Alana Quick är en så kallad sky surgeon – hon reparerar rymdskepp och har dessutom förmågan att närapå kommunicera med dem, men hennes dröm är att lämna sin och mosterns verkstad på Helidor och ge sig ut i rymden. En dag landar ett skepp, Tangled Axon, utanför hennes verkstad och hennes besättning letar desperat efter hennes syster Nova. Alana försöker få dem att anställa henne som deras maskinist för att hon ska hjälpa dem hitta Nova. När de vägrar smyger hon ombord på skeppet i alla fall som en fripassagerare.

På många sätt påminner Ascension mig om tv-serien Firefly, och jag gissar att det inte är en tillfällighet från författarens sida. Jag har sett en hel del prat om romanen på olika ställen på nätet eftersom det är ett space opera-äventyr med till största delen rasifierade och/eller queera kvinnor i huvudrollerna och jag kan tänka mig att det är en medveten strategi av Koyanagi att ta en välbekant berättelse och skriva om den med en mer divers rollbesättning. Med det inte sagt att Ascension inte är en bra berättelse i sin egen rätt, för det är den. Det är ett underhållande och karaktärsfokuserat rymdäventyr med en hel del humor.

Världsbygget lämnas däremot lidande – Koyanagis värld är futuristisk och häftig, men kanske inte lika genomtänkt eller logisk. För mig är det ett mindre problem, men det händer då och då att jag störs lite i läsningen av något som känns lite för otroligt eller bristfälligt. Koyanagis språk är för det mesta fullt dugligt om än inte något speciellt, men emellanåt dyker det upp meningar som kunde ha slipats till en aning, som exempelvis när skeppets kapten beskrivs på det här viset: ”A maddening aura of control and sexuality surrounded her no matter what she was doing”. Eh? Men det är också det värsta exemplet och sådant jag hoppas är debutmisstag som kommer vara försvunna i nästkommande böcker.

Det är med andra ord ingen perfekt roman, men jag tycker ändå om den – den är actionspäckad och kul, och gör sig dessutom lustig över många av de troper som jag ofta hänger upp mig på när jag såväl läser science fiction som fantasy. Pluspoäng för det, helt klart.

(För övrigt så tycker inte alla att en bok som fokuserar nästan uteslutande på kvinnliga karaktärer är något bra; jag har sett flera recensioner där folk menar att det är något dåligt eller orealistiskt. Jag kommer antagligen aldrig upphöra att fascineras av att det är helt okej att skriva en bok där alla utom en eller kanske två av karaktärerna är manliga, men när någon vänder på steken så är den könsfördelningen helt plötsligt inte alls acceptabel.)