”You think, all right then, hell is my home”

Jag och postapokalypsen är inte direkt bästa vänner. Jag gillar idén, men sällan utförandet, av flera olika anledningar (det här är en viktig sådan, exempelvis). Men det finns uppenbarligen postapokalyps för mig också – The Reapers Are the Angels av Alden Bell, närmare bestämt. Och det som gör Bells zombieroman så jävla bra är utan tvekan protagonisten, Temple.

She knows where she belongs – with the cannibals and the madmen, with the eaters of flesh and the walkers of a blight land, with the abominations. She’s done things that mark her for ever, as good as a brand on her forehead – and her denial of them would be fruitless. It would be vanity.

Temple är en tonårstjej som inte känner till något annat än den zombieinfesterade, nedgågna värld hon lever i. När hon föddes hade redan civilisationen gått under, och hela hennes liv har varit en lektion i överlevnad. Hon klarar sig bra, åtminstone när hon är på egen hand. Andra människor ställer dock till det för henne. De vill förändra henne, skydda henne, hjälpa henne. Men Temple behöver inget beskydd eller hjälp. Hon har heller inget tålamod med de som drömmer om den fallna civilisationen – världen är som den är och det är inget att göra åt. Det är bara att försöka överleva och göra det bästa av situationen.

Jag älskar att författaren låter Temple vara så totalt jävla badass. Hon är ingen platt eller endimensionell karaktär; hon har sina svaga stunder och sidor samt en del baggage, men hon är tuff, kapabel och kan slåss och sätts aldrig på plats för det av någon. Jag gillar också hennes syn på världen – hon anser exempelvis att zombierna (eller ”slugs” och ”meatskins” som de kallas) är varelser som alla andra och att de, precis som hon och resten av mänskligheten, bara gör vad de måste för att överleva. Hon dödar dem inte om hon kan undvika det.

Det finns även svagheter i The Reapers Are the Angels (mutanterna – vad i helvete?), men med Temple med i bilden har jag inga problem med att borse från dem. Boken har dock andra styrkor än enbart protagonisten, naturligtvis. Bells språk, exempelvis, är vackert och passar den ödsliga värld det berättar om perfekt. Jag gillar också världsbygget – även om vissa detaljer inte känns helt trovärdiga när det gäller hur lätt det verkar vara att få tag på saker som mat och bensin – speciellt eftersom det ändå finns skönhet och även hopp kvar. Världen har inte gått under. Den har bara förändrats.

Steampunkapokalyps

Boneshaker av Cherie Priest, första delen i den kontrafaktiska steampunkserien Clockwork Century, tar sin början i ett modifierat Seattle precis innan amerikanska inbördeskriget bryter ut. 1860 bygger uppfinnaren Leviticus Blue på uppdrag av Ryssland en borr stark nog för att ta sig igenom Alaskas is då man tror att det finns guld under den. Men maskinens – the Boneshaker – första test går fruktansvärt fel och stora delar av Seattle förstörs samtidigt som en underjordisk ådra av giftig gas av misstag grävs fram. Gasen är inte bara dödlig, utan förvandlar också större delen av sina offer till levande döda.

Sexton år senare har en hög mur byggts runt det drabbade området av Seattle för att hålla dess faror instängda. Utanför den bor Briar Wilkes, Leviticus änka, tillsammans med sonen Ezekiel, och även om de inte har det lätt med sitt befläckade rykte och ont om pengar så klarar de sig i alla fall någorlunda. Tills den dag då Ezekiel bestämmer sig för att göra ett försök att rentvå sin familjs namn, eller att åtminstone få reda på sanningen om exakt vad som hände den dagen så the Boneshaker löpte amok. Han tar sig under muren och in i den gamla staden, där de levande döda och den förgiftade luften är långt ifrån de enda hoten, och Briar måste ge sig in efter för att försöka hitta honom och föra honom tillbaka.

Boneshaker är en perfekt blandning av många bra saker – alternativhistoria, steampunk, zombies, en labyrintisk och farofylld stad, underhållande karaktärer och action. Bokens början är lite svag, men så snart både Briar och Ezekiel har kommit in i staden så blir det snabbt bättre. Jag är ju som jag säkert nämnt tidigare extremt svag för böcker som utspelar häftiga städer, och det förfallna Seattle som finns innanför murarna är en fantastisk steampunkig miljö.

Jag gillar hur Priest har byggt upp boken som dels en Alice in Wonderland-berättelse, och dels postapokalyps i mini-format. Världen innanför muren är ju förvisso densamma som den utanför, men ändå helt annorlunda. Den är ju heller ingen sagovärld i stil med Alices Underland – långt ifrån –  men berättelsen är uppbyggd på samma sätt – nedstigandet i en värld som skiljer sig markant från ens egen, där andra regler och lagar gäller. En värld där luften endast är ren nog att andas på några få, isolerade platser; där zombier släpar sig runt på de övergivna gatorna i jakt på kött; där luftskepp flyger över murarna för att samla in den giftiga gasen som i destillerat tillstånd används som en drog; där de få människor som bor kvar i staden ständigt måste vara på sin vakt för att överleva. Jag gillar det faktum att apokalypsen är lokal, att inte hela världen har tagits över av gasen och zombies utan att det bara är en del av Seattle som drabbats. Det känns originellt, och är en intressant variant av postapokalypsscenariot.

Verklighetstrogen postapokalyps

För några dagar sedan skrev Ett Hem Utan Böcker en mycket bra text om könsstereotypisk postapokalyps, som jag hittade via Bokstävlarna. Hos båda två har det diskuterats en del om att de stereotypiska könsrollerna är verklighetstrogna, och istället för att ge mig in bland kommentardiskussionerna så tänkte jag skriva ett eget inlägg. Jag läser inte jättemycket postapokalyps, så jag ser inte direkt mig själv som en expert i ämnet, men de medeltida könsrollerna är just en av anledningarna till att jag inte är så intresserad av just den subgenren. (Efter att ha överdoserat urban fantasy och paranormal romance under ett par år så har jag blivit allergisk mot unkna könsroller – simply can’t take it.)

Ärligt talat så bryr mig jag inte speciellt mycket om att böcker ska vara verklighetstrogna. Jag har ingenting emot verklighetstrogna böcker, absolut inte, men det är inget krav jag har. En postapokalyptisk värld där alla sysslor – vare sig det gäller dödandet av zombies eller nattning av barn – delas lika mellan könen är kanske inte helt trogen den verklighet vi lever i idag, men om jag skulle läsa en sådan bok tror jag inte att jag skulle sitta och reta mig på hur overklighetstroget det skulle kännas. Jag menar, jag tycker inte zombies är speciellt verklighetstrogna heller. Det är ju fiktion – jag struntar i om det är verklighetstroget, bara det är trovärdigt. För mig är i alla fall inte de två begreppen synonymer, långt ifrån, och vore de det så skulle jag antagligen inte läsa så mycket fantastik som jag gör.

Dessutom är ofta könsrollerna så extremt stereotypa inom postapokalyps. Okej om det är fler kvinnor som lagar mat och fler män som jagar monster – det är ju trots allt verklighetstroget. Men att så gott som alla kvinnor ägnar sig åt enbart barnafödande och matlagning, medan alla män lagar stängsel och skjuter monster tycker jag inte känns lika troligt, faktiskt. Om nu någon slags katastrof skulle drabba världen och bara en liten spillra av mänskligheten överlevde, skulle det inte då vara ganska troligt att alla helt enkelt tvingades samarbeta för överlevnad? Att de som är bäst på matlagning sköter den, medan de som är bäst på att hantera skjutvapen jagar zombies eller vampyrer eller mutanter eller vad det nu är för något, och så vidare?

Och vidare så kan jag inte låta bli att undra ifall varje postapokalypsförfattare som skriver om en fiktiv framtid där männen sköter jakt och vapenhantering medan kvinnorna tar hand om barnen och maten gör det enbart för att de anser att det är betydligt mer verklighetstroget än en postapokalyptisk värld där samtliga sysslor är könsneutrala. Jag tvivlar faktiskt på det.

Jag säger inte att all könsstereotypisk postapokalyps är skit eller att endast jämställd postapokalyps bör skrivas och publiceras. Men jag undrar varför det finns så mycket könsstereotypisk postapokalyps och så lite jämställd – just nu kommer jag på en roman: Winterlong av Elizabeth Hand, som inte ens är postapokalyps, utan mer än berättelse som utspelar sig i en postapokalypisk värld.

Tips på mer jämställd postapokalyps mottages förövrigt tacksamt.