Tagg: citat (Sida 1 av 2)

The Periodic Table of Teatime

tea

Ur The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, Catherynne M. Valente.

En seriemördare

”You kill women. You’re a serial killer. Can you grasp that? […] Can you tell me why it’s necessary for Roberta to saw off a hand and a foot and bleed to death at the church altar?” She flipped through a couple of more pages. ”Especially given that this other story ends with Louise falling to the ground riddled with bullets, the mountain rebels having mistaken her for her traitorous brother. And must Mrs McGuire hang herself from the door handle because she is so afraid of what Mr McGuire will do when he gets home and finds out that she’s burnt dinner? From a door handle? Really, Mr Fox?”

[…]

”You have no sense of humour, Mary,” I said.

”You’re right,” she said. ”I don’t.”

I tried again: ”It’s ridiculous to be so sensitive about the content of fiction. It’s not real. I mean, come on. It’s all just a lot of games.”

Mary twirled a strand of hair around her finger. ”Oh, how does it go… we dream, it is good we are dreaming. It would hurt us, were we awake. But since it is playing, kill us.”

Jag har inte riktigt tid att läsa sådant som inte är kurslitteratur just nu, men jag läser emellanåt lite i Mr Fox av Helen Oyeyemi, som handlar om en författare som tycker om att döda sina kvinnliga karaktärer, och den är väldigt bra.

”There is only one verb that matters: to be”

Silently and Very Fast av Catherynne M Valente är en berättelse om artificiell intelligens, om en maskins utveckling, om skillnaden mellan AI och mänsklighet, om dess samexistens med människan. Det är långt ifrån unika koncept inom science fiction, men iklätt Valentes magiska, poetiska språkdräkt blir det till något nytt. Berättelsen är ett palimpsest av folksagor, myter, fabler, sagor, metaforer och berättelsen om Elefsis – från början ett interaktiv hus som utvecklas från maskin till något annat.

I do not want to be human. I want to be myself. They think I am a lion, that I will chase them. I will not deny I have lions in me. I am the monster in the wood. I have wonders in my house of sugar. I have parts of myself I do not yet understand.

I am not a Good Robot. To tell a story about a robot who wants to be human is a distraction. There is no difference. Alive is alive.

Elefsis är en maskin som inte eftersträvar varken mänsklighet eller omnipotens. Den lever i symbios med sin mänskliga familj – Cassian Uoya-Agostino som skapade den och hennes ättlingar – och det är med hjälp av dem som Elefsis lär och utvecklas: ”What human means to me is them”. Tillsammans med Elefsis historia berättas familjens, och mänsklighetens – små skymtar av vad som försiggår utan för Elefsis virtuella, drömska verklighet.

Science fiction är inte något man egentligen förknippar med Valente, men hon behärskar genren och dessa teman så bra, helt på sitt eget underbara och säregna vis. Läs.

Smutsvackert mörker: The Daylight Gate

The north of England is untamed. It can be subdued but it cannot be tamed. Lancashire is the wild part of the untamed.

The Forest of Pendle used to be a hunting ground, but some say that the hill is the hunter – alive in its black-and-green coat cropped like an animal pelt.

[…]

Stand on the flat top of Pendle Hill and you can see everything of the county of Lancashire, and some say you can see other things too. This is a haunted place. The living and the dead come together on the hill.

Den inledande miljöbeskrivningen sätter an tonen för resten av berättelsen: norra England under 1600-talet då häxhysterin svepte över landet och kvinnor anklagade för häxkonst brändes på bål bredvid katoliker under den protestantiske kungen James Is styre. Berättelsen är på samma gång spretig och tätt sammanvävd, centrerad kring Alice Nutter, en adelskvinna som aldrig tycks tappa sin ungdomliga skönhet trots sin ålder och som försöker skydda en fattig och ökänd familj som anklagas för ha ingått avtal med djävulen och utövandet av trolldom, av vilken två kvinnor redan sitter fängslade i väntan och rättegång och det oundvikliga dödsstraffet.

The Daylight Gate är en bok fylld av kollisioner och kontraster – det vackert beskrivna, om än karga och ödsliga, landskapet konstrasterar med de hemskheter som försiggår där, kärlekshistorien som boken nästan omärkligt centreras kring mot sitt egna tragiska slut, kvinnornas utsatthet och hjälplöshet mot den rädsla och förakt de män som tagit på sig att rena landet från ondska och synd hyser för dem, Wintersons underbara språk mot den smuts och det mörker som genomsyrar hela berättelsen.

Mörk och smutsig är två ord som beskriver The Daylight Gate väl. Stämningen klibbar sig fast, vägrar stanna kvar bland boksidorna. Boken bygger på ett obehagligt tema och Winterson gör det rättvisa. The Daylight Gate är en smutsvacker skildring av häxprocesserna i England, en välskriven roman, och en skräckberättelse som kryper under skinnet.

Blod och framtidsmönster: The Pattern Scars

I walk slowly, because I feel heavy and strange. The Path ripples, and I dig my toes in, between steps. When I glance to either side I see other roads – so many, too many; which is the one I should follow? They are silver snakes, writhing, making me even dizzier. They all wind up to Laedon’s eyes. I stop, sway.

Nola är en otherseer, vilket betyder att hon har förmågan att se andra människors framtid, och hon arbetar som sierska på en bordell i staden Sarsensay. Till en början betraktar hon sin förmåga som en gåva, närapå en leksak, men när hon lämnar bordellen lär hon sig vad man kan åstadkomma med hjälp av otherseeing och vilken makt kraften för med sig.

The Pattern Scars är en bok om maktlöshet – den börjar med att protagonisten, Nola, säljs till bordellen av sin mor som precis upptäckt att hennes dotter kan othersee. På bordellen lever Nola åtminstone en bit ifrån den fattigdom hon fötts in i och hon har både vänner och arbete. Men sedan börjar sierskor mördas, och Nola förs bort av den karismatiska Orlo som påstår att han är mördaren på spåren men att hon måste hålla sig undangömd tills vidare. Nola dras allt längre in i en härva av lögner, förräderi och förbjuden magi utan att kunna göra något åt det. Hon är en spelpjäs, en utsatt flicka vars drömmar om ryktbarhet och rikedom utnyttjas. Caitlin Sweet skickligt lyckas skildra Nolas nästan totala maktlöshet utan att få henne att framstå som svag – hon framstår enbart som ett offer för omständigheterna och inget annat.

En annan sak som är imponerande är fantasyklichéerna Sweet lyckas smyga in som man som läsare knappt lägger märke till – som exempelvis profetian och de mytomspunna hjältarna som ska rädda världen – om än uppochnedvända nästan bortom igenkännlighet. Dessutom så gillar jag hur otherseeing fungerar, speciellt de förbjudna områdena av det – det är både originellt och lagom makabert. Ytterligare en sak hon lyckas med är att ge mens en slags magisk signifikans när det gäller utövandet av otherseeing utan att det får mig att vilja slänga boken i väggen eller känna mig generad å författarens vägnar och det är i sanning en bedrift.

Bokens största styrka ligger dock just i skildringen av Nolas utsatthet, och speciellt i början av boken när hon precis förts bort från bordellen och någonting med hela situationen känns så fel utan att man riktigt kan sätta fingret på vad. Liksom Nola som dras djupare in i sin maktlöshet och de förbjudna områdena av otherseeing utan att vare sig kunna eller riktigt vill motstå, dras man som läsare in i berättelsen som sakta men säkert nystas upp.

”There are no bad genres”

– ”Genre: A Word Only a Frenchman Could Love”, Ursula K. Le Guin

Hemsökelser och skeva verkligheter: The Drowning Girl

Ghosts are those memories that are too strong to be forgotten for good, echoing across the years and refusing to be obliterated by time. I don’t imagine that when Saltonsall painted The Drowning Girl, almos a hundred years before I saw it for the first time, he paused to consider all the people it might haunt. That’s another thing about ghosts, a very important thing – you have to be careful, because hauntings are contagious. Hauntings are memes, especially pernicious thought contagions, social contagions that need no viral or bacterial host and are transmitted in a thousand different ways. A book, a poem, a song, a bedtime story, a grandmother’s suicide, the choreography of a dance, a few frames of film, a diagnosis of schizofrenia, a deadly tumble from a horse, a faded photograph, or a story you tell your daughter.

Or a painting hanging on a wall.

Caitlín R. Kiernans The Drowning Girl: A Memoir handlar om hemsökelser. Bokens protagonist tillika berättare är en ung schizofren kvinna vid namn India Morgan Phelps, oftast kallad Imp. Hon hemsöks av många saker – sin mormor och mors självmord, saknaden efter flickvännen som lämnat henne, sina egna sjukdomar och fabricerade minnen, tavlan The Drowning Girl och kvinnan som hon hittade naken vid vägkanten sent en kväll och förde med sig hem.

Imp är en extremt opålitlig berättare. Hon erkänner i början av boken att hon är galen och att hennes minnen inte är tillförlitliga. Dessutom är berättelsen extremt fragmentarisk och Imp hoppar ständigt fram och tillbaka mellan olika tidpunkter och platser, upprepar sig, vägrar avslöja vissa saker eftersom hon inte klarar av att skriva ned dem, undviker helt enkelt att nämna andra.

Jag gillar hur mycket Imps mentala sjukdom påverkar berättelsen. Den används inte enbart för att förvirra läsaren och få en att tvivla på Imps vittnesmål, utan känns äkta. Det känns som om det är en förvirrad, psykiskt sjuk människa som berättar historien. Vissa delar är extremt röriga, ibland har man ingen aning om i vilken ordning saker och ting sker eller om de överhuvudtaget hänger ihop, emellanåt tycker det upp rader med sjuor i texten och så vidare. Man vet heller inte om allt det som Imp tror sig ha upplevt är påhittat eller bara delar av det. Kanske är kvinnan en sjöjungfru eller siren, men inte en varg. Kanske är hon inte en varg eller en sjöjungfru utan något helt annat. Kanske är ingenting sant, eller alltihop.

Kiernans språk är i det närmaste hypnotiskt, och som läsare dras man snabbt in i Imps skeva verklighet. The Drowning Girl är en sådan där bok som man inte riktigt släpper taget om, som dröjer sig kvar. Jag läste närapå hela i en sittning, och i efterhand kan jag tycka att det var lite synd att jag inte drog ut på läsupplevelsen lite mer. Fast kanske hade boken inte varit fullt lika bra som jag inte läst den så intensivt. Det är något speciellt med böcker man omöjligen kan somna innan man läst ut.

We have such sights to show you

Even though I am the man who had the good fortune to bring this image to a popular medium and therefore facilitate its dissemination throughout much of the world, I am not the creator of this mythology.
[…]
If it survives another hundred years or is forgotten tomorrow, I have no say in the matter. Hellraiser – its stories and images, its metaphysics and its sheer visceral energy – is the work of other hands and minds. I am very happy and very lucky to have stepped into the river of the collective unconscious and to have found there a stone with the nails hammered into it.

Så skriver Clive Barker i förordet till Hellbound Hearts som, kanske inte helt otippat, är en antologi med 21 skräcknoveller inspirerade av hans roman The Hellbound Heart samt Hellraiser-filmerna som följde denna bok, varav den första är regisserad av Barker själv. The Hellbound Heart är inte enbart en av mina favoritböcker, utan också den roman jag egentligen förknippar skräck med. I alla fall bra skräck. Filmerna – i alla fall de två jag sett – är riktigt bra de också.

Jag plockade upp antologin mest av nyfikenhet och helt utan förväntningar på att jag skulle gilla berättelserna. Det jag var mest intresserad av var att se hur de olika författarna skulle föra Barkers originalidéer vidare, vad de skulle göra med hans ”hellraising universe”, som framsidan på boken kallar det. Några av berättelserna är helt ointressanta ur det perspektivet – hade de inte befunnit sig i den här antologin hade jag aldrig gissat att de skulle ha något att göra med Hellraiser överhuvudtaget.

Men det finns också en del bra berättelser med i samlingen. En av de bästa är ”The Confessor’s Tale” av Sarah Pinborough som handlar om en pojke utan tunga som med hjälp av andra människors bekännelser börjar lösa ett underligt träpussel, samt ”Sister Cilice” av Barbie Wilde (som för övrigt spelar en av Cenobiterna i Hellbound). I den ena hittar huvudpersonen sin väg till helvetet av en slump och i den andra genom ihärdigt sökande, men ingen av dem förvandlas till offer i klorna på Cenobiterna – snarare tvärtom.

En annan riktigt bra berättelse är serienovellern ”Wordsworth” av Neil Gaiman och Dave McKean. I den hittar en man vid namn Wordsworth ett underligt format interaktivt korsord som han blir besatt av att försöka lösa. Det är en suggestiv novell, både bild- och textmässigt, som blir obehagligare för varje serieruta.

Sedan finns det ett par bra noveller till – exempelvis Nancy Holders ”Orfeo the Damned” som är en modern, Hellraiser-esque version av den grekiska myten om Orpheus och Eurydike, samt ”Our Lord of Quarters” av Simon Clark som utspelar sig i Constantinople år 1401 – men i övrigt så är det mesta ganska mediokert. Det finns en hel del stämningsfulla scener och stycken i de övriga novellerna, men överlag så flyter de ihop till en enda massa. Det jag gillar bäst med novellerna är hur påhittiga författarna varit när det gäller sätten som människorna åkallar Cenobiterna. Lemarchand’s Configuration figurerar ju naturligtvis här, men likaså gör en mängd andra pussel och föremål – som exempelvis det ovan nämnda korsordet i ”Wordsworth” – och de flesta känns passande. Men med några få undantag så är det här en ganska blek antologi. Dock får man kanske ut mer av dem som hardcore Hellraiser-fan, snarare än Clive Barker-fan.

”Meaning is always a latecomer”

She accused me of liking words because of their music. I pleaded guilty to this, which infuriated her. “You put music before meaning!” she said. This was just spiteful; I don’t. But I think meaning is always a latecomer. Beauty and music seduce us first; later, ashamed of our own sensuality, we insist on meaning.

Galilee, Clive Barker.

Tiptree och pessimismen

Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.

Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:

”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”

Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.

Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.

I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.

Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.

”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”

Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.

Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.

Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.

För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén