Verklighetstrogen postapokalyps

För några dagar sedan skrev Ett Hem Utan Böcker en mycket bra text om könsstereotypisk postapokalyps, som jag hittade via Bokstävlarna. Hos båda två har det diskuterats en del om att de stereotypiska könsrollerna är verklighetstrogna, och istället för att ge mig in bland kommentardiskussionerna så tänkte jag skriva ett eget inlägg. Jag läser inte jättemycket postapokalyps, så jag ser inte direkt mig själv som en expert i ämnet, men de medeltida könsrollerna är just en av anledningarna till att jag inte är så intresserad av just den subgenren. (Efter att ha överdoserat urban fantasy och paranormal romance under ett par år så har jag blivit allergisk mot unkna könsroller – simply can’t take it.)

Ärligt talat så bryr mig jag inte speciellt mycket om att böcker ska vara verklighetstrogna. Jag har ingenting emot verklighetstrogna böcker, absolut inte, men det är inget krav jag har. En postapokalyptisk värld där alla sysslor – vare sig det gäller dödandet av zombies eller nattning av barn – delas lika mellan könen är kanske inte helt trogen den verklighet vi lever i idag, men om jag skulle läsa en sådan bok tror jag inte att jag skulle sitta och reta mig på hur overklighetstroget det skulle kännas. Jag menar, jag tycker inte zombies är speciellt verklighetstrogna heller. Det är ju fiktion – jag struntar i om det är verklighetstroget, bara det är trovärdigt. För mig är i alla fall inte de två begreppen synonymer, långt ifrån, och vore de det så skulle jag antagligen inte läsa så mycket fantastik som jag gör.

Dessutom är ofta könsrollerna så extremt stereotypa inom postapokalyps. Okej om det är fler kvinnor som lagar mat och fler män som jagar monster – det är ju trots allt verklighetstroget. Men att så gott som alla kvinnor ägnar sig åt enbart barnafödande och matlagning, medan alla män lagar stängsel och skjuter monster tycker jag inte känns lika troligt, faktiskt. Om nu någon slags katastrof skulle drabba världen och bara en liten spillra av mänskligheten överlevde, skulle det inte då vara ganska troligt att alla helt enkelt tvingades samarbeta för överlevnad? Att de som är bäst på matlagning sköter den, medan de som är bäst på att hantera skjutvapen jagar zombies eller vampyrer eller mutanter eller vad det nu är för något, och så vidare?

Och vidare så kan jag inte låta bli att undra ifall varje postapokalypsförfattare som skriver om en fiktiv framtid där männen sköter jakt och vapenhantering medan kvinnorna tar hand om barnen och maten gör det enbart för att de anser att det är betydligt mer verklighetstroget än en postapokalyptisk värld där samtliga sysslor är könsneutrala. Jag tvivlar faktiskt på det.

Jag säger inte att all könsstereotypisk postapokalyps är skit eller att endast jämställd postapokalyps bör skrivas och publiceras. Men jag undrar varför det finns så mycket könsstereotypisk postapokalyps och så lite jämställd – just nu kommer jag på en roman: Winterlong av Elizabeth Hand, som inte ens är postapokalyps, utan mer än berättelse som utspelar sig i en postapokalypisk värld.

Tips på mer jämställd postapokalyps mottages förövrigt tacksamt.

The Angel of Life-support Services


Citatet är från Dust av Elizabeth Bear, som jag läser just nu. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken – jag borde gilla den för den är litegrann som en blandning av Ursula Le Guins novell Paradises Lost och Elizabeth Hands bok Winterlong, men det är något som stör mig med den. Det känns som om jag inte kommer berättelsen under huden riktigt. Den lyckas inte riktigt engagera mig – jag bryr mig inte speciellt mycket om vad som händer, vilket är synd, för i så fall skulle den nog kunna vara riktigt bra.

”Some people will do anything to suck up to aliens.”

För några veckor sedan läste jag Schismatrix Plus av Bruce Sterling, en science fiction-roman som skrevs 1985. Med i min utgåva var dessutom fem kortberättelser som hör ihop med romanen. Den utspelar sig i en väldigt avlägsen framtid där mänskligheten sedan länge har övergett jorden, bor i kolonier i rymden och är uppdelad i två delar: Mechanists och Shapers. De förstnämnda förändrar och förbättrar sina kroppar med hjälp av teknologi och oorganiskt material, ersätter kroppsdelar med proteser med specifika egenskaper och så vidare, medan de sistnämnda istället förändrar sina gener och förökar sig genom att klona sig för att bibehålla och kombinera de förändrade, förbättrade generna. Inom dessa två delar finns det också en mängd olika undergrupper som förändrar sina kroppar och sinnen för att uppnå vitt skilda mål. The Shapers anser att the Mechanists inte är mänskliga och tvärtom, trots att ingen av dem är det, efter våra mått mätt.

”They gave me to the surgeons,” she said. ”They took my womb out, and they put in brain tissue. Grafts from the pleasure center, darling. I’m wired to the ass and the spine and the throat, and it’s better than being God. When I’m hot, I sweat perfume. I’m cleaner than a fresh needle, and nothing leaves my body that you can’t drink like wine or eat like candy. And they left me bright, so that I would know what submission was. Do you know what submission is, darling?”
”No,” Lindsay said harshly. ”But I know what it means not to care about dying.”

Boken centreras kring Lindsay, en Shaper som i början av boken skickas ut i exil till en fjärran koloni där berättelsen, som spänner över många decennium och många olika världar, tar sin början. Schismatrix är en speciell bok. Den utspelar sig som sagt över en lång tidsperiod och handlar om mänsklighetens utveckling i de futuristiska världar som Sterling skickligt målar upp. Det är nog det bästa med boken, hur han får det mesta i boken att kännas inte bara väldigt futuristiskt och avlägset vår värld och det sätt vi lever på, utan också väldigt trovärdigt. Det dyker upp en hel del spektakulära saker också – som exempelvis en hel stad av kött som är en enda kvinnas kropp – men Sterling har satsat betydligt mer på att skapa en trovärdig framtid i rymden, snarare än en som enbart är cool och häftig.

För att återgå till vad Schismatrix handlar om, så är den en väldigt stor berättelse trots att boken bara är 236 sidor lång. Den handlar om mycket, men i fokus är den uppdelade mänskligheten och vad som händer med den i rymden och framtiden. Kolonier skapas och faller, aliens dyker upp och upptäcks, och allting är i ständig utveckling och förändring. I centrum står som sagt Lindsay och de förändringar som hela tiden sker med honom, såväl psykiskt som fysiskt – han hinner leva många olika liv, i många olika världar, under många olika identiteter innan bokens slut.

Jag tycker att det är en smått svårläst bok. Inte så att jag inte förstår den, men det tar tid att läsa den. Jag läste den i småbitar – några få sidor i taget innan jag blev mätt på den och lade den ifrån mig en stund. Dessutom så tar berättelsen flera gånger stora kliv i tiden, under vilka mycket hinner hända och förändras. Det för hela tiden berättelsen framåt och förtar egentligen ingenting från handlingen, men det är mycket som jag blir nyfiken på och vill läsa mer om. En sak som jag tycker är häftig med boken är att så mycket har hänt mellan början och slutet. Boken börjar i en värld som ser helt annorlunda ut än den den avslutas i. Dessutom så finns det en hel del absurda och humoristiska inslag i boken som lättar upp berättelsens tyngd en aning. Som till exempel att det finns en mobil nation i form av ett rymdskepp med en befolkning på ett drygt dussin varav alla sitter i regeringen och där det hålls väldigt hårt på formaliteterna. Schismatrix är minst lika spretig som den här texten om den, och varierande seg, tung och förvirrande. Men den är fortfarande en väldigt bra bok, välskriven, genomtänkt och definitivt läsvärd.

Vidare till novellerna. Eller i alla fall en av dem. Jag tycker alla novellerna är bra, men min favorit är utan tvekan ”Swarm” som handlar om en ung Shaper som ska spendera två år bland the Swarm.

”But why have you chosen to study the Swarm? They can teach you nothing, since they cannot speak. They have no wish to trade, having no tools or technology. They are the only spacefaring race that is essentially without intelligence.”

The Swarm är något helt annat än mänskligheten, så pass olik den att de egentligen inte kan ha något utbyte av varandra överhuvudtaget. Men Afriel, the Shaper, är där för att studera dem ändå, i hopp om att få tag i något som kan gynna mänskligheten. Jag gillar den här berättelsen för att den innehåller en ordentligt twist och för att slutet är så öppet. Den säger en hel del om mänsklig arrogans och hur vi ser ned på ”ointelligenta” varelser. De övriga novellerna är också bra, allihop, även om de inte är riktigt lika bra som ”Swarm”. Jag tycker att de kompletterar romanen bra, samtidigt som jag är övertygad om att de skulle fungera utmärkt att läsa helt fristående.

Nikolai smiled ruefully. ”I suppose you’re right. I never knew anyone who understood my innermost feelings the way you do.” He looked at her affectionately. ”How do you do it?”
”I have infrared scanners,” she said. ”I read the patterns of blood flow in your face.”

Halvtrist vampyrevolution

För ungefär ett år sedan så skrev jag ett visdomsord till Catahya, som handlar om klassiska vampyrer och den mer moderna varianten, samt varför jag föredrar den förra. Sedan dess har jag hunnit tröttna lite på att läsa om vampyrer överlag, men när jag hittade Evolve – Vampire Stories of the New Undead, en antologi med vampyrberättelser – ”vampires have evolved… meet the twenty-first century vampire!”, utlovar baksidetexten och redaktören skriver något liknande i sitt förord – så kunde jag ju knappast motstå att köpa den, när den nu utlovade nya, originella vampyrnoveller. Och trots att jag som sagt är ett hängivet fan av den klassiska vampyren så tänkte jag att det kunde bli kul att läsa om dessa utvecklade vampyrmyter, om 2000-talsvampyren, och se vad de tjugofyra författarna skulle hitta på. Vilket visade sig vara i princip ingenting. Det är slängkappor och goth-utstyrslar, blodorgier och mörka bakgator, vampyrjägare med pålar, och lite kärlek, såväl lycklig som tragisk. Jaha? Ska det här vara något nytt? Och de flesta av berättelserna var inte ens bra, om man nu bortser från att de utlovade evolverade vampyrerberättelserna till största delen uteblivit, utan kändes i bästa fall menlösa. När jag så här i efterhand sitter och kollar igenom innehållsförteckningen så har jag till och med lite svårt att minnas vilken novell som var vilken – de liksom flyter ihop.

Men naturligtvis var inte hela antologin trist. Det finns ett par ljusglimtar – ”An Ember Amongst the Fallen” av Colleen Anderson och ”How Magnificent is the Universal Donor” av Jerome Stueart. De här berättelserna var grymt bra, men de väger knappast upp för de övriga tjugotvå. Eller, tjugoett om man ska vara nogräknad – antologin börjar med en dikt som är ganska bra. Visst finns det en del annat bra här också – exempelvis ”Alia’s Angel” av Rhea Rose, ”A Murder of Vampires” av Bev Vincent och ”Sleepless in Calgary” av Kevin Cockle, som är tre helt okej berättelser – men överlag så finns det inte mycket som är värt att läsa med i Evolve.

Men åter till de bra novellerna. Den första, ”An Ember Amongst the Fallen”, utspelar sig i en alternativ värld som befolkas av vampyrer, där mänskligheten inte är mer än ointelligent boskap. Vampyrerna ser och använder dem på samma sätt som vi gör med exempelvis kor eller grisar – de är endast mat. Vampyrvärlden har också en slags helig text – man får aldrig speciellt mycket information om den – som heter Book of the Fallen. Däri står det bland annat om hur vampyrerna bör leva, och om den allra främsta synden en vampyr kan göra sig skyldig till, en synd som novellens huvudkaraktär begår efter att ha hällt i sig lite för mycket blodwhiskey.

Den andra, ”How Magnificent is the Universal Donor”, handlar om Jacob som kommer till sjukhuset för att hämta hem sin man efter att denne har varit där för att ta några tester och upptäcker att han är borta. I receptionen informerar de honom om att hans man har dött och när Jacob undrar varför de inte hört av sig till honom, så får han höra att han redan har varit där och sett kroppen. Han smyger sig ned till bårhuset för att försöka hitta sin man – eftersom han vägrar tro att han är död – och ta reda på vad det är som försiggår. Dock så upptäcker han en hel del mer än vad han väntat sig. Det enda som jag har lite svårt för i novellen är huvudkaraktärens brist på reaktioner. I början av novellen verkar han mer förbluffad över att sjukhuset inte hört av sig till honom, snarare än upprörd och förkrossad över sin mans död. Men i övrigt så är den riktigt bra.

Och nu upptäckte jag att det i augusti i år kommer ut en uppföljande antologi: Evolve Two – Vampire Stories of the Future Undead. Jag är övertygad om att jag inte kommer kunna avhålla mig från att köpa den, trots att Evolve var en besvikelse.

Eurocon 2011

Igår var jag på Eurocon, bara över dagen. Helst hade jag velat vara där hela helgen, men det blev inte så på grund av bristande planering (eller snarare en bristande förmåga att förstå att ”fredag vecka 24” och ”den 17 juni” var samma dag). Men hellre en dag än ingen dag alls, och det var väldigt skönt att slippa ha packning med sig.

Eurocon var min första SF-kongress, och den största hittills i Sverige. Det var fullt med folk, roliga programpunkter och böcker. De mest intressanta panelerna var Feminist SF, på vilken jag önskat att jag haft med mig penna och papper så att jag kunnat skriva ned alla de titlar som nämndes; Thoughts and speculations, där de fyra hedersgästerna Elizabeth Bear, Ian McDonald, Jukka Holme och John-Henri Holmberg satt och diskuterade om lite allt möjligt; samt två paneler om Hugonomineringarna – The Best Books of 2010? A discussion of the Hugo-nominated Novels och The Hugos today and 40 years ago – a comparison. Intervjun med Ian McDonald var också bra – så bra att jag sprang iväg och köpte hans senaste roman The Dervish House nästan direkt efteråt. Jag köpte naturligtvis också fler böcker: Dust av Elizabeth Bear, A Companion to Wolves av Elizabeth Bear och Sarah Monette, Looking for Jake and Other Stories av China Miéville, Catahyas senaste antologi VansinnesverkThe Quantum Thief av Hannu Rajaniemi samt en prenumeration av tidningen Utopi då jag också fick med ett seriealbum, Mara från Ulthar av Karl Johnsson.

Det hände såklart mycket mer saker, och det var hur kul som helst. Jag har redan börjat planera in vilka andra kongresser jag ska gå på i framtiden. Jag ska definitivt till Åcon i maj nästa år, och till World Fantasy Convention i Brighton 2013. Utöver det så får vi se vad som dyker upp.

”Talking to harpies is probably a sin, too.”

The Horrid Glory of Its Wings av Elizabeath Bear är en smutsvacker berättelse. Det är en kort och nästan lite koncis historia om en flicka som är ”full av gift”, som hon själv beskriver det, och ensam. Hon spenderar mycket av sin tid tillsammans med en harpya som lever bland smuts och sopor.

Den är sorglig och fin, hemsk och välskriven, hoppfull och mörk. Författarinnan får plats med så mycket på så få textrader. Förutom det vackra och målande språket så är det främst, men långt ifrån enbart, Desirees förhållande till harpyan som gör berättelsen så speciell.

The harpy says, I want you.
I don’t know if I like the harpy. But I like being wanted.

Hon tycker den är hemskt ful och läskig. Och den säger henne sanningar som hon inte vill höra. Men ändå. Hos harpyan så är hon ju inte riktigt ensam.

Berättelsen finns att läsa här.