Jag och postapokalypsen är inte direkt bästa vänner. Jag gillar idén, men sällan utförandet, av flera olika anledningar (det här är en viktig sådan, exempelvis). Men det finns uppenbarligen postapokalyps för mig också – The Reapers Are the Angels av Alden Bell, närmare bestämt. Och det som gör Bells zombieroman så jävla bra är utan tvekan protagonisten, Temple.

She knows where she belongs – with the cannibals and the madmen, with the eaters of flesh and the walkers of a blight land, with the abominations. She’s done things that mark her for ever, as good as a brand on her forehead – and her denial of them would be fruitless. It would be vanity.

Temple är en tonårstjej som inte känner till något annat än den zombieinfesterade, nedgågna värld hon lever i. När hon föddes hade redan civilisationen gått under, och hela hennes liv har varit en lektion i överlevnad. Hon klarar sig bra, åtminstone när hon är på egen hand. Andra människor ställer dock till det för henne. De vill förändra henne, skydda henne, hjälpa henne. Men Temple behöver inget beskydd eller hjälp. Hon har heller inget tålamod med de som drömmer om den fallna civilisationen – världen är som den är och det är inget att göra åt. Det är bara att försöka överleva och göra det bästa av situationen.

Jag älskar att författaren låter Temple vara så totalt jävla badass. Hon är ingen platt eller endimensionell karaktär; hon har sina svaga stunder och sidor samt en del baggage, men hon är tuff, kapabel och kan slåss och sätts aldrig på plats för det av någon. Jag gillar också hennes syn på världen – hon anser exempelvis att zombierna (eller ”slugs” och ”meatskins” som de kallas) är varelser som alla andra och att de, precis som hon och resten av mänskligheten, bara gör vad de måste för att överleva. Hon dödar dem inte om hon kan undvika det.

Det finns även svagheter i The Reapers Are the Angels (mutanterna – vad i helvete?), men med Temple med i bilden har jag inga problem med att borse från dem. Boken har dock andra styrkor än enbart protagonisten, naturligtvis. Bells språk, exempelvis, är vackert och passar den ödsliga värld det berättar om perfekt. Jag gillar också världsbygget – även om vissa detaljer inte känns helt trovärdiga när det gäller hur lätt det verkar vara att få tag på saker som mat och bensin – speciellt eftersom det ändå finns skönhet och även hopp kvar. Världen har inte gått under. Den har bara förändrats.