Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

Social justice superheroes

Juliet Palante bor i Bronx, New York, och ska för första gången lämna sin familj en längre tid efter för en sommarpraktikplats i Portland hos Harlowe Brisbane, författaren till Raging Flower: Empowering Your Pussy by Empowering Your Mind, Juliets egen feministiska bibel. För Juliet, som försöker hitta en plats för sig själv som lesbisk, Puerto Rican och feminist, är Harlowe den ultimata guiden till kvinnokamp, lesbiskhet och självförverkligande och hon reser till Portland i hopp om att det är vägen till formandet av en bättre värld: ”I read Raging Flower and now I dream of raised fists and solidarity marches led by matriarchs fueled by café con leche where I can march alongside cigar-smoking doñas and Black Power dykes and all the world’s weirdos and no one is left out. And no one is living a lie”, som Juliet skriver i brevet till Harlowe som ger henne praktikplatsen.

Juliet Takes a Breath är en bok om det feministiska uppvaknandet, om en ung lesbisk tjejs komma-ut-process, community-byggande, politik och feminismens alltför bristande intersektionalitetsperspektiv. Den handlar om känslan av att upptäcka att världen undanhållit och ljugit för en hela livet om hur verkligheten egentligen ser ut. Den handlar om att känna sig bortkommen i rörelser som borde vara som att komma hem – på grund av hudfärg eller brist på kunskap om gruppens regler och jargong – och om navigera ny, okänd mark med de människor en känt och älskat hela sitt liv. Det är en bok om kärlek och brustna tonårshjärtan och nördighet och science fiction.

Juliet upptäcker snart att Harlowe inte är den feministiska superhjälte hon föreställt sig – samtidigt som hon tycker mycket om Harlowe och det lesbiska community hon är en del av i Portland blir Harlowes vita, mensblodshyllande version av feministisk kamp ett skavsår i deras relation. Och samtidigt som Juliet upptas i en annan slags familj i Portland, oroar hon sig också över att saker inte kommer vara detsamma i hennes riktiga familj efter att hon kom ut för dem innan hon stack till Portland och varför hennes flickvän plötsligt är så distanserad samtidigt som hon börjar falla för en söt tjej som jobbar på biblioteket där Juliet researchar kvinnohistoria för Harlowe.

Jag sträckläste Juliet Takes a Breath. Det är både en coming of age-roman och en diskussion om feminism i förhållande till den egna identiteten av en typ som en så sällan ser – som inte handlar om vita, straighta, priviligerade tjejer vars största problem är att de vill ha sexiga underkläder men vara feminister också. Juliet Takes a Breath avhandlar det egna identitetsbyggandet, men är minst lika intresserade av frågor gällande kollektiv och community. Hur skapas hållbara feministiska kollektiv? Hur fungerar det att vara en del av en socialt utsatt och diskriminerad etnisk minoritet och sedan tvingas skapa koalitioner med vita, medelklasskvinnor inomd det feministiska sammanhanget? Går det? Det är en bok som knyter samman identitet och praktik i feminismbegreppet den diskuterar och det görs så bra.

Även bortsett från diskussionerna om feministisk aktivism, politik och kollektiviseringsprocesser så är Juliet Takes a Breath underbar. Karaktärerna är välskrivna, berättelsen intressant och texten är full av roliga referenser och spetsfundigheter. Den är tankeväckande, mysig, smärtsam och underhållande, allt på en gång, och framförallt är den läsvärd.

The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.