”Klåfingriga queerteoretiker vill göra vampyrpionjär till sin”: Margit Richert skriver i SvD angående efterordet till den svenska nyöversättningen av Le Fanus vampyrberättelsen Carmilla att det är en ”orgie i feministiska övertolkningar”. Jag har inte läst efterordet, men Richert kritik verkar inte bara riktas gentemot översättaren, utan mot queerteoretiska läsningar av Carmilla i allmänhet. Enligt Richert är att tolka in lesbiska teman i relationen mellan den titulära Carmilla och den unga Laura vars blod hon livnär sig på att begå ”ett litteraturkritiskt övergrepp på den unga kvinnan”. Hon köper inte heller feministiska läsningar av berättelsen: ”som läsare vill man mest skrika att ibland är en påle bara en förbannad påle”. (Hon fortsätter dock stycket med att avfärda denna typ av läsning med att skriva att pålningsscenen ”torde ha mer att göra med hjärtat som symbol för livets boning än med patriarkatets seger över en kvinna som tar sig friheter” – uppenbarligen är en påle ibland bara en påle, men ett hjärta är inte bara ett hjärta).

Richert varnar för att förväxla att läsa skildrandet av en intim artonhundratalsvänskap mellan två unga kvinnor som en kärleksberättelse och det håller jag med om – det finns många scener i äldre litteratur som skildrar intimitet mellan två kvinnor som för en modern läsare kan tyckas framstå som romantisk, men som när en sätter boken i dess rätta historiska kontext istället framstår som tydligt platonisk. Där Carmilla skiljer sig på den punkten är det faktum att Carmilla är en vampyr, en figur som flitigt använts genom litteraturhistorien för att diskutera och skildra sex, sexualitet och sexuella tabun och oavsett vad Le Fanu hade för uppsåt när han skrev berättelsen, finns det tveklöst en tydlig queer tematik i Carmilla. I sin text beskriver Richert vampyrism och det övernaturliga som det ”obegripliga” Laura kämpar för att göra ”begripligt”, men historiskt har också lesbiskhet betraktats som något obegripligt och oförståeligt. Till skillnad från manlig homosexualitet har det inte bara betraktats som monstruöst och felaktigt, utan också onämnbart.

Vidare är parallellerna mellan vampyren och det queera subjektet är många: båda märks som det Andra, förknippas med mörker och djuriskhet, anses vara förtappade, parasitiska och oförmögna att reproducera sig på ”naturligt” vis – istället konverterar de mänskliga, rättfärdiga människor till sin fördömda existens. Dessutom lever de både i någon mån utanför en konventionell, heteronormativ uppfattning av tid, och så vidare. ”Kanske är det så man ska läsa Le Fanus berättelse: som en varning för att ge sig i lag med våra djuriska drifter […] Vampyrens hunger kan aldrig stillas; oförmögen till verklig kärlek döms hon till en drifternas ofullgångna tillvaro [min kursivering]”, skriver Richert och verkar omedveten om att hon i princip parafraserar den homofoba syn på icke-heterosexuell kärlek som präglat det västerländska samhället i århundraden. Laura må kanske bara längta efter vänskap, men i relationen till Carmilla finns onekligen också ett undertryckt, farligt, queert begär. Kanske är Laura skrämd inför Carmillas närmanden; kanske är hon lockad, men hålls tillbaka av oförståelsen av sitt begär. Båda tolkningarna är helt klart möjliga, åtminstone så länge en påle bara är en påle.

I slutet av berättelsen upptäcks Carmillas vampyrism och hennes grav öppnas och hennes kropp pålas. Pålningen utförs av Lauras far, en general vars brorsdotter Carmilla också bitit, en lärd baron och en präst, män som alla representerar institutioner som både historiskt och i nuläget är instrumentella i upprätthållandet och reproduktionen av patriarkalt och heterosexistiskt förtryck – familjen, staten, kyrkan, vetenskapen (en formation som för övrigt också liknar de män som utför pålningen av Lucy i Stokers Dracula). Att betrakta en scen som skildrar en kvinnlig vampyr som blir fasthållen av en grupp män och får sitt hjärta (som också kan tolkas som en symbol för kärlek – i det här fallet otillåten sådan – för övrigt) genomträngt av ett fallosformat objekt som ett subtextuellt uttryck för patriarkal och/eller heterosexistisk ängslan inför rebellisk kvinnlighet är i min mening inte direkt en långsökt eller övertolkande läsning.

Jag läser inte Carmilla som en rosaskimrande kärleksberättelse mellan två kvinnor och jag tror inte heller att Le Fanu var någon slags protofeministisk, entusiastisk Pride-supporter. Det är inte vad queerteoretiska läsningar handlar om. Däremot menar jag att den queera subtexten i berättelsen och hur det queera hotet hanteras genom slutet på Carmillas vandöda existens har en hel del intressant att säga om 1800-talets sexualpolitik och värderingar och normer kring kön.