Jorden är i skriande behov av ytterligare energiresurser, och när man hittar ett sätt att utvinna geotermisk energi ur djuphavsgravar behöver man arbetskraft som kan uthärda och överleva den extrema miljön och arbetsvillkoren som råder tre kilometer under havsytan. De enda som kan göra det är människor som är vana vid såväl psykiska som fysiska påfrestningar, människor som hela sitt liv befunnit sig i samhällets utkanter, människor så vana att leva under helvetiska förhållanden att livet på havsbotten till och med kan vara en förbättring. Deras kroppar modifieras och anpassas för liv under ytan och de skickas ned i djupet. Dock har ingen räknat med vad som händer med dem när de väl är där nere, hur djupet lockar och förändrar dem, eller hur deras närvaro där nere kan komma att påverka resten av världen.

She comes here when she can, keeping to the bottom en route to foil Beebe’s sonar. The others don’t know about this place yet; she’d just as soon keep it that way. Sometimes she comes here to watch convection stir the mud into lazy curlicues. Sometimes she split the seals on her ’skin, basks face and arms in the thirty-degree seep.

Sometimes she just comes here to sleep.

She lies with the shifting mud at her back, staring up into blackness. This is how you fall asleep when you can’t close your eyes; you stare into the dark, and when you start seeing things you know you’re dreaming.

–

Taking of his diveskin is like gutting himself.

Starfish skulle vara en betydligt mer ointressant bok utan de stora mängder havsvatten den innehåller. Undervattensmiljön är på samma gång vidsträckt och klaustrofobisk, skrämmande och inbjudande. Till en början är den helt främmande för undervattenstationens besättning, en plats de inte borde vara på, men de börjar snart att först anpassa sig och sedan förlora sig till havsdjupet. Det är det bästa med boken, beskrivningarna av hur karaktärerna långsamt förvandlas från människor till något som inte bara kan överleva utan faktiskt också leva där nere. Hur de går från att knappt vilja lämna den relativa tryggheten i undervattenstationen för att sedan dröja sig kvar allt längre stunder utanför och till slut tillbringa mer tid därute än därinne.

Jag tycker att boken tappar lite när det som baksidetexten beskriver som ”a kill switch for the whole damn planet”-grejen introduceras. Jag gillar idén, men i min mening kunde det ha arbetats in snyggare i handlingen. Men det kan ju vara så att jag tycker det mest för att jag är betydligt mer intresserad av att läsa om vad som händer med människorna under ytan än hur regeringen försöker hantera att allt levande på jorden hotas av vad de kan ha råkat fört upp från djupen. Dock lyckas boken återhämta sig i slutet och trissar upp mina förväntningar ganska ordentligt inför uppföljaren, Maelstrom – trots att den tyvärr verkar utspela sig mer på land än i vattnet.