Clive Barkers The Hellbound Heart publicerades för första gången 1986 och är en av mina favoritböcker samt antagligen den bästa skräckberättelse jag någonsin läst. Det är en tunn roman vars Cenobite-mytologi har gett upphov till en hel franchise om nio filmer, serietidningar och spinoff-berättelser skrivna av andra författare. Pinhead, helvetesprästen tillika seriens fascinerande anti-hjälte, är en av skräckgenrens mest ikoniska, visuellt slående och minnesvärda karaktärer.

Jag har sett och gillar några av filmerna, men för mig har alltid cenobiterna, Pinhead och det helvete Barker skapat varit starkast i The Hellbound Heart. Helvetet och dess präster är så mycket mer skrämmande när en bara får en liten skymt av det – filmernas utforskande av mytologin och världen förstör en del av magin. För mig är cenobiterna så tilldragande precis eftersom de i The Hellbound Heart förblir så omänskliga och därmed oförståeliga – de framställs som bortom kön, bortom mänsklighet, bortom lustar och begär som vi kan förstå. Mycket av det tappades bort i filmatiseringarna, vilket Barker själv verkar hålla med om. Hans senaste roman The Scarlet Gospels är den efterlängtade uppföljaren till The Hellbound Heart och, enligt honom själv, ett försök att få stopp på Hollywoods ständiga misstolkningar av Pinhead genom att göra slut på honom en gång för alla.

Att The Scarlet Gospels skulle kunna mäta sig med The Hellbound Heart väntade jag mig aldrig, men inte heller att uppföljaren till en av tidernas bästa skräckberättelser skulle vara ett pinsamt skämt. I romanen för Barker Pinhead samman med två av hans andra karaktärer, demonjägaren Harry D’Amour och det blinda mediumet Norma. Helvetesprästen försöker utrota alla världens magiker och tillskansa sig deras kraft för att ta över helvetet och han vill att Harry ska bära vittne till hans gärningar och skriva hans ”scarlet gospels”. Istället bestämmer sig Harry, Norma och några av deras vänner för att försöka stoppa honom och ger sig efter Pinhead ned i helvetet.

I sina äldre skräckberättelser – The Hellbound Heart, Books of Blood, Cabal, Weaveworld – var Barker skräckförfattaren som vände upp och ned på genrens moralism och skrev om monster, queerhet, kön, kroppslighet på sätt som gick i tvärs med genrens konventioner. Berättelserna är uppenbara produkter av sin tid, men de håller fortfarande för moderna omläsningar. När jag läser The Scarlet Gospels får jag istället lite känslan av att tiden har gått Barker förbi. Inte bara verkar han glömt de flesta av skräckgenrens viktigaste knep – där The Hellbound Heart var tätt, småskalig och fruktansvärt skrämmande är The Scarlet Gospels bara mättad, vulgär och pinsamt överspelad – utan framstår också som transfobisk och slött sexistisk. Där jag tidigare tyckt att Barker besuttit förmågan att skildra kroppens alla äckligheter på ett närmast vanvördigt vis, är The Scarlet Gospels bara osmakligt smaskig och kukfixerad.

Kanske är det orättvist att låta The Scarlet Gospels stå i skuggan av Barkers tidigare verk, men boken är ju knappast bra på sina egna meriter heller. Som så ofta när fantastiskförfattare prompt ska skildra det som mår bäst av att inte detaljbeskrivas eller utforskas, framstår cenobiternas rike som en dålig Mordor-pastisch snarare än den skrämmande, kittlande skärseld det framstod som i The Hellbound Heart. Porträttet av Pinhead är totalt oengagerande och mer ovärdigt än något Hollywood-filmerna kan ha gjort med honom. Här och där glimmar boken till, i vissa meningar, vissa scener, och åminner vad det hade kunnat vara. Vad The Hellbound Heart var.

Om det var ett värdigt avslut Clive Barker ville ge honom gjorde han Pinhead en större tjänst redan 1992 när han regisserade Motörheads ”Hellraiser”-video vari Lemmy spelar kort med Pinhead och slår honom med the ace of spades. Det är ett bättre avslut på Pinheads berättelse än vad The Scarlet Gospels någonsin skulle kunna leverera.