Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Therese Bohman på stadsbiblioteket. Samtalet berörde hennes författarskap, hennes nya roman, hennes konstintresse och hennes uppväxt. Till slut sade intervjuaren, ”Ja, vi är ju båda kvinnor och du skriver romaner om kvinnor, så vi måste prata om det här – är Aftonland en feministisk roman?” Bohman skruvade på sig, suckade. ”Ibland önskar jag att jag var man, så att jag slapp den frågan”, svarade hon.

Hon gav sig ändå in i ett resonemang om problemen med att kategorisera litteratur som feministisk, vad feministisk litteratur egentligen är och varför vissa verkar vilja stämpla hennes böcker som det medan andra tycker tvärtom att de inte är feministiska alls och det ambivalenta i vad det feministiska är och vad som förväntas av en som feministisk författare. Till slut sade hon, ”Dessutom blir det svårt för läsaren. Kan en vara kvinna och feminist och läsa en feministisk roman och inte tycka om den?”

Jag har många problem med att klassificera litteratur och kultur som feministisk som en slags kvalitetsmärkning eller rekommendation, snarare än rent beskrivande (såsom i fallet med feministisk science fiction, exempelvis). Vare sig det är genom kulturskribenter eller via rekommendationer av vänner eller random folk på internet som ett verk klassificeras som feministiskt, så känner jag ofta att det direkt ställer krav på mig som kvinnlig, feministisk läsare. Om jag inte gillar det som genom konsensus utsetts vara feministisk, måste jag vara beredd att skriva en uppsats om varför – vilket jag inte nödvändigtvis har något emot, jag menar jag utbildar mig till genusvetare av en anledning, men likväl är det inte riktigt tillåtet för mig att bara ogilla det eller känna mig nonchalant inför det utan att rättfärdiga varför.

Dessutom, och än värre, så tycker jag att kultur som är allmänt ansedd att vara feministisk som fokuserar på en eller flera kvinnor alltid på något vis förutsätter att jag per automatik ska kunna identifiera mig med henne/dem. Att då inte göra det upplevs lätt som alienerande – här är en skildring av en kvinna som massor av kvinnor uppskattat eller känt igen sig i, varför gör inte jag det? Det fungerar ju såklart inte så, vilka verk och karaktärer en uppskattar är mycket mer komplext än så, men känslan finns där ändå, att en är något av en förrädare, ett sorgligt offer för det ofta nämnda internaliserade kvinnohatet. Det är synd, framförallt för att mångfalden och komplexiteten som begreppet bör innehålla tappas bort och för att det då lätt blir så att det är den typen av kultur som en liten men privilegierad och hörbar grupp kvinnor kan spegla sig i som får utgöra de Bra Feministiska BerättelsernaTM.