Åtminstone tillfälligt.

Jag har alltid varit dålig på att läsa noveller. Verkligen urusel. Jag tycker att det är knökigt. Antologier och novellsamlingar är svårlästa – tar jag mig igenom dem är det oftast så att jag på sin höjd minns två, tre texter medan resten smälter samman till en enda massa som därefter snart glöms bort. Nätpublicerade noveller har inte det problemet (och är dessutom gratis och lättillgängliga), men hur ska en välja vad en vill läsa när en inte har mycket utöver titel, författarnamn och en eventuell illustration att gå på? Noveller publiceras och/eller promotas sällan med någon slags beskrivning överhuvudtaget och folk är generellt dåliga på att diskutera och recensera dem.

Men, något har hänt. Efter mängder av verkningslösa novelläsningsprojekt och novellcirklar har jag faktiskt börjat läsa noveller. Helt på eget bevåg. Och bra noveller också – ett av mina andra problem med novelläsningen har varit att jag ofta avslutat en text och mest tänkt ”jaha?”. För mig delas noveller ofta rätt skarpt in i två läger: ett fåtal som är väldigt bra, och så resten som mest är intetsägande. När en läser en oengagerande roman har en åtminstone investerat så pass mycket tid i den att en oftast hittar något att intressera sig för – av ren leda, om inte annat. Noveller däremot känns ofta flyktiga så till den grad att de inte känns värda att ens börja läsa. Men på senaste tiden har jag inte bara läst ett helt gäng bra noveller, utan också faktiskt velat läsa noveller, noveller och enbart noveller, vilket jag inte kan minnas hänt tidigare.

Maria har också läst noveller samt recenserat dem, vilket påminde mig om att jag också borde göra det. Det här började som en inledning till det inlägget, men sprang sedan iväg, så de faktiska recensionerna kommer i ett inlägg imorgon istället.