Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg är en kort roman på 170 sidor, en vacker liten bok med blå försättsblad, tryckt på tjockt, fint papper. Det är en berättelse om vad ord som mänsklighet och normalitet egentligen betyder. Den tar inte långt tid att läsa men stannar sedan kvar i medvetandet länge, länge och skaver.
Berättelsen centreras kring Kristina Katarina Larsdotter, kallad Stor-Stina, som levde under 1800-talets första hälft. Redan som nyfödd var hon för stor för sin ålder och hon slutade inte att växa. Som vuxen reste hon runt först i Sverige och sedan också övriga Europa som en del av impressarion Wolfgang Wolftensteins föreställning där människor med avvikande utseende visades upp för folkmassorna som monster, djur, något lägre stående än människor.
Du beskrivs som ett under, ett missfoster, ett utslag av naturens nyckfullhet, ett monster. Var du verkligen en kvinna, var du verkligen av den lapska stammen? Var du verkligen en människa?
Stor-Stina har varit en kuriositet hela sitt liv, van vid stirrande blickar och gapande munnar, och inte ens genom sin död lyckas hon undkomma att utgöra ett spektakel. Hennes kropp grävs upp och förs till Stockholm för att obduceras inför publik, och boken berättar också om andra obduktioner av deformerade människor, obduktioner som vetenskapsmännen hoppas på äntligen ska ge svaret på vad mänsklighet egentligen består i. Obduktioner som i slutändan, utan undantag, gör dem besvikna. Här skymtar också rasbiologins början – skallar som mäts och försöken att dela upp och kategorisera mänskligheten för att förstå sig på den.
Boken är skriven i en rättfram, saklig ton. Den berättar om Stor-Stinas ensamhet och utsatthet, beskriver obduktioner i ohygglig detalj, återger folkhopens reaktioner och vetenskapsmännens tankar och åsikter kring de vanskapta utan värdering eller betoning. Det känns inte som att någonting i berättelsen lyfts fram eller betonas för att skapa obehag, äckla eller skrämma – Hagberg låter berättelsen tala för sig själv. Inte så att språket är karaktärslöst eller inte tillför berättelsen något. Tvärtom. Men det tar inte över, trots att boken är skriven i andra person singular, vilket gör att man som läsare inte kan låta bli att komma berättelsen och dess karaktärer nära inpå livet.
Rekviem för en vanskapt är en svår bok att släppa taget om. Här finns inga egentliga monster, utan bara människor och deras omättliga aptit på och förundran inför allt som är avvikande och deras behov att distansera sig från detta, samt de människor som, på grund av ”naturens nyckfullhet”, utsätts för deras skräckblandade intresse.
Men hans historier, som alltid handlade om döda och vanställda, tog alltid slut, och föreställningen började på nytt.
Ja de bästa böckerna i den övernaturliga genren är de som suddar ut gränserna, med mänskliga monster och monstruösa människor där man inte vet vilken sida man ska ha medkänsla för.
Nu finns det ju inget direkt övernaturligt med i boken – jag kanske var lite otydlig; det är människor med missbildningar det handlar om – men gillar du sådant måste du läsa något av Clive Barker. Han är mästare på sådant.
Jag menade att din beskrivning av boken var av samma art, att visa på vanliga människors grymhet mot det avvikande och ja det är precis vad Barker skriver om i bla. Cabal som för övrigt är en fantastisk bok.
Okej, då är jag med – var bara lite orolig för att jag fått boken att låta som något helt annat än vad den är. Cabal är asbra.