Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.
Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:
”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”
Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.
Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.
I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.
Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.
”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”
Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.
Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.
”Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.
–
För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.
The Privilege of the Sword är den tredje publicerade men kronologiskt den andra av Ellen Kushners fristående fantasy of manners-romaner som utspelar sig i hennes värld av ränksmidande aristokrati och politik, där konflikter klaras upp i dueller och ära är viktigare än något annat. Jag läste den första, Swordspoint, för nästan ett år sedan. Jag tyckte om protagonisterna, men handlingen var lite för mycket av en härva av politik för min smak och jag tröttnade alltmer ju närmare slutet jag kom. The Privilege of the Sword har alla dess fördelar, men få av nackdelarna. Det är en fin coming of age-berättelse och ett mycket bra bevis på att att en skildring av en patriarkal värld i sig inte behöver vara sexistisk – såväl de kvinnliga som manliga karaktärsporträtten är välgjorda och icke-stereotypiska, och de centrala karaktärerna vägrar att finna sig i och rätta sig efter de sociala konventionerna.