Jag trodde aldrig att jag skulle läsa en roman från Star Wars expanded universe, än mindre två. Men en ska aldrig säga aldrig: under de senaste veckorna har jag läst både Claudia Grays Leia – Princess of Alderaan och Delilah S. Dawsons Phasma. Mitt förhållande till verk där gränsen mellan film och litteratur suddas ut har alltid varit lite avigt; filmatiseringar av litterära verk gör mig ofta besviken och tanken på att läsa böcker officiellt försatta i ett filmuniversum har alltid känts lite fejk – är det en film från början är det där den riktiga berättelsen finns, oavsett om böckerna är en officiell del av kanon eller ej. Vidare hyser den elitistiska delen av mig också (den hittills ogrundade) idén att tie in-romaner ofta är av lite, eh, bristande kvalitet.

Så varför läsa Leia och Phasma? Star Wars har aldrig varit det fiktiva universum jag är som mest investerad i, även om jag faktiskt uppskattade de senaste tre filmerna. Däremot har jag en tendens att väldigt lätt fastna för specifika karaktärer i film och tv på ett sätt som jag sällan gör i litteratur. I originaltrilogin var Leia en karaktär jag gillade, men det var först i de nya filmerna där hon fått utvecklas till motståndsrörelsens ålderstigna general som jag verkligen fastnade för henne. Phasma föll jag för första gången jag såg henne i en promobild för The Force Awakens. Men Hollywood är ju inte känt för att ge sina kvinnliga karaktärer skärmtid i överflöd och även om Star Wars gjort en rejäl ansträngning för att bli bättre i och med de nya filmerna, lämnar de fortfarande en hel del övrigt att önska. Och en hel del att berätta.

Leia – Princess of Alderaan utspelar sig under Leias tonår på hennes hemplanet Alderaan där hon för första gången på riktigt kliver in i politikens värld i och med att hon officiellt kröns till Alderaans kronprinsessa och upptar de plikter som följer med ämbetet. Det här också nu Leia för första gången kommer i kontakt med imperiets grymheter och den motståndsrörelse som börjat etablera sig för att bekämpa det. Det är en ungdomsroman och känns också mycket som en sådan. Den är inte dålig, men både Leia och berättelsen känns ganska generiska och utöver att en får se upptakten till Leia och Amilyn Holdos vänskap samt några blinkningar till The Last Jedi, tillför den inte så mycket vare sig till Star Wars filmuniversum eller Leia som karaktär.

Phasma är kort och gott kapten Phasmas origin story. En annan kapten från Första ordern, Cardinal, har lyckats tillfångata Vi Morendi, en spion från motståndsrörelsen, och när han upptäcker att hon senast besökte planten där Phasma växte upp börjar han fråga ut henne i ett försök att få fatt i hemligheter han kan använda för att göra sig av med sin överlägsna rival. Att Phasma fick så lite skärmtid är i min mening The Last Jedis största synd (jag sade ju att jag inte var något Star Wars-fan) och i Phasma står hon sannerligen i centrum – ivrigt påhejad av Cardinal berättar Morendi Phasmas historia, hur hon spenderade den första delen av sitt liv på ett långsamt döende planet och, när ett skepp från Första ordern strandas på planeten, inte skyr några medel för att lyckas alliera sig med dem och ta sig därifrån.

Jag gillar berättargreppet, hur Phasmas berättelse filtreras genom Morendi som drar ut på berättandet allt hon kan för att samtidigt försöka planera sin flykt medan Cardinal hungrigt väntar på en smaskiga detaljer om förräderi, hur Phasma långsamt växer fram bit för bit. Samtidigt skymmer det också henne – boken må berätta om Phasmas liv, från att hon var en ung, makthungrig krigare på Parnassos, tills att hon blev en av Första orderns mest framstående ledare, men vi kommer ändå aldrig riktigt under masken på henne. Detta beror till stor del på att Morendi inte återberättar Phasmas historia direkt, utan att Morendi fått höra Phasmas berättelse via Siv, en av Phasmas krigare som blivit kvar på planeten.

På något vis har jag fått mina fördomar om tie in-romaner bekräftade, för precis som Leia, tillför inte Phasma speciellt mycket till vare sig berättelsen eller Phasma själv. Att den inte inte gör några större utsvävningar när det gäller Star Wars-universat är förståeligt med tanken på att den kom ut och utspelar sig mellan episod sju och åtta. Men att berätta hela Phasmas livshistoria utan att utveckla hennes karaktär bortom att hon är tuff, brutal och kompromisslös (saker som är uppenbara redan i filmerna) framstår som ett underligt konststycke. På sätt och vis uppskattar jag att boken inte eftersträvar att framställa Phasma i ett mjukare ljus – vilket folk alltid verkar känna sig manade att göra när det gäller hårda kvinnor i populärkultur – men jag hade velat läsa om Phasma, inte myten hon upprätthåller om sig själv. Kanske såg Dawson och Star Wars helt enkelt inget sätt att komma under masken på Phasma utan att samtidigt falla tillbaka på stereotypa skildringar av kvinnliga actionhjältar.