Kongressrapport: Åcon 5, Mariehamn, 2012

Under Kristi himmelsfärdshelgen var jag på Åland, eller närmare bestämt Åcon. Jag är en nybörjare i sf-kongressammanhang och för min del är bara tanken på att det inte bara finns riktiga människor som delar mitt intresse för fantastiklitteratur utan att dessa människor också anordnar sådana saker som Åcon nog för att göra mig smått lyrisk. Lägg sedan till det en av mina favoritförfattare som hedersgäst, många intressanta och underhållande programpunkter och trevligt folk. Det var en mycket bra helg.

Torsdagen bestod för mig till största delen av resande. Först med buss från Norrköping till Stockholm, sedan buss från Stockholm till Grisslehamn, därefter färja till Eckerö, följt av buss till Mariehamn. Väl framme på kongresshotellet följde incheckning, middag och registrering och därefter slocknade jag.

De efterföljande dagarna innehåll lite mindre resande och lite mer faktisk kongress. Fredagen började med programpunkten Book Recommendations, där bland annat China Miévilles senaste bok diskuterades. Någon påpekade besviket att den uppenbarligen är ”squid-free”. Tyvärr. Alla böcker borde innehålla mer bläckfiskar. Helst talande sådana. I rymden. Anyway, efter lunch följde Nene Ormes hedergästintervju med Catherynne M. Valente, som var väldigt trevlig att lyssna på. Detsamma var Valentes hedersgästtal dagen därpå. Hon är en fascinerande författare.

På fredagskvällen åt vi middag på en tjusig restaurang jag inte minns namnet på. Rotfruktsrisotton var i vilket fall som helst asgod. Det var chokladsglassefterrätten också, men varmrätten var bäst. Senare på kvällen var det room party, vilket innebar att vi var alldeles för många människor inklämda i ett alldeles för litet rum. Det var varmt. Och trevligt. Emellanåt fick man dock springa ut i korridoren eller på terrassen för att få lite luft. En man målades lavendelblå. En annan frågade mig vart jag är ifrån och när jag svarade Norrköping sade han att han aldrig tidigare träffat på ett sf-fan från Norrköping. Jag är uppenbarligen unik.

Jag delade rum med Maria och Torill och dagen därpå orkade ingen av oss gå upp i tid för att hinna äta frukost på hotellet, så istället så gick vi ut vid elva och åt brunch bestående av amerikanska pannkakor och smörgås med avokado- och fetaoströra på ett café. Jag och Maria hamnade i en högljudd diskussion om tv-serien Spartacus, och efteråt bad Maria om ursäkt till omgivningen på Twitter – vi spoilade ju en stor del av handlingen för de andra stackars cafégästerna. Resten av dagen lyssnade vi på föreläsningar och paneler – bland annat Valentes redan nämnda hedersgästtal och en trevlig paneldiskussion om Folklore in Fantasy, som den hette. Därefter åt vi pizza och sedan satt vi uppe till två eller något sådant och diskuterade lite allt möjligt. Som huruvida resor eller mat är mest prisvärt och om man skulle klara sig ett helt år utan att läsa.

Och sedan blev det söndag och dags att åka hem. Resan gick relativt smärtfritt fram tills bussen från Grisslehamn till Stockholm fastnade i helvetiska bilköer och jag missade bussen hem till Norrköping. Så när jag till slut kom fram till Cityterminalen var det bara att boka ny biljett, gå över till Centralen, beställa sushi och fördriva tiden med att äta och läsa. Det fungerar det också. Och helgen som helhet var ju helt klart värd det.

Hemsökelser och skeva verkligheter: The Drowning Girl

Ghosts are those memories that are too strong to be forgotten for good, echoing across the years and refusing to be obliterated by time. I don’t imagine that when Saltonsall painted The Drowning Girl, almos a hundred years before I saw it for the first time, he paused to consider all the people it might haunt. That’s another thing about ghosts, a very important thing – you have to be careful, because hauntings are contagious. Hauntings are memes, especially pernicious thought contagions, social contagions that need no viral or bacterial host and are transmitted in a thousand different ways. A book, a poem, a song, a bedtime story, a grandmother’s suicide, the choreography of a dance, a few frames of film, a diagnosis of schizofrenia, a deadly tumble from a horse, a faded photograph, or a story you tell your daughter.

Or a painting hanging on a wall.

Caitlín R. Kiernans The Drowning Girl: A Memoir handlar om hemsökelser. Bokens protagonist tillika berättare är en ung schizofren kvinna vid namn India Morgan Phelps, oftast kallad Imp. Hon hemsöks av många saker – sin mormor och mors självmord, saknaden efter flickvännen som lämnat henne, sina egna sjukdomar och fabricerade minnen, tavlan The Drowning Girl och kvinnan som hon hittade naken vid vägkanten sent en kväll och förde med sig hem.

Imp är en extremt opålitlig berättare. Hon erkänner i början av boken att hon är galen och att hennes minnen inte är tillförlitliga. Dessutom är berättelsen extremt fragmentarisk och Imp hoppar ständigt fram och tillbaka mellan olika tidpunkter och platser, upprepar sig, vägrar avslöja vissa saker eftersom hon inte klarar av att skriva ned dem, undviker helt enkelt att nämna andra.

Jag gillar hur mycket Imps mentala sjukdom påverkar berättelsen. Den används inte enbart för att förvirra läsaren och få en att tvivla på Imps vittnesmål, utan känns äkta. Det känns som om det är en förvirrad, psykiskt sjuk människa som berättar historien. Vissa delar är extremt röriga, ibland har man ingen aning om i vilken ordning saker och ting sker eller om de överhuvudtaget hänger ihop, emellanåt tycker det upp rader med sjuor i texten och så vidare. Man vet heller inte om allt det som Imp tror sig ha upplevt är påhittat eller bara delar av det. Kanske är kvinnan en sjöjungfru eller siren, men inte en varg. Kanske är hon inte en varg eller en sjöjungfru utan något helt annat. Kanske är ingenting sant, eller alltihop.

Kiernans språk är i det närmaste hypnotiskt, och som läsare dras man snabbt in i Imps skeva verklighet. The Drowning Girl är en sådan där bok som man inte riktigt släpper taget om, som dröjer sig kvar. Jag läste närapå hela i en sittning, och i efterhand kan jag tycka att det var lite synd att jag inte drog ut på läsupplevelsen lite mer. Fast kanske hade boken inte varit fullt lika bra som jag inte läst den så intensivt. Det är något speciellt med böcker man omöjligen kan somna innan man läst ut.

Vampyriskt

Shori vaknar upp i en grotta, svårt skadad och utan minne. Hon har ingen aning om var, vem eller vad hon är. Trots att hennes skador snart läker, återvänder inte hennes minne. En ung man vid namn Wright hittar henne kort efter att hon blivit stark nog att lämna grottans mörker, och omedveten om vad hon själv gör biter hon honom och smakar hans blod.

Shori är en femtiotre år gammal vampyr, men också ett genetiskt experiment, ett försök att med hjälp av mänskligt DNA skapa en vampyr som kan uthärda solsken. Med hjälp av Wright försöker hon ta reda på vem hon är, vad som hänt henne och varför.

Fledgling av Octavia E. Butler är en originell vampyrroman uppbyggd kring en fascinerande vampyrmytologi där vampyrerna lever i könssegregerade familjer och nästan uteslutande livnär sig på villiga blodgivare som kallas symbionter. Varje vampyr har runt åtta symbionter och lever i symbios med dessa, förenade av mycket starka emotionella band som grundar sig i ömsesidig kärlek. I utbyte mot blodet lever symbionterna långa, friska och skyddade liv.

Alltifrån den genomtänkta mytologin som ligger till grunden för berättelsen till den fängslande handlingen och de skickliga personporträtten gör Fledgling till en fantastisk bok. Det är en mycket intressant vinkling av vampyrberättelsen, och jag gillar hur djuriska Butler får vampyrerna att framstå utan att de för den delen framställs som vilda bestar. De styrs till stor del av sina instinkter och som förlitar sig nästan uteslutande på sitt luktsinne när det gäller exempelvis val av symbionter och partners. Vampyrerna lever dessutom i högst polyamorösa förhållanden – utöver sina sju, åtta mänskliga blodgivare har de också vanligtvis minst tre partners. Med tanke på hur mycket av vampyrgenren som fokuserar på passionerade, monogama förhållanden är Butlers koncept en välkommen avvikelse. Fledgling är överhuvudtaget et mycket välkommet inslag i vampyrgenren – den lyckas vara  de klassiska vampyrmyterna trogen samtidigt som den gör något helt nytt och framförallt väldigt bra av dem.

Läs!

We have such sights to show you

Even though I am the man who had the good fortune to bring this image to a popular medium and therefore facilitate its dissemination throughout much of the world, I am not the creator of this mythology.
[…]
If it survives another hundred years or is forgotten tomorrow, I have no say in the matter. Hellraiser – its stories and images, its metaphysics and its sheer visceral energy – is the work of other hands and minds. I am very happy and very lucky to have stepped into the river of the collective unconscious and to have found there a stone with the nails hammered into it.

Så skriver Clive Barker i förordet till Hellbound Hearts som, kanske inte helt otippat, är en antologi med 21 skräcknoveller inspirerade av hans roman The Hellbound Heart samt Hellraiser-filmerna som följde denna bok, varav den första är regisserad av Barker själv. The Hellbound Heart är inte enbart en av mina favoritböcker, utan också den roman jag egentligen förknippar skräck med. I alla fall bra skräck. Filmerna – i alla fall de två jag sett – är riktigt bra de också.

Jag plockade upp antologin mest av nyfikenhet och helt utan förväntningar på att jag skulle gilla berättelserna. Det jag var mest intresserad av var att se hur de olika författarna skulle föra Barkers originalidéer vidare, vad de skulle göra med hans ”hellraising universe”, som framsidan på boken kallar det. Några av berättelserna är helt ointressanta ur det perspektivet – hade de inte befunnit sig i den här antologin hade jag aldrig gissat att de skulle ha något att göra med Hellraiser överhuvudtaget.

Men det finns också en del bra berättelser med i samlingen. En av de bästa är ”The Confessor’s Tale” av Sarah Pinborough som handlar om en pojke utan tunga som med hjälp av andra människors bekännelser börjar lösa ett underligt träpussel, samt ”Sister Cilice” av Barbie Wilde (som för övrigt spelar en av Cenobiterna i Hellbound). I den ena hittar huvudpersonen sin väg till helvetet av en slump och i den andra genom ihärdigt sökande, men ingen av dem förvandlas till offer i klorna på Cenobiterna – snarare tvärtom.

En annan riktigt bra berättelse är serienovellern ”Wordsworth” av Neil Gaiman och Dave McKean. I den hittar en man vid namn Wordsworth ett underligt format interaktivt korsord som han blir besatt av att försöka lösa. Det är en suggestiv novell, både bild- och textmässigt, som blir obehagligare för varje serieruta.

Sedan finns det ett par bra noveller till – exempelvis Nancy Holders ”Orfeo the Damned” som är en modern, Hellraiser-esque version av den grekiska myten om Orpheus och Eurydike, samt ”Our Lord of Quarters” av Simon Clark som utspelar sig i Constantinople år 1401 – men i övrigt så är det mesta ganska mediokert. Det finns en hel del stämningsfulla scener och stycken i de övriga novellerna, men överlag så flyter de ihop till en enda massa. Det jag gillar bäst med novellerna är hur påhittiga författarna varit när det gäller sätten som människorna åkallar Cenobiterna. Lemarchand’s Configuration figurerar ju naturligtvis här, men likaså gör en mängd andra pussel och föremål – som exempelvis det ovan nämnda korsordet i ”Wordsworth” – och de flesta känns passande. Men med några få undantag så är det här en ganska blek antologi. Dock får man kanske ut mer av dem som hardcore Hellraiser-fan, snarare än Clive Barker-fan.

Spretig prakt: City of Saints and Madmen

Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.

Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.

Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.

Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.

Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.

Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.

Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.

Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.

Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.

Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.

City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.

Enväldig midnatt

Det finns nog ingen bok som jag väntat på så länge som Abarat – Absolute Midnight av Clive Barker, tredje delen i hans Abarat-serie. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge sedan det är jag läste del två, men den släpptes i alla fall för sju år sedan. Och nu är tredje boken utläst, med förhoppningen att det inte kommer att dröja ytterligare sju år innan nästa del publiceras.

Abarat-böckerna handlar femtonåriga Candy Quackenbush som av misstag kallar havet Izabella till Chickentown, Minnesota och bärs bort till Abarat, en värld som består av havet och dess tjugofem öar – en för varje timme på dygnet, samt Tiden utanför Tiden. Hon börjar resa runt på de olika öarna, men upptäcker snart att hon inte hamnat i Abarat av en slump och att Christopher Carrion, härskaren av Midnattsön Gorgossium, är efter henne av anledningar som varken hon eller han riktigt vet. Samtidigt planerar han och hans farmor, Mater Motley, att ta över hela övärlden genom att försätta den i konstant Midnatt.

Personligen tycker jag att Absolute Midnight är utan tvekan den bästa boken hittills i serien. De båda böckerna innan tycker jag är, enligt Barkers standard, lite för tillrättalagda. Om det är något Barker kan så är det att skapa karaktärer som varken är goda eller onda – mänskliga monster och monstruösa människor – han suddar ut gränserna mellan svart och vitt, och lika ofta sympatiserar man med de karaktärer som befinner sig på ”fel” sida som de som motsätter sig dem. I Abarat-böckerna har vad som är gott respektive ont varit lite för enkelt att skilja på, även om det blivit bättre under berättelsens gång.

Ännu bättre är det i Absolute Midnight. Den är, vilket man kanske kan gissa utifrån dess titel, den mörkaste boken i serien, fullproppad med fantasifulla monster och ohyggligheter. Och färgstarka illustrationer av dessa hemskheter och andra, trevligare saker också, naturligtvis. Om det är någonting som särskiljer Abarat från all övrig fantasy så är det just illustrationerna – färgsprakande målningar av författaren själv, utan vilka berättelsen antagligen inte skulle vara lika bra som den är. (De flesta av illustrationerna finns också att tillgå på författarens hemsida.)

Abarat är ju en serie ungdomsböcker, och emellanåt jag tycker att det är lite tråkigt eftersom Barker som sagt inte tar ut svängarna lika mycket som när han skriver för vuxna, men det känns ändå som om han har gjort det mer i den här boken än i de tidigare två. Detta kan dock bero på att den här är mer skräckbetonad – den påminner mig på vissa ställen om Weaveworld och det dyker även upp en referens till en av novellerna i Books of Blood. Dessutom så har det börjat hända mer nu också. Innan handlade böckerna till största delen om Candys utforskning av Abarat samt Carrions planerande inför det stundande anfallet. Nu är det krig.

Jag har lite svårt att recensera Absolute Midnight som ett enskilt verk och inte i jämförelse med resten av serien. Dels för att de är väldigt sammanlänkade – de är inte ens relativt fristående – och dels eftersom jag läste del två, Magiska dagar, gåtfulla nätter, precis innan  jag påbörjade den här, så skillnaderna är väldigt tydliga för mig just nu. Men det är en fantastisk bok – episk, fantasifull, fängslande och liksom fylld till brädden av ren skaparglädje. En underbar sträckläsningsbok innehållsmässigt, om än inte till formatet. Drygt ett och ett halvt kilo väger den och på slutet var jag tvungen att vara väldigt kreativ i mina försök att hålla den på ett sätt som inte gjorde ont i händerna. Men det var väl värt det.

Tiptree och pessimismen

Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.

Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:

”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”

Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.

Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.

I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.

Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.

”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”

Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.

Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.

Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.

För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.

Steampunkapokalyps

Boneshaker av Cherie Priest, första delen i den kontrafaktiska steampunkserien Clockwork Century, tar sin början i ett modifierat Seattle precis innan amerikanska inbördeskriget bryter ut. 1860 bygger uppfinnaren Leviticus Blue på uppdrag av Ryssland en borr stark nog för att ta sig igenom Alaskas is då man tror att det finns guld under den. Men maskinens – the Boneshaker – första test går fruktansvärt fel och stora delar av Seattle förstörs samtidigt som en underjordisk ådra av giftig gas av misstag grävs fram. Gasen är inte bara dödlig, utan förvandlar också större delen av sina offer till levande döda.

Sexton år senare har en hög mur byggts runt det drabbade området av Seattle för att hålla dess faror instängda. Utanför den bor Briar Wilkes, Leviticus änka, tillsammans med sonen Ezekiel, och även om de inte har det lätt med sitt befläckade rykte och ont om pengar så klarar de sig i alla fall någorlunda. Tills den dag då Ezekiel bestämmer sig för att göra ett försök att rentvå sin familjs namn, eller att åtminstone få reda på sanningen om exakt vad som hände den dagen så the Boneshaker löpte amok. Han tar sig under muren och in i den gamla staden, där de levande döda och den förgiftade luften är långt ifrån de enda hoten, och Briar måste ge sig in efter för att försöka hitta honom och föra honom tillbaka.

Boneshaker är en perfekt blandning av många bra saker – alternativhistoria, steampunk, zombies, en labyrintisk och farofylld stad, underhållande karaktärer och action. Bokens början är lite svag, men så snart både Briar och Ezekiel har kommit in i staden så blir det snabbt bättre. Jag är ju som jag säkert nämnt tidigare extremt svag för böcker som utspelar häftiga städer, och det förfallna Seattle som finns innanför murarna är en fantastisk steampunkig miljö.

Jag gillar hur Priest har byggt upp boken som dels en Alice in Wonderland-berättelse, och dels postapokalyps i mini-format. Världen innanför muren är ju förvisso densamma som den utanför, men ändå helt annorlunda. Den är ju heller ingen sagovärld i stil med Alices Underland – långt ifrån –  men berättelsen är uppbyggd på samma sätt – nedstigandet i en värld som skiljer sig markant från ens egen, där andra regler och lagar gäller. En värld där luften endast är ren nog att andas på några få, isolerade platser; där zombier släpar sig runt på de övergivna gatorna i jakt på kött; där luftskepp flyger över murarna för att samla in den giftiga gasen som i destillerat tillstånd används som en drog; där de få människor som bor kvar i staden ständigt måste vara på sin vakt för att överleva. Jag gillar det faktum att apokalypsen är lokal, att inte hela världen har tagits över av gasen och zombies utan att det bara är en del av Seattle som drabbats. Det känns originellt, och är en intressant variant av postapokalypsscenariot.

”Words could hemorrhage, and bleed empty of their lifeblood meaning.”

Såg precis att en av mina favoritnoveller uppenbarligen finns tillgänglig att läsa på nätet – ”Using It and Losing It” av Jonathan Lethem. Jag läste den första gången i The Mammoth Book of Extreme Fantasy för några år sedan, och har läst om den ett par gånger sedan dess.

Words surfaced from the murk of his consciousness and he struggled not to say them aloud. He pushed them into a corner of his mind, a little file of what he had left, and like the tiles on a Scrabble tray he shuffled and reshuffled them, trying to form coherent sentences.

Läs, läs, läs!