Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.