The Witches of New York, Amy McKay

När jag gick på mellanstadiet började jag titta på Förhäxad på eftermiddagarna när jag kommit hem från skolan. Det var antagligen min första tv-förälskelse – jag älskade Halliwell-systrarna (Piper var självklart favoriten), monster-of-the-week-avsnitten, världsbygget och – framförallt – all häxparafernalia: Skuggornas bok, häxbrygderna som kokades i köket och förslöts i små glasflaskor, trollformlerna, pentagramen… Jag började se om serien för några år sedan då de fanns på Netflix och då slog det mig plötsligt hur mycket jag saknar just den här typen av häxor – DIY-häxan som lär sig trollformler och magiska recept hemma i köket och på vinden istället för pretentiösa skolor och slåss mot demoner vid sidan av sitt vardagliga liv. Det finns såklart fler exempel – Den Onda Cirkeln, Buffy, Engelforstrilogin – men överlag känns det som häxor som Halliwell-systrarna och Willow och Tara ganska mycket lyser med sin frånvaro just nu.

Det har dock inte hindrat mig från att fortsätta leta efter dem och jag trodde att jag hittat precis vad jag ville ha i Amy McKays The Witches of New York. Boken utspelar sig i New York under sent 1800-tal i tebutiken Tea and Sympathy som kompletterar affärens teutbud med magiska formler, framtidsskådning och preventivmedel. Butiken drivs av häxorna Eleanor St Clair och Adelaide Thom och berättelsen tar sin början när de anställer butiksbiträdet Beatrice som, helt ovetandes om sin egen förmåga, visar sig vara en mäktig häxa. Samtidigt som Beatrice upptäcker och börjar utforska sina krafter har unga, framförallt fattiga kvinnor i staden börjat försvinna och vad det än är som vill dem illa har också fått vittring på Beatrice.

I stor utsträckning levererar The Witches of New York myspyshäxeri av högsta rang – Eleanor och Adelaides teshop, komplett med burkar med mystiskt innehåll, en talade korp, osaliga andar och tjocka luntor om magi, är en atmosfärisk plats dit kvinnor kommer i jakt på te, beskydd, goda råd, huskurer och aborter. Men tyvärr tillåts aldrig Eleanor, Adelaide och deras tebutik stå i centrum på det viset de förtjänar, utan istället fokuserar berättelsen dels på Beatrices framväxande krafter, dels på Adelaide begynnande romans med en alienist som har utvecklat en apparat för att kommunicera med de döda och dels på den religiösa fanatiker som mördar kvinnor han tror är häxor runtom i staden.

Varken Dr Brody, alienisten, eller den fanatiska häxjägaren är tillräckligt intressanta karaktärer för att förtjäna den plats de får i narrativet. Dr Brody är det väl inget större fel på, men häxjägaren är en högst klichéartad karaktär som smyger runt om nätterna och kidnappar kvinnor och däremellan predikar om Gud, orena kvinnor och sin egen rättfärdighet. Det slutade med att jag skummade de kapitel som berättades ur hans perspektiv då de knappt tillförde berättelsen något. Självklart behöver varje bra häxberättelse en antagonist som är patriarkatet förkroppsligat, men det är inte hans berättelse. Det känns också tråkigt symptomatiskt att medan Adelaide kärar ned sig i en man som ser henne som sin jämlike så förblir lesbiska Eleanors kärleksliv i periferin efter att hon fått hjärtat brustet av en nyckfull adelskvinna som gift sig med en man, blivit oönskad gravid och sedan spårlöst försvunnit. Ständigt dessa tragiska lesbiska öden.

The Witches of New York lovar mycket med sina inledande citat av Matilda Joslyn Gage (”A rebel! How glorious the name sounds when applied to a woman […]”) och Walt Whitman (”Resist much, obey little.”), med hur dess olika delar är indelade efter månens faser, komplett med små illustrationer, och hur boken i sig tycks vara uppbyggd som en grimoire med små inklippta tidningsannonser, folksagor och utdrag ur Eleanors egen trollformelsbok. Tyvärr så levererar den inte så mycket mer än en ganska slätstruken historia som inte har vett att ta till vara på sina mest intressanta och icke-klichéartade bitar och som, titeln till trots, fokuserar tråkigt lite på sina häxor.

Jakten på den ultimata häxboken fortsätter.