The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.

En reaktion till “The Traitor Baru Cormorant

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *