Vi lämnar Uppsala 4.50 torsdag morgon. Nahal har inte ens gått och lagt sig; jag har åtminstone lyckats få drygt tre timmars sömn. I sann hobbitanda börjar vi resan mot Island och IceCon 2016 med två frukostar: en på Arlanda, eftersom vi inte vet att mat ingår i flygresan, och sedan en till på planet. Eftersom jag utgår från att jag inte kommer få speciellt mycket tid att plugga när vi väl är framme på Island, spenderar jag flygresan med att läsa Stanley Fish och Janice Radway inför nästkommande veckas litteraturseminarium. Det känns på många vis som passande läsning inför en sf-kongress. ”We read books so we don’t cry”, säger en av informanterna i Radways studie av romanceläsande hemmafruar. Det finns många anledningar till att läsa sf och fantasy, men vissa dagar känns det som om den är en av de främsta.

Island är ett vackert land – kargt och bergigt. Och med klimat därefter: det första som möter oss när vi kliver ut ur Keflavik flygplats är hagel. Det avtar lyckligtvis innan vi når vårt hotell och vi checkar in och ger oss in på centrum i jakt på lunch. Vi hamnar på en lunchrestaurang som serverar varm och god nudelsoppa. Både jag och Nahal ångrar dock att vi tackade ja till extra ”spice” – jag får gå och fylla på mitt vattenglas fyra gånger under måltiden. Därefter promenerar vi runt i turistdelen av Reykjavik och förfasar oss över hur dyrt allting är. Island är en ö som måste importera det mesta i mat- och materialväg. De höga priserna är förståeliga, men gör det inte mindre deppigt att betala cirka 100 kronor för en sorglig pastasallad bestående av några soltorkade tomater, ett par oliver, lite pasta och några gurkbitar. Eller hitta ett fint anteckningsblock, kolla priset och upptäcka att den kostar drygt 160 kronor. Vi shoppar inte så mycket. Istället stannar vi och fikar för att komma undan regnet en stund. Nahal köper varm choklad och får för 55 kronor en liten kopp av helt okej varm choklad. Hon är så kränkt att priset stiger för varje gång hon återberättar historien – den går från 55 kronor, till 60, till 70, till 80…

Dag två är utflyktsdagen då vi pliktskyldigt sätter oss på en turistbuss som tar oss till Islands viktigaste landmärken för att vi ska slippa ha dåligt samvete över att vara på Island utan att faktiskt se något. ”Dress warmly” instruerar turbroschyren. För det flesta verkar det innebära vindjackor och vinterkängor. För Nahal betyder det Doc Martens, strumpbyxor och pennkjol. Jag är dock ganska säker på att hon var den som frös minst, i alla fall av oss två.

Jag är en hopplös person att resa med – jag vill aldrig göra något förutom att driva omkring i innerstaden och dricka te och läsa böcker och så fort någon föreslår en utflykt blir jag gnällig. När jag väl kommer iväg har jag dock jätteroligt. Nahal hade dessutom tjatat på mig att ta med mig min stackars Canon som annars bara ligger och dammar i garderoben numera (fråga inte) och jag hade motsträvigt packat ned den – mest för att jag lovat att hon kunde få låna den. Det tar mig mindre en halva utflykten att fylla minneskortet och Nahal får inte chans att hålla i den en enda gång.

Vi hade något slags hopp om att hinna tillbaka till Reykjavik till Elizabeth Bear och Scott Lynchs signering på Islands sf- och fantasybokhandel Nexus, men bussturen blir en timme längre än menat på grund av isiga och snöiga vägar och istället inleder vi kongressen, som ju är resans egentliga syfte, senare samma kväll på Klaustur, den officiella kongressbaren. Innan det blir vi hembjudna till Johan och Julia, som hyr ett lägenhetsrum och därmed har kök, på något som Johan kallar pastasallad, men som egentligen är spaghetti blandat med uppvärmda grönsaker och fetaost. Vi retar honom för det resten av helgen. ”Jag trodde helt enkelt att man kunde använda vilken pasta man än ville”, säger Johan vid ett tillfälle i ett försök att vidhålla att spaghetti med varm gurka visst är pastasallad. (Det är det inte.)

För första gången på ett år finns det en färdig namnskylt till mig när jag dyker upp på en kongress. De har till och med skrivit mitt namn två gånger, som för att kompensera för de gånger jag fått gå runt med en handskriven skylt.

Att transcendera den biologiska kroppen är ett återkommande tema i sf-litteratur och att göra mig av med min bräckliga kropp för en artificiell motsvarighet börjar verka mer och mer lockande ju längre kvällen fortskrider. Närmare två dygn av sömnbrist, otillräckliga mål mat vid konstiga tider och vätskebrist komma ikapp mig och det känns som om jag mest sitter och stirrar tomt framför mig under kvällen. När vi kommer tillbaka till hotellet – en cirka trettio minuters promenad som vi upptäcker sista dagen skulle kunna vara tio minuter om en inte går den långa omvägen vi använder hela kongressen – somnar jag som en stock och vaknar med huvudvärk, låg feber och snuva. Nahal ger mig någon slags dunderförkylningsmedicin som ser ut som gift och smakar tortyr. Enligt Donna Haraway är vi numera alla cyborgs – ett ord som får en att tänka på blänkande metallemmar, röntgensyn och superstyrka men som egentligen betyder att en häller i sig stora mängder konstgjorda vitaminer och smärtstillande för att orka hålla igång när en borde ligga kvar i sängen. Det känns inte fullt lika spektakulärt eller häftigt.

Men det hjälper – stärkt av förkylningsmedicinen, en bra frukost, mängder med vätska och ren viljestyrka ger vi oss ut för att hitta till kongresslokalen. Lyckligtvis springer vi på Karin Tidbeck, Elizabeth Bear och Scott Lynch på vägen; ingen av oss vet riktigt var vi ska, men Elizabeth Bear lyckas guida oss rätt. Kongressen ligger i en fantastisk lokal som tidigare var en teater – den är oerhört vacker, har ett mysigt litet kafé och i programsalen sitter en inte i rader, utan runt små röda kafébord. Dessutom har någon ställt ut vaser med röda rosor och tänt svarta ljus längs med scenkanten, för att ytterligare förhöja stämningen. Det är atmosfäriskt, men gör också tyvärr att syretillförseln i rummet minskar. Det känns lite som att vara tillbaka på Kontrast 2012.

I väntan på programpunkten klockan 11 som Elizabeth och Scott är med i och jag, Nahal och Karin tänkt lyssna på sätter vi oss i kaféet och fikar. Nahal bjuder alla på kaffe och hämtar påtår medan vi andra undrar om en får göra det. ”She really is the designated extrovert of the group”, anmärker Elizabeth. ”Yes”, svarar jag, ”I never actually hang out with people at cons – I just follow Nahal around and let her do the work”.

Kongressens första programpunkt för min del är The Logic of Magic and Steam: Crafting a Fantastic World och handlar om hur magi och magisystem inkorporeras i fantasy på vettiga vis. IceCon 2016 är islänningarnas första sf-kongress. Det märks inte – IceCon är en fantastisk bra kongress på alla sätt och vis och det enda som egentligen strular är mikrofonerna, vilket kan hända på vilken con som helst. Det finns en mikrofon som fungerar konsekvent och i första panelen får deltagarna skicka runt den sinsemellan. Det blir ofta mer demokratiskt på det viset, men samtalet flyter kanske inte fullt lika smidigt. Det spelar ingen roll; det är en bra panel ändå. Viktigt citat: ”What happens when a bunch of wizards build a city? Stuff explodes”.

Efter det är det lunchpaus. Det finns många fördelar med kongresser som bara har ett programspår – dels krockar inte roliga programpunkter med varandra eller paneler en själv sitter i, men framförallt så finns det pauser för mat. Jag, Nahal, Karin och Johan Anglemark går raskt över till brunchrestaurangen som ligger några meter bort med Karin i spetsen. Jag och Karin bondar över att vi båda är vad Anglemark kallar ”functional food addicts”: vi har båda sådana problem med lågt blodsocker att vi i princip alltid tänker på när vi ska få i oss nästa mål mat och planerar all vår vakna tid därefter. Det är skönt att veta att det finns fler.

Tillbaka på kongressen är det dags för Johan att intervjua Karin. Jag har sett både Karin och Johan i många paneler vid det här laget och det här är den fjärde hedersgästintervju de gör tillsammans. Men de är intressanta, smarta människor som är roliga att lyssna på, även om det kanske inte är så mycket som är helt nytt. Karin pratar om varför hon inte ser Amatka som en dystopi utan ett tankeexperiment, hur hon skrev den under en månad eftersom hon sagt till sin förläggare att hon hade en bok hon bara behövde ”redigera lite” och hennes skrivstrategier. Hon diskuterar också det roliga i att icke-nordiska fans ser hennes litteratur som utmärkande nordisk, medan läsare i Norden snarare bara tycker hennes verk är ”really weird”. Sedan förklarar hon varför hon skriver: ”I think that if enough people read my stuff, reality will subtly change and I’ve always wanted to be a wizard”.

Efter det är det dags för The Multi-Media of Science Fiction: Adaptations, Borrowings and Rewritings, eller, Programpunkten som ingen riktigt vet vad den handlar om. Johan har tydligen sagt ”sätt mig i panelen där ni saknar folk” till kommittén och får därmed sitta och diskutera Hollywoodfilm och superhjälteadaptioner. Han klarar sig fint – jag tror inte ens att någon märker att han antagligen gråter inombords under tiden. Kanske är det för att han gör panelen efter mottot ”Answer the interesting question, rather than the one that was asked”.

”I have no idea how that even went”, säger Nahal efteråt. Det gick bra, försäkrar jag henne. ”At least it wasn’t worse than my first panel”, fortsätter jag, mest för att Johan står bredvid och jag inte vill försitta chansen att beklaga mig över att han satte mig i min första panel någonsin tillsammans med bland annat Joe Abercrombie på Kontrast och resultatet också blev därefter. Elizabeth Bear undrar vad som hände och jag återger hela historien: om hur, när vi fick frågan om varför kvinnor fortfarande är underrepresenterade i fantasy, Abercrombie svarade att det var ett stort problem som han tyckte var enormt viktigt att vi arbetade för att göra något åt. Jag hade precis läst The Heroes och avbröt irriterat för att säga att hans senaste roman innehåller fyra kvinnliga karaktärer av sjuttiofyra sammanlagt och att det kanske inte kan räknas som att ”jobba hårt” för paritet i könsrepresentation. ”It went exactly as I planned”, säger Johan glatt. Kort därefter ber jag Elizabeth att signera mina utgåvor av Karen Memory och Carnival. I Carnival skriver hon, ”I’ll try not to pick any gender fights with you ;)”.

Med mitt rykte som skrämmande feminazgûl så påbättrat sätter vi oss i kaféet och diskuterar fandomorganisering, speciellt varför fandom till sådan överhängande majoritet utgörs av vita människor. Det är en fråga som går att finna ganska lätta svar på; det svåra är att få till en förändring. SFF-fältet och sf-fandom ser väldigt annorlunda ut idag bara jämfört med några år sedan, men det är fortfarande långt kvar. Vi adopterar också in Elizabeth i svensk fandom – några av hennes förfäder kommer ju faktiskt från Sverige, så det är ju uppenbarligen här hon hör hemma.

Under panelen Weirder Things, om weird fiktion: ”Sorry, did you say naughty weird or Nordic weird?”

Efter Weirder Things hoppar jag och Nahal över dagens sista panel för att äta middag och så Nahal ska hinna byta om innan kvällens Halloweenbal. Vi hittar ett ställe där vi köper sushi för drygt 200 kronor sammanlagt och får vänta i 25 minuter medan de gjorde den. ”Inte nog med att det är dyrt, de låter en sitta och ha ångest över det också”, säger Nahal när vi går mot hotellet. Dock kompenseras priset och väntetiden något av att vi får sojan i små söta fiskformade förpackningar.

Nahal provar ut maskeradoutfits och sprider glitter över hela golvet och alla våra tillhörigheter medan jag hjälper till genom att sno hennes långa, svarta handskar och lagerkransliknande diadem och kungöra att jag ser ut som en diktator och skicka selfies till min syster. Jag tar dock av mig det innan vi går och nöjer mig med mitt drakhalsband istället. ”Jag gillar att klä ut mig för att vara någon annan än mig själv”, säger Nahal. ”Jag är genetiskt disponerad att hata det”, säger jag. ”En gång när hon var lite tvingades min mor klä ut sig till troll i skolan och det var väldigt traumatiskt för henne och det överfördes till mig”. Nahal tror inte riktigt att det funkar på det viset.

IceCon har hyrt in en DJ till maskeradfesten och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom eftersom ingen dansar, trots att han byter mellan genrer och årtionde i ett desperat försök att fånga den ganska spridda publikens smak. Tydligen börjar dock folk faktiskt dansa senare under kvällen – men jag missar det eftersom jag är bara där en liten stund, dricker ett glas vatten, pratar med lite folk och går sedan och lägger mig i hopp om att må bättre under morgondagen.

Antingen är det sömnen eller ytterligare en kopp av den lila tortyrdrycken, men jag mår bättre under söndagen. Eftersom kongressen inte börjar förrän klockan ett hinner jag dessutom få lite mer plugg gjort efter frukost. Jag blir klar med all min läsning – herregud vad tråkig Wolfgang Iser är att läsa – och ger mig ut för att hitta ett bra lunchställe. Jag äter löjligt dyr med väldigt god falafel med fetaost i pitabröd och springer sedan iväg till Cake Factory, där Nahal och jag planerat att köpa tårta innan kongressen börjar. Jag ber om tårta att ta med och kassörskan ger mig en konstig blick och säger, ”I’ve never understood people that take cake to go. Like, what’s the point?” Att ha tårta, såklart, men om hon inte kan räkna ut det själv är det inte ens värt att påpeka.

Jag tar min tårta och går och kommer till kongressen lagom till Elizabeth Bears hedersgästintervju. Den blir bättre med tårta – det mesta blir ju det. Bear vill ha ”You should see the other guy” på sin gravsten, berättar hon. Hon pratar också om hur hon anser att fiktion är ett bra medium för ”discussions about things that doesn’t really have answers” och att det inte handlar om att leverera färdiga svar, utan att föra en dialog med olika perspektiv. Hon tipsar också om bra böcker hon nyligen läst: jag som jagat tips på häxböcker en tid får äntligen ett när hon tar upp All the Birds in the Sky av Charlie Jane Anders.

Hemma i Sverige tycker vår sociala medier-person Fia tydligen att jag och Nahal inte gör ett tillräckligt bra jobb med att promota Kontur online medan vi är i Island. Hon skickar hjälpsamt tips på marknadsföringsstrategier: ”Posta bilder för Swecon!” skriver hon, ”Typ ’Här är Johan. Johan är glad för han har just köpt ett medlemsskap till nästa års Swecon!'” Vi får Johan att ställa upp på en bild där han ser glad ut och postar den på Konturs twitterkonto tillsammans med Fias text. (Dock är vi inte fullt så kassa på marknadsföring som Fia tror – vi har dåligt internet, men kör istället analogt genom att dela ut bokmärken och flyers, och säljer också ett gäng medlemskap.)

Jag spenderar nästkommande timme med att ha ångest över panelen jag ska vara med i, under titeln Inclusive Futures: Diversity in Speculative Fiction and Publishing tillsammans med Karin Tidbeck, Kij Johnson och Brynhildur Heiðar- og Ómarsdóttir som moderator. Jag har inte speciellt mycket scenskräck och brukar vara ganska lugn inför programpunkter – fram tills en timme innan då jag blir alldeles nipprig. Panelen går dock bra och vi har inte ens strul med tekniken – även om vi såklart redan haft missöden nog i och med att de två ytterligare panelister som skulle vara med har fått förhinder och därmed inte kan medverka.

Vi pratar om så kallad politisk korrekt läsning – vad innebär det, vad gör det med marginaliserade författare, hur positionerar det läsaren? Vi diskuterar också stereotypiseringar och identitetspolitik – den evigt snåriga frågan om vem som kan skriva om vad och hur. Jag tycker att det är en problematisk fråga eftersom den fungerar lite som en rökridå; istället för att fokusera på det faktum att författare som rasifieras, exempelvis, inte publiceras och läses i samma utsträckning, så förutsätter vi någon typ av vit offerstatus som inte existerar genom att konstant ställa den ofta väldigt defensiva frågan, ”Hur kan jag skriva utan att hela tiden vara rädd för att göra fel?” Kort svar: det kan vi inte, men istället för att se rädslan som ett hinder, bör vi använda den för att sträva efter att bli bättre istället för att låtsas som om att skriva saker som kan komma att klassas som ”icke-PK” egentligen kommer ha någon större inverkan på våra chanser, som vita författare, att publiceras, läsas eller uppskattas, bortom kritik i vissa delar bloggsfären.

Efter panelen behöver jag komma ut ur programsalen en stund så jag slår mig ned i kaféet med en kopp te och min novellsamling. Jag hinner läsa ungefär tre sidor innan Anglemark får syn på mig, säger ”Du ser ut att vara i behov av sällskap” och slår sig ned. Vi börjar diskutera novelläsning vs romanläsning. Anglemark menar att noveller inte brukar ge honom speciellt mycket och jag håller på sätt och vis med – det är oftare en novell lämnar mig med en känsla av ”Jaha, okej?” än att en roman gör det, men det beror inte på att novellen är ett sämre format, menar jag, utan bara att det är svårare att sålla bland dem för att noveller inte diskuteras och recenseras i samma utsträckning som romaner och att fältet då blir svårare att navigera.

Nahal sällar sig till oss och vi börjar istället prata om hennes scenretorik, som är väldigt fascinerande: hon börjar i en ände och fortsätter prata tills hon avslutar på ett helt annat ställe, men utan att någonsin tappa fokus på vad hon håller på med. Sedan börjar vi prata kongresser igen och Anglemark avslöjar att han en gång var på samma kongress som Octavia Butler men inte såg en enda panel eller intervju med henne. ”Det var trevligt så länge det varade”, säger jag och menar att vår vänskap nu är över. Fast egentligen kan jag inte säga så mycket – de flesta av mina vänner utan för sf-fandom blir förskräckta när de får höra att jag varit på samma evenemang som George R.R. Martin och inte ens försökt prata med honom eller få en bok signerad. Anglemark reagerar på samma vis när jag under dead dog-festen avslöjar att jag inte bara föredrar smaksatt te, utan också mjölkchoklad framför mörk choklad. ”Förfallet”, beklagar han sig och skakar skandaliserat på huvudet.

Klockan fem börjar kongressens sista panel (Carving a Path to the Future: Icelandic Sci-Fi and Fantasy Writers) men trots att den verkar intressant så känner jag att jag behöver lite egentid mer, så medan de andra rör sig mot programsalen stannar jag i kaféet och läser noveller och passar på att kolla igenom twitter när nu kongresslokalens wi-fi för första gången på hela helgen fungerar någorlunda smärtfritt.

Lite innan klockan sex får jag sällskap av Karin, som ska med ut och äta efter panelen. Vi pratar kvinnlig maskulinitet – hon frågar om mitt uppsatsskrivande på ämnet och varför jag är intresserad av det (”Jag gillar att provocera folk”, svarar jag) och vi diskuterar Kameron Hurleys Bel Dame Apocrypha-serie. Sedan pratar vi om Karins skrivande – efter att hon under sin hedersgästintervju pratat om hur att översätta Amatka till engelska och blev att skriva om den är jag väldigt nyfiken på att läsa den. (Om ni inte läst Karin Tidbeck, gör det).

Tillsammans med Johan och Nahal jagar vi rätt på hamburgare och Nahal bryter gruppnormen genom att beställa en burgare med kött. Vi diskuterar bland annat användbara tyska ord och jag tycker att vi borde mynta en svensk motsvarighet till det tyska ordet för ”ansikte som förtjänar en smäll” och Karin föreslår ”lavettfejs”, så nu är det officiellt och fritt fram för användning.

Därifrån går vi vidare till Klaustur Bar för kongressens dead dog party, där Johan beställer världens största öl och jag världens minsta kopp te. Bakom disken jobbar en ensam stackars personal – det är ju söndagskväll – och hon får fullt upp när baren fylls av glada och törstiga kongressdeltagare. Och av andra – Johans flickvän Julia dyker upp en stund och när hon och jag exalterat börjar prata om hur mycket vi älskar katter ser han plågad ut och försvinner han iväg i vimlet. När han kommer tillbaka efter en stund pratar vi om hur söta höns är och han försvinner snart iväg igen.

Vartefter kvällen fortlider hamnar jag vid samma bord som Nahal, Elizabeth, Scott, Crystal Huff och Auður Inga Rúnarsdóttir. Vi pratar om isländskt och svenskt djurliv, isländsk och svensk politik och isländska och svenska kongresser samt äckliga saker som nordbor äter. Vi har väldigt trevligt, som en brukar ha på under de sista timmarna av kongressen innan det är dags att skiljas åt igen under några långa månader. I vanlig ordning är jag trött och slits mellan att stanna så länge det bara gå och att faktiskt få lite sömn. Slutligen reser vi oss för att gå ändå – vår flygbuss kommer vid åtta nästkommande morgon och lite kan det ju vara bra att ha sovit innan dess. Vi säger hejdå, gör ett sista ryck för att övertala folk att komma till Kontur i maj och delar ut våra kvarvarande bokmärken.

Sedan är det slut för den här gången, för oss som inte ska vidare till Barcelona och årets Eurocon, utan tillbaka till Sverige. Men vi ses i maj! Och i Västerås och Stockholm, innan det.

Tack till komittén för IceCon 2016 som anordnat en fantastisk kongress och alla medlemmar som var där, till Nahal som vann NoFF-aktionen och valde att ta med mig som resesällskap och till NoFF och Gunnar Nilsson som såg till att hon kunde ta med sig resesällskap till Island! It was a blast.