fantasy

Sexuellt våld i fantasy och ursäkterna som används för att försvara det

Jag ser inte på Game of Thrones och jag har bara läst den första av A Song of Ice and Fire-böckerna, men jag läste vad George R.R. Martins eget inlägg i debatten om sexuellt våld i hans böcker. Sedan var jag dum nog att ge mig ned i kommentarsfältet till The Mary Sues artikel om texten och blev irriterad, varpå jag skrev en lista om varför. Detta ska inte ses som en kommentar på hur Martin (eller serien) framställer sexuellt våld eftersom jag inte har så mycket att säga om det, utan snarare på hur diskussionen kring detta ser ut.

1. ”Historical accuracy” är en otroligt tröttsam och framförallt helt värdelös ursäkt när det gäller fantasy. Oavsett vilka historiska källor en författare använder sig av i skapandet av sin fantasyvärld så är världen ifråga en fantasikonstruktion och att försvara någon problematisk aspekt av den med ”Det är historiskt korrekt!” är bullshit. En författares beslut att inkludera exempelvis drakar är lika mycket ett beslut om att inkludera sexuellt våld. Jag säger inte att det är fel val, men det är ett val och att gömma sig bakom ursäkter om ”historical accuracy” är enbart pinsamt och dåligt.

2. Och oavsett genre så är ett litterärt verk aldrig en objektiv skildring av någonting. Sexuellt våld är inte bara någonting som sker och som författaren dokumenterar. Hur sexuellt våld framställs, vilken/vilka funktioner det har i narrativet och hur författaren väljer att använda detta spelar roll och säger väldigt mycket om vår nuvarande syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller.

3. Det handlar inte om att ”censurera” Martin. Eller skildringar av sexuellt våld överlag – jag har ofta väldigt mycket negativt att säga om hur sådant skildras i diverse kulturyttringar, men jag skulle aldrig föreslå att en författare inte får eller bör skildra det. Det får och bör skildras, men sättet det skildras på är och ska vara öppet för diskussion och kritik.

Däremot tycker jag att vi också borde ta en ordentligt diskussion om hur otroligt förtjusta (främst) män verkar vara i att skriva dessa superduperrealistiska, historiskt korrekta fantasyvärldar där kvinnor blir våldtagna stup i kvarten och vad det kan bero på.

4. Det handlar inte heller om att ”rangordna” våld. När vi kritiserar hur sexuellt våld (mot kvinnor) framställs är poängen inte att det är värre än allt annat våld som någonsin skrivits eller visats på tv. Det handlar om att granska kulturyttringar genom ett feministiskt och/eller genusperspektiv och just titta på vad skildringen av sexuellt våld säger om vårt samhälles syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller. I många fall framställs sexuellt våld på ett oerhört problematiskt vis i media och med tanke på hur många som drabbas av sexuellt våld och vilken skada det gör så är det inte så konstigt att människor blir upprörda. Diskussionen handlar om diskursen kring sexuellt våld och vad media säger om den, och påstår inte att sexuellt våld är värre än allt annat våld (eller att skildringar av andra typer av våld aldrig är problematiska).

Jag avslutar med ett par länkar till texter som jag tycker är viktiga att läsa innan en börjar gasta om ”realism!” och ”det är historiskt korrekt!” angående sexuellt våld i fiktion:

Liz Brouke: Realism, (Male) Rape, and Epic Fantasy
Sophia McDougall: The Rape of James Bond

”A minotaur doesn’t go into the world without a labyrinth to keep him warm”

I The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, bok nummer två i Catherynne M. Valentes serie med de långa titlarna, återvänder September till Fairyland men, som titeln antyder, hamnar hon snart istället under Fairyland, i det så kallade Fairyland-Below. Uppe i Fairyland-Above börjar invånarna förlora sina skuggor och magin att försvinna, men i Fairyland-Below där skuggorna samlas flödar den fritt. I denna underjord härskar Halloween, the Hollow Queen och Septembers skugga. Hon och hennes undersåtar frossar i sin nyvunna frihet i Fairyland-Below medan Fairyland-Above börjar förändras i takt med att magin försvinner, och September måste gör ett försök att ställa allting tillrätta igen.

Liksom den första boken i serien är The Girl Who Fell… en ganska klassisk down the rabbit hole-berättelse där September påträffar massor av underliga varelser och företeelser medan hon försöker lösa problemet med skuggorna och magin som försvinner ned i underjorden. Men Valente kan ju sina myter och sagor väl och vrider och vänder på alla de beståndsdelar  ifrågasätter många av de konventioner som den här typen av berättelser och består av, och gör den därmed rolig och smart och får den att kännas nyskapande. Valentes fantasi och språkbruk (ja, jag vet att jag tjatar, men hon skriver fantastiskt) samt Ana Juans fina illustrationerna bidrar också till att göra The Girl Who Fell… till den underhållande och sträckläsningsvänliga bok den är.

Fairyland-böckerna är kanske inte fullt lika uppenbart feministiska i sitt omskapande av sagor och myter som In the Night Garden och In the Cities of Coin and Spice (som för övrigt är två fantastiska böcker) är, men det finns där. Eller, rättare sagt, så tycker jag att den dimensionen känns lite mer subtil här eftersom jag är medveten om att det är en barn/ungdomsbok och bedömer den utifrån det. Mitt tio-tolvåriga jag hade definitivt till viss del uppfattat vad Valente vill förmedla, men inte på samma vis som jag gör nu. Och det tycker jag är bra, för det värsta som fanns när jag var i den åldern, tyckte jag, var böcker som moraliserade för mig (det tycker jag i och för sig fortfarande, men när det gäller feministiska budskap och/eller berättelser som framförs på ett bra vis så tenderar min reaktion av någon lustig anledning att vara lite mera ”Yay!” och mindre ”Ugh, sluta försöka få mig att tycka som du”).

En sak som Valente skriver speciellt bra om i The Girl Who Fell… är sexualitet. Återigen är det till största delen subtext, men jag gillar hur hon framför Septembers funderingar kring samtycke och förhållanden på ett sätt som känns okonstlat och naturligt. Dessutom så verkar vare sig Fairyland-Above eller Fairyland-Below vara speciellt heteronormativt – vilket är ytterligare en bra sak. Med tanke på att om det är helt normalt att det finns en varelse som är resultatet av en romans mellan en drake och ett bibliotek så borde ju relationer som inte är heterosexuella eller monogama inte heller väcka speciellt stor uppståndelse.

Jag tycker att något svenskt förlag borde översätta Fairyland-romanerna (och allt annat Valente skrivit när de ändå är igång) snarast så jag kan trycka dem i handen på alla små boknördar jag kan hitta. Även stora boknördar bör läsa.

My guardian angel is my sword

The Privilege of the Sword är den tredje publicerade men kronologiskt den andra av Ellen Kushners fristående fantasy of manners-romaner som utspelar sig i hennes värld av ränksmidande aristokrati och politik, där konflikter klaras upp i dueller och ära är viktigare än något annat. Jag läste den första, Swordspoint, för nästan ett år sedan. Jag tyckte om protagonisterna, men handlingen var lite för mycket av en härva av politik för min smak och jag tröttnade alltmer ju närmare slutet jag kom. The Privilege of the Sword har alla dess fördelar, men få av nackdelarna. Det är en fin coming of age-berättelse och ett mycket bra bevis på att att en skildring av en patriarkal värld i sig inte behöver vara sexistisk – såväl de kvinnliga som manliga karaktärsporträtten är välgjorda och icke-stereotypiska, och de centrala karaktärerna vägrar att finna sig i och rätta sig efter de sociala konventionerna.

Kushner är mycket skicklig just när det gäller karaktärsporträtt, och speciellt huvudkaraktären Katherine är mycket välskriven. Hon är en ung kvinna som kallas till storstaden av sin morbror Alec Campion och inte har något annat val än att hörsamma kallelsen eftersom han i utbyte lovar att lösa hennes familj från deras ekonomiska bekymmer. Han är känd som den galne hertigen och verkar leva för att orsaka skandaler i staden. Trots det har Katherine knappast väntat sig att han ska klä henne i manskläder och kräva att hon lär sig fäktas i syfte att bli hans personliga svärdskämpe, men hur mycket hon än protesterar så får han som han vill i slutändan. Att låta en ung kvinna ta upp svärdet är den sista i en lång rad av Alecs excentriteter, och på grund av det och sin egen nyfikenhet dras Katherine snart in i hans och resten av adelns intrigerande.

Swordspoint bidrar med en hel del bakgrund till vissa av karaktärerna – främst Alec – men man kan för all del läsa The Privilege of the Sword helt fristående. Jag skulle nästan rekommendera att man gör det för även om Swordspoint är en helt okej roman så borde man i min mening hellre läsa den här. Den är välskriven, humoristisk och trots några svagare partier en mycket trevlig bok att läsa. Dessutom är det alltid trevligt med bra fantasy som skiljer sig från standardmallen – även om The Privilege of the Sword inte innehåller så många fantastiska element. Å andra sidan är det ju ytterligare ett bevis på hur bra den här boken är, eftersom min motto egentligen är more is more när det gäller övernaturligheter och underligheter i fantasyvärldar.

Titel stulen från Dream Evils Heavy Metal in the Night.

Blod och framtidsmönster: The Pattern Scars

I walk slowly, because I feel heavy and strange. The Path ripples, and I dig my toes in, between steps. When I glance to either side I see other roads – so many, too many; which is the one I should follow? They are silver snakes, writhing, making me even dizzier. They all wind up to Laedon’s eyes. I stop, sway.

Nola är en otherseer, vilket betyder att hon har förmågan att se andra människors framtid, och hon arbetar som sierska på en bordell i staden Sarsensay. Till en början betraktar hon sin förmåga som en gåva, närapå en leksak, men när hon lämnar bordellen lär hon sig vad man kan åstadkomma med hjälp av otherseeing och vilken makt kraften för med sig.

The Pattern Scars är en bok om maktlöshet – den börjar med att protagonisten, Nola, säljs till bordellen av sin mor som precis upptäckt att hennes dotter kan othersee. På bordellen lever Nola åtminstone en bit ifrån den fattigdom hon fötts in i och hon har både vänner och arbete. Men sedan börjar sierskor mördas, och Nola förs bort av den karismatiska Orlo som påstår att han är mördaren på spåren men att hon måste hålla sig undangömd tills vidare. Nola dras allt längre in i en härva av lögner, förräderi och förbjuden magi utan att kunna göra något åt det. Hon är en spelpjäs, en utsatt flicka vars drömmar om ryktbarhet och rikedom utnyttjas. Caitlin Sweet skickligt lyckas skildra Nolas nästan totala maktlöshet utan att få henne att framstå som svag – hon framstår enbart som ett offer för omständigheterna och inget annat.

En annan sak som är imponerande är fantasyklichéerna Sweet lyckas smyga in som man som läsare knappt lägger märke till – som exempelvis profetian och de mytomspunna hjältarna som ska rädda världen – om än uppochnedvända nästan bortom igenkännlighet. Dessutom så gillar jag hur otherseeing fungerar, speciellt de förbjudna områdena av det – det är både originellt och lagom makabert. Ytterligare en sak hon lyckas med är att ge mens en slags magisk signifikans när det gäller utövandet av otherseeing utan att det får mig att vilja slänga boken i väggen eller känna mig generad å författarens vägnar och det är i sanning en bedrift.

Bokens största styrka ligger dock just i skildringen av Nolas utsatthet, och speciellt i början av boken när hon precis förts bort från bordellen och någonting med hela situationen känns så fel utan att man riktigt kan sätta fingret på vad. Liksom Nola som dras djupare in i sin maktlöshet och de förbjudna områdena av otherseeing utan att vare sig kunna eller riktigt vill motstå, dras man som läsare in i berättelsen som sakta men säkert nystas upp.

Spretig prakt: City of Saints and Madmen

Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.

Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.

Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.

Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.

Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.

Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.

Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.

Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.

Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.

Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.

City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.

Enväldig midnatt

Det finns nog ingen bok som jag väntat på så länge som Abarat – Absolute Midnight av Clive Barker, tredje delen i hans Abarat-serie. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge sedan det är jag läste del två, men den släpptes i alla fall för sju år sedan. Och nu är tredje boken utläst, med förhoppningen att det inte kommer att dröja ytterligare sju år innan nästa del publiceras.

Abarat-böckerna handlar femtonåriga Candy Quackenbush som av misstag kallar havet Izabella till Chickentown, Minnesota och bärs bort till Abarat, en värld som består av havet och dess tjugofem öar – en för varje timme på dygnet, samt Tiden utanför Tiden. Hon börjar resa runt på de olika öarna, men upptäcker snart att hon inte hamnat i Abarat av en slump och att Christopher Carrion, härskaren av Midnattsön Gorgossium, är efter henne av anledningar som varken hon eller han riktigt vet. Samtidigt planerar han och hans farmor, Mater Motley, att ta över hela övärlden genom att försätta den i konstant Midnatt.

Personligen tycker jag att Absolute Midnight är utan tvekan den bästa boken hittills i serien. De båda böckerna innan tycker jag är, enligt Barkers standard, lite för tillrättalagda. Om det är något Barker kan så är det att skapa karaktärer som varken är goda eller onda – mänskliga monster och monstruösa människor – han suddar ut gränserna mellan svart och vitt, och lika ofta sympatiserar man med de karaktärer som befinner sig på ”fel” sida som de som motsätter sig dem. I Abarat-böckerna har vad som är gott respektive ont varit lite för enkelt att skilja på, även om det blivit bättre under berättelsens gång.

Ännu bättre är det i Absolute Midnight. Den är, vilket man kanske kan gissa utifrån dess titel, den mörkaste boken i serien, fullproppad med fantasifulla monster och ohyggligheter. Och färgstarka illustrationer av dessa hemskheter och andra, trevligare saker också, naturligtvis. Om det är någonting som särskiljer Abarat från all övrig fantasy så är det just illustrationerna – färgsprakande målningar av författaren själv, utan vilka berättelsen antagligen inte skulle vara lika bra som den är. (De flesta av illustrationerna finns också att tillgå på författarens hemsida.)

Abarat är ju en serie ungdomsböcker, och emellanåt jag tycker att det är lite tråkigt eftersom Barker som sagt inte tar ut svängarna lika mycket som när han skriver för vuxna, men det känns ändå som om han har gjort det mer i den här boken än i de tidigare två. Detta kan dock bero på att den här är mer skräckbetonad – den påminner mig på vissa ställen om Weaveworld och det dyker även upp en referens till en av novellerna i Books of Blood. Dessutom så har det börjat hända mer nu också. Innan handlade böckerna till största delen om Candys utforskning av Abarat samt Carrions planerande inför det stundande anfallet. Nu är det krig.

Jag har lite svårt att recensera Absolute Midnight som ett enskilt verk och inte i jämförelse med resten av serien. Dels för att de är väldigt sammanlänkade – de är inte ens relativt fristående – och dels eftersom jag läste del två, Magiska dagar, gåtfulla nätter, precis innan  jag påbörjade den här, så skillnaderna är väldigt tydliga för mig just nu. Men det är en fantastisk bok – episk, fantasifull, fängslande och liksom fylld till brädden av ren skaparglädje. En underbar sträckläsningsbok innehållsmässigt, om än inte till formatet. Drygt ett och ett halvt kilo väger den och på slutet var jag tvungen att vara väldigt kreativ i mina försök att hålla den på ett sätt som inte gjorde ont i händerna. Men det var väl värt det.