Vi är alla helt utom oss

Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss är en bok om ett familjedrama i en högst ovanlig familj. Det är en svår bok att recensera eftersom att gå in i detalj på vad den faktiskt handlar om skulle vara att spoila den twist som håller ihop såväl boken narrativa uppbyggnad som dess känslomässiga skikt. Jag är främst bekant med Fowler genom hennes novell ”What I Didn’t See” – naturligtvis en parafras på Tiptrees ”The Women Men Don’t See” – och Vi är alla helt utom oss behandlar ungefär samma ämnen och rör sig tack vare sin posthumana tematik precis som ”What I Didn’t See” precis i utkanten av science fiction-genren. Det är uppenbart inte science fiction, men läses fortfarande på något vis som sådan.

Vi är alla helt utom oss handlar om Rosemary som när boken tar sin början går på collage och motvilligt men obönhörligen börjar bearbeta det förflutna som hon försökt att hålla stången sedan hon var fem år gammal, då hon fortfarande hade båda sina syskon och deras familj var hel. Rosemary är en intressant men framförallt opålitlig berättare – uppfostrad av en psykologforskare är hon väl informerad om det mänskliga medvetandet och minnets förrädiskhet och bokens handling, berättat ur ett förstapersonsperspektiv, blir på många sätt Rosemarys försök att konstruera ett livsnarrativ som hon så här i efterhand kan förstå och leva med.

Utan att spoila är det svårt att diskutera boken ingående, men kort sagt är det en berättelse som handlar inte bara om vart gränserna för mänsklighet går utan också ett synande av idén om människan som världens nav och det mänskliga som automatiskt moraliskt överordnad. Om ”What I Didn’t See” uttrycker en slags utopisk önskan om frigörelse genom naturen är Vi är alla helt utom oss en mindre eskapistisk och mer eftertänksam fortsättning på den diskussion Fowler väckte då. Med det inte sagt att en måste ha läst novellen för att kunna läsa romanen. Texterna är egentligen helt fristående från varandra, men en gemensam läsning av dem tillför intressanta dimensioner till båda berättelserna. Med det sagt är Vi är alla helt utom oss fortfarande en mångbottnad text i sin egen rätt – jag läste den till en bokcirkel och den resulterade i en intressant, djup och inte sällan hetsig diskussion. Den fungerade mycket bra som bokcirkelbok, med andra ord.

”What I Didn’t See” finns att läsa i What I Didn’t See and Other Stories eller The James Tiptree Jr Award Anthology 1.

”She was the light of the world”

Before Hild’s birth her mother, Berguswith, dreamt of her child being a great jewel shining light over the world and Hild learns from an early age that she is, as her mother explains to her, the light of the world. Berguswith teaches Hild to be ever watchful and attentive, in order to be able read and understand people and to understand what is happening in the world around her. After she has been widowed and her children orphaned, Berguswith places her daughter in King Edwin’s court, making her his seer. The young Hild uses her knowledge of the world and people to prophesy everything from weather to victories for him, securing her own and her family’s safety and future.”

Min recension av Nicola Griffiths senaste roman Hild finns nu att läsa på Uppsala English Bookshop-bloggen.

”Det skulle vara så skönt om det gick att göra revolution genom att läsa böcker”

Hanna pluggar statsvetenskap vid Uppsala universitet, men studentlivet är långtifrån sådär idylliskt lärorikt och underbart som hon drömt om. Hon tyckte det var roligare att plugga litteratur, men det får en ju inget jobb på. Därtill upprörs hon av världens tillstånd, men vill helst att det ska gå att genomföra revolutionen genom att läsa böcker och teori. Men på statsvetenskapen lär hon känna Imagine som likt en färgsprakande, glittrande orkan sveper in i Hannas liv. Hanna förtrollas av Imagines livsglädje, strålglans och förakt för normer och lagar, och tillsammans bestämmer de sig för att det är dags att Göra Något – spränga alla normer, starta en revolution, förändra världen.

Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet av Lina Spross är i hög grad en bok om motsättningar – revolutionsandan och cynismen, viljan att förändra och handlingsförlamningen, Hannas gråa liv och Imagines egna fantasifulla verklighet. Boken påminner mig lite om Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Nässling med dess fokus på världsomvälvade relationer mellan unga tjejer och förakt för verkligheten. Men medan Mary och Lovely drömmer sig bort till New York så vänder Hanna och Imagine blicken mot framtiden och det socialistfeministiska uppror de ska leda. Som sagt är det en bok om motsättningar, dock – Hanna och Imagine gör tappra försök för att komma i gång med studentpartier, studiegrupper och bokcirklar, men mest dricker de vin, sliter på jobbet och med skolan och tar dagslånga sovmorgnar i sängen. Viljan och engagemanget finns ju egentligen, men förlamande hopplösheten tränger in från alla håll.

Romanen ger, som titeln antyder, uttryck för både hoppfullhet och hopplöshet. Hanna och Imagine gör åtminstone ett försök med att klämma in revolutionen mellan skolarbete och jobb, och mitt i allt så har de ju dessutom varandra. Den grå hopplösheten späds också med en stor dos av ofta syrlig humor. Slutligen fångar Spross med sin protagonist på pricken känslan av hur svårt det är att förena upprorisk och normbrytande med att vara en Duktiga Flicka, hur stort ens förakt för och ilska mot de strukturer som skapat rollen från första början än är.