Siobhan Quinn-serien är, enligt författarens eget utlåtande, ”written on a lark, as a joke, a protest against what ’paranormal romance’ has done to the once respectable genre of urban fantasy”. Böckerna är skrivna av Caitlín R. Kiernen, under pseudonymen Kathleen Tierney, och jag tror att de flesta som är ens någorlunda bekanta med hennes författarskap, inklusive jag, blev rätt förvånade när hon släppte en urban fantasy-roman. Om den nu kan kallas för det. Med titlar som tagna ur en serie kitschiga läppstift – Blood Oranges, Red Delicious, Cherry Bomb – och prydda av klassiska urban fantasy/paranormal romance-omslag har böckerna sannerligen marknadsförts som det. Men i slutändan är böckerna mindre paranormal romance och mer ett enda stort ”fuck you” till hela genren.
Quinns berättelse är mörk, skitig och oförlåtande. Den romantiserar ingenting men halkar inte heller över i nattsvart cynism. Quinn, som både är en vampyr och en varulv (vilket borde vara störtlöjligt, men mest framstår som tragikomiskt), påminner läsare om och om igen genom berättelsens gång att hon är ”a junkie and junkies lie”, men hon är samtidigt väldigt rättfram när det gäller sina matvanor och sin livsstil – hon är en mördare, rätt och slätt. Hon skulle kunna bespara världen – och sig själv – mycket elände genom att ta sitt liv, men av någon outgrundlig anledning vill hon fortsätta klamra sig fast vid sin vandöda existens och gör det hon måste för att göra det, rätt och slätt. Det är ofta hemskt, blodigt och otrevligt, när odödligheten inte är ensam eller dödstråkig eller båda delarna, vill säga.
Quinn är väl själva definitionen av en anti-hjälte – hon är surmulen, illojal, våldsam, nonchalant, självupptagen och konstant förbannad. Hon har nog inte några direkt försonande drag överhuvudtaget, och det är antagligen därför jag tycker så mycket om att läsa om henne. Inte så att hon inte bryr sig om någonting, för det gör hon, men hon är så trött på att behandlas som skit av hela världen och ser ingen mening med att uppföra sig. Vad fan spelar det för roll – hennes liv kommer inte bli bättre för det.
Det känns som om Kiernan gått in i skrivandet av bokserien med lite samma utgångspunkt. Hon – i form av Quinn som berättar sin historia – verkar på det stora hela bara inte orka bry sig om genre-konventioner (berättelsen må börja som ett slags paranormal romance-rip off, men lämnar snart det formatet), konventionella berättarstrukturer eller karaktärsutveckling:
See, here we’ve come upon what people who spend too much time thinking about books call a deus ex machina, the god from the machine. You know, when the solution of a story’s conundrum just seems to spring out of nowhere rather than from the ’logical’ consquences of a narrative. See, not quite as ignorat as you might think.
”På det stora hela” skriver jag, för berättelsen är ju fortfarande läsbar och Kiernans ’gives no shit’-skrivandet är ju såklart också ett narrativt trick i sig självt.
Vad Kiernan anser vara ”respectable” urban fantasy vet jag inte, men det hon verkar vända sig mot, av Quinn-romanerna att döma, är romaniserandet eller tämjandet av monstrositet och, framförallt, heterosexismen. Det faktum att det enda heterosexuella par som dyker upp här är ett par demoniska tvillingar vars groteska parning (mannens kuk beskrivs vara utrustad med ”bands of backwards-pointing hooks, like those on a cat’s penis”) kan resultera i ett barn som kan ödelägga hela världen är en extremt övertydlig invändning, men vem bryr sig? Uppenbarligen inte Kiernan, i alla fall. Quinn-romanerna handlar istället om de som sällan eller aldrig får plats i paranormal romance-berättelserna, de vars sexualitet och sätt att älska inte bekvämt kan pressas in i ett heteronormativt ramverk.
Jag skulle inte rekommendera Siobhan Quinn-romanerna om det är paranormal romance av någon form en letar efter, men om en vill ha en underhållande serie som är en lite av queer, mörkare version av Anita Blake möter Clive Barker och Elizabeth Hand, så kan en definitivt hitta sämre böcker.