”Her greatest battle will be waged against oblivion”: The Winged Histories

Sofia Samatars The Winged Histories är en berättelse om ett blodigt uppror mot det olondrianska riket i fyra delar, berättade av fyra kvinnor, i olika skeenden av upproret. Det är ett exempel på episk fantasy när den är som allra bäst, och en kritik av densamma. Det är en berättelse om revolution och frigörelse men som behandlar temana med mycket mera nyans än fantasygenren vanligtvis är intresserad av.

Den första delen berättas av Tev, dotter till en högt uppsatt släkt i Olondria med band till kungafamiljen som blivit tilldelade hus och ägor i det som en gång var det självständiga Kestenya för att hålla ursprungsinvånarna, the Feredhai, i schack. Ledd av The Swordmaiden Codex, en historieskrivning över kända kvinnliga krigare, flyr hon sin familj och deras förväntningar och börjar på militärskola. Tev åminner på många vis den klassiska fantasyhjältinnan som gör uppror mot konventioner genom att plocka upp svärdet men i Samatars berättelse blir hon samtidigt så mycket mer. Tvingad att konfrontera hur hennes egen frigörelse medför andra människors död och lidande, blir Tev en revolutionär som förenar sig med Kestenyas ursprungliga befolkning för att starta upproret mot Olondria och dess styre.

Bok två berättas av Tialon, dotter till Ivrom the Priest of the Stone, Olondrias stadspräst. Tialon berättar sin historia, om sin far och modern som dog när hon föddes, sin upptäxt och om Stenreligionen, medan hon sitter i husarrest efter att rebellerna intagit huvudstaden Velvalinhu. Det är en berättelse om en kvinna som befunnit sig i skuggan av män hela sitt liv och hennes försök att skapa sig sin egen historia. Det är en genomgående tråd i The Winged Histories – bok tre berättas av Seren, Tevs partner, och hennes berättelse tar vid efter Kestenyas frigörelse och rebellernas ockupation, när Tev återvänder till Kestenya och henne.

Serens berättelse handlar om att överleva tiden efter kriget. Hon är en sångerska, en historieskrivare, en kvinna som sjunger mäns historia, om krig och död och erövringar. ”We need new songs, I think”, skriver Seren om och om igen. ”We need new songs.” Nya sånger där kvinnor har en funktion utöver att minnas stupade män och deras bragder, nya sånger där Seren och Tevs förbjudna kärlek kan få ett namn, få plats.

Den sista boken berättas av Tevs syster Siski och tar också den vid i efterkrigstiden. Om Tev är den arketypiska sköldmön är Siski hennes sedvanliga motsats, den unga kvinnan som inte stretar mot feminina konventioner, utan omfamnar dem. Siski älskar fester och dyrbara klänningar och drömmer om att gifta sig med en prins, men kriget sveper fram och slår hennes liv, som så mycket annat, i spillror och Siski måste lära sig överleva i en ny värld.

The Winged Histories är berättelse om makt, narrativ och historieskrivning, men också en kärleksfull skildring och fördjupning av fantasygenrens fyra mest arketypiska kvinnliga karaktärer – krigaren, prästinnan, kvinnan som blir kvar hemmavid, societetsdamen – som inte privilegierar någon av dem över de andra. Samatar är inte bara mästerlig när det gäller att omforma fantasykonventioner, utan också när det gäller språk – här finns en hel del likheter med Catherynne Valentes magiska stil där varje mening är som ett litet intrikat pussel som rymmer en hel värld. Det var uppenbart redan i Samatars debutroman, A Stranger in Olondria, men där den inte hade så mycket mer än en vacker språkdräkt, är The Winged Histories inte bara underbart skriven utan i helhet en fantastisk roman.

Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.

”Two’s Company”

twosEfter Red Country bestämde jag mig för att sluta läsa Joe Abercrombie, trots att jag tyckte bra om hans fyra första böcker, eftersom hans berättelser är till förväxling lika, extremt snubbiga och dessutom inte kändes så jävla roliga längre. Grejen med Abercrombie är ju att både det som är bra och dåligt med honom är att han är väldigt förtjust i manliga, dysfunktionella män, leriga slagfält, misantropi och svart humor. I The First Law-trilogin och den fristående Best Served Cold bidrar det till underhållande läsning och en intressant tolkning av många av fantasygenrens mest ingrodda troper, men efter det tappas den fina balansgången mellan att kritiskt skriva om maskulinitet i fantasy och allmän grabbig, misogyn ”höhö”-stämning. (Jag förstår att det låter kontroversiellt, men det går faktiskt att ”utreda manssamhället” utan att förkovra sig i otrevliga män, våld och kvinnor som behandlas illa.) Dessutom finns det faktiskt en gräns för hur många böcker en kan skriva om samma värld med ungefär samma upplägg innan det mest blir repetitivt – The Heroes har ju exakt samma huvudkaraktärer som The First Law, fast med andra namn, exempelvis.

Med det sagt, så hade jag glömt hur kul Joe Abercrombie kan vara att läsa när han är, tja, kul. ”Two’s Company”, som naturligtvis är försatt i samma gamla vanliga värld, utspelar sig geografiskt ”somewhere in the North” och tidsmässigt innan The Heroes, och är framförallt just kul. Den handlar om Javre, Lioness of Hoskopp, och hennes vän tjuven Shevedieh som reser genom ett otrevligt Norden och vars resa försvåras ytterligare när de stöter på nordmen på krigsstigen. Novellen har allt det där Abercrombie gör så bra – snärtig dialog, mörk humor och griniga människor i ogästvänliga miljöer. ”Two’s Company” gör mig inte sugen att slänga mig över The Shattered Sea-serien, men den fungerar däremot kort och gott som en väldigt trevlig och välkommen återkomst till Abercrombies värld.

The House of Discarded Dreams

The House of Discarded Dreams av Ekaterina Sedia handlar om Vimbai som när hon flyttar hemifrån hamnar i ett hus bland sanddynerna med havet nära till hands och de två rumskompisarna Maya och Felix. Att det är något underligt med huset är uppenbart – istället för hår har Felix en annan dimension på huvudet, i telefonledningarna gömmer sig en spökbebis och rätt som det är befinner sig Vambais döda mormor, som hon bara träffat en gång under ett besök i Zimbabwe till sina föräldrars gamla hemstad, i deras kök. Men snart börjar också huset förändras – en morgon vaknar de upp mitt ute på öppet hav och med insidan av huset förvandlat till ett vidsträckt landskap skapat av deras egna övergivna drömmar. Men i deras privata sagoland gömmer sig också deras värsta mardrömmar.

Sedias roman är en underbart vacker och surreal berättelse, skriven med ett evokativt och målande språk. Berättelsen fokuserar mycket på identitet och hur den skapas utifrån berättelser, historier och tecken i vår omgivning – hur de berättelser som formar och genomsyrar vår kultur och omgivning också formar våra identiteter. Som dottern till två immigranter från Zimbabwe som flydde från hemlandet till USA av politiska anledningar långt innan hennes födelse, slits Vimbai mellan föräldrarnas kultur och sin amerikanska uppväxt, mellan svårigheten med att känna sig som en del av ett land hon bara besökt och det utanförskap hon upplever i USA på grund av sin bakgrund och hudfärg. I drömlandskapet lurar wazimamoto, män med skyddsmasker som åker runt i en skåpbil och stjäl blod. De är den imperialistiska mardröm Vimbai ärvt, inte genom sina gener, utan genom de berättelser som genomsyrat hennes uppväxt och genom vilken hon gör sina egna upplevelser av rasism och diskriminering förståeliga.

Drömhuset fungerar också som en tillflykt där de drömmar Vambai och de andra glömt bort eller gett upp går i uppfyllelse, men det här också här Vambai kommer i kontakt med de lögner och modifierade sanningar hon berättat för sig själv om sin sexualitet av rädsla för den och hur de sanningarna efterhand blivit en del av den hon är. I The House of Discarded Dreams är det genom berättelser som såväl världen som den egna identiteten blir inte bara begripliga, utan också möjliga att konfrontera, bemöta och till och med omforma.

När ‘gritty’ blir ett stilistiskt misstag

Jag läste nyligen ut The Dark Defiles, tredje och sista delen i Richard K. Morgans grimdark-trilogi A Land Fit For Heroes. Morgan själv må föredra termen fantasy noir för att beskriva sin fantasy, men jag tycker att trilogin uppfyller alla kriterier för att klassas som grimdark: vi befinner oss i en hård värld full av hårda människor, mänsklig ondska, våld och mörker. Grimdark är en intressant genre fylld av problem vilket alla som känner mig (och antagligen folk som inte känner mig också) hört mig ranta om, men det som jag tyckte blev uppenbart i The Dark Defiles var att Morgans mörka, gritty skildring av sina karaktärer, deras känslor och den mänskliga naturen i allmänhet ibland kom i vägen för den historia han försökte berätta.

I andra boken, The Cold Commands, inleder den kvinnliga protagonisten, Archeth, ett förhållande med Ishgrim, en slav som hon ‘fått’ i gåva av kejsaren hon agerar rådgivare åt. Det är ett förhållande Archeth är väldigt ambivalent till i The Cold Commands, då hon känner att hon utnyttjar Ishgrim som befinner sig i en väldigt utsatt position, men i The Dark Defiles är de otvetydigt ett par. I tredje boken har Archeth, Ringil och Egar gett sig ut på en expedition efter en ond trollkarls grav och något magiskt svärd och Archeth saknar sin flickvän och spenderar en hel del tid på att tänka på henne. Men fastän Morgan talar om för läsaren att Archeth älskar och saknar Ishgrim, kvarstår det faktum att Ishgrim inte skildrats som så mycket mer än ett skissartad fantasi.

Ishgrim är en karaktär som dök upp redan i The Steel Remains, första boken i trilogin, och tre böcker och över tusen sidor senare så vet jag inte så mycket mer om henne än att hon är snygg – hon har ”pale honey limbs and curves […] hooded eyes and undone mouth” (s. 231) och tydligen en karaktäristisk, sexig ”smeared mouth look” (s. 514). Efter tre böcker vet jag mer om hennes kurvor, hud och mun än hennes personlighet. Hon har ingen – hon är bara en mekanism för att driva Archeths karaktärsutveckling.

Genom hela The Dark Defiles och expeditionen och dess utfall drivs Archeth av längtan efter Ishgrim. Det driver inte bara hennes karaktärsuteckling, utan påverkar också de val hon gör under bokens gång. Hon är inte intresserad av att vara ute på äventyr eller politiska manövreringar eller att bli härskarinna över Yhelteth – hon vill hem till Ishgrim: ”Ishgrim, she reminded herself. You are going home to Ishgrim” (s. 556). Och: ”Ishgrim’s face came to her, brought with it the quick, hot twinge in her belly and an answering smile […] And her urged her horse into a faster trot, along the road southward and home” (s. 674). I slutet av bokens antyds det att Archeth kommer att bli kejsarinna av Yhelteth ändå, eftersom Jhiral i hennes frånvaro ‘tagit tillbaka’ sin gåva, med allt vad det innebär, alltmedan läsaren informeras om att Archeth är på väg tillbaka.

Så, för att sammanfatta: hela Archeths karaktärsutveckling och plotline i The Dark Defiles hänger på hennes känslor för Ishgrim, en karaktärs som beskrivs med mer fokus på hennes kropp än personlighet. Det kan avfärdas som ren sexism – vilket antagligen är vad jag hade gjort ifall Archeth var en man. Men det blir intressant i jämförelsen med Ringil, bokens andra queera protagonist, och hans relation till sin älskare Rakan. Rakan är en större del av berättelsen, så hans karaktär är lite mer komplex, men precis som det enda Archeth verkas minnas av sin flickvän är hennes bröst, verkar Ringil mest uppskatta Rakan för hans muskler. Jag tror inte Rakan dyker upp i enda scen där hans muskulösa kropp inte nämns, oavsett situation: ”Rakan swallowed. Tears bright in his eyes. Not for the first time, Gil was forcibly reminded how young this tight-muscled warrior lover he’d taken was” (s. 192). Och: ”There was an itching in his belly, and he couldn’t honestly tell if it was proximity to the Throne Eternal’s young muscled frame […]” (s. 521). Morgan är om och om igen väldigt noga med att påpeka hur muskulös Rakan är och hur mycket Ringil uppskattar det, ofta vid tillfällen när den anmärkningen känns lite malplacerad.

Detta kan naturligtvis bero på att Morgan är en heterosexuell man som skildrar queer sexualitet – även om han åtminstone undvikit att desexualisera sina queera karaktärer, så verkar han ha lite svårt att tänka ut vad lesbiska kvinnor respektive homosexuella män gillar utöver ”kurvor” respektive ”muskler”. Men jag tror snarare att Morgan helt enkelt tagit en lesbisk kvinna och en homosexuell man och satt dem i de roller heterosexuella män vanligtvis har i grimdark och att skiftningen i sexualitet helt enkelt synliggjort saker som jag annars inte skulle lagt märke till eller kommenterat mer än ”ugh, sexistiskt”.

Grimdark älskar ju som bekant att gotta ned sig i människors basala natur – eller snarare en idé om fulheten i människors basala natur och hur hemsk den naturen är i dessa världar där den mer eller mindre får fritt spelutrymme. Jag brukar säga att grimdark, precis som postapokalyps, är ett format som ofta får fungera som den ultimata manliga wishfulfilment-fantasin: den starkaste överlever. Inte sällan översätts dessutom ”den starkaste” till ”den manligste machomannen”. Under en diskussion om grimdark på senaste Swecon i Linköping sade Maria att i grimdark är det människor som utgör den stora faran – inte någon ond, övermänsklig trollkarl, inte monster eller farlig magi, utan mänskligt våld, mänskliga hemskheter och ibland rentav mänsklig dumhet. Ofta betraktas den här typen av fantasy som mer ‘realistisk’ då den ‘går till botten’ av den mänskliga psyket och allt det mörker det rymmer.

Ur det perspektivet, blir Morgans skildringar av Archeth och Ringils relationer och lustar förståelig – ljuv kärlek är ingenting som förekommer speciellt ofta inom grimdark (och gör den det går saker och ting åt helvete inom några kapitel) och i sin gritty skildring av mänskliga relationer, fokuserar Morgan helt enkelt på det ‘basala’ – sex. Där skildringen av Ringils relationer ändå fungerar eftersom Morgan gör det uppenbart att Ringil inte vill dra in känslor eftersom det aldrig slutar väl, saknas en liknande förklaring i Archeths fall. Jag kan i någon mån köpa hela den cyniska ‘kärlek är bara kåthet och sentimentalitet’-grejen om nu författaren vill köra på det, men vad jag har svårare att köpa är när en karaktärs hela utveckling och historia bygger på hennes intensiva kärlek för en karaktär hon enbart verkar uppskatta för hennes schyssta tuttar. Jag hade kanske kunnat köpa det om Morgans plan verkat vara att låta Archeth nostalgiskt längta efter Ishgrim för att sedan komma tillbaka, upptäcka att känslorna svalnat och inse att det här med sagoslut och ljuv kärlek bara är båg ändå – jag hade kanske inte gillat det, men jag hade förstått det. Men det gör han inte (såvida inte han planerar att följa upp trilogin i en annan bok) utan så som handlingen fortlöper är det meningen att en som läsare ska tolka Archeths känslor för Ishgrim som genuina.

Som jag ser det har Morgan helt enkelt ramlat så långt ned i grimdark-träsket att han inte ens funderat över att more is more när det gäller gritty kanske inte alltid fungerar. Vill en författare motivera en karaktär med hjälp av en mer eller mindre klassisk kärlekshistoria, får hen också se till att formulera den relationen på så vis att den blir trovärdig.

 

Bel Dame Apocrypha

God’s War, första delen i Bel Dame Apocrypha-trilogin, åkte upp på min att-läsa-lista omedelbart efter att jag läst Kameron Hurleys fantastiska essä ”We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative” (som hon numera vunnit en välförtjänt Hugo för) men det var först nu i somras som jag faktiskt läste den. Därefter klickande jag omedelbart hem resten av serien, Infidel och Rapture, och läste dem efter varandra, vilket är något jag sällan gör med bokserier.

Bel Dame Apocrypha befinner sig i skärningspunkten mellan science fiction och fantasy och världen berättelsen utspelar sig i är resultatet av ett extremt komplext och genomtänkt världsbygge. Det finns många saker jag gillar med det, men det allra bästa är att Hurley fattat att det här med könsroller, heteronorm och genuskontrakt inte är hugget i sten utan produkter av komplicerade sociala relationer och materiella förutsättningar och därmed varierar från plats till plats, kultur till kultur och över tid. Protagonisten Nyx är från Nasheen, en högst matriarkal nation som länge befunnit sig i krig med grannlandet Chenja. Den matriarkala samhällsstrukturen har uppkommit av en rad olika anledningar, motiverade av såväl kriget som politik och teknik, bland annat det faktum att det går tjugofem kvinnor på varje man i befolkningen. Nasheen är inte det enda matriarkat som dyker upp i böckerna och under berättelsens gång får läsaren dessutom bekanta sig med en rad andra kulturer som är organiserade utifrån helt andra genusrelationer – allitfrån patriarkala till icke-binära sådana.

För mig, som för det mesta känner mig frustrerad och uttråkad av de extremt konservativa, eurocentriska och ofta helt fantasilösa världsbyggen som generellt dyker upp i fantastikberättelser, är Hurleys debuttriologi lite som julafton. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha matriarkat i min fantastik (även om det inte skadar) utan för att det är uppenbart att Hurley faktiskt tänkt till lite i skapandet av sin värld istället för att bara köra vidare i samma gamla hjulspår. Vidare är Hurleys världsbygge fascinerande på många andra vis, exempelvis tack vare dess intressanta och intrikata magisystem (som egentligen är bortglömd teknik).

Som sagt handlar böckerna om Nyx, som en gång i tiden var en så kallad bel Dame – elittränade lönnmördare anställda av regeringen för att jaga desertörer och andra lagbrytare – men blivit utkastad efter att hon smugglat olagligt genetiskt material. Med både bel Dames och de fiender hon skaffat sig under sin tid som lönnmördare i hälarna börjar hon frilansa eftersom att döda egentligen är det enda hon är bra på, men trots att hon blivit utesluten ur ordern kan hon inte undvika att dras in i Nasheens blodiga och snåriga politik.

Min enda egentliga invändning mot Bel Dame Apocrypha är tempot. Hurley är inte en författare som slänger in malplacerade info-dumps för att förklara för läsaren hur saker och ting ligger till i denna främmande värld, och det är i och för sig bra, men också potentiellt förvirrande. Det är ganska lätt att tappa tråden i handlingens många snabba vändningar, men det är å andra sidan också en del av charmen med berättelsen: tempot är högt och actionpackat och även om jag ibland knappt orkar hålla ordning på allt eller vad som händer så förlorar boken heller aldrig min uppmärksamhet.

Även om Bel Dame Apocrypha är långt ifrån renodlad fantasy så delar den många element med grimdark-subgenren. Där jag tycker att grimdark vanligtvis misslyckas med att vara så där edgy och subversiv som det känns som den försöker vara, lyckas Hurley med att utmana och omkonstruera många av genrens troper istället för att enbart återskapa dem.

Jag skulle kunna fortsätta lista saker jag gillar med Bel Dame Apocrypha i närapå all oändlighet – som exempelvis hur hon skapar och skildrar relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna, eller hur varierade alla hennes kvinnliga karaktärer är i kroppstyp och ålder,  något en inte är speciellt bortskämd med direkt – men det är bättre att ni läser böckerna och upptäcker dem själva istället.

Bröstens tidsålder

Häromdagen påbörjade jag Age of Iron av Angus Watson, första delen i en ”ny episk fantasyserie” enligt baksidetexten, och reagerade lite såhär på Twitter:

60 sidor in i Age of Iron och har redan läst fyra ingående beskrivningar av lika många kvinnliga karaktärers bröst, skrev och rumpor. Suck.

Till att börja med var jag rätt positivt överraskad av Age of Iron och mängden kvinnliga karaktärer som dök upp – trots faktum att trots att de första tio kapitlen utspelar sig på ett slagfält, till och med. (Och ja, jag vet att ”bra kvinnlig karaktär” inte är lika med ”random brud med vapen” men jag orkar inte ta den diskussionen här och nu.) Men det här är ju episk fantasy och vad är episk fantasy utan en stor, härlig dos misogyni?

Lowa, en av protagonisterna, är en bågskytt i någon ond kungs armé och detta försiggår tydligen i hennes huvud när hon möter upp sin syster Aithne och resten av bågskyttarna:

Aithne was big-boned, big-arsed, busty and tall with hair the colour of piss-soaked straw, while Lowa was of average height, slender, with hair so blonde it was almost white. […] she was slim-waisted and supple, with a bottom that lobbed slingstones would have bounced off.

Naturligtvis är det första varje kvinna gör när hon ser sin syster att jämföra sin rumpa med hennes. Kvinnor, ni vet.

Därefter träffar Lowa på en annan kvinna, Keelin, och ger oss ytterligare en ingående beskrivning av hennes kroppsliga attribut. Visserligen får Keelin Lowa att ifrågasätta ”her usual preference for men” så okej då, men beskrivningen börjar med: ”She was a beautiful girl, about fifteen years old, with come-and-get-it-eyes […]”. Ytterligare en annan kvinna har ”green eyes that seemed to catch any light, focus it, and twinkle it out in such a filthily flirtatious way that anyone talking to her – man or woman, young or old – was convinced that she was keen to perform any number of depraved sexual acts with them right there and then”. I ett annat kapitel beskrivs hur en man betraktar en kvinna vars ”tight shorts [were] gathered into her crotch like an invitation”.

Hej, manliga blicken. Hej, våldtäktskultur.

Sexuellt våld i fantasy och ursäkterna som används för att försvara det

Jag ser inte på Game of Thrones och jag har bara läst den första av A Song of Ice and Fire-böckerna, men jag läste vad George R.R. Martins eget inlägg i debatten om sexuellt våld i hans böcker. Sedan var jag dum nog att ge mig ned i kommentarsfältet till The Mary Sues artikel om texten och blev irriterad, varpå jag skrev en lista om varför. Detta ska inte ses som en kommentar på hur Martin (eller serien) framställer sexuellt våld eftersom jag inte har så mycket att säga om det, utan snarare på hur diskussionen kring detta ser ut.

1. ”Historical accuracy” är en otroligt tröttsam och framförallt helt värdelös ursäkt när det gäller fantasy. Oavsett vilka historiska källor en författare använder sig av i skapandet av sin fantasyvärld så är världen ifråga en fantasikonstruktion och att försvara någon problematisk aspekt av den med ”Det är historiskt korrekt!” är bullshit. En författares beslut att inkludera exempelvis drakar är lika mycket ett beslut om att inkludera sexuellt våld. Jag säger inte att det är fel val, men det är ett val och att gömma sig bakom ursäkter om ”historical accuracy” är enbart pinsamt och dåligt.

2. Och oavsett genre så är ett litterärt verk aldrig en objektiv skildring av någonting. Sexuellt våld är inte bara någonting som sker och som författaren dokumenterar. Hur sexuellt våld framställs, vilken/vilka funktioner det har i narrativet och hur författaren väljer att använda detta spelar roll och säger väldigt mycket om vår nuvarande syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller.

3. Det handlar inte om att ”censurera” Martin. Eller skildringar av sexuellt våld överlag – jag har ofta väldigt mycket negativt att säga om hur sådant skildras i diverse kulturyttringar, men jag skulle aldrig föreslå att en författare inte får eller bör skildra det. Det får och bör skildras, men sättet det skildras på är och ska vara öppet för diskussion och kritik.

Däremot tycker jag att vi också borde ta en ordentligt diskussion om hur otroligt förtjusta (främst) män verkar vara i att skriva dessa superduperrealistiska, historiskt korrekta fantasyvärldar där kvinnor blir våldtagna stup i kvarten och vad det kan bero på.

4. Det handlar inte heller om att ”rangordna” våld. När vi kritiserar hur sexuellt våld (mot kvinnor) framställs är poängen inte att det är värre än allt annat våld som någonsin skrivits eller visats på tv. Det handlar om att granska kulturyttringar genom ett feministiskt och/eller genusperspektiv och just titta på vad skildringen av sexuellt våld säger om vårt samhälles syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller. I många fall framställs sexuellt våld på ett oerhört problematiskt vis i media och med tanke på hur många som drabbas av sexuellt våld och vilken skada det gör så är det inte så konstigt att människor blir upprörda. Diskussionen handlar om diskursen kring sexuellt våld och vad media säger om den, och påstår inte att sexuellt våld är värre än allt annat våld (eller att skildringar av andra typer av våld aldrig är problematiska).

Jag avslutar med ett par länkar till texter som jag tycker är viktiga att läsa innan en börjar gasta om ”realism!” och ”det är historiskt korrekt!” angående sexuellt våld i fiktion:

Liz Brouke: Realism, (Male) Rape, and Epic Fantasy
Sophia McDougall: The Rape of James Bond

”A minotaur doesn’t go into the world without a labyrinth to keep him warm”

I The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, bok nummer två i Catherynne M. Valentes serie med de långa titlarna, återvänder September till Fairyland men, som titeln antyder, hamnar hon snart istället under Fairyland, i det så kallade Fairyland-Below. Uppe i Fairyland-Above börjar invånarna förlora sina skuggor och magin att försvinna, men i Fairyland-Below där skuggorna samlas flödar den fritt. I denna underjord härskar Halloween, the Hollow Queen och Septembers skugga. Hon och hennes undersåtar frossar i sin nyvunna frihet i Fairyland-Below medan Fairyland-Above börjar förändras i takt med att magin försvinner, och September måste gör ett försök att ställa allting tillrätta igen.

Liksom den första boken i serien är The Girl Who Fell… en ganska klassisk down the rabbit hole-berättelse där September påträffar massor av underliga varelser och företeelser medan hon försöker lösa problemet med skuggorna och magin som försvinner ned i underjorden. Men Valente kan ju sina myter och sagor väl och vrider och vänder på alla de beståndsdelar  ifrågasätter många av de konventioner som den här typen av berättelser och består av, och gör den därmed rolig och smart och får den att kännas nyskapande. Valentes fantasi och språkbruk (ja, jag vet att jag tjatar, men hon skriver fantastiskt) samt Ana Juans fina illustrationerna bidrar också till att göra The Girl Who Fell… till den underhållande och sträckläsningsvänliga bok den är.

Fairyland-böckerna är kanske inte fullt lika uppenbart feministiska i sitt omskapande av sagor och myter som In the Night Garden och In the Cities of Coin and Spice (som för övrigt är två fantastiska böcker) är, men det finns där. Eller, rättare sagt, så tycker jag att den dimensionen känns lite mer subtil här eftersom jag är medveten om att det är en barn/ungdomsbok och bedömer den utifrån det. Mitt tio-tolvåriga jag hade definitivt till viss del uppfattat vad Valente vill förmedla, men inte på samma vis som jag gör nu. Och det tycker jag är bra, för det värsta som fanns när jag var i den åldern, tyckte jag, var böcker som moraliserade för mig (det tycker jag i och för sig fortfarande, men när det gäller feministiska budskap och/eller berättelser som framförs på ett bra vis så tenderar min reaktion av någon lustig anledning att vara lite mera ”Yay!” och mindre ”Ugh, sluta försöka få mig att tycka som du”).

En sak som Valente skriver speciellt bra om i The Girl Who Fell… är sexualitet. Återigen är det till största delen subtext, men jag gillar hur hon framför Septembers funderingar kring samtycke och förhållanden på ett sätt som känns okonstlat och naturligt. Dessutom så verkar vare sig Fairyland-Above eller Fairyland-Below vara speciellt heteronormativt – vilket är ytterligare en bra sak. Med tanke på att om det är helt normalt att det finns en varelse som är resultatet av en romans mellan en drake och ett bibliotek så borde ju relationer som inte är heterosexuella eller monogama inte heller väcka speciellt stor uppståndelse.

Jag tycker att något svenskt förlag borde översätta Fairyland-romanerna (och allt annat Valente skrivit när de ändå är igång) snarast så jag kan trycka dem i handen på alla små boknördar jag kan hitta. Även stora boknördar bör läsa.