För några veckor sedan läste jag Schismatrix Plus av Bruce Sterling, en science fiction-roman som skrevs 1985. Med i min utgåva var dessutom fem kortberättelser som hör ihop med romanen. Den utspelar sig i en väldigt avlägsen framtid där mänskligheten sedan länge har övergett jorden, bor i kolonier i rymden och är uppdelad i två delar: Mechanists och Shapers. De förstnämnda förändrar och förbättrar sina kroppar med hjälp av teknologi och oorganiskt material, ersätter kroppsdelar med proteser med specifika egenskaper och så vidare, medan de sistnämnda istället förändrar sina gener och förökar sig genom att klona sig för att bibehålla och kombinera de förändrade, förbättrade generna. Inom dessa två delar finns det också en mängd olika undergrupper som förändrar sina kroppar och sinnen för att uppnå vitt skilda mål. The Shapers anser att the Mechanists inte är mänskliga och tvärtom, trots att ingen av dem är det, efter våra mått mätt.

”They gave me to the surgeons,” she said. ”They took my womb out, and they put in brain tissue. Grafts from the pleasure center, darling. I’m wired to the ass and the spine and the throat, and it’s better than being God. When I’m hot, I sweat perfume. I’m cleaner than a fresh needle, and nothing leaves my body that you can’t drink like wine or eat like candy. And they left me bright, so that I would know what submission was. Do you know what submission is, darling?”
”No,” Lindsay said harshly. ”But I know what it means not to care about dying.”

Boken centreras kring Lindsay, en Shaper som i början av boken skickas ut i exil till en fjärran koloni där berättelsen, som spänner över många decennium och många olika världar, tar sin början. Schismatrix är en speciell bok. Den utspelar sig som sagt över en lång tidsperiod och handlar om mänsklighetens utveckling i de futuristiska världar som Sterling skickligt målar upp. Det är nog det bästa med boken, hur han får det mesta i boken att kännas inte bara väldigt futuristiskt och avlägset vår värld och det sätt vi lever på, utan också väldigt trovärdigt. Det dyker upp en hel del spektakulära saker också – som exempelvis en hel stad av kött som är en enda kvinnas kropp – men Sterling har satsat betydligt mer på att skapa en trovärdig framtid i rymden, snarare än en som enbart är cool och häftig.

För att återgå till vad Schismatrix handlar om, så är den en väldigt stor berättelse trots att boken bara är 236 sidor lång. Den handlar om mycket, men i fokus är den uppdelade mänskligheten och vad som händer med den i rymden och framtiden. Kolonier skapas och faller, aliens dyker upp och upptäcks, och allting är i ständig utveckling och förändring. I centrum står som sagt Lindsay och de förändringar som hela tiden sker med honom, såväl psykiskt som fysiskt – han hinner leva många olika liv, i många olika världar, under många olika identiteter innan bokens slut.

Jag tycker att det är en smått svårläst bok. Inte så att jag inte förstår den, men det tar tid att läsa den. Jag läste den i småbitar – några få sidor i taget innan jag blev mätt på den och lade den ifrån mig en stund. Dessutom så tar berättelsen flera gånger stora kliv i tiden, under vilka mycket hinner hända och förändras. Det för hela tiden berättelsen framåt och förtar egentligen ingenting från handlingen, men det är mycket som jag blir nyfiken på och vill läsa mer om. En sak som jag tycker är häftig med boken är att så mycket har hänt mellan början och slutet. Boken börjar i en värld som ser helt annorlunda ut än den den avslutas i. Dessutom så finns det en hel del absurda och humoristiska inslag i boken som lättar upp berättelsens tyngd en aning. Som till exempel att det finns en mobil nation i form av ett rymdskepp med en befolkning på ett drygt dussin varav alla sitter i regeringen och där det hålls väldigt hårt på formaliteterna. Schismatrix är minst lika spretig som den här texten om den, och varierande seg, tung och förvirrande. Men den är fortfarande en väldigt bra bok, välskriven, genomtänkt och definitivt läsvärd.

Vidare till novellerna. Eller i alla fall en av dem. Jag tycker alla novellerna är bra, men min favorit är utan tvekan ”Swarm” som handlar om en ung Shaper som ska spendera två år bland the Swarm.

”But why have you chosen to study the Swarm? They can teach you nothing, since they cannot speak. They have no wish to trade, having no tools or technology. They are the only spacefaring race that is essentially without intelligence.”

The Swarm är något helt annat än mänskligheten, så pass olik den att de egentligen inte kan ha något utbyte av varandra överhuvudtaget. Men Afriel, the Shaper, är där för att studera dem ändå, i hopp om att få tag i något som kan gynna mänskligheten. Jag gillar den här berättelsen för att den innehåller en ordentligt twist och för att slutet är så öppet. Den säger en hel del om mänsklig arrogans och hur vi ser ned på ”ointelligenta” varelser. De övriga novellerna är också bra, allihop, även om de inte är riktigt lika bra som ”Swarm”. Jag tycker att de kompletterar romanen bra, samtidigt som jag är övertygad om att de skulle fungera utmärkt att läsa helt fristående.

Nikolai smiled ruefully. ”I suppose you’re right. I never knew anyone who understood my innermost feelings the way you do.” He looked at her affectionately. ”How do you do it?”
”I have infrared scanners,” she said. ”I read the patterns of blood flow in your face.”