Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.

Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.

Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.

Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.

Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.

Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.

Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.

Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.

Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.

Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.

City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.