I en galax långt, långt borta

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa en roman från Star Wars expanded universe, än mindre två. Men en ska aldrig säga aldrig: under de senaste veckorna har jag läst både Claudia Grays Leia – Princess of Alderaan och Delilah S. Dawsons Phasma. Mitt förhållande till verk där gränsen mellan film och litteratur suddas ut har alltid varit lite avigt; filmatiseringar av litterära verk gör mig ofta besviken och tanken på att läsa böcker officiellt försatta i ett filmuniversum har alltid känts lite fejk – är det en film från början är det där den riktiga berättelsen finns, oavsett om böckerna är en officiell del av kanon eller ej. Vidare hyser den elitistiska delen av mig också (den hittills ogrundade) idén att tie in-romaner ofta är av lite, eh, bristande kvalitet.

Så varför läsa Leia och Phasma? Star Wars har aldrig varit det fiktiva universum jag är som mest investerad i, även om jag faktiskt uppskattade de senaste tre filmerna. Däremot har jag en tendens att väldigt lätt fastna för specifika karaktärer i film och tv på ett sätt som jag sällan gör i litteratur. I originaltrilogin var Leia en karaktär jag gillade, men det var först i de nya filmerna där hon fått utvecklas till motståndsrörelsens ålderstigna general som jag verkligen fastnade för henne. Phasma föll jag för första gången jag såg henne i en promobild för The Force Awakens. Men Hollywood är ju inte känt för att ge sina kvinnliga karaktärer skärmtid i överflöd och även om Star Wars gjort en rejäl ansträngning för att bli bättre i och med de nya filmerna, lämnar de fortfarande en hel del övrigt att önska. Och en hel del att berätta.

Leia – Princess of Alderaan utspelar sig under Leias tonår på hennes hemplanet Alderaan där hon för första gången på riktigt kliver in i politikens värld i och med att hon officiellt kröns till Alderaans kronprinsessa och upptar de plikter som följer med ämbetet. Det här också nu Leia för första gången kommer i kontakt med imperiets grymheter och den motståndsrörelse som börjat etablera sig för att bekämpa det. Det är en ungdomsroman och känns också mycket som en sådan. Den är inte dålig, men både Leia och berättelsen känns ganska generiska och utöver att en får se upptakten till Leia och Amilyn Holdos vänskap samt några blinkningar till The Last Jedi, tillför den inte så mycket vare sig till Star Wars filmuniversum eller Leia som karaktär.

Phasma är kort och gott kapten Phasmas origin story. En annan kapten från Första ordern, Cardinal, har lyckats tillfångata Vi Morendi, en spion från motståndsrörelsen, och när han upptäcker att hon senast besökte planten där Phasma växte upp börjar han fråga ut henne i ett försök att få fatt i hemligheter han kan använda för att göra sig av med sin överlägsna rival. Att Phasma fick så lite skärmtid är i min mening The Last Jedis största synd (jag sade ju att jag inte var något Star Wars-fan) och i Phasma står hon sannerligen i centrum – ivrigt påhejad av Cardinal berättar Morendi Phasmas historia, hur hon spenderade den första delen av sitt liv på ett långsamt döende planet och, när ett skepp från Första ordern strandas på planeten, inte skyr några medel för att lyckas alliera sig med dem och ta sig därifrån.

Jag gillar berättargreppet, hur Phasmas berättelse filtreras genom Morendi som drar ut på berättandet allt hon kan för att samtidigt försöka planera sin flykt medan Cardinal hungrigt väntar på en smaskiga detaljer om förräderi, hur Phasma långsamt växer fram bit för bit. Samtidigt skymmer det också henne – boken må berätta om Phasmas liv, från att hon var en ung, makthungrig krigare på Parnassos, tills att hon blev en av Första orderns mest framstående ledare, men vi kommer ändå aldrig riktigt under masken på henne. Detta beror till stor del på att Morendi inte återberättar Phasmas historia direkt, utan att Morendi fått höra Phasmas berättelse via Siv, en av Phasmas krigare som blivit kvar på planeten.

På något vis har jag fått mina fördomar om tie in-romaner bekräftade, för precis som Leia, tillför inte Phasma speciellt mycket till vare sig berättelsen eller Phasma själv. Att den inte inte gör några större utsvävningar när det gäller Star Wars-universat är förståeligt med tanken på att den kom ut och utspelar sig mellan episod sju och åtta. Men att berätta hela Phasmas livshistoria utan att utveckla hennes karaktär bortom att hon är tuff, brutal och kompromisslös (saker som är uppenbara redan i filmerna) framstår som ett underligt konststycke. På sätt och vis uppskattar jag att boken inte eftersträvar att framställa Phasma i ett mjukare ljus – vilket folk alltid verkar känna sig manade att göra när det gäller hårda kvinnor i populärkultur – men jag hade velat läsa om Phasma, inte myten hon upprätthåller om sig själv. Kanske såg Dawson och Star Wars helt enkelt inget sätt att komma under masken på Phasma utan att samtidigt falla tillbaka på stereotypa skildringar av kvinnliga actionhjältar.

The Witches of New York, Amy McKay

När jag gick på mellanstadiet började jag titta på Förhäxad på eftermiddagarna när jag kommit hem från skolan. Det var antagligen min första tv-förälskelse – jag älskade Halliwell-systrarna (Piper var självklart favoriten), monster-of-the-week-avsnitten, världsbygget och – framförallt – all häxparafernalia: Skuggornas bok, häxbrygderna som kokades i köket och förslöts i små glasflaskor, trollformlerna, pentagramen… Jag började se om serien för några år sedan då de fanns på Netflix och då slog det mig plötsligt hur mycket jag saknar just den här typen av häxor – DIY-häxan som lär sig trollformler och magiska recept hemma i köket och på vinden istället för pretentiösa skolor och slåss mot demoner vid sidan av sitt vardagliga liv. Det finns såklart fler exempel – Den Onda Cirkeln, Buffy, Engelforstrilogin – men överlag känns det som häxor som Halliwell-systrarna och Willow och Tara ganska mycket lyser med sin frånvaro just nu.

Det har dock inte hindrat mig från att fortsätta leta efter dem och jag trodde att jag hittat precis vad jag ville ha i Amy McKays The Witches of New York. Boken utspelar sig i New York under sent 1800-tal i tebutiken Tea and Sympathy som kompletterar affärens teutbud med magiska formler, framtidsskådning och preventivmedel. Butiken drivs av häxorna Eleanor St Clair och Adelaide Thom och berättelsen tar sin början när de anställer butiksbiträdet Beatrice som, helt ovetandes om sin egen förmåga, visar sig vara en mäktig häxa. Samtidigt som Beatrice upptäcker och börjar utforska sina krafter har unga, framförallt fattiga kvinnor i staden börjat försvinna och vad det än är som vill dem illa har också fått vittring på Beatrice.

I stor utsträckning levererar The Witches of New York myspyshäxeri av högsta rang – Eleanor och Adelaides teshop, komplett med burkar med mystiskt innehåll, en talade korp, osaliga andar och tjocka luntor om magi, är en atmosfärisk plats dit kvinnor kommer i jakt på te, beskydd, goda råd, huskurer och aborter. Men tyvärr tillåts aldrig Eleanor, Adelaide och deras tebutik stå i centrum på det viset de förtjänar, utan istället fokuserar berättelsen dels på Beatrices framväxande krafter, dels på Adelaide begynnande romans med en alienist som har utvecklat en apparat för att kommunicera med de döda och dels på den religiösa fanatiker som mördar kvinnor han tror är häxor runtom i staden.

Varken Dr Brody, alienisten, eller den fanatiska häxjägaren är tillräckligt intressanta karaktärer för att förtjäna den plats de får i narrativet. Dr Brody är det väl inget större fel på, men häxjägaren är en högst klichéartad karaktär som smyger runt om nätterna och kidnappar kvinnor och däremellan predikar om Gud, orena kvinnor och sin egen rättfärdighet. Det slutade med att jag skummade de kapitel som berättades ur hans perspektiv då de knappt tillförde berättelsen något. Självklart behöver varje bra häxberättelse en antagonist som är patriarkatet förkroppsligat, men det är inte hans berättelse. Det känns också tråkigt symptomatiskt att medan Adelaide kärar ned sig i en man som ser henne som sin jämlike så förblir lesbiska Eleanors kärleksliv i periferin efter att hon fått hjärtat brustet av en nyckfull adelskvinna som gift sig med en man, blivit oönskad gravid och sedan spårlöst försvunnit. Ständigt dessa tragiska lesbiska öden.

The Witches of New York lovar mycket med sina inledande citat av Matilda Joslyn Gage (”A rebel! How glorious the name sounds when applied to a woman […]”) och Walt Whitman (”Resist much, obey little.”), med hur dess olika delar är indelade efter månens faser, komplett med små illustrationer, och hur boken i sig tycks vara uppbyggd som en grimoire med små inklippta tidningsannonser, folksagor och utdrag ur Eleanors egen trollformelsbok. Tyvärr så levererar den inte så mycket mer än en ganska slätstruken historia som inte har vett att ta till vara på sina mest intressanta och icke-klichéartade bitar och som, titeln till trots, fokuserar tråkigt lite på sina häxor.

Jakten på den ultimata häxboken fortsätter.

”Her greatest battle will be waged against oblivion”: The Winged Histories

Sofia Samatars The Winged Histories är en berättelse om ett blodigt uppror mot det olondrianska riket i fyra delar, berättade av fyra kvinnor, i olika skeenden av upproret. Det är ett exempel på episk fantasy när den är som allra bäst, och en kritik av densamma. Det är en berättelse om revolution och frigörelse men som behandlar temana med mycket mera nyans än fantasygenren vanligtvis är intresserad av.

Den första delen berättas av Tev, dotter till en högt uppsatt släkt i Olondria med band till kungafamiljen som blivit tilldelade hus och ägor i det som en gång var det självständiga Kestenya för att hålla ursprungsinvånarna, the Feredhai, i schack. Ledd av The Swordmaiden Codex, en historieskrivning över kända kvinnliga krigare, flyr hon sin familj och deras förväntningar och börjar på militärskola. Tev åminner på många vis den klassiska fantasyhjältinnan som gör uppror mot konventioner genom att plocka upp svärdet men i Samatars berättelse blir hon samtidigt så mycket mer. Tvingad att konfrontera hur hennes egen frigörelse medför andra människors död och lidande, blir Tev en revolutionär som förenar sig med Kestenyas ursprungliga befolkning för att starta upproret mot Olondria och dess styre.

Bok två berättas av Tialon, dotter till Ivrom the Priest of the Stone, Olondrias stadspräst. Tialon berättar sin historia, om sin far och modern som dog när hon föddes, sin upptäxt och om Stenreligionen, medan hon sitter i husarrest efter att rebellerna intagit huvudstaden Velvalinhu. Det är en berättelse om en kvinna som befunnit sig i skuggan av män hela sitt liv och hennes försök att skapa sig sin egen historia. Det är en genomgående tråd i The Winged Histories – bok tre berättas av Seren, Tevs partner, och hennes berättelse tar vid efter Kestenyas frigörelse och rebellernas ockupation, när Tev återvänder till Kestenya och henne.

Serens berättelse handlar om att överleva tiden efter kriget. Hon är en sångerska, en historieskrivare, en kvinna som sjunger mäns historia, om krig och död och erövringar. ”We need new songs, I think”, skriver Seren om och om igen. ”We need new songs.” Nya sånger där kvinnor har en funktion utöver att minnas stupade män och deras bragder, nya sånger där Seren och Tevs förbjudna kärlek kan få ett namn, få plats.

Den sista boken berättas av Tevs syster Siski och tar också den vid i efterkrigstiden. Om Tev är den arketypiska sköldmön är Siski hennes sedvanliga motsats, den unga kvinnan som inte stretar mot feminina konventioner, utan omfamnar dem. Siski älskar fester och dyrbara klänningar och drömmer om att gifta sig med en prins, men kriget sveper fram och slår hennes liv, som så mycket annat, i spillror och Siski måste lära sig överleva i en ny värld.

The Winged Histories är berättelse om makt, narrativ och historieskrivning, men också en kärleksfull skildring och fördjupning av fantasygenrens fyra mest arketypiska kvinnliga karaktärer – krigaren, prästinnan, kvinnan som blir kvar hemmavid, societetsdamen – som inte privilegierar någon av dem över de andra. Samatar är inte bara mästerlig när det gäller att omforma fantasykonventioner, utan också när det gäller språk – här finns en hel del likheter med Catherynne Valentes magiska stil där varje mening är som ett litet intrikat pussel som rymmer en hel värld. Det var uppenbart redan i Samatars debutroman, A Stranger in Olondria, men där den inte hade så mycket mer än en vacker språkdräkt, är The Winged Histories inte bara underbart skriven utan i helhet en fantastisk roman.

Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

Social justice superheroes

Juliet Palante bor i Bronx, New York, och ska för första gången lämna sin familj en längre tid efter för en sommarpraktikplats i Portland hos Harlowe Brisbane, författaren till Raging Flower: Empowering Your Pussy by Empowering Your Mind, Juliets egen feministiska bibel. För Juliet, som försöker hitta en plats för sig själv som lesbisk, Puerto Rican och feminist, är Harlowe den ultimata guiden till kvinnokamp, lesbiskhet och självförverkligande och hon reser till Portland i hopp om att det är vägen till formandet av en bättre värld: ”I read Raging Flower and now I dream of raised fists and solidarity marches led by matriarchs fueled by café con leche where I can march alongside cigar-smoking doñas and Black Power dykes and all the world’s weirdos and no one is left out. And no one is living a lie”, som Juliet skriver i brevet till Harlowe som ger henne praktikplatsen.

Juliet Takes a Breath är en bok om det feministiska uppvaknandet, om en ung lesbisk tjejs komma-ut-process, community-byggande, politik och feminismens alltför bristande intersektionalitetsperspektiv. Den handlar om känslan av att upptäcka att världen undanhållit och ljugit för en hela livet om hur verkligheten egentligen ser ut. Den handlar om att känna sig bortkommen i rörelser som borde vara som att komma hem – på grund av hudfärg eller brist på kunskap om gruppens regler och jargong – och om navigera ny, okänd mark med de människor en känt och älskat hela sitt liv. Det är en bok om kärlek och brustna tonårshjärtan och nördighet och science fiction.

Juliet upptäcker snart att Harlowe inte är den feministiska superhjälte hon föreställt sig – samtidigt som hon tycker mycket om Harlowe och det lesbiska community hon är en del av i Portland blir Harlowes vita, mensblodshyllande version av feministisk kamp ett skavsår i deras relation. Och samtidigt som Juliet upptas i en annan slags familj i Portland, oroar hon sig också över att saker inte kommer vara detsamma i hennes riktiga familj efter att hon kom ut för dem innan hon stack till Portland och varför hennes flickvän plötsligt är så distanserad samtidigt som hon börjar falla för en söt tjej som jobbar på biblioteket där Juliet researchar kvinnohistoria för Harlowe.

Jag sträckläste Juliet Takes a Breath. Det är både en coming of age-roman och en diskussion om feminism i förhållande till den egna identiteten av en typ som en så sällan ser – som inte handlar om vita, straighta, priviligerade tjejer vars största problem är att de vill ha sexiga underkläder men vara feminister också. Juliet Takes a Breath avhandlar det egna identitetsbyggandet, men är minst lika intresserade av frågor gällande kollektiv och community. Hur skapas hållbara feministiska kollektiv? Hur fungerar det att vara en del av en socialt utsatt och diskriminerad etnisk minoritet och sedan tvingas skapa koalitioner med vita, medelklasskvinnor inomd det feministiska sammanhanget? Går det? Det är en bok som knyter samman identitet och praktik i feminismbegreppet den diskuterar och det görs så bra.

Även bortsett från diskussionerna om feministisk aktivism, politik och kollektiviseringsprocesser så är Juliet Takes a Breath underbar. Karaktärerna är välskrivna, berättelsen intressant och texten är full av roliga referenser och spetsfundigheter. Den är tankeväckande, mysig, smärtsam och underhållande, allt på en gång, och framförallt är den läsvärd.

Noveller du borde läsa

”Morrigan in the Sunglare” och ”Morrigan in Shadow”, Seth Dickinson
Efter jag läst ut The Traitor Baru Cormorant började jag jaga rätt på noveller av Dickinson och blev inte besviken – ”Morrigan in the Sunglare” och fortsättningen ”Morrigan in Shadow” är två riktigt bra military sf-noveller om stridspiloten Laporte och hennes kapten Simms och relationen de utvecklar i tjänst under ett utdraget och blodigt krig om mänsklighetens framtid. Konflikten som fungerar som bakgrund, och upptakt, till de båda kvinnornas relation är en väldigt klichéartad sådan – de båda fraktionerna som slåss heter ”the Alliance” respektive ”the Federation”, exempelvis – men det är ju inte den som är det intressanta ändå.

Dickinson gör mycket med lite i ”Morrigan”-novellerna. De är oerhört stämningsfulla och karaktärerna välskrivna. Simms är den goda soldaten som sammanbitet gör allt kriget och hennes överordnade kräver av henne medan Laporte är det som är född till att strida – dödandet rör henne inte överhuvudtaget. Novellerna handlar om dessa två olika typer av monstrositet och hur de möts, skaver mot och passar ihop med varandra. Det är något med känslan i Dickinsons texter jag verkligen gillar, som en tråd av undergångskänsla som löper genom hans berättelser. Det är väldigt tilldragande, på något vis.

”Sarah’s Child”, Susan Jane Bigelow
Den här novellen hamnade på The Tiptree Awards shortlist och den är en mycket bra och mycket fin berättelse om Sarah, en transkvinna som konfronteras med en alternativ tidslinje där hon istället var assigned female at birth och därmed aldrig genomgått en könskorrigering, samt har burit och fött en son, och vad som händer när de båda parallella verkligheterna kommer i kontakt med varandra. ”Sarah’s Child” är en novell som handlar som händigt behandlar en väldigt specifik typ av smärta och sorg som drabbar transkvinnor utan att för den delen utmåla att vara kvinna med transerfarenhet som tragiskt i sig själv.

”Pocket Atlas of Planets”, Alex Dally MacFarlane
En spretig, smått surrealistisk berättelse i form av en fickatlas om planeter, rymden och utforskandet av dessa – ”Pocket Atlas of Planets” påminner mig litegrann om Catherynne Valentes Radiance, i dess sagolika, färgsprakande, Golden Age of SF-inspirerade skildring av galaxen. Det är också en berättelse om kön och genus och det fruktlösa i att betrakta dem som cementerade kategorier som har bäring på samma vis i alla kulturer och överallt: ”If there is one gender, is there any? […] Is it right to say we are women when there are no men? […] Ber begins work on an astrolabe — wanting to convey the complexity of planets and the life living on them. Metal discs lay layer on layer. A galaxy of gender. Ber cannot hold it. In the end, Ber reverts to writing: an atlas.”

”The Heart Is Eaten Last”, Kameron Hurley
Det här är en Patreon-special, en Bel Dame Apocrypha-berättelse som utspelar sig mellan den första och andra delen i God’s War, så om en bryr sig tillräckligt mycket om serien för att vilja läsa ”The Heart Is Eaten Last” så stöttar en antagligen redan Hurley på Patreon ändå. Det är ett trevligt återseende av Umayma och Nyx och hennes team och i vanlig ordning en underhållande berättelse. Nyx är bäst.

”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen”, Alyssa Wong
Jag har hört mycket bra om Alyssa Wongs texter, framförallt från Nahal som twittrat mycket positivt om dem. Och det är välförtjänt beröm – ”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen” är två välskrivna och underbart creepy berättelsen. Den förstnämnda handlar om en ung kvinna som ”sväljer” människors innersta tankar, drömmar och önskningar – ju mer vedervärdiga desto bättre. Den andra handlar om Lily som är dotter i en fiskare i vars fotspår hon börjat gå. Hon följer med ut för att fiska sjöjungfru – som anses vara en delikatess och drar in pengar därefter – men fisketuren, besättningen och sjöjungfrurna är allt annat än vad hon väntat sig.

Wong har verkligen förmågan att skriva fram skräckstämningar – det är svårt att peka på exakt vad som är obehagligt eller läskigt i hennes berättelser, men känslan av obehag hänger tung över hela texten. Hon är också bra på att snabbt teckna fram karaktärer och miljöer, vilket är viktigt i noveller – skräcknoveller i synnerhet. ”The Fisher Queen” var hennes första publikation, vilket märks då handlingen svajar lite och det finns lite för många trådar som mest mynnar ut i ingenting, men redan ”Hungry Daughters of Starving Mothers” visar på skickligare handlingsuppbyggnad och jag ser fram emot att läsa resten av Wongs bibliografi.

Romancepodden

Jag har, tack vare Maria, börjar lyssna på Romancepodden med Julia Skott, Elin Jonsson, Nikoo Jorjani, Melody Lovelin och Amanda Idberg. Som poddens titel antyder handlar den om romancelitteratur och -läsning och är extremt underhållande. Mycket eftersom den är sjukt rolig får mig att sitta och försöka  låta bli att flina synbart när jag lyssnar på den offentligt, men framförallt då det är så skönt att lyssna på folk som diskuterar romance som romance snarare än som Fenomenet Att Läsa Romance. Visst avhandlar podden skammen och fulstämpeln som associeras med romance (how could it not?) samt de mindre roliga tropes som ändå dyker upp i genren, men överlag som pratar de helt enkelt bara om litteraturen och böckerna de läser. Det är inte ”Nu ska vi prata om kvinnor/feminister som läser romance” eller ”Är romance Problematiskt?” utan bara litteraturprat, bokcirklande, analyserande och läsglädje och det är så sällan romance-litteratur får den behandlingen.

Förra terminen när jag gick kursen Feminist Cultural Studies läste vi Janice Radways text om problemet med att forska på romancelitteratur med utgångspunkten att genren är så formulabaserad att en i princip kan plocka vilken bok som helst och låta den representera hela genren och det enorma förakt detta förhållningssätt visar på. Till samma seminarium skulle vi också läsa en valfri romanceroman. Gissa vad vi alla gjorde? Gick till närmsta bibliotek/Pressbyrån/eboksaffär och införskaffade första bästa bok vi fick tag i. (Ytterligare wtf/lol: jag gick till biblioteket för att fråga vad de hade i Harlequin/romance-väg, varpå bibliotekarien kollade på mig och sade: ”Det är till en litteraturkurs, gissar jag?”) Needless to say och välförtjänt nog så läste vi alla jävligt kassa böcker.

Därför gillar jag att Romancepodden helt enkelt behandlar romance som litteratur. Vad är bra respektive dåligt när det gäller handling, karaktärer, dialog, plot, sexscener, relationer, språk? Dessutom utför podden en massa folkbildningsgärningar som att gå igenom diverse europeisk adelssystem, diskutera huruvida smutless romance egentligen är något att ha och gå igenom viktiga förkortningar och begrepp en behöver veta för att navigera romancelitteraturen. Visst blir det fnissigt och visst skojas det friskt (svårt att låta bli när beskrivningar som ”chest fleece” avhandlas…) men podden är en väldigt intressant och framförallt kärleksfull diskussion om en genre som för det mesta bara nämns med mer eller mindre förtäckt hån. Det är en bra grej.

Welcome to Night Vale

Welcome to Nightvale är såklart romanen baserad på succépodcasten med samma namn och utspelar sig i den surrealistiska, livsfarliga, totalitära småstaden Night Vale där alla konspirationsteorier är sanna och det finns monster under alla sängar. Medan podcasten är i form av en pågående radiosändning handlar boken om två av invånarna i Night Vale, pantbanksägaren Jackie Fierro och den ensamstående mamman Diane Crayton, som båda får sina bekväma, om än bisarra, liv uppochnedvända när de blir indragna i ett mysterium som har med The Man in the Tan Jacket att göra.

Welcome to Night Vale gör sig definitivt bäst som podcast – Cecils Baldwins framträdande som radiopresentatören med sin behagliga, deadpan röst är en stor del av det som bygger upp Night Vales mysäckliga och underhållande stämningsfullhet. Med det inte sagt att boken är dålig, för det är den inte, men det tar en stund innan en kommer in den – Welcome to Night Vales unika berättarstruktur och surrealism som funkar så bra som podcast flyter inte fullt lika bra i romanformat.

Samtidigt är det imponerade hur mycket av Night Vales special brand of weird and creepy som ändå översatts från podcast-form till roman. Jag var lite orolig för att Night Vale skulle te sig som en mindre spännande plats i romanform – lite som i skräckfilmer när monstret är läskigt fram till en faktiskt får se det – men så blev det inte alls. Snarare framträder Night Vale ännu tydligare i sin bisarra excentriskhet – romanen leder en in i delar av staden på sätt som inte är möjliga genom en radiosändning. Jag gillade speciellt Diane och Jackies biblioteksbesök.

Boken har många kvalitéer utöver att få se mer av Night Vale, men jag gissar att om en inte har lyssnat på eller inte gillar podcastförlagan så får den antagligen inte ut så mycket av romanen eftersom den är väldigt tätt sammanvävd med vad som försiggår i podden – vissa kapitel av boken består till och med av Cecils radiosändningar. Kanske kan en tycka att det är lite synd att romanen är mer av ett komplement till podden än en berättelse i sin egen rätt, men jag tycker att det funkar bra, framförallt eftersom boken så tydligen bygger vidare på det som är så bra med Welcome to Night Vale och ibland är det helt okej att helt enkelt bara fortsätta på ett vinnande koncept.

DC Comic’s Bombshells

DC’s Bombshells är en ensamble-serie som utspelar sig i en parellel verklighet under andra världskriget där så gott som alla DCs kvinnliga superhjältar deltar i kampen mot Nazityskland under Amanda Wallers ledning och kodnamnet ”Bombshells” (get it?). Den påminner om Bomb Girls, fast med superhjältar och är ungefär vad en velat att Agent Carter skulle varit. Huvudkaraktärerna utgörs i egentlig mening av Batwoman, Wonder Woman och Supergirl, men de andra karaktärerna får också mycket utrymme och egna plotlines. Den är ritad i en typiskt retro pinup-stil och är otroligt snygg. Det är också roligt att se hur de passat in de olika hjältinnorna i den här världen – Kate Kane maskerar sig som en baseballspelare i Gotham, Supergirl och Stargirl är ryska desertörer, Harley Quinn en psykolog i London där Poison Ivy livvnär sig genom att smuggla in lyxartiklar för dem som har råd att ta sig runt rationeringen.

Det är som sagt många karaktärer som dyker upp här – till och med Felicity Smoak gör en cameo – och fler lär dyka upp eftersom jag bara är knappt halvvägs genom serien. Även om det är väldigt kul att alla DCs bästa kvinnliga karaktärer har fått gå samman här (och anledningen till att jag började läsa serien), så introduceras de inte särskilt ingående och har en ingen koll på karaktärerna sedan innan är det lite svårt att få ett grepp om dem. Det känns som om serien förutsätter att en redan är åtminstone lite DC-insatt innan en plockar upp Bombshells. Att det är många karaktärer gör ju också att det finns många berättartrådar och vissa är bättre än andra, såklart. Jag gillar speciellt de delar som handlar Batwoman samt Harley Quinn och Poison Ivy, men det finns också mycket annat bra, som de bitar som utspelar sig i Gotham där en grupp Batgirls håller ställningarna medan Kate Kane är undercover i Berlin.

En sak jag inte gillar med Bombshells är den – förstås – väldigt förhärligande bilden av USA som framkommer och att serien verkar driva en vinkel att USA så gott som på egen hand besegrade tyskarna (i och för sig rimligt om de är landet med superhjältarna på sin sida, men ändå). Den amerikanska antipatin mot Ryssland framgår också väldigt tydligt. Men det är väl inte så mycket annat en kan vänta sig om en amerikansk, retroinspirerad superhjälteserie om andra världskriget.

Och när vi är inne på det spåret: samtidigt som jag gillar retrokänslan och pinup-stilen och det passar berättelsen väldigt bra så känns det lite som att Bombshells använder sig av det faktum att den utspelar sig under andra världskriget för att få rita de kvinnliga karaktärerna och deras outfits på samma gamla vanliga sunkiga serietidningsvis som vanligt fast under en tunn fernissa av distanserad ironi. Att de alla på sant Disney-mannér har i princip exakt samma ansikte och figur gör inte heller saken bättre direkt.

Samtidigt känns Bombshells ändå starkt riktad mot en kvinnlig publik och blick och inte på det där typiska ”det här är kvinnlig wishfullfilment för alla kvinnors högsta dröm är ju att vara kickass och feminina och supersnygga!”-viset som jag hatar (även om det finns en släng av det också). Inte bara är samtliga manliga karaktärer högst perifera och ingen av de kvinnliga hjältarna är en ”tjejversion” av en (bättre) manlig hjälte, utan Bombshells är också mycket bra på att bygga upp relationer mellan de kvinnliga hjältarna, och seriens mest centrala romanser är de mellan Kate Kane och Maggie Sawyer respektive Harley Quinn och Poison Ivy.

Dessutom gillar jag när Wonder Woman dyker upp i sin nya pinup-inspirerade dräkt och frågar Steve vad han tycker om att hon använt deras gudinnor som förlaga för sin rustning. ”Gudinnor?” svarar han förvirrat. ”Ja”, svarar Diana, ”de där kvinnorna som ni har målat på era stridsvagnar”. Överlag tycker jag att Diana en av de mest trista karaktärerna i gänget här men det är en sådan bra detalj – trots att Diana snabbt blir varse vår världs sexism sitter hennes uppfostran så hårt i henne att den mest logiska anledningen till pinupbilderna som finns i soldatlägret är att de är gudinnor. Det är fint. I övrigt får Diana mest agera samtalspartner åt en traumatiserad Steve som fått PTSD av sin tid i kriget så hennes bitar kunde varit roligare.

Så den har sina svaga bitar, men överlag är Bombshells en underhållande och bra serie samt – förutsatt att en redan är lite hemmastadd i universat via DCs filmer eller tv-serier – en bra ingång i DCs serietidningsvärld.

The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.