Tagg: genus & feminism (Sida 2 av 2)

En seriemördare

”You kill women. You’re a serial killer. Can you grasp that? […] Can you tell me why it’s necessary for Roberta to saw off a hand and a foot and bleed to death at the church altar?” She flipped through a couple of more pages. ”Especially given that this other story ends with Louise falling to the ground riddled with bullets, the mountain rebels having mistaken her for her traitorous brother. And must Mrs McGuire hang herself from the door handle because she is so afraid of what Mr McGuire will do when he gets home and finds out that she’s burnt dinner? From a door handle? Really, Mr Fox?”

[…]

”You have no sense of humour, Mary,” I said.

”You’re right,” she said. ”I don’t.”

I tried again: ”It’s ridiculous to be so sensitive about the content of fiction. It’s not real. I mean, come on. It’s all just a lot of games.”

Mary twirled a strand of hair around her finger. ”Oh, how does it go… we dream, it is good we are dreaming. It would hurt us, were we awake. But since it is playing, kill us.”

Jag har inte riktigt tid att läsa sådant som inte är kurslitteratur just nu, men jag läser emellanåt lite i Mr Fox av Helen Oyeyemi, som handlar om en författare som tycker om att döda sina kvinnliga karaktärer, och den är väldigt bra.

My guardian angel is my sword

The Privilege of the Sword är den tredje publicerade men kronologiskt den andra av Ellen Kushners fristående fantasy of manners-romaner som utspelar sig i hennes värld av ränksmidande aristokrati och politik, där konflikter klaras upp i dueller och ära är viktigare än något annat. Jag läste den första, Swordspoint, för nästan ett år sedan. Jag tyckte om protagonisterna, men handlingen var lite för mycket av en härva av politik för min smak och jag tröttnade alltmer ju närmare slutet jag kom. The Privilege of the Sword har alla dess fördelar, men få av nackdelarna. Det är en fin coming of age-berättelse och ett mycket bra bevis på att att en skildring av en patriarkal värld i sig inte behöver vara sexistisk – såväl de kvinnliga som manliga karaktärsporträtten är välgjorda och icke-stereotypiska, och de centrala karaktärerna vägrar att finna sig i och rätta sig efter de sociala konventionerna.

Kushner är mycket skicklig just när det gäller karaktärsporträtt, och speciellt huvudkaraktären Katherine är mycket välskriven. Hon är en ung kvinna som kallas till storstaden av sin morbror Alec Campion och inte har något annat val än att hörsamma kallelsen eftersom han i utbyte lovar att lösa hennes familj från deras ekonomiska bekymmer. Han är känd som den galne hertigen och verkar leva för att orsaka skandaler i staden. Trots det har Katherine knappast väntat sig att han ska klä henne i manskläder och kräva att hon lär sig fäktas i syfte att bli hans personliga svärdskämpe, men hur mycket hon än protesterar så får han som han vill i slutändan. Att låta en ung kvinna ta upp svärdet är den sista i en lång rad av Alecs excentriteter, och på grund av det och sin egen nyfikenhet dras Katherine snart in i hans och resten av adelns intrigerande.

Swordspoint bidrar med en hel del bakgrund till vissa av karaktärerna – främst Alec – men man kan för all del läsa The Privilege of the Sword helt fristående. Jag skulle nästan rekommendera att man gör det för även om Swordspoint är en helt okej roman så borde man i min mening hellre läsa den här. Den är välskriven, humoristisk och trots några svagare partier en mycket trevlig bok att läsa. Dessutom är det alltid trevligt med bra fantasy som skiljer sig från standardmallen – även om The Privilege of the Sword inte innehåller så många fantastiska element. Å andra sidan är det ju ytterligare ett bevis på hur bra den här boken är, eftersom min motto egentligen är more is more när det gäller övernaturligheter och underligheter i fantasyvärldar.

Titel stulen från Dream Evils Heavy Metal in the Night.

Tiptree och pessimismen

Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.

Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:

”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”

Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.

Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.

I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.

Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.

”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”

Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.

Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.

Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.

För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.

Verklighetstrogen postapokalyps

För några dagar sedan skrev Ett Hem Utan Böcker en mycket bra text om könsstereotypisk postapokalyps, som jag hittade via Bokstävlarna. Hos båda två har det diskuterats en del om att de stereotypiska könsrollerna är verklighetstrogna, och istället för att ge mig in bland kommentardiskussionerna så tänkte jag skriva ett eget inlägg. Jag läser inte jättemycket postapokalyps, så jag ser inte direkt mig själv som en expert i ämnet, men de medeltida könsrollerna är just en av anledningarna till att jag inte är så intresserad av just den subgenren. (Efter att ha överdoserat urban fantasy och paranormal romance under ett par år så har jag blivit allergisk mot unkna könsroller – simply can’t take it.)

Ärligt talat så bryr mig jag inte speciellt mycket om att böcker ska vara verklighetstrogna. Jag har ingenting emot verklighetstrogna böcker, absolut inte, men det är inget krav jag har. En postapokalyptisk värld där alla sysslor – vare sig det gäller dödandet av zombies eller nattning av barn – delas lika mellan könen är kanske inte helt trogen den verklighet vi lever i idag, men om jag skulle läsa en sådan bok tror jag inte att jag skulle sitta och reta mig på hur overklighetstroget det skulle kännas. Jag menar, jag tycker inte zombies är speciellt verklighetstrogna heller. Det är ju fiktion – jag struntar i om det är verklighetstroget, bara det är trovärdigt. För mig är i alla fall inte de två begreppen synonymer, långt ifrån, och vore de det så skulle jag antagligen inte läsa så mycket fantastik som jag gör.

Dessutom är ofta könsrollerna så extremt stereotypa inom postapokalyps. Okej om det är fler kvinnor som lagar mat och fler män som jagar monster – det är ju trots allt verklighetstroget. Men att så gott som alla kvinnor ägnar sig åt enbart barnafödande och matlagning, medan alla män lagar stängsel och skjuter monster tycker jag inte känns lika troligt, faktiskt. Om nu någon slags katastrof skulle drabba världen och bara en liten spillra av mänskligheten överlevde, skulle det inte då vara ganska troligt att alla helt enkelt tvingades samarbeta för överlevnad? Att de som är bäst på matlagning sköter den, medan de som är bäst på att hantera skjutvapen jagar zombies eller vampyrer eller mutanter eller vad det nu är för något, och så vidare?

Och vidare så kan jag inte låta bli att undra ifall varje postapokalypsförfattare som skriver om en fiktiv framtid där männen sköter jakt och vapenhantering medan kvinnorna tar hand om barnen och maten gör det enbart för att de anser att det är betydligt mer verklighetstroget än en postapokalyptisk värld där samtliga sysslor är könsneutrala. Jag tvivlar faktiskt på det.

Jag säger inte att all könsstereotypisk postapokalyps är skit eller att endast jämställd postapokalyps bör skrivas och publiceras. Men jag undrar varför det finns så mycket könsstereotypisk postapokalyps och så lite jämställd – just nu kommer jag på en roman: Winterlong av Elizabeth Hand, som inte ens är postapokalyps, utan mer än berättelse som utspelar sig i en postapokalypisk värld.

Tips på mer jämställd postapokalyps mottages förövrigt tacksamt.

Sida 2 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén