanske inte alltid fungerar. Vill en författare motivera en karaktär med hjälp av en mer eller mindre klassisk kärlekshistoria, får hen också se till att formulera den relationen på så vis att den blir trovärdig.

 

Fortune’s Pawn

Ni vet den här typiska grejen i urban fantasy där hur badass den kvinnliga protagonisten än är, så måste hennes manliga kärleksintresse vara minst tre gånger så badass? Det blir rätt kul – på gränsen till löjeväckande – när den kvinnliga protagonisten ifråga är en supertränad elitsoldat slash legoknekt i ett automatiserat, eldrivet stridspansar som tar an farliga aliens utan att knappt ens bli anfådd.

Fortune’s Pawn av Rachel Bach är visserligen inte urban fantasy, utan space opera. Protagonisten är Devi Morris, en legoknekt med ett tydligt mål – hon vill bli en ”devastator”, en soldat i kungens personliga livgarde. Det är inte direkt en tjänst en kan ansöka om, så för att bevisa att hon har vad som krävs, tar hon ett jobb som vakt på handelskeppet The Glorious Fool som har rykte om sig att hamna i fem gånger så mycket olyckor och trubbel som andra rymdskepp. Devi tar jobbet, övertygad om att det inte kommer bli några problem, men naturligtvis fortlöper inte resan så friktionsfritt som hon hoppas. Förutom att hennes stridskunskaper sätts på hårt prov, kärar hon också ned sig i skeppets kock, Rupert, som naturligtvis har något fuffens för sig.

Överlag är Fortune’s Pawn inte en bok som tar sig själv på jättestort allvar. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Vill en ha bra space opera av det klassiska, actionpackade slaget så är den definitivt ett väldigt bra val. Men det är också en berättelse med drag av den traditionella, harlequin-inspirerade urban fantasy-berättelsen. Det är inget fel med det, men i det här fallet har jag lite svårt att bli engagerad i romansen mellan Devi och Rupert, mycket på grund av ovan nämna anledning. Medan Devi är en cool, engagerande karaktär, känns Rupert är däremot totalt ointressant. Det är synd, för Bach är duktig på att bygga upp deras kärlekshistoria – så väl som det nu går att göra när den ena parten har ungefär samma djup som en vattenpöl.

Men bortsett från Rupert, gillade jag Fortune’s Pawn. Den levererade precis det jag var ute efter när jag började läsa – ett roligt rymdäventyr med mycket action och aliens.

”I see myself the last woman on Earth”: The Memoirs of Elizabeth Frankenstein

Eftersom jag är intresserad av såväl feminism och genusvetenskap som fantastiklitteratur så brukar jag försöka hålla ett öga på de böcker som dykt upp på Tiptree-prisets lista genom åren. Inte för att allt som nomineras till Tiptreen nödvändigtvis måste vara bra, men det torde åtminstone ligga inom min intressesfär. The Memoirs of Elizabeth Frankenstein av Theodore Roszak fick priset 1995, på delad förstaplats med Elizabeth Hands Waking the Moon. Som titeln antyder, är romanen en återberättelse av Mary Shelleys Frankenstein, där Elizabeth Lavenzas – styvsystern som Victor sedan gifter sig med och som dödad av varelsen på sin bröllopsnatt – berättelse återges. Jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att läsa den, annat än att Tiptree-priset placerat boken på min radar, för jag tycker mycket om Frankenstein och vet inte riktigt vad jag skulle med en alternativ historia till, speciellt inte en skriven av en författare som i sitt förord verkar utge sig för att skriva om den såsom Shelley ”egentligen” vill skriva den: ”I have long felt that the Frankenstein Mary most wanted to offer the world lies hidden in an under-story that only Elizabeth could have written […] I hope that, speaking here as the bride of Frankenstein, [Shelley] will at last find the voice she was not free to adopt in her own day”.

Men jag fortsatte läsa och, visst, på många vis är det en bra roman. Den är väldigt gotiskt stämningsfull och förhåller sig trogen gentemot ramberättelsens format – Elizabeths dagboksanteckningar har hittats av Robert Walton, som är den som återger Victors historia i originalberättelsen, och det är här återigen hans narrativ som ramar in berättelsen om varelsens uppkomst. Hans funktion i The Memoirs av Elizabeth Frankenstein är nog en av bokens mest intressanta kommentarer på förhållandet mellan de dikotomier mellan vetenskap/natur, manligt/kvinnligt, intellektet/kroppen som Elizabeths memoarer, liksom originalberättelsen, fokuserar på. Medan åsynen av varelsen i slutet av Frankenstein var nog för att Walton skulle ta Victors otroliga ord på allvar, är Walton betydligt mer skeptisk mot Elizabeths berättelse och misstror och avfärdar stora delar av den på grund av vad han tolkar som hennes svaga kvinnliga nerver. Medan Victors berättelse direkt styrks av Waltons röst, framställs Elizabeth genom hans kommentarer istället som en högst opålitlig berättare. Dock verkar samtidigt hans uppenbara sexism för att leda läsarens sympatier gentemot Elizabeth, som här, liksom i Frankenstein, skildras som en högst tragisk figur.

Jag vill inte säga att Roszak har missuppfattat Mary Shelleys bok, men av The Memoirs att döma gör han en mycket annorlunda läsning än vad jag gör. Som sagt behandlar boken den djupgående konflikten i de västerländska samhället där mannen representerar vetenskapen och intellektet och kvinnan kroppen och naturen, och det är också där mitt problem med berättelsen ligger. I The Memoirs blir Elizabeth, och alla de andra kvinnor hon har kontakt med i boken, representanter för naturen. Hennes mor förnekades chansen till en ”naturlig” födsel med hjälp av en kvinnlig barnmorska och förlöstes istället av en man som drar dottern ur henne med en tång, vilket då ”he takes away the force of the Earth” gör att modern dör och dottern för alltid märks med ett ärr av denna tragiska upplevelse. När Elizabeth anländer hos familjen Frankenstein, upptas hon när hon får sin första mens i styvmodern Carolines ”coven” – en grupp kvinnor som träffas nakna ute i skogen under fullmånen och använder mensblod i diverse ockulta ritualer. Carolines mål är att ”förena” Elizabeth och Victor i ett slags ultimat jämställt partnerskap, där natur/kultur, kropp/själ, kvinna/man innehar likvärdiga positioner. Naturligtvis misslyckas detta – det ”övergrepp” mot naturen Victor senare begår genom skapandet av sin varelse föregås av hans sexuella övergrepp mot Elizabeth långt innan deras äktenskap. Elizabeth får alltså bokstavligen förkroppsliga den natur Victors experiment senare förgriper sig på.

Även om boken får in en del poänger angående vad kunskap är, vems kunskap som värderas högst och att en patriarkal syn på kunskap och vetenskap alltid har reella konsekvenser och effekter på materiella kroppar och människors levda erfarenhet, så misslyckas, anser jag, denna diskussion i och med att boken inte klarar av balansgången mellan att kritiskt låta Elizabeth, och kvinnor i allmänhet, representera naturen och att reducera henne till den. Boken vältrar sig i det ”natuuuuurligt kvinnliga” – den kvinnliga essensen som uppenbarligen finns i livmodern och är mystiskt sammanbunden med naturen och månen – så till den grad att det borde vara ironiskt menat, men det blir det liksom aldrig.

Ett större mått av nyansering skymtar till emellanåt, som i slutet av boken då Elizabeth, efter att hon fått reda på vad Victor haft för sig i sitt hemliga laboratorium, närapå verkar förlora sansen på riktigt, ser ett slags apokalypsscenario framför sig: ”I see the death of the world. I see great machines in the womb of the Earth […] And I see the men breeding without women. And I see monsters bowing down to their makers and rising up against them […] I see myself the last woman on Earth.” I de sista orden Elizabeth uttalar i sitt liv går det att, hennes dödsskräck till trots, utläsa ambivalens. När hon proklamerar sig själv som jordens sista kvinna, är det i förtvivlan över att mannen vänt sig från och till och med utrotat Naturen/kvinnan eller är det i hopp om en framtid där kategorier som ”kvinna” och ”man” gjorts obegripliga och där naturen och kulturen, istället för att delas upp i två, könade och hierarkiskt ordnade, sfärer, helt enkelt betraktas som ett enda system av ömsesidigt beroende?

Sett till dess helhet verkar boken luta åt det förstnämnda, och det är kanske just därför den delade Tiptree-vinsten med Waking the Moon det året – Hands roman berör exakt samma tema, men som hanterar det på ett diametralt annorlunda vis. Avslutningsvis är det bästa jag har att säga om The Memoirs of Elizabeth Frankenstein att den äntligen fick mig att äntligen påbörja den där omläsningen av Waking the Moon jag planerat i evigheter.