Mitt första och hittills enda möte med Shakespeares King Lear är via en samling av kortare summeringar av Shakespeares mest kända pjäser riktade till ungdomar. Med andra ord kan jag grunddragen i berättelsen och inte så mycket mer. I The Queens of Innis Lear har Tessa Grattons tolkat om Shakespeares berömda tragedi till en episk fantasyberättelse där Lear är ett kungadöme som upprätthålls av den mäktig men nyckfull magi som finns i öns rötter, träd och mark. Dess nuvarande kung har dock inte mycket till övers för den gamla magin, utan vänder sig istället mot stjärnhimlen och de profetior han tycker sig kunna utläsa där. När boken tar sin början har den gamle kungens förstånd börjat svikta och han sammankallar följaktligen sina tre döttrar för att utse en av dem till sin arvinge. Alla som är bekanta med pjäsen vet hur det hela slutar: när han uppger att kungadömet kommer ärvas av den dotter som älskar honom bäst skyndar hans två äldsta döttrar Gaela och Regan att bedyra sin kärlek, medan Elia, den yngsta, vägrar. Hon skickas i landsflykt medan riket Lear delas upp mellan Gaela och Regan och deras respektive makthungriga äkta män.

Alla som är bekanta med pjäsen kan från början gissa hur det hela kommer att gå. Precis som förlagan är The Queens of Innis Lear en tragedi, där så gott som samtliga karaktärer slungas närmare sin egen undergång för varje val de gör, förblindade av sina egna önskningar och ambitioner. Gaela Lear är Lears främsta krigare och befälhavare, fast beslutsam att inte låta något eller något stå i vägen för Lears krona. Hon och hennes syster Regan bestämde redan som små att de skulle regera tillsammans: Gaela på tronen och Regan som hennes rådgivare och mor till hennes arvingar. Men Regan verkar inte kunna få barn – efter en lång rad av missfall vänder hon sig till öns magi i sina desperata försök att bära en arvinge. Elia har aldrig velat ha tronen, men i grannlandet Armore dit hon blivit förvisad hoppas kungen på att använda sig av henne för att vinna Lear. Med i maktspelet finns också Ban Errigal, oäkta son till en av Lears mäktigaste adelsmän, som är ute efter hämnd för hur han behandlats av Lears aristokrati på grund av sin härkomst.

Gratton har gjort ett bra jobb med att omstöpa och fantasyfiera King Lear, framförallt när det gäller kungadömet Lear. Hon har ett kvardröjande, evokativt språk som ger berättelsen en passande sagoprägel och som lyfter vad som annars kunnat framstå som en ganska generisk sekundärvärld. Däremot är bokens mest centrala gestalt, och den slutgiltiga vinnaren i maktkampen om Lears tron, Elia, också dess mest platta. Såväl hennes systrar och Ban är fullkomliga, intressanta karaktärer med starka personligheter, medan alla försök till att göra Elia tredimensionell faller platt. Det är självfallet redan från början uppenbart att det är Elia som kommer vinna tronen, men det är inte lika uppenbart varför. Medan både Gaela och Regan inte bara har ambitionen utan också kunskapen och viljan att styra ett kungadöme tycks Elia sakna all motivation. Det märks att Gratton försökt fördjupa hennes karaktär bortom den “goda, snälla dottern”, men resultaten förblir papperstunt. Gaela är eldig, trofast och bestämd, Regan intrigerande, smart och passionerad, medan Elia mest bara är blid och vän och verkar göra sig förtjänt av tronen framförallt för att hon inte vill ha den och för att hon är den enda av systrarna som är fertil.

Att ge samtliga Lears döttrar ett lyckligt slut skulle kanske vara alltför illojalt mot romanens förlaga, men medan Gaela och Regan är intressanta, komplicerade kvinnliga karaktärer i sin egen rätt känns Elia bara som en slags schablon av en Bra Kvinna som framförallt triumferar för att hon är lagom mycket kvinna jämfört med den maskulina Gaela och den hyperfeminina Regan. Nu är The Queens of Innis Lear kanske inte menad som en feministisk omläsning av King Lear, men oavsett dess ansats så känns en hel del av de val Gratton gjort i sin omskrivning av de tre systrarna ganska olyckliga.

Sammantaget skulle The Queens of Innis Lear vara en mycket bättre bok om Gratton lyckats förankra sina karaktärer och deras personligheter i de val de gör berättelsen igenom, istället för att helt enkelt låta dem följa den väg som romanens förlaga tvingar dem till. Det är såklart en svår balansakt när det gäller att göra en omskrivning av ett verk – kanske framförallt när det är ett så känt som King Lear – men en som också är nödvändig för att en sådan berättelse ska fungera, vilket den tyvärr inte riktigt gör här.