I en galax långt, långt borta

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa en roman från Star Wars expanded universe, än mindre två. Men en ska aldrig säga aldrig: under de senaste veckorna har jag läst både Claudia Grays Leia – Princess of Alderaan och Delilah S. Dawsons Phasma. Mitt förhållande till verk där gränsen mellan film och litteratur suddas ut har alltid varit lite avigt; filmatiseringar av litterära verk gör mig ofta besviken och tanken på att läsa böcker officiellt försatta i ett filmuniversum har alltid känts lite fejk – är det en film från början är det där den riktiga berättelsen finns, oavsett om böckerna är en officiell del av kanon eller ej. Vidare hyser den elitistiska delen av mig också (den hittills ogrundade) idén att tie in-romaner ofta är av lite, eh, bristande kvalitet.

Så varför läsa Leia och Phasma? Star Wars har aldrig varit det fiktiva universum jag är som mest investerad i, även om jag faktiskt uppskattade de senaste tre filmerna. Däremot har jag en tendens att väldigt lätt fastna för specifika karaktärer i film och tv på ett sätt som jag sällan gör i litteratur. I originaltrilogin var Leia en karaktär jag gillade, men det var först i de nya filmerna där hon fått utvecklas till motståndsrörelsens ålderstigna general som jag verkligen fastnade för henne. Phasma föll jag för första gången jag såg henne i en promobild för The Force Awakens. Men Hollywood är ju inte känt för att ge sina kvinnliga karaktärer skärmtid i överflöd och även om Star Wars gjort en rejäl ansträngning för att bli bättre i och med de nya filmerna, lämnar de fortfarande en hel del övrigt att önska. Och en hel del att berätta.

Leia – Princess of Alderaan utspelar sig under Leias tonår på hennes hemplanet Alderaan där hon för första gången på riktigt kliver in i politikens värld i och med att hon officiellt kröns till Alderaans kronprinsessa och upptar de plikter som följer med ämbetet. Det här också nu Leia för första gången kommer i kontakt med imperiets grymheter och den motståndsrörelse som börjat etablera sig för att bekämpa det. Det är en ungdomsroman och känns också mycket som en sådan. Den är inte dålig, men både Leia och berättelsen känns ganska generiska och utöver att en får se upptakten till Leia och Amilyn Holdos vänskap samt några blinkningar till The Last Jedi, tillför den inte så mycket vare sig till Star Wars filmuniversum eller Leia som karaktär.

Phasma är kort och gott kapten Phasmas origin story. En annan kapten från Första ordern, Cardinal, har lyckats tillfångata Vi Morendi, en spion från motståndsrörelsen, och när han upptäcker att hon senast besökte planten där Phasma växte upp börjar han fråga ut henne i ett försök att få fatt i hemligheter han kan använda för att göra sig av med sin överlägsna rival. Att Phasma fick så lite skärmtid är i min mening The Last Jedis största synd (jag sade ju att jag inte var något Star Wars-fan) och i Phasma står hon sannerligen i centrum – ivrigt påhejad av Cardinal berättar Morendi Phasmas historia, hur hon spenderade den första delen av sitt liv på ett långsamt döende planet och, när ett skepp från Första ordern strandas på planeten, inte skyr några medel för att lyckas alliera sig med dem och ta sig därifrån.

Jag gillar berättargreppet, hur Phasmas berättelse filtreras genom Morendi som drar ut på berättandet allt hon kan för att samtidigt försöka planera sin flykt medan Cardinal hungrigt väntar på en smaskiga detaljer om förräderi, hur Phasma långsamt växer fram bit för bit. Samtidigt skymmer det också henne – boken må berätta om Phasmas liv, från att hon var en ung, makthungrig krigare på Parnassos, tills att hon blev en av Första orderns mest framstående ledare, men vi kommer ändå aldrig riktigt under masken på henne. Detta beror till stor del på att Morendi inte återberättar Phasmas historia direkt, utan att Morendi fått höra Phasmas berättelse via Siv, en av Phasmas krigare som blivit kvar på planeten.

På något vis har jag fått mina fördomar om tie in-romaner bekräftade, för precis som Leia, tillför inte Phasma speciellt mycket till vare sig berättelsen eller Phasma själv. Att den inte inte gör några större utsvävningar när det gäller Star Wars-universat är förståeligt med tanken på att den kom ut och utspelar sig mellan episod sju och åtta. Men att berätta hela Phasmas livshistoria utan att utveckla hennes karaktär bortom att hon är tuff, brutal och kompromisslös (saker som är uppenbara redan i filmerna) framstår som ett underligt konststycke. På sätt och vis uppskattar jag att boken inte eftersträvar att framställa Phasma i ett mjukare ljus – vilket folk alltid verkar känna sig manade att göra när det gäller hårda kvinnor i populärkultur – men jag hade velat läsa om Phasma, inte myten hon upprätthåller om sig själv. Kanske såg Dawson och Star Wars helt enkelt inget sätt att komma under masken på Phasma utan att samtidigt falla tillbaka på stereotypa skildringar av kvinnliga actionhjältar.

The Long Way to a Small Angry Planet

Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.

Fortune’s Pawn

Ni vet den här typiska grejen i urban fantasy där hur badass den kvinnliga protagonisten än är, så måste hennes manliga kärleksintresse vara minst tre gånger så badass? Det blir rätt kul – på gränsen till löjeväckande – när den kvinnliga protagonisten ifråga är en supertränad elitsoldat slash legoknekt i ett automatiserat, eldrivet stridspansar som tar an farliga aliens utan att knappt ens bli anfådd.

Fortune’s Pawn av Rachel Bach är visserligen inte urban fantasy, utan space opera. Protagonisten är Devi Morris, en legoknekt med ett tydligt mål – hon vill bli en ”devastator”, en soldat i kungens personliga livgarde. Det är inte direkt en tjänst en kan ansöka om, så för att bevisa att hon har vad som krävs, tar hon ett jobb som vakt på handelskeppet The Glorious Fool som har rykte om sig att hamna i fem gånger så mycket olyckor och trubbel som andra rymdskepp. Devi tar jobbet, övertygad om att det inte kommer bli några problem, men naturligtvis fortlöper inte resan så friktionsfritt som hon hoppas. Förutom att hennes stridskunskaper sätts på hårt prov, kärar hon också ned sig i skeppets kock, Rupert, som naturligtvis har något fuffens för sig.

Överlag är Fortune’s Pawn inte en bok som tar sig själv på jättestort allvar. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Vill en ha bra space opera av det klassiska, actionpackade slaget så är den definitivt ett väldigt bra val. Men det är också en berättelse med drag av den traditionella, harlequin-inspirerade urban fantasy-berättelsen. Det är inget fel med det, men i det här fallet har jag lite svårt att bli engagerad i romansen mellan Devi och Rupert, mycket på grund av ovan nämna anledning. Medan Devi är en cool, engagerande karaktär, känns Rupert är däremot totalt ointressant. Det är synd, för Bach är duktig på att bygga upp deras kärlekshistoria – så väl som det nu går att göra när den ena parten har ungefär samma djup som en vattenpöl.

Men bortsett från Rupert, gillade jag Fortune’s Pawn. Den levererade precis det jag var ute efter när jag började läsa – ett roligt rymdäventyr med mycket action och aliens.