twosEfter Red Country bestämde jag mig för att sluta läsa Joe Abercrombie, trots att jag tyckte bra om hans fyra första böcker, eftersom hans berättelser är till förväxling lika, extremt snubbiga och dessutom inte kändes så jävla roliga längre. Grejen med Abercrombie är ju att både det som är bra och dåligt med honom är att han är väldigt förtjust i manliga, dysfunktionella män, leriga slagfält, misantropi och svart humor. I The First Law-trilogin och den fristående Best Served Cold bidrar det till underhållande läsning och en intressant tolkning av många av fantasygenrens mest ingrodda troper, men efter det tappas den fina balansgången mellan att kritiskt skriva om maskulinitet i fantasy och allmän grabbig, misogyn ”höhö”-stämning. (Jag förstår att det låter kontroversiellt, men det går faktiskt att ”utreda manssamhället” utan att förkovra sig i otrevliga män, våld och kvinnor som behandlas illa.) Dessutom finns det faktiskt en gräns för hur många böcker en kan skriva om samma värld med ungefär samma upplägg innan det mest blir repetitivt – The Heroes har ju exakt samma huvudkaraktärer som The First Law, fast med andra namn, exempelvis.

Med det sagt, så hade jag glömt hur kul Joe Abercrombie kan vara att läsa när han är, tja, kul. ”Two’s Company”, som naturligtvis är försatt i samma gamla vanliga värld, utspelar sig geografiskt ”somewhere in the North” och tidsmässigt innan The Heroes, och är framförallt just kul. Den handlar om Javre, Lioness of Hoskopp, och hennes vän tjuven Shevedieh som reser genom ett otrevligt Norden och vars resa försvåras ytterligare när de stöter på nordmen på krigsstigen. Novellen har allt det där Abercrombie gör så bra – snärtig dialog, mörk humor och griniga människor i ogästvänliga miljöer. ”Two’s Company” gör mig inte sugen att slänga mig över The Shattered Sea-serien, men den fungerar däremot kort och gott som en väldigt trevlig och välkommen återkomst till Abercrombies värld.