Ur The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, Catherynne M. Valente.
Tagg: fantasy (Sida 2 av 2)
The Privilege of the Sword är den tredje publicerade men kronologiskt den andra av Ellen Kushners fristående fantasy of manners-romaner som utspelar sig i hennes värld av ränksmidande aristokrati och politik, där konflikter klaras upp i dueller och ära är viktigare än något annat. Jag läste den första, Swordspoint, för nästan ett år sedan. Jag tyckte om protagonisterna, men handlingen var lite för mycket av en härva av politik för min smak och jag tröttnade alltmer ju närmare slutet jag kom. The Privilege of the Sword har alla dess fördelar, men få av nackdelarna. Det är en fin coming of age-berättelse och ett mycket bra bevis på att att en skildring av en patriarkal värld i sig inte behöver vara sexistisk – såväl de kvinnliga som manliga karaktärsporträtten är välgjorda och icke-stereotypiska, och de centrala karaktärerna vägrar att finna sig i och rätta sig efter de sociala konventionerna.
Kushner är mycket skicklig just när det gäller karaktärsporträtt, och speciellt huvudkaraktären Katherine är mycket välskriven. Hon är en ung kvinna som kallas till storstaden av sin morbror Alec Campion och inte har något annat val än att hörsamma kallelsen eftersom han i utbyte lovar att lösa hennes familj från deras ekonomiska bekymmer. Han är känd som den galne hertigen och verkar leva för att orsaka skandaler i staden. Trots det har Katherine knappast väntat sig att han ska klä henne i manskläder och kräva att hon lär sig fäktas i syfte att bli hans personliga svärdskämpe, men hur mycket hon än protesterar så får han som han vill i slutändan. Att låta en ung kvinna ta upp svärdet är den sista i en lång rad av Alecs excentriteter, och på grund av det och sin egen nyfikenhet dras Katherine snart in i hans och resten av adelns intrigerande.
Swordspoint bidrar med en hel del bakgrund till vissa av karaktärerna – främst Alec – men man kan för all del läsa The Privilege of the Sword helt fristående. Jag skulle nästan rekommendera att man gör det för även om Swordspoint är en helt okej roman så borde man i min mening hellre läsa den här. Den är välskriven, humoristisk och trots några svagare partier en mycket trevlig bok att läsa. Dessutom är det alltid trevligt med bra fantasy som skiljer sig från standardmallen – även om The Privilege of the Sword inte innehåller så många fantastiska element. Å andra sidan är det ju ytterligare ett bevis på hur bra den här boken är, eftersom min motto egentligen är more is more när det gäller övernaturligheter och underligheter i fantasyvärldar.
Titel stulen från Dream Evils Heavy Metal in the Night.
I walk slowly, because I feel heavy and strange. The Path ripples, and I dig my toes in, between steps. When I glance to either side I see other roads – so many, too many; which is the one I should follow? They are silver snakes, writhing, making me even dizzier. They all wind up to Laedon’s eyes. I stop, sway.
Nola är en otherseer, vilket betyder att hon har förmågan att se andra människors framtid, och hon arbetar som sierska på en bordell i staden Sarsensay. Till en början betraktar hon sin förmåga som en gåva, närapå en leksak, men när hon lämnar bordellen lär hon sig vad man kan åstadkomma med hjälp av otherseeing och vilken makt kraften för med sig.
The Pattern Scars är en bok om maktlöshet – den börjar med att protagonisten, Nola, säljs till bordellen av sin mor som precis upptäckt att hennes dotter kan othersee. På bordellen lever Nola åtminstone en bit ifrån den fattigdom hon fötts in i och hon har både vänner och arbete. Men sedan börjar sierskor mördas, och Nola förs bort av den karismatiska Orlo som påstår att han är mördaren på spåren men att hon måste hålla sig undangömd tills vidare. Nola dras allt längre in i en härva av lögner, förräderi och förbjuden magi utan att kunna göra något åt det. Hon är en spelpjäs, en utsatt flicka vars drömmar om ryktbarhet och rikedom utnyttjas. Caitlin Sweet skickligt lyckas skildra Nolas nästan totala maktlöshet utan att få henne att framstå som svag – hon framstår enbart som ett offer för omständigheterna och inget annat.
En annan sak som är imponerande är fantasyklichéerna Sweet lyckas smyga in som man som läsare knappt lägger märke till – som exempelvis profetian och de mytomspunna hjältarna som ska rädda världen – om än uppochnedvända nästan bortom igenkännlighet. Dessutom så gillar jag hur otherseeing fungerar, speciellt de förbjudna områdena av det – det är både originellt och lagom makabert. Ytterligare en sak hon lyckas med är att ge mens en slags magisk signifikans när det gäller utövandet av otherseeing utan att det får mig att vilja slänga boken i väggen eller känna mig generad å författarens vägnar och det är i sanning en bedrift.
Bokens största styrka ligger dock just i skildringen av Nolas utsatthet, och speciellt i början av boken när hon precis förts bort från bordellen och någonting med hela situationen känns så fel utan att man riktigt kan sätta fingret på vad. Liksom Nola som dras djupare in i sin maktlöshet och de förbjudna områdena av otherseeing utan att vare sig kunna eller riktigt vill motstå, dras man som läsare in i berättelsen som sakta men säkert nystas upp.
Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.
Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.
Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.
Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.
Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.
Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.
Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.
Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.
Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.
Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.
City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.
Det finns nog ingen bok som jag väntat på så länge som Abarat – Absolute Midnight av Clive Barker, tredje delen i hans Abarat-serie. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge sedan det är jag läste del två, men den släpptes i alla fall för sju år sedan. Och nu är tredje boken utläst, med förhoppningen att det inte kommer att dröja ytterligare sju år innan nästa del publiceras.
Abarat-böckerna handlar femtonåriga Candy Quackenbush som av misstag kallar havet Izabella till Chickentown, Minnesota och bärs bort till Abarat, en värld som består av havet och dess tjugofem öar – en för varje timme på dygnet, samt Tiden utanför Tiden. Hon börjar resa runt på de olika öarna, men upptäcker snart att hon inte hamnat i Abarat av en slump och att Christopher Carrion, härskaren av Midnattsön Gorgossium, är efter henne av anledningar som varken hon eller han riktigt vet. Samtidigt planerar han och hans farmor, Mater Motley, att ta över hela övärlden genom att försätta den i konstant Midnatt.
Personligen tycker jag att Absolute Midnight är utan tvekan den bästa boken hittills i serien. De båda böckerna innan tycker jag är, enligt Barkers standard, lite för tillrättalagda. Om det är något Barker kan så är det att skapa karaktärer som varken är goda eller onda – mänskliga monster och monstruösa människor – han suddar ut gränserna mellan svart och vitt, och lika ofta sympatiserar man med de karaktärer som befinner sig på ”fel” sida som de som motsätter sig dem. I Abarat-böckerna har vad som är gott respektive ont varit lite för enkelt att skilja på, även om det blivit bättre under berättelsens gång.
Ännu bättre är det i Absolute Midnight. Den är, vilket man kanske kan gissa utifrån dess titel, den mörkaste boken i serien, fullproppad med fantasifulla monster och ohyggligheter. Och färgstarka illustrationer av dessa hemskheter och andra, trevligare saker också, naturligtvis. Om det är någonting som särskiljer Abarat från all övrig fantasy så är det just illustrationerna – färgsprakande målningar av författaren själv, utan vilka berättelsen antagligen inte skulle vara lika bra som den är. (De flesta av illustrationerna finns också att tillgå på författarens hemsida.)
Abarat är ju en serie ungdomsböcker, och emellanåt jag tycker att det är lite tråkigt eftersom Barker som sagt inte tar ut svängarna lika mycket som när han skriver för vuxna, men det känns ändå som om han har gjort det mer i den här boken än i de tidigare två. Detta kan dock bero på att den här är mer skräckbetonad – den påminner mig på vissa ställen om Weaveworld och det dyker även upp en referens till en av novellerna i Books of Blood. Dessutom så har det börjat hända mer nu också. Innan handlade böckerna till största delen om Candys utforskning av Abarat samt Carrions planerande inför det stundande anfallet. Nu är det krig.
Jag har lite svårt att recensera Absolute Midnight som ett enskilt verk och inte i jämförelse med resten av serien. Dels för att de är väldigt sammanlänkade – de är inte ens relativt fristående – och dels eftersom jag läste del två, Magiska dagar, gåtfulla nätter, precis innan jag påbörjade den här, så skillnaderna är väldigt tydliga för mig just nu. Men det är en fantastisk bok – episk, fantasifull, fängslande och liksom fylld till brädden av ren skaparglädje. En underbar sträckläsningsbok innehållsmässigt, om än inte till formatet. Drygt ett och ett halvt kilo väger den och på slutet var jag tvungen att vara väldigt kreativ i mina försök att hålla den på ett sätt som inte gjorde ont i händerna. Men det var väl värt det.