Misslyckat försök till genderbending

Koko Takes a Holiday av Kieran Shea är pulp: ett roligt och actionpackat rymdäventyr med halsbrytande tempo. Kulissen är bekant: hela galaxen är ett hedoniskt, sex- och våldsgalet, kapitalistiskt imperium där korrupta och allsmäktiga företag styr och ställer medan större delen av befolkningen är så upptagna med att söka tillfällig njutning att de inte bryr sig. Koko är en pensionerad legoknekt som driver en bordell slash bar på en semesterparadisö och tycker att livet ändå blivit rätt bra efter allt krigande när hennes chef, Portia Delacompte, sänder öns säkerhetsvakter för att döda henne. Koko flyr med ett gäng lejda mördare hack i häl i ett försök att ta reda på vad som hänt, för att sedan att ta sig tillbaka till ön och ställa Delacompte till svars.

Koko Takes a Holiday är rätt kul. Det är mycket fart och fläng, mycket action, mycket Tuffa OnelinersTM. Det är inget en inte sett tidigare, förutom det faktum att majoriteten av alla karaktärer är kvinnor. Det var kul till en början, fram tills det till slut avslöjas varför Delacompte försöker döda Koko. Under sina respektive karriärer som legoknektar jobbade de en hel del ihop och den yngre Koko började se upp till Delacompte. Delacompte hoppade av för att börja jobba för ”the corporations” och när Koko börjar tröttna på att döda folk till höger och vänster bestämmer hon sig för att söka upp Delacompte i Finland för att be om råd.

Avslöjandet om vad som egentligen hände i Finland är något som byggs upp berättelsen igenom och när det väl kom hade jag lust att slänga ut boken genom fönstret (vilket jag hade kunnat göra om det inte var en ebok – 1-0 till pappersböcker). Delacomptes hemska hemlighet, som Koko måste dö för att hon vet, är att hon råkade bli gravid, inte gjorde abort i tid eftersom hon helt enkelt vägrat inse att hon var gravid och istället födde barnet för tidigt och ströp det.

Det är ju såklart väldigt sorgligt och hemskt, men fy fan vad irriterad jag blev när en bok som började som en underhållande om än ganska dålig genderbending av den klassiska actionfilms-kraftmätningen mellan två tuffa machomän sedan ändå urartar i den typiska ”kvinna är dålig och måste straffas för att hon väljer karriär framför barn”-tropen. Liksom, varför? Varför kunde inte Koko bara mördat Delacomptes pojkvän/son/pappa/manliga kusin/whatever? Jag menar, det funkar ju så bra som motivation annars.

Skämt åsido så kändes den twisten inte bara fruktansvärt sunkig utan Delacomptes barnadråp fungerar enbart som en sexistisk plot device som inte har någon som helst emotionell eller logisk förankring i bokens handling. Hur och varför denna handling sker och hur det påverkar Koko och Delacompte är inte så viktigt utan dess funktion är att framförallt positionera Koko som en moraliskt överlägsna av dessa två soldater som spenderat sina liv med att formligen bada i blod.

Inget vidare exempel på feminist barbarian porn, det här.

”The New Mother”

Vem modern i titeln till Eugene Fishers ”The New Mother” refererar till är tvetydigt – novellen behandlar flera olika typer av icke-traditionella typer av moderskap och hur de inverkar på och samverkar med relationer, kvinnokroppar, sexualitet och politik. Tess är gravid med sitt och sin flickvän Judys första barn och skriver samtidigt på en artikel om GDS, Gamete Diploidy Syndrome – ett sexuellt överförbart virus som gör att kvinnor börjat reproducera sig via partenogenes, det vill säga en form av asexuell reproduktion där avkomman är genetiskt identisk sin moder. I den verkliga världen förekommer partenogenes bland flera artgrupper, så som fiskar, reptiler och amfibier, men inte bland däggdjur. Precis som i Vonda McIntyres ”Little Faces” visar Fischer på den biologiska mångfald som finns gällande reproduktion bortom den normerade bild vi har av hur det ser ut i djurriket och ställer frågan om hur alternativa reproduktiva förmågor skulle påverka ett mänskligt samhälle som är uppbyggd kring reproduktion som baserat på en tvåkönsnorm.

Det är inte första gången partenogeneses diskuteras som ett alternativ till sexuell reproduktion inom feministisk science fiction – det mest kända exemplet där antagligen Charlotte Perkins Gilmans Herland, där kvinnor utvecklat förmågan att föröka sig asexuellt som följd av att alla män dött ut och fördrivits från Herland. I Gilmans roman styrs förmågan av moderskärlek som kan förstärkas eller undertryckas för att resultera i ett barn eller inte – i ”The New Mother”, däremot, sker denna reproduktion spontant vid varje ägglossning och kan bara kontrolleras på kemisk och medicinsk väg. Kvinnorna som har viruset ses som början på ett nytt kapitel av mänsklig evolution – ett kapitel där män kan komma att utrotas. De betraktas som övermänskliga, omänskliga, monstruösa och i artikeln Tess jobbar på skriver hon om hur samhället kämpar för att hantera förändringen denna nya typ av moderskap innebär. Men det är inte bara GDS-kvinnorna som leder förändringen – Tess själv är också en problematisk moder, en lesbisk, artificiellt inseminerad sådan, vars existens är minst lika omtvistad. Som alltid blir kvinnokroppen och kvinnors föränderliga positioner ett hot mot den heterosexistiska ordningen och ett problem att lösa och reglera.

”The New Mother” belönades nyligen med Tiptree-priset, ett pris som delas ut inom fantastikgenren för att ”encourage the exploration and expansion of gender”, och precis som många föregående vinnare diskuterar novellen det komplicerade förhållandet mellan moderskap, kvinnokroppen, biologi och teknik. Inget novellen tar upp är direkt nytt utan har stötts och blötts inom feminstisk sf i årtionden, men Fischer skildrar finstilt såväl GDS-fenomenet som Tess upplevelse av sin graviditet i förhållande till hur teknik och lagstiftning gör den egna kroppen sårbar för sociala och mellanmänskliga försök att kontrollerna den samtidigt som det också möjliggör och säkerställer rätten till kroppslig integritet. Novellen skiftar mellan det personliga och den större samhälleliga kontexten och presenterar inga svar, bara hur dessa motsättningar hela tiden navigeras.

Den är bra. Läs den.

”Your stories were never lullabies”: Letters to Tiptree

I. ”The man to redeem them all”
Jag läste aldrig James Tiptree, Jr. som en manlig författare. När jag för första gången läste ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, ”Painwise” och ”Beam Us Home” och senare samlingen Her Smoke Rose Up Forever visste jag redan att Tiptree var en pseudonym för Alice Sheldon. Naturligtvis påverkade det min läsning. Jag älskar Tiptrees berättelser, men hade jag gjort det som jag läst dem som skrivna av en man? Jag vet ärligt talat inte.

Letters to Tiptree, redigerad av Alexandra Pierce och Alisa Krasnostein, är en samling essäer, de flesta av dem i brevform och nyskrivna för publikationen, som handlar om Tiptree/Sheldon och den inverkan han/hon haft och har på science fiction, både för fältet som helhelt och för individuella författare. Den består också av bitar ur brevväxlingen mellan Tiptree och Le Guin och Tiptree och Russ samt diverse introduktioner till Tiptrees samlingar och ett par akademiska artiklar. Letters to Tiptree publicerades på hundraårsdagen av Sheldons födelse.

Straxt innan Sheldons riktiga identitet avslöjades, skrev Gardner Dozois att ”much of the future of science fiction belongs to Tiptree, both through those shaped directly by him and those who will – perhaps unwittingly – follow his well-blazed paths […]”. Idag vet vi att det stämmer, men antagligen inte på det viset Dozois tänkte sig när han skrev det – när Tiptrees identitet avslöjades, förlorade han den genistatus som bekant bara kan innehas av män, men istället har hon format generationer av kvinnliga och feministiska författare av spekulativ fiktion, både genom avslöjandets betydelse och genom sina berättelser. Samtidigt finns det, bland de brevskrivare som var samtida med Tiptree, en besvikelse över att han inte var en man. Tiptree betraktades som det slutgiltiga beviset på att en bättre, jämställd framtid var möjlig, just precis eftersom han var en man som ”förstod sig på” kvinnor. Han var ”[t]he man to redeem them all”, som Élizabeth Vonarburg skriver.

Jag tänkte mycket på det under läsningen och hur jag, decennier senare, antagligen skulle ha tyckt precis tvärtom om jag läst Tiptrees berättelser som skrivna av en man. Där Sheldons pessimism, hopplöshet, ilska och frustration är en stor anledning till varför jag lockas av hennes texter, skulle en mans brist på tro på att vi kan skapa en bättre värld antagligen fått mig att vända mig mot honom, ilsken och besviken. Med vetenskapen om att Sheldon befann sig bakom namnet, kan hennes berättelser reflektera min egen trötthet, cynism och misstro, hjälpa till att göra den tunga vetskapen om att så det tagit så lång tid att göra så pass lite bättre och att den där bättre världen, om den någonsin kommer existera, känns så hemskt fjärran, lite lättare att hantera. Utan den vetskapen, hade jag älskat Tiptrees språk, hans magiska titlar och hans fantasifullhet, men samtidigt grämt mig över hur begränsad den ändå var. Eller? Joanna Russ skriver att ”Tiptree was That man Who Was On Our Side, which means he was never real. He was a freed Us. I was madly in love with him & sensed uneasily that this was odd, since no real man […] has ever had that effect on me of intimacy and ‘I know you’!” Det kanske aldrig handlade om att Tiptree skulle vara mannen som ”redeem[ed] them all”, att bli förstådd av en man, utan snarare om att Tiptrees position som man för de samtida läsarna kunde fungera som en buffert för att tryggt kunna utforska den där nattsvarta hopplösheten.

II. ”You rocked our spaceport / left it changed, wider, / more solid, more open, / stranger, expanded, / containing doors undreamed of”
Vem var egentligen Alice James Raccoona Tiptree Sheldon, Jr.? är frågan som går igen genom hela essäsamlingen. Alla undrar, alla enas om att vi aldrig kommer få veta, att kanske inte ens Sheldon själv hade svaret. Samtidigt undrar jag, medan jag läser breven till Tiptree, om folk faktiskt vill veta. I någon mån får väl alla författare ett slags eget liv avskilt från den personen som faktiskt skrev texterna, både genom sina berättelser och genom sin författarpersona. Men Tiptree verkar, åtminstone så här i efterhand, hundra år efter Sheldon föddes, ha blivit så viktig inte enbart på grund av att hon en gång för alla bevisade att skrivande inte är/behöver vara könat och för att hon skrev fantastiska berättelser, utan för att Tiptree/Sheldon också är en person alla feministiska sf-författare/läsare – inklusive jag – på något vis kan göra till sin egen. Även utan Tiptree-masken verkar hon undfly oss och därmed bli allmän egendom.

I läsningen av breven är det tydligt att Tiptree blivit en symbol för feministisk sf, för kvinnliga författare av spekulativ fiktion, för lesbiska författare/fans, för sf-författare och fans med transerfarenhet. Alla, på olika vis, återupplever Russ känsla av ”intimacy and ‘I know you’!” i Tiptree som författare och genom hans och Raccoonas berättelser. Tiptree är ultimata beviset för att kvinnor kan skriva sf minst lika bra som män, för queera kvinnor en tragisk berättelse av undertryckt lesbiskhet, för transpersoner en möjlig proto-transperson, för alla ett uppvisande av genusperformativitet. Alice James Raccoona Tiptree Sheldon Jr., vem hon/han nu än var, försvinner bakom våra egna upplevelser och uppfattningar om henne, personen bakom myten.

Samtidigt är det en myt vi haft mycket nytta av, och om inte annar visar det på hur mycket Tiptree betytt, betyder och med all säkerhet i framtiden kommer fortsätta betyda för sf-fältet. Det faktum att Tiptree i de brev hon skrev till Russ och Le Guin refererade till sig själv som den typ av doktor som inte ”does anybody any good” gör mig sorgsen över att hon aldrig kommer få veta exakt hur mycket bra hon gjort oss.

III. ”Alice, Alice, do you read?”
Letters to Tiptree är omväxlande sorglig och upplyftande läsning: det faktum att Tiptree och Le Guin refererade till varandra som ”Starbear” respektive ”Allitree” i sin brevväxling är däremot en vetskap som gör mitt liv en aning bättre. Essäsamlingen är, trots att de flesta av texterna är nyskrivna, också till stor del en intressant inblick i en del av sf-fandomshistoria jag är för ung för att ha upplevt, en tid när fanzines, pulptidningar och brev har sättet fans kommunicerade med varandra, snarare än genom sociala medier.

Det är också en samling texter av ett gäng mycket bra fantastikförfattare (Nicola Griffith, Aliette de Bodard, Rachel Swirsky, Jo Walton, Nisi Shawl och Catherynne Valente, för att nämna ett fåtal) som skriver vackert och insiktsfullt om deras relation till Tiptree, som myt och författare, så är en intresserad av Tiptree/Sheldon och hennes verk och liv är den definitivt rekommenderad läsning.