Swecon 2016: Fantastika 17-19 juni

By in
9 comments

Jag är en mycket kvällstrött men väldigt morgonpigg människa som dessutom snabbt blir utmattad av att umgås i längre perioder med andra människor, vilket inte är en ultimat kombination för sf-kongresser. Jag var trött redan efter att ha navigerat Stockholms kollektivtrafik på egen hand (eller nåja, med Nahal på direktsupport via FB-chatten medan jag virrade omkring vid Slussen). Trots det stannade jag uppe några timmar längre än Fia som jag delade rum med och klampade in vid två med Nahal som skulle låna en tröja och väckte henne.

Fia och jag har en fin tradition när vi delar rum där jag väcker henne (oftast på morgonen, förvisso) och säger något kort, varpå hon säger ”va?” och jag ber om ursäkt för att jag började prata trots att jag vet att hon inte hör utan sina hörapparater, varpå hon säger ”va?” och jag försöker framföra att det inte var något viktigt tills Fia sätter på sig hörapparaterna för att höra mig säga att det inte var något speciellt. Att hon inte kvävt mig med en kudde i sömnen ännu säger en hel del om hur bra jag uppenbarligen är att dela rum med i övrigt. Eller kanske för att jag är den enda som tycker det är behagligt att somna till prasslandet av en dillchipspåse.

På årets Swecon hade jag tackat ja till att vara med i fem programpunkter samt förberett mig på att lägga fram ett bud för nästa års kongress tillsammans med Nahal. Jag hade däremot inte anmält mig till kongressen. Efter några minuters förvirring (”Men jag måste ju vara anmäld? Eller?” ”Har du fått något bekräftelsemejl?” ”Eh…”) fick jag en badge och blev insläppt. Jag började därefter kongressen starkt med att gå till Alvarfonden och erbjuda hjälp att packa upp för att istället hitta en bok jag ville ha och stå och stressa Anglemark genom att be om att få lägga undan den medan han försökte arrangera antikvariatet. Fick ge upp, gömma boken på ett strategiskt ställe bland de andra och gå och äta middag med Isabelle och Karin istället. Det var väldigt trevligt och maten var god, men jag kunde mest tänka på We Remember Octavia Butler-panelen jag skulle moderera en timme senare och slängde i mig maten för att springa tillbaka till Alvarfonden och köpa Blood Music och sedan till Green Room för att möta upp paneldeltagarna.

Jag var rätt så nervös eftersom det bara var andra gången någonsin jag modererade en panel och dessutom en panel om Octavia Butler. Jag hade bra frågor förberedda, men tappat nästan halva min panel på grund av sjukdom och deadlines och ville så gärna att det här skulle bli bra ändå. Butler är viktig för mig, för panelisterna, för sf-fältet som helhet. Hennes verk förtjänar en bra diskussion. Men det gick bra – vi täckte bara ungefär tre av de teman jag förberett så det blev ett bra samtal, med andra ord. Vi avhandlade bland annat Butlers stilistiska skickligthet, hennes skarpa och komplicerade maktanalyser, identitet och kropp i hennes verk samt hennes inverkan på genren. När vi diskuterade hur Butlers skrivande till stor del också handlar om ”writing myself in” började Caroline prata om en av Butler essäer som finns i samlingen Bloodchild and Other Stories, som jag hade med mig. Hon började febrilt bläddra i den på jakt efter ett något citat, hittade det inte och slängde boken till mig för att jag skulle leta upp det. Utan att faktiskt egentligen veta exakt vad jag letade efter lyckades jag ändå hitta det. Eftersom jag inte har så mycket erfarenhet inom detta, utgår jag från att vara förutseende nog att inte bara ta med de böcker panelisterna vill citera utifrån utan också lite på måfå lyckas hitta rätt sidor är sådant som normalt förväntas av bra moderatorer. Skämt åsido så blev panelen väldigt lyckad, så tack igen till panelisterna som sa bra och intressanta saker om Butler, och jag hoppas att alla som var där börjar läsa henne. Vill en läsa hennes antagligen bästa verk, läs Kindred. Vill en läsa något med mer utpräglad sf-tematik, börja med The Xenogenesis Trilogy eller ”Bloodchild”.

Rent officiellt gophrade inte Nahal på den här kongressen, men det stoppade inte henne att göra det ändå när såväl jag som gophern blev förvirrade över tiden på Butler-panelen eller börja vifta med skyltar under en annan panel jag var med i när gophern plötsligt försvann. Det är det fina med sf-kongresser – alla drar sitt strå till stacken på något vis. När Nahal väl lyckats få tyst på oss var det dags för henne att intervjua Maria Turtschaninoff. Det var en bra intervju om ett intressant författarskap. Det sades mycket som var citatvänligt, men roligast var kanske när Nahal, på tal om skildringen av mäns våld mot kvinnor i böckerna, sade, ”It sticks with you because its so horrible… But not, like, horribly written or anything!”

Därefter missade jag panelen om Feminac eftersom jag var på hotellrummet och vilade en stund, vilket var tråkigt – framförallt eftersom en rad med människor kom fram och ville prata med mig om den efteråt. Flera var lite upprörda eftersom de upplevt att de manliga panelisterna tagit upp en stor del av tiden av en programpunkt om en tidskrift vars syfte var att vara kvinnofokuserad. När jag lyssnade på Mikaela prata om panelen efteråt så började hon också prata att hon delvis ville höra de kvinnliga panelisterna för att få höra lite av fandoms herstory, för att få veta att vi, som kvinnliga fans, har en historia. Jag kom att tänka på det igen medan jag lyssnade på Caroline Mullans fantastiska hedersgästtal om hennes liv i fandom, som också är en del av den historien.

Det är så lätt att säga att kvinnor alltid skrivit sf, att det funnits kvinnliga fans genom genrens historia, att kvinnor alltid funnits med och gjort saker som vi generellt inte tror att de gjort, men om det är det enda en hör och inte de faktiska berättelserna så betyder det inte så mycket i slutändan. Om vi bara får höra ”kvinnor har alltid varit här” istället för vilka dessa kvinnor var och vad de gjorde medan män får enskilda historier, ansikten och personligheter så kommer problemet kvarstå. Det var en av anledningaran till att var jag så noga med att under panelen om feministisk sf idag och på 70-talet var så noga att tillägga att äldre verk inom subgenren har relevans inte bara i sig själv, utan som en del i vår historieskrivning av kvinnor och feminism (vilka inte är nödvändigtvis är samma sak) inom sf, av feministisk sf, av sf-fältet som helhet. Kvinnor skrivs ut ur sf-historien med skrämmande lätthet och det är så mycket enklare att förneka en grupp tillträde och utrymme i ett rum som de till synes inte haft någon del i att skapa, vilket gör att vi måste hålla fast vid och återupptäcka den historien.

Resten av kvällen spenderades i lokalens foajé med diverse trevligt folk. Det är väldigt opraktiskt att göra drastiska förändringar i sitt utseende när en träffar stora delar av sin vänkrets med flera månaders mellanrum – det var många som stirrade blankt på mig i några sekunder när jag hälsade innan de insåg att det var jag med ny frisyr. En frisyr som enligt Bellis är mer metal än min förra, vilket jag inte håller med om. I övrigt har jag inte mer än ett vagt minne om vad jag pratade med folk om under kvällen. Jag minns att jag var trött men hade tillräckligt roligt för att jag inte ville gå och lägga mig, så det var en bra kväll ändå.

Jag hade dock antagligen mått lite bättre om jag somnat innan två. Redan på lördagen kändes det som om min hjärna arbetade med någon sekunds fördröjning. Jag satte mig i Green Room med en kopp te och läste en stund, vilket hjälpte något. Fia var där en stund för att förbereda en programpunkt och klagade över att de inte hade riktiga dillchips utan bara sorten med dill och gräslök. Därefter skulle jag sitta i Alvarfonden en timme, men ville hellre gå på Carolines tal och mutade därför Johan Anglemark med en öl för att han skulle ta mitt pass. Uppenbarligen hade kongresslokalen köpt in öl med bilder av utomjordningar på speciellt för kongressen.

Efter Carolines tal var det dags för Catahya-träff i fiket. Bland ett trettiotal härjande småbarn och deras föräldrar hann vi med en snabb lunch och trots att det blev lite stressigt var det grymt trevligt att träffa catahyaner jag inte sett på länge igen. Dock fick jag skäll av Fredrik för att jag inte bara ljudligt proklamerade att Catahya har dött utan att jag dessutom tydligen körde bort potentiella nya medlemmar genom att fråga om de verkligen var medlemmar. Uppenbarligen var de ju inte det. Julle kom på att han glömt sina anteckningar till vår nästa panel. Jag kom på att jag hade glömt mitt USB-minne så jag gav honom min nyckel och rumsnummer när han ändå skulle gå. Fia hade visst precis stigit ur duschen när han klev rakt in i vårt hotellrum, men lyckligtvis hade hon åtminstone en handduk på sig.

Jag och Julle har skämtat en del om att vi sakta håller på att förvandlas till varandra. Detta innebär att vi bland annat hamnar i samma programpunkter så under Fantastika modererade han samtliga paneler jag satt med i. Överlag hade han nog inget emot det – förutom att jag övertalat honom att moderera vår Onda Cirkeln-panel. Jag gissar att det kan ha varit första gången Julle suttit igenom en hel programpunkt om tv-serier. Men innan det var det dags för en panel om appropriering och exotifiering inom SF/F. Fem minuter innan panelens början sade jag glatt till Julle att jag inte förberett mig alls. Jag fick inte ordet så många gånger. Inte för att det behövdes: de andra panelisterna sade så mycket utmärkta saker att jag egentligen inte hade så mycket att tillägga.

Efteråt drog jag med mig Nahal på en fika, där vi fick sällskap av Linn. Jag tryckte i mig paj i hopp om att bli lite piggare av sockret, men det gick inget vidare. ”Jag känner mig inte så skarp”, sade jag lite ursäktande till Sara och Marie när jag pratade lite snabbt med innan jag skulle gå på min panel om feministisk science fiction. ”Vi får se hur det går”. Det gick bra. Jag råkade säga ”mångculturalism” istället för ”multiculturalism”, men det verkade inte som att någon annan lade märke till det. Knappt femton minuter senare, under presentationen av vårt Sweconbud Kontur 2017, råkade jag presentera Isabelle som ”föräldraansvarig” istället för ”försäljningsansvarig”. Jag hade förberett en fin bild att ha bakom oss medan jag och Nahal lade fram budet men USB-stickan funkade inte. Jag lovade Bellis att spela Priest under öppningsceremonin. Vi vann ändå. Vi var ju det enda budet. Därefter vann Fia Alvarpriset för sina insatser för fandom, vilket var högst välförtjänt. Priset var en mycket snygg lampa och ett monetärt dillchipsbidrag.

Sedan var det middagspaus. Jag, Nahal, Fredrik och Emil åt tacos på Taco Bar samtidigt som vi diskuterade Cat Valente, indisk och iransk film och diverse annat. Därefter hade jag tänkt gå på NoFF-aktionen, men fastnade i foajén igen och pratade med folk. Torill kom fram och ville att vi ska hålla en seriös fanfic-panel på Kontur, vilket jag höll med om är en bra idé – förutsatt att den handlar om mer än enbart dudeslash. ”Inget fel med det, men det finns så mycket mer det skrivs om än vita snubbar som har sex”, sade jag. Enligt Julle förstår jag helt enkelt inte att uppskatta sann skönhet här i världen.

Under kvällen hade några av oss en mycket seriös diskussion om Fias närvaro kommer forma framtidens fandom. Om tjugo år kommer det antagligen finnas en sektion i programboken som förklarar grejen med dillchips och minst en programpunkt om dillchipsens betydelse för fandoms utveckling på varje Swecon, kom vi fram till. Vi pratade också om andra minst lika viktiga saker. När baren stängde bjöds det på gratis bullar och mackor och sedan gick vi till hotellet.

”Jag ställer klockan på 6.30 för jag ska upp och träna”, upplyste jag Fia om när vi gick och la oss. Det gjorde jag; sedan väckte jag henne igen efter jag kommit tillbaka, duschat och bytt om när jag satt en ring på ett finger där min knoge helt plötsligt svullnat upp så den fastnat. Yrvaket fick Fia smeta på balsam och spola kallvatten innan jag till slut kunde dra av den. Det är lite av en extremsport att dela rum med mig.

Klockan tio på morgonen skulle jag hålla en diskussionscirkel med rubriken ”Aliens 30 years” eftersom det var trettio år sedan uppföljaren till Alien kom ut. Morgonens första programpunkter på kongressens sista dag brukar sällan bli så välbesökta, men det kan rentav vara en fördel när det gäller gruppdiskussioner – förutsatt att åtminstone två personer dyker upp. Men även då är diskussionscirklar svåra eftersom de kan bli lite hursomhelst – för att en diskussion ska bli bra krävs att mycket klickar och funkar inte gruppdynamiken så bra blir diskussionen därefter. Det gäller också att gruppledaren och de övriga deltagarna har samma förväntingar – på ConFuse förra året höll jag i en diskussion om grimdark som flöt på dåligt framförallt eftersom jag förberett mig på att diskutera grimdark med grimdarkläsare, medan de flesta som dök upp var folk som var nyfikna på grimdark och ville diskutera vad det var. Men till Aliens-diskussionen vi ihop en lagom stor grupp som funkade så den blev väldigt lyckad och flöt på bra – även om vi såklart diskuterade de andra tre filmerna nästa lika mycket som Aliens och jag inte kunde låta bli att styra in diskussionen på kvinnlig maskulinitet i actionfilm en stund. Det är sånt som händer.

Efter det gjorde jag ytterligare en stark insats för Alvarfonden när jag satt i kassen en timme och sålde böcker. Mest åt jag godis, ärligt talat. Därefter var det dags för Onda Cirkeln-panelen, där vi också hade bortfall på grund av att Maria blivit sjuk och inte kunde dyka upp på kongressen överhuvudtaget (dåligt, Maria!). Jag vet inte om folk förväntade sig en tipspanel eller inte, men vi pratade mest om vårt eget bloggande, vad vi personligen gillar att titta på samt hur politik och estetik samverkar (eller inte) i populärkultur. I vanlig ordning klagade vi på Arrow. Jag förklarade varför jag tror en filmatisering av Ancillary Justice är en dålig idé. Nahal rådissade Shadowhunters. Vi hade kul. Johan också, tror jag. Publiken vet jag inte – vi skrämde bort åtminstone en av dem med några osmidigt droppade spoilers. För en gångs skull var det inte mitt fel, i alla fall.

Under lunchen på Minh diskuterade vi Sense8, som Sara tyckte vi borde nämnt under panelen. Hon uppskattar den av många anledningar, men framförallt på grund av att den innehåller omotiverade penisbilder. Julle undrade om penisbilder någonsin är omotiverade. Jag undrade varför dessa två personer aldrig sett Spartacus. Därefter frågade Sara lite anklagande varför jag aldrig rekommenderat Kameron Hurleys böcker till henne – trots att jag har gjort det upprepade gånger, men utan resultat. Det enda som funkade var visst att bjuda in Hurley som hedersgäst till en Swecon. Om jag bara vetat det hade jag gjort det tidigare.

Väl tillbaka på kongressen hjälpte jag Nahal att sälja medlemskap till Kontur genom att springa och hämta te och chips till henne. Jag gjorde dessutom flera medlemmar i kommittén konfunderade genom att anmäla mig och betala för mitt eget medlemskap trots att jag är under 26. Jag tycker helt enkelt att om kommittén ska betala så ska väl hela kommittén betala. Vi diskuterade också signaturer, dedikationer och marginalanteckningar i böcker med Carolyn Ives Gilman, som signerade böcker vid bordet intill vårt. Tydligen finns det vissa människor som använder dedikationer i böcker för att berätta viktiga saker som att de vill skilja sig eller att de väntar barn. Hur väljer en ut vilken bok som får leverera meddelandet? undrade vi.

När kongressen började lida mot sitt slut bestämde mig jag och Nahal att packa ihop Konturbordet och gå och erbjuda oss att hjälpa till att packa ihop böckerna i Alvarfonden. Johan började förklara för oss hur vi skulle gå tillväga, men blev avbruten av Julle som tyckte jag och Nahal borde gå till avslutningsceremonin istället. ”Vänta lite, jag ska bara förklara hur det här går till”, sade Johan distraherat. Detta händelseförlopp upprepades några gånger innan Johan också insåg att jo, jag och Nahal som ordföranden för nästa års Swecon borde verkligen gå till ceremonin och ta emot Swecons ande. Vi rusade dit, men lyckligtvis hade vi inte missat överlämnandet. När det väl var dags tog det en stund innan vi fick ihop kärlet, men vi väljer att se det som att vi helt enkelt hann få med oss mer av Swecons ande än i vanliga fall. Nu står den ovanpå min bokhylla och väntar på nästa års kongress som blir Kontur här i Uppsala. It’s happening, people!

 

9 comments on “Swecon 2016: Fantastika 17-19 juni”

    • Jessica
    • 22 juni, 2016
    Svara

    jag modererade ju Feminac-panelen och jag tycker nog att alla kom till tals och fick ge sin syn, även de kvinnliga panelisterna. Vad jag förstod spelades panelen in och förhoppningsvis kommer den att publiceras senare bland övriga Sweconpoddar och då får du ju möjighet att själv bilda dig en uppfattning, snarare än att gå på hörsägen.
    Sen när det gäller ”herstoryn” så var det kanske inte riktigt syftet med den här panelen, som handlade om konflikten kring Feminac, inte bara om Feminacs deltagare, om du förstår skillnaden. Men det är ju en idé som vi kan ta med oss till Kontur. Det kanske går att bygga något kring kvinnlig fanhistoria. I det här sammanhanget vill jag påpeka att jag tror att medan Feminac ärligt talat inte lämnade något större avtryck eller påverkan på svensk fandom (det försvann nog lite för fort för det), så har en av de medverkande betytt desto mer: Ylva Spångberg. Hon är inte den mest högljudda fanen, men hon har betytt otroligt mycket som en stark kvinnlig fanpersonlighet, djupt rotad i fankultur, med stor kunskap och auktoritet inom sf och fantasy. Men mer om det vid något annat tillfälle.

      • Anna
      • 23 juni, 2016
      Svara

      Ja, det är sant att jag borde uttryckt mig mindre definitivt om något jag inte själv bevittnat utan bara hört utifrån andras upplevelser.

      Jag håller med dem om panelens tematik – min diskussion om herstory handlade mer om fandom (och historieskrivning) i allmänhet än om panelen som ju uppenbart hade en helt annan utgångspunkt. Jag ville bara få med det Mikaela fick mig att tänka på när vi pratade efter panelen, och menade inte att få det att låta som att panelen ifråga misslyckats med sitt syfte – flera uppgav att den överlag var väldigt bra och jag är ledsen att jag missade den. Att ta med idén om att fokusera på kvinnlig fanhistoria till Kontur är en mycket bra idé.

  1. Pingback: Swecon – Nationella sf- och fantasykongressen 2016 « Fantastika 2016

  2. Svara

    Tack för rapporten (och nu är vi tre som missade Feminac-panelen, även om vi gärna ville gå på den), särskilt som vi mest sprang förbi varandra.

    Om kvinnornas historia i fandom finns det en hel del, även om det ofta och länge varit en uteslutande miljö för dem. Här i Sverige har vi naturligtvis Ylva och senare Carolina och Britt-Louise, men jag tror nog att Åka har betytt ännu mer för att göra dagens svenska fandom välkomnande för unga tjejer och kvinnor. Sedan hoppas jag att någon kan gräva mer om Club Nova, en klubb för kvinnliga fans i Lund, som ska ha varit verksam under 50-talet. Och på 70-talet fanns det många kvinnliga fans som tyvärr gafierade under 80-talet.

    Internationellt finns det många kvinnor att lyfta upp. Juanita Coulson var en gigant inom fanzineredigerande och filk från 50-talet och långt framåt. Det står mer om henne i Gary McGaths Tomorrow’s Songs Today. Filken (liksom fanfic och cosplay) är för övrigt fylld av kvinnor, vilket kanske kan vara en del av dess ofta låga ställning inom fandom. Det fanns även Bjo Trimble, som var central i den tidiga Star Trek-fandom (och organiserade kampanjen som fixade en tredje säsong av TOS), och som var aktiv inom filken.

    Sedan har vi Myrtle R Douglas (”Morojo”), som troligen var den första cosplay-aren (även om det då kallades ”costuming” inom sf-fandom). Det finns ett fantastiskt tributfanzine till henne. Se även diskussionen på File770, där jag först såg henne nämnas.

      • Anna
      • 30 juni, 2016
      Svara

      Tack och tack för den gedigna listan!

    • John-Henri Holmberg
    • 27 juni, 2016
    Svara

    Kvinnor i fandom tycker jag vore en utmärkt idé till någon kommande kongress. I svensk fandom fanns i mitten av 1950-talet åtminstone en kvinnlig sf-förening, Nova i Lund, som också gav ut fanzinet Space Reporter med tre nummer. Gisela Molander och Silvija Salna var centralgestalterna, men såvitt jag vet försvann de ur fandom under sent 1950-tal. Får man anta att de var ungefär jämnåriga med andra fans vid samma tid bör det finns goda chanser att de fortfarande är i livet. Författarinnan Elsa Graves dotter Cecilia Grave var också aktiv i fandom redan i slutet av 1950-talet, och senare på 1960-talet när hon liksom Kristina Hallind var med om att starta Lunds Fantasy Fan Förening. Både hon och Kristina är i högsta grad i livet. Kristina medverkade dessutom också i flera fanzines på 1960- och 1970-talen. Hon har senare varit lektor vid Katedralsskolan i Lund. I amerikansk fandom var Judith Merril medlem i Futurians i New York; Myrtle Douglas har nämnts ovan; än mer nämnvärd är kanske Lee Hoffman, som var en av de viktigaste fanzineutgivarna 1950-1953 med Quandry och från 1951 också Science Fiction Five Yearly, ett fanzine som utkom vart femte år fram till och med 2011. Hon var också en betydande vilda västern-författare och skrev dessutom både sf och annan skönlitteratur. På liknande sätt var Marion Zimmer (senare även Bradley) en mycket betydande fan som från 1940-talets slut och framåt tills hennes författarkarriär tog fart var mycket aktiv som fanzineskribent, inte minst som mycket uppskattad faaan-fiction-författare (så kallas skönlitteratur med och om fans). Gertrude M Carr var en av 1950-talets mest uppburna fanzineutgivare i USA, även om hon mot slutet av decenniet råkade i en fejd på grund av negativa omdömen om den uppburne nordirländske fanen Walter Willis och därefter kom att av många betraktas som persona non grata; politiskt var hon också starkt konservativ, vilket ledde till att hon sågs som kontroversiell. Betty-Jo (Bjo) Trimle och Juanita Coulson har nämnts av Karl-Johan ovan; det fanns många andra aktiva, fanzineutgivande och tongivande amerikanska kvinnliga fans, som Noreen Falasca, Sylvia Dees, June Moffatt och så vidare.
    I Storbritannien var bland andra Ethel Lindsay en av de mest betydande sf-fansen från mitten av 1950-talet fram till slutet av 1970-talet.
    Listan är naturligtvis på inget sätt uttömmande. Det är odiskutabelt sant att kvinnliga fans var i mycket stark minoritet under åtminstone tiden fram till slutet av 1970-talet. Men många av dem som var aktiva gav betydelsefulla bidrag och tillhörde de mest uppskattade skribenterna, fanzineutgivarna och föreningsaktiva.

      • Anna
      • 30 juni, 2016
      Svara

      Tack så mycket för listan! Ska kolla vidare på det till Kontur. :)

    • Fia
    • 27 juni, 2016
    Svara

    Det är indeed en extremsport att dela rum med dig, men jag tycker det är trevligt med lite krydda i livet!! ;)
    Underbar rapport!

      • Anna
      • 30 juni, 2016
      Svara

      Haha, bra det. ;) Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *