Tagg: HBTQ (Sida 1 av 2)

”Her greatest battle will be waged against oblivion”: The Winged Histories

Sofia Samatars The Winged Histories är en berättelse om ett blodigt uppror mot det olondrianska riket i fyra delar, berättade av fyra kvinnor, i olika skeenden av upproret. Det är ett exempel på episk fantasy när den är som allra bäst, och en kritik av densamma. Det är en berättelse om revolution och frigörelse men som behandlar temana med mycket mera nyans än fantasygenren vanligtvis är intresserad av.

Den första delen berättas av Tev, dotter till en högt uppsatt släkt i Olondria med band till kungafamiljen som blivit tilldelade hus och ägor i det som en gång var det självständiga Kestenya för att hålla ursprungsinvånarna, the Feredhai, i schack. Ledd av The Swordmaiden Codex, en historieskrivning över kända kvinnliga krigare, flyr hon sin familj och deras förväntningar och börjar på militärskola. Tev åminner på många vis den klassiska fantasyhjältinnan som gör uppror mot konventioner genom att plocka upp svärdet men i Samatars berättelse blir hon samtidigt så mycket mer. Tvingad att konfrontera hur hennes egen frigörelse medför andra människors död och lidande, blir Tev en revolutionär som förenar sig med Kestenyas ursprungliga befolkning för att starta upproret mot Olondria och dess styre.

Bok två berättas av Tialon, dotter till Ivrom the Priest of the Stone, Olondrias stadspräst. Tialon berättar sin historia, om sin far och modern som dog när hon föddes, sin upptäxt och om Stenreligionen, medan hon sitter i husarrest efter att rebellerna intagit huvudstaden Velvalinhu. Det är en berättelse om en kvinna som befunnit sig i skuggan av män hela sitt liv och hennes försök att skapa sig sin egen historia. Det är en genomgående tråd i The Winged Histories – bok tre berättas av Seren, Tevs partner, och hennes berättelse tar vid efter Kestenyas frigörelse och rebellernas ockupation, när Tev återvänder till Kestenya och henne.

Serens berättelse handlar om att överleva tiden efter kriget. Hon är en sångerska, en historieskrivare, en kvinna som sjunger mäns historia, om krig och död och erövringar. ”We need new songs, I think”, skriver Seren om och om igen. ”We need new songs.” Nya sånger där kvinnor har en funktion utöver att minnas stupade män och deras bragder, nya sånger där Seren och Tavs förbjudna kärlek kan få ett namn, få plats.

Den sista boken berättas av Tavs syster Siski och tar också den vid i efterkrigstiden. Om Tav är den arketypiska sköldmön är Siski hennes sedvanliga motsats, den unga kvinnan som inte stretar mot feminina konventioner, utan omfamnar dem. Siski älskar fester och dyrbara klänningar och drömmer om att gifta sig med en prins, men kriget sveper fram och slår hennes liv, som så mycket annat, i spillror och Siski måste lära sig överleva i en ny värld.

The Winged Histories är berättelse om makt, narrativ och historieskrivning, men också en kärleksfull skildring och fördjupning av fantasygenrens fyra mest arketypiska kvinnliga karaktärer – krigaren, prästinnan, kvinnan som blir kvar hemmavid, societetsdamen – som inte privilegierar någon av dem över de andra. Samatar är inte bara mästerlig när det gäller att omforma fantasykonventioner, utan också när det gäller språk – här finns en hel del likheter med Catherynne Valentes magiska stil där varje mening är som ett litet intrikat pussel som rymmer en hel värld. Det var uppenbart redan i Samatars debutroman, A Stranger in Olondria, men där den inte hade så mycket mer än en vacker språkdräkt, är The Winged Histories inte bara underbart skriven utan i helhet en fantastisk roman.

Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

Social justice superheroes

Juliet Palante bor i Bronx, New York, och ska för första gången lämna sin familj en längre tid efter för en sommarpraktikplats i Portland hos Harlowe Brisbane, författaren till Raging Flower: Empowering Your Pussy by Empowering Your Mind, Juliets egen feministiska bibel. För Juliet, som försöker hitta en plats för sig själv som lesbisk, Puerto Rican och feminist, är Harlowe den ultimata guiden till kvinnokamp, lesbiskhet och självförverkligande och hon reser till Portland i hopp om att det är vägen till formandet av en bättre värld: ”I read Raging Flower and now I dream of raised fists and solidarity marches led by matriarchs fueled by café con leche where I can march alongside cigar-smoking doñas and Black Power dykes and all the world’s weirdos and no one is left out. And no one is living a lie”, som Juliet skriver i brevet till Harlowe som ger henne praktikplatsen.

Juliet Takes a Breath är en bok om det feministiska uppvaknandet, om en ung lesbisk tjejs komma-ut-process, community-byggande, politik och feminismens alltför bristande intersektionalitetsperspektiv. Den handlar om känslan av att upptäcka att världen undanhållit och ljugit för en hela livet om hur verkligheten egentligen ser ut. Den handlar om att känna sig bortkommen i rörelser som borde vara som att komma hem – på grund av hudfärg eller brist på kunskap om gruppens regler och jargong – och om navigera ny, okänd mark med de människor en känt och älskat hela sitt liv. Det är en bok om kärlek och brustna tonårshjärtan och nördighet och science fiction.

Juliet upptäcker snart att Harlowe inte är den feministiska superhjälte hon föreställt sig – samtidigt som hon tycker mycket om Harlowe och det lesbiska community hon är en del av i Portland blir Harlowes vita, mensblodshyllande version av feministisk kamp ett skavsår i deras relation. Och samtidigt som Juliet upptas i en annan slags familj i Portland, oroar hon sig också över att saker inte kommer vara detsamma i hennes riktiga familj efter att hon kom ut för dem innan hon stack till Portland och varför hennes flickvän plötsligt är så distanserad samtidigt som hon börjar falla för en söt tjej som jobbar på biblioteket där Juliet researchar kvinnohistoria för Harlowe.

Jag sträckläste Juliet Takes a Breath. Det är både en coming of age-roman och en diskussion om feminism i förhållande till den egna identiteten av en typ som en så sällan ser – som inte handlar om vita, straighta, priviligerade tjejer vars största problem är att de vill ha sexiga underkläder men vara feminister också. Juliet Takes a Breath avhandlar det egna identitetsbyggandet, men är minst lika intresserade av frågor gällande kollektiv och community. Hur skapas hållbara feministiska kollektiv? Hur fungerar det att vara en del av en socialt utsatt och diskriminerad etnisk minoritet och sedan tvingas skapa koalitioner med vita, medelklasskvinnor inomd det feministiska sammanhanget? Går det? Det är en bok som knyter samman identitet och praktik i feminismbegreppet den diskuterar och det görs så bra.

Även bortsett från diskussionerna om feministisk aktivism, politik och kollektiviseringsprocesser så är Juliet Takes a Breath underbar. Karaktärerna är välskrivna, berättelsen intressant och texten är full av roliga referenser och spetsfundigheter. Den är tankeväckande, mysig, smärtsam och underhållande, allt på en gång, och framförallt är den läsvärd.

Noveller du borde läsa

”Morrigan in the Sunglare” och ”Morrigan in Shadow”, Seth Dickinson
Efter jag läst ut The Traitor Baru Cormorant började jag jaga rätt på noveller av Dickinson och blev inte besviken – ”Morrigan in the Sunglare” och fortsättningen ”Morrigan in Shadow” är två riktigt bra military sf-noveller om stridspiloten Laporte och hennes kapten Simms och relationen de utvecklar i tjänst under ett utdraget och blodigt krig om mänsklighetens framtid. Konflikten som fungerar som bakgrund, och upptakt, till de båda kvinnornas relation är en väldigt klichéartad sådan – de båda fraktionerna som slåss heter ”the Alliance” respektive ”the Federation”, exempelvis – men det är ju inte den som är det intressanta ändå.

Dickinson gör mycket med lite i ”Morrigan”-novellerna. De är oerhört stämningsfulla och karaktärerna välskrivna. Simms är den goda soldaten som sammanbitet gör allt kriget och hennes överordnade kräver av henne medan Laporte är det som är född till att strida – dödandet rör henne inte överhuvudtaget. Novellerna handlar om dessa två olika typer av monstrositet och hur de möts, skaver mot och passar ihop med varandra. Det är något med känslan i Dickinsons texter jag verkligen gillar, som en tråd av undergångskänsla som löper genom hans berättelser. Det är väldigt tilldragande, på något vis.

”Sarah’s Child”, Susan Jane Bigelow
Den här novellen hamnade på The Tiptree Awards shortlist och den är en mycket bra och mycket fin berättelse om Sarah, en transkvinna som konfronteras med en alternativ tidslinje där hon istället var assigned female at birth och därmed aldrig genomgått en könskorrigering, samt har burit och fött en son, och vad som händer när de båda parallella verkligheterna kommer i kontakt med varandra. ”Sarah’s Child” är en novell som handlar som händigt behandlar en väldigt specifik typ av smärta och sorg som drabbar transkvinnor utan att för den delen utmåla att vara kvinna med transerfarenhet som tragiskt i sig själv.

”Pocket Atlas of Planets”, Alex Dally MacFarlane
En spretig, smått surrealistisk berättelse i form av en fickatlas om planeter, rymden och utforskandet av dessa – ”Pocket Atlas of Planets” påminner mig litegrann om Catherynne Valentes Radiance, i dess sagolika, färgsprakande, Golden Age of SF-inspirerade skildring av galaxen. Det är också en berättelse om kön och genus och det fruktlösa i att betrakta dem som cementerade kategorier som har bäring på samma vis i alla kulturer och överallt: ”If there is one gender, is there any? […] Is it right to say we are women when there are no men? […] Ber begins work on an astrolabe — wanting to convey the complexity of planets and the life living on them. Metal discs lay layer on layer. A galaxy of gender. Ber cannot hold it. In the end, Ber reverts to writing: an atlas.”

”The Heart Is Eaten Last”, Kameron Hurley
Det här är en Patreon-special, en Bel Dame Apocrypha-berättelse som utspelar sig mellan den första och andra delen i God’s War, så om en bryr sig tillräckligt mycket om serien för att vilja läsa ”The Heart Is Eaten Last” så stöttar en antagligen redan Hurley på Patreon ändå. Det är ett trevligt återseende av Umayma och Nyx och hennes team och i vanlig ordning en underhållande berättelse. Nyx är bäst.

”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen”, Alyssa Wong
Jag har hört mycket bra om Alyssa Wongs texter, framförallt från Nahal som twittrat mycket positivt om dem. Och det är välförtjänt beröm – ”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen” är två välskrivna och underbart creepy berättelsen. Den förstnämnda handlar om en ung kvinna som ”sväljer” människors innersta tankar, drömmar och önskningar – ju mer vedervärdiga desto bättre. Den andra handlar om Lily som är dotter i en fiskare i vars fotspår hon börjat gå. Hon följer med ut för att fiska sjöjungfru – som anses vara en delikatess och drar in pengar därefter – men fisketuren, besättningen och sjöjungfrurna är allt annat än vad hon väntat sig.

Wong har verkligen förmågan att skriva fram skräckstämningar – det är svårt att peka på exakt vad som är obehagligt eller läskigt i hennes berättelser, men känslan av obehag hänger tung över hela texten. Hon är också bra på att snabbt teckna fram karaktärer och miljöer, vilket är viktigt i noveller – skräcknoveller i synnerhet. ”The Fisher Queen” var hennes första publikation, vilket märks då handlingen svajar lite och det finns lite för många trådar som mest mynnar ut i ingenting, men redan ”Hungry Daughters of Starving Mothers” visar på skickligare handlingsuppbyggnad och jag ser fram emot att läsa resten av Wongs bibliografi.

DC Comic’s Bombshells

DC’s Bombshells är en ensamble-serie som utspelar sig i en parellel verklighet under andra världskriget där så gott som alla DCs kvinnliga superhjältar deltar i kampen mot Nazityskland under Amanda Wallers ledning och kodnamnet ”Bombshells” (get it?). Den påminner om Bomb Girls, fast med superhjältar och är ungefär vad en velat att Agent Carter skulle varit. Huvudkaraktärerna utgörs i egentlig mening av Batwoman, Wonder Woman och Supergirl, men de andra karaktärerna får också mycket utrymme och egna plotlines. Den är ritad i en typiskt retro pinup-stil och är otroligt snygg. Det är också roligt att se hur de passat in de olika hjältinnorna i den här världen – Kate Kane maskerar sig som en baseballspelare i Gotham, Supergirl och Stargirl är ryska desertörer, Harley Quinn en psykolog i London där Poison Ivy livvnär sig genom att smuggla in lyxartiklar för dem som har råd att ta sig runt rationeringen.

Det är som sagt många karaktärer som dyker upp här – till och med Felicity Smoak gör en cameo – och fler lär dyka upp eftersom jag bara är knappt halvvägs genom serien. Även om det är väldigt kul att alla DCs bästa kvinnliga karaktärer har fått gå samman här (och anledningen till att jag började läsa serien), så introduceras de inte särskilt ingående och har en ingen koll på karaktärerna sedan innan är det lite svårt att få ett grepp om dem. Det känns som om serien förutsätter att en redan är åtminstone lite DC-insatt innan en plockar upp Bombshells. Att det är många karaktärer gör ju också att det finns många berättartrådar och vissa är bättre än andra, såklart. Jag gillar speciellt de delar som handlar Batwoman samt Harley Quinn och Poison Ivy, men det finns också mycket annat bra, som de bitar som utspelar sig i Gotham där en grupp Batgirls håller ställningarna medan Kate Kane är undercover i Berlin.

En sak jag inte gillar med Bombshells är den – förstås – väldigt förhärligande bilden av USA som framkommer och att serien verkar driva en vinkel att USA så gott som på egen hand besegrade tyskarna (i och för sig rimligt om de är landet med superhjältarna på sin sida, men ändå). Den amerikanska antipatin mot Ryssland framgår också väldigt tydligt. Men det är väl inte så mycket annat en kan vänta sig om en amerikansk, retroinspirerad superhjälteserie om andra världskriget.

Och när vi är inne på det spåret: samtidigt som jag gillar retrokänslan och pinup-stilen och det passar berättelsen väldigt bra så känns det lite som att Bombshells använder sig av det faktum att den utspelar sig under andra världskriget för att få rita de kvinnliga karaktärerna och deras outfits på samma gamla vanliga sunkiga serietidningsvis som vanligt fast under en tunn fernissa av distanserad ironi. Att de alla på sant Disney-mannér har i princip exakt samma ansikte och figur gör inte heller saken bättre direkt.

Samtidigt känns Bombshells ändå starkt riktad mot en kvinnlig publik och blick och inte på det där typiska ”det här är kvinnlig wishfullfilment för alla kvinnors högsta dröm är ju att vara kickass och feminina och supersnygga!”-viset som jag hatar (även om det finns en släng av det också). Inte bara är samtliga manliga karaktärer högst perifera och ingen av de kvinnliga hjältarna är en ”tjejversion” av en (bättre) manlig hjälte, utan Bombshells är också mycket bra på att bygga upp relationer mellan de kvinnliga hjältarna, och seriens mest centrala romanser är de mellan Kate Kane och Maggie Sawyer respektive Harley Quinn och Poison Ivy.

Dessutom gillar jag när Wonder Woman dyker upp i sin nya pinup-inspirerade dräkt och frågar Steve vad han tycker om att hon använt deras gudinnor som förlaga för sin rustning. ”Gudinnor?” svarar han förvirrat. ”Ja”, svarar Diana, ”de där kvinnorna som ni har målat på era stridsvagnar”. Överlag tycker jag att Diana en av de mest trista karaktärerna i gänget här men det är en sådan bra detalj – trots att Diana snabbt blir varse vår världs sexism sitter hennes uppfostran så hårt i henne att den mest logiska anledningen till pinupbilderna som finns i soldatlägret är att de är gudinnor. Det är fint. I övrigt får Diana mest agera samtalspartner åt en traumatiserad Steve som fått PTSD av sin tid i kriget så hennes bitar kunde varit roligare.

Så den har sina svaga bitar, men överlag är Bombshells en underhållande och bra serie samt – förutsatt att en redan är lite hemmastadd i universat via DCs filmer eller tv-serier – en bra ingång i DCs serietidningsvärld.

The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.

”The New Mother”

Vem modern i titeln till Eugene Fishers ”The New Mother” refererar till är tvetydigt – novellen behandlar flera olika typer av icke-traditionella typer av moderskap och hur de inverkar på och samverkar med relationer, kvinnokroppar, sexualitet och politik. Tess är gravid med sitt och sin flickvän Judys första barn och skriver samtidigt på en artikel om GDS, Gamete Diploidy Syndrome – ett sexuellt överförbart virus som gör att kvinnor börjat reproducera sig via partenogenes, det vill säga en form av asexuell reproduktion där avkomman är genetiskt identisk sin moder. I den verkliga världen förekommer partenogenes bland flera artgrupper, så som fiskar, reptiler och amfibier, men inte bland däggdjur. Precis som i Vonda McIntyres ”Little Faces” visar Fischer på den biologiska mångfald som finns gällande reproduktion bortom den normerade bild vi har av hur det ser ut i djurriket och ställer frågan om hur alternativa reproduktiva förmågor skulle påverka ett mänskligt samhälle som är uppbyggd kring reproduktion som baserat på en tvåkönsnorm.

Det är inte första gången partenogeneses diskuteras som ett alternativ till sexuell reproduktion inom feministisk science fiction – det mest kända exemplet där antagligen Charlotte Perkins Gilmans Herland, där kvinnor utvecklat förmågan att föröka sig asexuellt som följd av att alla män dött ut och fördrivits från Herland. I Gilmans roman styrs förmågan av moderskärlek som kan förstärkas eller undertryckas för att resultera i ett barn eller inte – i ”The New Mother”, däremot, sker denna reproduktion spontant vid varje ägglossning och kan bara kontrolleras på kemisk och medicinsk väg. Kvinnorna som har viruset ses som början på ett nytt kapitel av mänsklig evolution – ett kapitel där män kan komma att utrotas. De betraktas som övermänskliga, omänskliga, monstruösa och i artikeln Tess jobbar på skriver hon om hur samhället kämpar för att hantera förändringen denna nya typ av moderskap innebär. Men det är inte bara GDS-kvinnorna som leder förändringen – Tess själv är också en problematisk moder, en lesbisk, artificiellt inseminerad sådan, vars existens är minst lika omtvistad. Som alltid blir kvinnokroppen och kvinnors föränderliga positioner ett hot mot den heterosexistiska ordningen och ett problem att lösa och reglera.

”The New Mother” belönades nyligen med Tiptree-priset, ett pris som delas ut inom fantastikgenren för att ”encourage the exploration and expansion of gender”, och precis som många föregående vinnare diskuterar novellen det komplicerade förhållandet mellan moderskap, kvinnokroppen, biologi och teknik. Inget novellen tar upp är direkt nytt utan har stötts och blötts inom feminstisk sf i årtionden, men Fischer skildrar finstilt såväl GDS-fenomenet som Tess upplevelse av sin graviditet i förhållande till hur teknik och lagstiftning gör den egna kroppen sårbar för sociala och mellanmänskliga försök att kontrollerna den samtidigt som det också möjliggör och säkerställer rätten till kroppslig integritet. Novellen skiftar mellan det personliga och den större samhälleliga kontexten och presenterar inga svar, bara hur dessa motsättningar hela tiden navigeras.

Den är bra. Läs den.

The Long Way to a Small Angry Planet

Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.

The Scarlet Gospels

Clive Barkers The Hellbound Heart publicerades för första gången 1986 och är en av mina favoritböcker samt antagligen den bästa skräckberättelse jag någonsin läst. Det är en tunn roman vars Cenobite-mytologi har gett upphov till en hel franchise om nio filmer, serietidningar och spinoff-berättelser skrivna av andra författare. Pinhead, helvetesprästen tillika seriens fascinerande anti-hjälte, är en av skräckgenrens mest ikoniska, visuellt slående och minnesvärda karaktärer.

Jag har sett och gillar några av filmerna, men för mig har alltid cenobiterna, Pinhead och det helvete Barker skapat varit starkast i The Hellbound Heart. Helvetet och dess präster är så mycket mer skrämmande när en bara får en liten skymt av det – filmernas utforskande av mytologin och världen förstör en del av magin. För mig är cenobiterna så tilldragande precis eftersom de i The Hellbound Heart förblir så omänskliga och därmed oförståeliga – de framställs som bortom kön, bortom mänsklighet, bortom lustar och begär som vi kan förstå. Mycket av det tappades bort i filmatiseringarna, vilket Barker själv verkar hålla med om. Hans senaste roman The Scarlet Gospels är den efterlängtade uppföljaren till The Hellbound Heart och, enligt honom själv, ett försök att få stopp på Hollywoods ständiga misstolkningar av Pinhead genom att göra slut på honom en gång för alla.

Att The Scarlet Gospels skulle kunna mäta sig med The Hellbound Heart väntade jag mig aldrig, men inte heller att uppföljaren till en av tidernas bästa skräckberättelser skulle vara ett pinsamt skämt. I romanen för Barker Pinhead samman med två av hans andra karaktärer, demonjägaren Harry D’Amour och det blinda mediumet Norma. Helvetesprästen försöker utrota alla världens magiker och tillskansa sig deras kraft för att ta över helvetet och han vill att Harry ska bära vittne till hans gärningar och skriva hans ”scarlet gospels”. Istället bestämmer sig Harry, Norma och några av deras vänner för att försöka stoppa honom och ger sig efter Pinhead ned i helvetet.

I sina äldre skräckberättelser – The Hellbound Heart, Books of Blood, Cabal, Weaveworld – var Barker skräckförfattaren som vände upp och ned på genrens moralism och skrev om monster, queerhet, kön, kroppslighet på sätt som gick i tvärs med genrens konventioner. Berättelserna är uppenbara produkter av sin tid, men de håller fortfarande för moderna omläsningar. När jag läser The Scarlet Gospels får jag istället lite känslan av att tiden har gått Barker förbi. Inte bara verkar han glömt de flesta av skräckgenrens viktigaste knep – där The Hellbound Heart var tätt, småskalig och fruktansvärt skrämmande är The Scarlet Gospels bara mättad, vulgär och pinsamt överspelad – utan framstår också som transfobisk och slött sexistisk. Där jag tidigare tyckt att Barker besuttit förmågan att skildra kroppens alla äckligheter på ett närmast vanvördigt vis, är The Scarlet Gospels bara osmakligt smaskig och kukfixerad.

Kanske är det orättvist att låta The Scarlet Gospels stå i skuggan av Barkers tidigare verk, men boken är ju knappast bra på sina egna meriter heller. Som så ofta när fantastiskförfattare prompt ska skildra det som mår bäst av att inte detaljbeskrivas eller utforskas, framstår cenobiternas rike som en dålig Mordor-pastisch snarare än den skrämmande, kittlande skärseld det framstod som i The Hellbound Heart. Porträttet av Pinhead är totalt oengagerande och mer ovärdigt än något Hollywood-filmerna kan ha gjort med honom. Här och där glimmar boken till, i vissa meningar, vissa scener, och åminner vad det hade kunnat vara. Vad The Hellbound Heart var.

Om det var ett värdigt avslut Clive Barker ville ge honom gjorde han Pinhead en större tjänst redan 1992 när han regisserade Motörheads ”Hellraiser”-video vari Lemmy spelar kort med Pinhead och slår honom med the ace of spades. Det är ett bättre avslut på Pinheads berättelse än vad The Scarlet Gospels någonsin skulle kunna leverera.

Novellrecensioner

”Heaven Under Earth”, Aliette de Bodard – Electric Velocipede #24
”Heaven Under Earth” är en text som påminner mig väldigt mycket om klassisk feministisk sextiotals-science fiction, på bästa möjliga vis. Den följer såväl Ursula K. Le Guin som Joanna Russ (och plockar dessutom upp en av de trådar Russ, så här i efterhand, hanterade mindre bra, minst sagt, i The Female Man och återberättar den på ett nyskapande vis) men utmärks samtidigt i högsta grad av de Bodards egen berättarstil.

Det är en berättelse om teknologi, kön och kroppar – om hur dessa konstruerar varandra och hur teknologi används för att reglera kroppar och kön, men också om hur detta inte alltid, eller nödvändigtvis, är av ondo. Det är en berättelse som illustrerar hur böjliga heteronormativa strukturer kan vara när nöden kräver det, samtidigt som de paradoxalt nog också bibehålls eller förstärks längs andra gränsdragningar. Det är också en berättelse om familjeband, samt om en kortvarig men intensiv relation av ömsesidig förståelse och oförståelse som illustrerar hur den egna identitetenoch kampen ibland förblindar oss från att se och förstå avvikande sådana som legitima.

”Enyo-Enyo”, Kameron Hurley – Lightspeed Magazine
”Enyo-Enyo” är en novell som jag kan erkänna jag inte riktigt greppar vad den handlar om, men jag vet inte om det egentligen är så viktigt. Det är framförallt en väldigt stämningsfull text, som utmärks av Hurleys speciella kombination av kladdig body horror och utstuderad lekfullhet gällande våra idéer om genus och könade kroppar. Den titulära Enyo, som fått sitt namn efter en grekisk krigsgudinna, befinner sig i en rymdsatellit som verkar röra sig genom såväl tid som rum och varefter berättelsen rör sig framåt mellan dåtid, nutid och framtid, uppdagas hennes syfte. Det må vara fruktansvärt, men det är åtminstone ett syfte och det är vad Enyo behöver – kanske till och med vad hon skapades för. Just denna aspekt av deprimerande determinism kontrasterad med teknologiska ingrepp i levande kroppar gör att novellen påminner mig en hel del om ”A Momentary Taste of Being” av James Tiptree Jr. samt ”Galapagos” av Caitlín R. Kiernan, och bättre texter än så kan en knappast placeras bredvid.

”The Cage”, A.M. Dellamonica – Tor.com
”The Cage” utspelar sig i en parallell version av vår värld där ”monsterkind” har avslöjat sin existens och lever öppet bland människorna. I Vancouver har precis en varulv blivit skjuten av en självutnämnd prisjägare som anser att alla icke-mänskliga varelser är farliga bestar som bör avrättas för allmänhetens bästa. Varulvens tvillingsyster Paige lyckas dock ställa honom inför rätta, men för att få honom fälld måste hon bevisa att hennes syster inte utgjorde en fara för någon. Jude Walker läser om fallet i tidningen och förväntar sig aldrig att bli indragen, men det blir hon ju snart trots allt.

Jag twittrade om den här novellen och skrev att det var den gulligaste varulvsberättelse jag någonsin läst, vilket kanske låter konstigt med tanke på dess mörka premiss, men är alldeles sant. Utan att den allvarliga handlingen tappas bort, känns novellen likväl som att den endast är ett steg ifrån att gå från gullig till alldeles för sockersöt, men lyckligtvis händer det faktiskt aldrig. Istället leverar Dellamonica en finstämd, välkomponerad kärlekshistoria – samt en förvånansvärt charmig varulvsbaby.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén