Tagg: space opera

The Long Way to a Small Angry Planet

Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.

Fortune’s Pawn

Ni vet den här typiska grejen i urban fantasy där hur badass den kvinnliga protagonisten än är, så måste hennes manliga kärleksintresse vara minst tre gånger så badass? Det blir rätt kul – på gränsen till löjeväckande – när den kvinnliga protagonisten ifråga är en supertränad elitsoldat slash legoknekt i ett automatiserat, eldrivet stridspansar som tar an farliga aliens utan att knappt ens bli anfådd.

Fortune’s Pawn av Rachel Bach är visserligen inte urban fantasy, utan space opera. Protagonisten är Devi Morris, en legoknekt med ett tydligt mål – hon vill bli en ”devastator”, en soldat i kungens personliga livgarde. Det är inte direkt en tjänst en kan ansöka om, så för att bevisa att hon har vad som krävs, tar hon ett jobb som vakt på handelskeppet The Glorious Fool som har rykte om sig att hamna i fem gånger så mycket olyckor och trubbel som andra rymdskepp. Devi tar jobbet, övertygad om att det inte kommer bli några problem, men naturligtvis fortlöper inte resan så friktionsfritt som hon hoppas. Förutom att hennes stridskunskaper sätts på hårt prov, kärar hon också ned sig i skeppets kock, Rupert, som naturligtvis har något fuffens för sig.

Överlag är Fortune’s Pawn inte en bok som tar sig själv på jättestort allvar. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Vill en ha bra space opera av det klassiska, actionpackade slaget så är den definitivt ett väldigt bra val. Men det är också en berättelse med drag av den traditionella, harlequin-inspirerade urban fantasy-berättelsen. Det är inget fel med det, men i det här fallet har jag lite svårt att bli engagerad i romansen mellan Devi och Rupert, mycket på grund av ovan nämna anledning. Medan Devi är en cool, engagerande karaktär, känns Rupert är däremot totalt ointressant. Det är synd, för Bach är duktig på att bygga upp deras kärlekshistoria – så väl som det nu går att göra när den ena parten har ungefär samma djup som en vattenpöl.

Men bortsett från Rupert, gillade jag Fortune’s Pawn. Den levererade precis det jag var ute efter när jag började läsa – ett roligt rymdäventyr med mycket action och aliens.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén