We have such sights to show you

Even though I am the man who had the good fortune to bring this image to a popular medium and therefore facilitate its dissemination throughout much of the world, I am not the creator of this mythology.
[…]
If it survives another hundred years or is forgotten tomorrow, I have no say in the matter. Hellraiser – its stories and images, its metaphysics and its sheer visceral energy – is the work of other hands and minds. I am very happy and very lucky to have stepped into the river of the collective unconscious and to have found there a stone with the nails hammered into it.

Så skriver Clive Barker i förordet till Hellbound Hearts som, kanske inte helt otippat, är en antologi med 21 skräcknoveller inspirerade av hans roman The Hellbound Heart samt Hellraiser-filmerna som följde denna bok, varav den första är regisserad av Barker själv. The Hellbound Heart är inte enbart en av mina favoritböcker, utan också den roman jag egentligen förknippar skräck med. I alla fall bra skräck. Filmerna – i alla fall de två jag sett – är riktigt bra de också.

Jag plockade upp antologin mest av nyfikenhet och helt utan förväntningar på att jag skulle gilla berättelserna. Det jag var mest intresserad av var att se hur de olika författarna skulle föra Barkers originalidéer vidare, vad de skulle göra med hans ”hellraising universe”, som framsidan på boken kallar det. Några av berättelserna är helt ointressanta ur det perspektivet – hade de inte befunnit sig i den här antologin hade jag aldrig gissat att de skulle ha något att göra med Hellraiser överhuvudtaget.

Men det finns också en del bra berättelser med i samlingen. En av de bästa är ”The Confessor’s Tale” av Sarah Pinborough som handlar om en pojke utan tunga som med hjälp av andra människors bekännelser börjar lösa ett underligt träpussel, samt ”Sister Cilice” av Barbie Wilde (som för övrigt spelar en av Cenobiterna i Hellbound). I den ena hittar huvudpersonen sin väg till helvetet av en slump och i den andra genom ihärdigt sökande, men ingen av dem förvandlas till offer i klorna på Cenobiterna – snarare tvärtom.

En annan riktigt bra berättelse är serienovellern ”Wordsworth” av Neil Gaiman och Dave McKean. I den hittar en man vid namn Wordsworth ett underligt format interaktivt korsord som han blir besatt av att försöka lösa. Det är en suggestiv novell, både bild- och textmässigt, som blir obehagligare för varje serieruta.

Sedan finns det ett par bra noveller till – exempelvis Nancy Holders ”Orfeo the Damned” som är en modern, Hellraiser-esque version av den grekiska myten om Orpheus och Eurydike, samt ”Our Lord of Quarters” av Simon Clark som utspelar sig i Constantinople år 1401 – men i övrigt så är det mesta ganska mediokert. Det finns en hel del stämningsfulla scener och stycken i de övriga novellerna, men överlag så flyter de ihop till en enda massa. Det jag gillar bäst med novellerna är hur påhittiga författarna varit när det gäller sätten som människorna åkallar Cenobiterna. Lemarchand’s Configuration figurerar ju naturligtvis här, men likaså gör en mängd andra pussel och föremål – som exempelvis det ovan nämnda korsordet i ”Wordsworth” – och de flesta känns passande. Men med några få undantag så är det här en ganska blek antologi. Dock får man kanske ut mer av dem som hardcore Hellraiser-fan, snarare än Clive Barker-fan.

Spretig prakt: City of Saints and Madmen

Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.

Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.

Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.

Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.

Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.

Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.

Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.

Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.

Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.

Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.

City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.

Enväldig midnatt

Det finns nog ingen bok som jag väntat på så länge som Abarat – Absolute Midnight av Clive Barker, tredje delen i hans Abarat-serie. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge sedan det är jag läste del två, men den släpptes i alla fall för sju år sedan. Och nu är tredje boken utläst, med förhoppningen att det inte kommer att dröja ytterligare sju år innan nästa del publiceras.

Abarat-böckerna handlar femtonåriga Candy Quackenbush som av misstag kallar havet Izabella till Chickentown, Minnesota och bärs bort till Abarat, en värld som består av havet och dess tjugofem öar – en för varje timme på dygnet, samt Tiden utanför Tiden. Hon börjar resa runt på de olika öarna, men upptäcker snart att hon inte hamnat i Abarat av en slump och att Christopher Carrion, härskaren av Midnattsön Gorgossium, är efter henne av anledningar som varken hon eller han riktigt vet. Samtidigt planerar han och hans farmor, Mater Motley, att ta över hela övärlden genom att försätta den i konstant Midnatt.

Personligen tycker jag att Absolute Midnight är utan tvekan den bästa boken hittills i serien. De båda böckerna innan tycker jag är, enligt Barkers standard, lite för tillrättalagda. Om det är något Barker kan så är det att skapa karaktärer som varken är goda eller onda – mänskliga monster och monstruösa människor – han suddar ut gränserna mellan svart och vitt, och lika ofta sympatiserar man med de karaktärer som befinner sig på ”fel” sida som de som motsätter sig dem. I Abarat-böckerna har vad som är gott respektive ont varit lite för enkelt att skilja på, även om det blivit bättre under berättelsens gång.

Ännu bättre är det i Absolute Midnight. Den är, vilket man kanske kan gissa utifrån dess titel, den mörkaste boken i serien, fullproppad med fantasifulla monster och ohyggligheter. Och färgstarka illustrationer av dessa hemskheter och andra, trevligare saker också, naturligtvis. Om det är någonting som särskiljer Abarat från all övrig fantasy så är det just illustrationerna – färgsprakande målningar av författaren själv, utan vilka berättelsen antagligen inte skulle vara lika bra som den är. (De flesta av illustrationerna finns också att tillgå på författarens hemsida.)

Abarat är ju en serie ungdomsböcker, och emellanåt jag tycker att det är lite tråkigt eftersom Barker som sagt inte tar ut svängarna lika mycket som när han skriver för vuxna, men det känns ändå som om han har gjort det mer i den här boken än i de tidigare två. Detta kan dock bero på att den här är mer skräckbetonad – den påminner mig på vissa ställen om Weaveworld och det dyker även upp en referens till en av novellerna i Books of Blood. Dessutom så har det börjat hända mer nu också. Innan handlade böckerna till största delen om Candys utforskning av Abarat samt Carrions planerande inför det stundande anfallet. Nu är det krig.

Jag har lite svårt att recensera Absolute Midnight som ett enskilt verk och inte i jämförelse med resten av serien. Dels för att de är väldigt sammanlänkade – de är inte ens relativt fristående – och dels eftersom jag läste del två, Magiska dagar, gåtfulla nätter, precis innan  jag påbörjade den här, så skillnaderna är väldigt tydliga för mig just nu. Men det är en fantastisk bok – episk, fantasifull, fängslande och liksom fylld till brädden av ren skaparglädje. En underbar sträckläsningsbok innehållsmässigt, om än inte till formatet. Drygt ett och ett halvt kilo väger den och på slutet var jag tvungen att vara väldigt kreativ i mina försök att hålla den på ett sätt som inte gjorde ont i händerna. Men det var väl värt det.

Tiptree och pessimismen

Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.

Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:

”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”

Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.

Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.

I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.

Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.

”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”

Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.

Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.

Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.

För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.

Steampunkapokalyps

Boneshaker av Cherie Priest, första delen i den kontrafaktiska steampunkserien Clockwork Century, tar sin början i ett modifierat Seattle precis innan amerikanska inbördeskriget bryter ut. 1860 bygger uppfinnaren Leviticus Blue på uppdrag av Ryssland en borr stark nog för att ta sig igenom Alaskas is då man tror att det finns guld under den. Men maskinens – the Boneshaker – första test går fruktansvärt fel och stora delar av Seattle förstörs samtidigt som en underjordisk ådra av giftig gas av misstag grävs fram. Gasen är inte bara dödlig, utan förvandlar också större delen av sina offer till levande döda.

Sexton år senare har en hög mur byggts runt det drabbade området av Seattle för att hålla dess faror instängda. Utanför den bor Briar Wilkes, Leviticus änka, tillsammans med sonen Ezekiel, och även om de inte har det lätt med sitt befläckade rykte och ont om pengar så klarar de sig i alla fall någorlunda. Tills den dag då Ezekiel bestämmer sig för att göra ett försök att rentvå sin familjs namn, eller att åtminstone få reda på sanningen om exakt vad som hände den dagen så the Boneshaker löpte amok. Han tar sig under muren och in i den gamla staden, där de levande döda och den förgiftade luften är långt ifrån de enda hoten, och Briar måste ge sig in efter för att försöka hitta honom och föra honom tillbaka.

Boneshaker är en perfekt blandning av många bra saker – alternativhistoria, steampunk, zombies, en labyrintisk och farofylld stad, underhållande karaktärer och action. Bokens början är lite svag, men så snart både Briar och Ezekiel har kommit in i staden så blir det snabbt bättre. Jag är ju som jag säkert nämnt tidigare extremt svag för böcker som utspelar häftiga städer, och det förfallna Seattle som finns innanför murarna är en fantastisk steampunkig miljö.

Jag gillar hur Priest har byggt upp boken som dels en Alice in Wonderland-berättelse, och dels postapokalyps i mini-format. Världen innanför muren är ju förvisso densamma som den utanför, men ändå helt annorlunda. Den är ju heller ingen sagovärld i stil med Alices Underland – långt ifrån –  men berättelsen är uppbyggd på samma sätt – nedstigandet i en värld som skiljer sig markant från ens egen, där andra regler och lagar gäller. En värld där luften endast är ren nog att andas på några få, isolerade platser; där zombier släpar sig runt på de övergivna gatorna i jakt på kött; där luftskepp flyger över murarna för att samla in den giftiga gasen som i destillerat tillstånd används som en drog; där de få människor som bor kvar i staden ständigt måste vara på sin vakt för att överleva. Jag gillar det faktum att apokalypsen är lokal, att inte hela världen har tagits över av gasen och zombies utan att det bara är en del av Seattle som drabbats. Det känns originellt, och är en intressant variant av postapokalypsscenariot.

”Words could hemorrhage, and bleed empty of their lifeblood meaning.”

Såg precis att en av mina favoritnoveller uppenbarligen finns tillgänglig att läsa på nätet – ”Using It and Losing It” av Jonathan Lethem. Jag läste den första gången i The Mammoth Book of Extreme Fantasy för några år sedan, och har läst om den ett par gånger sedan dess.

Words surfaced from the murk of his consciousness and he struggled not to say them aloud. He pushed them into a corner of his mind, a little file of what he had left, and like the tiles on a Scrabble tray he shuffled and reshuffled them, trying to form coherent sentences.

Läs, läs, läs!

Verklighetstrogen postapokalyps

För några dagar sedan skrev Ett Hem Utan Böcker en mycket bra text om könsstereotypisk postapokalyps, som jag hittade via Bokstävlarna. Hos båda två har det diskuterats en del om att de stereotypiska könsrollerna är verklighetstrogna, och istället för att ge mig in bland kommentardiskussionerna så tänkte jag skriva ett eget inlägg. Jag läser inte jättemycket postapokalyps, så jag ser inte direkt mig själv som en expert i ämnet, men de medeltida könsrollerna är just en av anledningarna till att jag inte är så intresserad av just den subgenren. (Efter att ha överdoserat urban fantasy och paranormal romance under ett par år så har jag blivit allergisk mot unkna könsroller – simply can’t take it.)

Ärligt talat så bryr mig jag inte speciellt mycket om att böcker ska vara verklighetstrogna. Jag har ingenting emot verklighetstrogna böcker, absolut inte, men det är inget krav jag har. En postapokalyptisk värld där alla sysslor – vare sig det gäller dödandet av zombies eller nattning av barn – delas lika mellan könen är kanske inte helt trogen den verklighet vi lever i idag, men om jag skulle läsa en sådan bok tror jag inte att jag skulle sitta och reta mig på hur overklighetstroget det skulle kännas. Jag menar, jag tycker inte zombies är speciellt verklighetstrogna heller. Det är ju fiktion – jag struntar i om det är verklighetstroget, bara det är trovärdigt. För mig är i alla fall inte de två begreppen synonymer, långt ifrån, och vore de det så skulle jag antagligen inte läsa så mycket fantastik som jag gör.

Dessutom är ofta könsrollerna så extremt stereotypa inom postapokalyps. Okej om det är fler kvinnor som lagar mat och fler män som jagar monster – det är ju trots allt verklighetstroget. Men att så gott som alla kvinnor ägnar sig åt enbart barnafödande och matlagning, medan alla män lagar stängsel och skjuter monster tycker jag inte känns lika troligt, faktiskt. Om nu någon slags katastrof skulle drabba världen och bara en liten spillra av mänskligheten överlevde, skulle det inte då vara ganska troligt att alla helt enkelt tvingades samarbeta för överlevnad? Att de som är bäst på matlagning sköter den, medan de som är bäst på att hantera skjutvapen jagar zombies eller vampyrer eller mutanter eller vad det nu är för något, och så vidare?

Och vidare så kan jag inte låta bli att undra ifall varje postapokalypsförfattare som skriver om en fiktiv framtid där männen sköter jakt och vapenhantering medan kvinnorna tar hand om barnen och maten gör det enbart för att de anser att det är betydligt mer verklighetstroget än en postapokalyptisk värld där samtliga sysslor är könsneutrala. Jag tvivlar faktiskt på det.

Jag säger inte att all könsstereotypisk postapokalyps är skit eller att endast jämställd postapokalyps bör skrivas och publiceras. Men jag undrar varför det finns så mycket könsstereotypisk postapokalyps och så lite jämställd – just nu kommer jag på en roman: Winterlong av Elizabeth Hand, som inte ens är postapokalyps, utan mer än berättelse som utspelar sig i en postapokalypisk värld.

Tips på mer jämställd postapokalyps mottages förövrigt tacksamt.

The Angel of Life-support Services


Citatet är från Dust av Elizabeth Bear, som jag läser just nu. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken – jag borde gilla den för den är litegrann som en blandning av Ursula Le Guins novell Paradises Lost och Elizabeth Hands bok Winterlong, men det är något som stör mig med den. Det känns som om jag inte kommer berättelsen under huden riktigt. Den lyckas inte riktigt engagera mig – jag bryr mig inte speciellt mycket om vad som händer, vilket är synd, för i så fall skulle den nog kunna vara riktigt bra.

”Some people will do anything to suck up to aliens.”

För några veckor sedan läste jag Schismatrix Plus av Bruce Sterling, en science fiction-roman som skrevs 1985. Med i min utgåva var dessutom fem kortberättelser som hör ihop med romanen. Den utspelar sig i en väldigt avlägsen framtid där mänskligheten sedan länge har övergett jorden, bor i kolonier i rymden och är uppdelad i två delar: Mechanists och Shapers. De förstnämnda förändrar och förbättrar sina kroppar med hjälp av teknologi och oorganiskt material, ersätter kroppsdelar med proteser med specifika egenskaper och så vidare, medan de sistnämnda istället förändrar sina gener och förökar sig genom att klona sig för att bibehålla och kombinera de förändrade, förbättrade generna. Inom dessa två delar finns det också en mängd olika undergrupper som förändrar sina kroppar och sinnen för att uppnå vitt skilda mål. The Shapers anser att the Mechanists inte är mänskliga och tvärtom, trots att ingen av dem är det, efter våra mått mätt.

”They gave me to the surgeons,” she said. ”They took my womb out, and they put in brain tissue. Grafts from the pleasure center, darling. I’m wired to the ass and the spine and the throat, and it’s better than being God. When I’m hot, I sweat perfume. I’m cleaner than a fresh needle, and nothing leaves my body that you can’t drink like wine or eat like candy. And they left me bright, so that I would know what submission was. Do you know what submission is, darling?”
”No,” Lindsay said harshly. ”But I know what it means not to care about dying.”

Boken centreras kring Lindsay, en Shaper som i början av boken skickas ut i exil till en fjärran koloni där berättelsen, som spänner över många decennium och många olika världar, tar sin början. Schismatrix är en speciell bok. Den utspelar sig som sagt över en lång tidsperiod och handlar om mänsklighetens utveckling i de futuristiska världar som Sterling skickligt målar upp. Det är nog det bästa med boken, hur han får det mesta i boken att kännas inte bara väldigt futuristiskt och avlägset vår värld och det sätt vi lever på, utan också väldigt trovärdigt. Det dyker upp en hel del spektakulära saker också – som exempelvis en hel stad av kött som är en enda kvinnas kropp – men Sterling har satsat betydligt mer på att skapa en trovärdig framtid i rymden, snarare än en som enbart är cool och häftig.

För att återgå till vad Schismatrix handlar om, så är den en väldigt stor berättelse trots att boken bara är 236 sidor lång. Den handlar om mycket, men i fokus är den uppdelade mänskligheten och vad som händer med den i rymden och framtiden. Kolonier skapas och faller, aliens dyker upp och upptäcks, och allting är i ständig utveckling och förändring. I centrum står som sagt Lindsay och de förändringar som hela tiden sker med honom, såväl psykiskt som fysiskt – han hinner leva många olika liv, i många olika världar, under många olika identiteter innan bokens slut.

Jag tycker att det är en smått svårläst bok. Inte så att jag inte förstår den, men det tar tid att läsa den. Jag läste den i småbitar – några få sidor i taget innan jag blev mätt på den och lade den ifrån mig en stund. Dessutom så tar berättelsen flera gånger stora kliv i tiden, under vilka mycket hinner hända och förändras. Det för hela tiden berättelsen framåt och förtar egentligen ingenting från handlingen, men det är mycket som jag blir nyfiken på och vill läsa mer om. En sak som jag tycker är häftig med boken är att så mycket har hänt mellan början och slutet. Boken börjar i en värld som ser helt annorlunda ut än den den avslutas i. Dessutom så finns det en hel del absurda och humoristiska inslag i boken som lättar upp berättelsens tyngd en aning. Som till exempel att det finns en mobil nation i form av ett rymdskepp med en befolkning på ett drygt dussin varav alla sitter i regeringen och där det hålls väldigt hårt på formaliteterna. Schismatrix är minst lika spretig som den här texten om den, och varierande seg, tung och förvirrande. Men den är fortfarande en väldigt bra bok, välskriven, genomtänkt och definitivt läsvärd.

Vidare till novellerna. Eller i alla fall en av dem. Jag tycker alla novellerna är bra, men min favorit är utan tvekan ”Swarm” som handlar om en ung Shaper som ska spendera två år bland the Swarm.

”But why have you chosen to study the Swarm? They can teach you nothing, since they cannot speak. They have no wish to trade, having no tools or technology. They are the only spacefaring race that is essentially without intelligence.”

The Swarm är något helt annat än mänskligheten, så pass olik den att de egentligen inte kan ha något utbyte av varandra överhuvudtaget. Men Afriel, the Shaper, är där för att studera dem ändå, i hopp om att få tag i något som kan gynna mänskligheten. Jag gillar den här berättelsen för att den innehåller en ordentligt twist och för att slutet är så öppet. Den säger en hel del om mänsklig arrogans och hur vi ser ned på ”ointelligenta” varelser. De övriga novellerna är också bra, allihop, även om de inte är riktigt lika bra som ”Swarm”. Jag tycker att de kompletterar romanen bra, samtidigt som jag är övertygad om att de skulle fungera utmärkt att läsa helt fristående.

Nikolai smiled ruefully. ”I suppose you’re right. I never knew anyone who understood my innermost feelings the way you do.” He looked at her affectionately. ”How do you do it?”
”I have infrared scanners,” she said. ”I read the patterns of blood flow in your face.”