Tagg: strange fiction

Veckans novell: The Yellow Wallpaper

Nyligen läste jag avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svensk prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm och däri skriver hon att en av de första berättelserna som uppvisade denna skeva flicka är novellen ”The Yellow Wallpaper” av Charlotte Perkins Gilman som publicerades 1892. Jag blev nyfiken på den, laddade ned den till läsplattan (ytterligare en bra sak med plattan: det finns så mycket public domain-texter en kan få tag på gratis) och läste.

Novellen består av dagboksanteckningar, skrivna av en ung kvinna som lider av psykisk ohälsa och svaga nerver – enligt hennes man John, som är läkare, åtminstone. Till följd av detta hyr John ett hus ute på landet över sommaren för att hans fru ska få vila upp sig. Redan första gången hon stiger in i huset tycker hon att det är något underligt med det, men John viftar bort det. Hon placeras i ett rum tapetserat i gult och eftersom hon inte tillåts göra någonting som kräver minsta ansträngning spenderar hon mycket tid med att undersöka och följa tapetens mönster.

Hon tillåts egentligen inte heller att föra dagbok, men det gör hon ändå. Till att börja med är Johns inflytande över henne väldigt tydligt i texten. Många meningar börjar med ”John says…” och ”John thinks…” – vad John säger och tycker är lag. Men ju mer tid hon spenderar i rummet med den gula tapeten, desto mindre makt har John över hennes tankar. Hon börjar alltmer tvivla på hans diagnos och metod för att få henne att tillfriskna, men kan ju inte protestera eftersom han älskar henne så mycket och gör så mycket för hennes skull. Tapeten blir en slags metafor för hennes tillstånd och situation när hon tror sig se kvinnor fångna inuti den: ”Then in the very bright spots she keeps still, and in the very shady spots she just takes hold of the bars and shakes them hard. And she is all the time trying to climb through. But nobody could climb through that pattern – it strangles so”.

I Ett flicklaboratorium… skriver Österholm bland annat om flickrummet som ett utrymme där ifrågasättandet av normer och vad som gör en till en Riktig Flicka sker eftersom det är det egna rummet där få har tillträde och de då kan bli, som hon uttrycker det, ”världar i världen med egna regler”. Samtidigt problematiserar hon att det kan ses som att flickskap och allt var det innebär, vare sig det är normativt eller skevt, förpassas till flickrummet, och den paradoxen blir väldigt tydlig i ”The Yellow Wallpaper”: kvinnan hålls så gott som fången i sitt rum, men samtidigt blir det just hennes rum, ett utrymme hon gör till sitt eget – om än med galenskap som konsekvens.

En seriemördare

”You kill women. You’re a serial killer. Can you grasp that? […] Can you tell me why it’s necessary for Roberta to saw off a hand and a foot and bleed to death at the church altar?” She flipped through a couple of more pages. ”Especially given that this other story ends with Louise falling to the ground riddled with bullets, the mountain rebels having mistaken her for her traitorous brother. And must Mrs McGuire hang herself from the door handle because she is so afraid of what Mr McGuire will do when he gets home and finds out that she’s burnt dinner? From a door handle? Really, Mr Fox?”

[…]

”You have no sense of humour, Mary,” I said.

”You’re right,” she said. ”I don’t.”

I tried again: ”It’s ridiculous to be so sensitive about the content of fiction. It’s not real. I mean, come on. It’s all just a lot of games.”

Mary twirled a strand of hair around her finger. ”Oh, how does it go… we dream, it is good we are dreaming. It would hurt us, were we awake. But since it is playing, kill us.”

Jag har inte riktigt tid att läsa sådant som inte är kurslitteratur just nu, men jag läser emellanåt lite i Mr Fox av Helen Oyeyemi, som handlar om en författare som tycker om att döda sina kvinnliga karaktärer, och den är väldigt bra.

”En stad är en maskin för längtan”

Karma Boulevard har, som jag förstått det, marknadsförts som urban fantasy, vilket jag tycker känns smått missriktat, även om boken innehåller en hel del element som förknippas med urban fantasy-genren. Jag skulle snarare placera den i new weird-facket, bredvid författare som China Miéville och Jeff VanderMeer. Och inte bara rent genremässigt; Anna Kerubis debutroman är en fantastisk berättelse, försatt i och centrerad kring betongdjungelstaden Nya Ionah som jag efter bara några kapitel faller pladask för. Staden är ett virrvarr av trassliga telefonledningar, gator med underliga namn, bokhandlar som sväljer besökare levande, tåg som tar en tillbaka i tiden, besynnerliga kulter och religioner, spökträd och mjölkbarer. Och överallt finns Motorvägen närvarande, vilken ingen riktigt vet var eller vad det är, förutom dess försvunna skapare Tobias.

Nya Ionah är en stad som handlar om minne. Dess invånare är besatta av minne, kanske för att de inte har råd att hålla sig med så många egna: staden förändrar sig från dag till dag, stadskartan åldras snabbare än morgontidningen och inga sanningar är giltiga till nästa år. Stadens invånare förälskar sig i minnen, de går till krig för minnen och framför allt så handlar de med minnen. Vid de livliga tvärgatorna kring Karma Boulevard pågår den illegala minneshandeln, ju mer illegal desto länge bort från boulevarden man kommer.

Några kvarter från Karma Boulevard ligger en gata som saknar namn. Antingen heter den inget, eller så är namnet omöjligt att minnas: ingen vet vilket, alla vet bara att inga namn fäster på den. Det går inte ens att kalla den Namnlösa gatan så att någon annan förstår vad man talar om, den går bara att beskriva i relation till sin omgivning.

Varje kapitel är en liten berättelse i sig, även om det finns en röd tråd som sträcker sig genom hela boken – ibland är den väldigt tydlig och ibland befinner den sig undanskymd i bakgrunden. Dock är ramberättelsen av mindre intresse än utforskandet av staden och dess invånare. Som läsare kastas man rakt in i handlingen och till en början försöker jag hänga med i vad som händer, men efter ett par kapitel så lutar jag mig bara tillbaka och väntar på vad som dyker upp härnäst, vilken gränd eller gata eller stadsdel som utforskas på nästa sida.

En stad är till för att människor ska få glimtar av varandras liv. En stad är en maskin för längtan. Därför dör staden när människor inte vågar låta sina tankar vandra fritt längre, när människor inte vågar röra sig nattetid. En stad kan inte vara försiktig, en stad kan inte vara återhållsam. En stad måste alltid vara beredd att säga ja, eller åtminstone ha sinnesnärvaro nog att titta åt andra hållet. En stad kan inte vara nykter, kysk eller sparsam. Betänkligheter är den värsta sjukdom som en stad kan drabbas av.

Karma Boulevard är en underbart surrealistisk resa genom en lika surrealistisk stad och när jag når sista sidan vill jag ha mer. Mer konstigheter, mer av Nya Ionah, mer av dess fascinerande invånare. Dessutom så tycker jag att det är så roligt att den här typen av fantastik skrivs och ges ut i Sverige. Mer sådant, tack.

Hemsökelser och skeva verkligheter: The Drowning Girl

Ghosts are those memories that are too strong to be forgotten for good, echoing across the years and refusing to be obliterated by time. I don’t imagine that when Saltonsall painted The Drowning Girl, almos a hundred years before I saw it for the first time, he paused to consider all the people it might haunt. That’s another thing about ghosts, a very important thing – you have to be careful, because hauntings are contagious. Hauntings are memes, especially pernicious thought contagions, social contagions that need no viral or bacterial host and are transmitted in a thousand different ways. A book, a poem, a song, a bedtime story, a grandmother’s suicide, the choreography of a dance, a few frames of film, a diagnosis of schizofrenia, a deadly tumble from a horse, a faded photograph, or a story you tell your daughter.

Or a painting hanging on a wall.

Caitlín R. Kiernans The Drowning Girl: A Memoir handlar om hemsökelser. Bokens protagonist tillika berättare är en ung schizofren kvinna vid namn India Morgan Phelps, oftast kallad Imp. Hon hemsöks av många saker – sin mormor och mors självmord, saknaden efter flickvännen som lämnat henne, sina egna sjukdomar och fabricerade minnen, tavlan The Drowning Girl och kvinnan som hon hittade naken vid vägkanten sent en kväll och förde med sig hem.

Imp är en extremt opålitlig berättare. Hon erkänner i början av boken att hon är galen och att hennes minnen inte är tillförlitliga. Dessutom är berättelsen extremt fragmentarisk och Imp hoppar ständigt fram och tillbaka mellan olika tidpunkter och platser, upprepar sig, vägrar avslöja vissa saker eftersom hon inte klarar av att skriva ned dem, undviker helt enkelt att nämna andra.

Jag gillar hur mycket Imps mentala sjukdom påverkar berättelsen. Den används inte enbart för att förvirra läsaren och få en att tvivla på Imps vittnesmål, utan känns äkta. Det känns som om det är en förvirrad, psykiskt sjuk människa som berättar historien. Vissa delar är extremt röriga, ibland har man ingen aning om i vilken ordning saker och ting sker eller om de överhuvudtaget hänger ihop, emellanåt tycker det upp rader med sjuor i texten och så vidare. Man vet heller inte om allt det som Imp tror sig ha upplevt är påhittat eller bara delar av det. Kanske är kvinnan en sjöjungfru eller siren, men inte en varg. Kanske är hon inte en varg eller en sjöjungfru utan något helt annat. Kanske är ingenting sant, eller alltihop.

Kiernans språk är i det närmaste hypnotiskt, och som läsare dras man snabbt in i Imps skeva verklighet. The Drowning Girl är en sådan där bok som man inte riktigt släpper taget om, som dröjer sig kvar. Jag läste närapå hela i en sittning, och i efterhand kan jag tycka att det var lite synd att jag inte drog ut på läsupplevelsen lite mer. Fast kanske hade boken inte varit fullt lika bra som jag inte läst den så intensivt. Det är något speciellt med böcker man omöjligen kan somna innan man läst ut.

Spretig prakt: City of Saints and Madmen

Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.

Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.

Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.

Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.

Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.

Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.

Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.

Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.

Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.

Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.

City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.

”Words could hemorrhage, and bleed empty of their lifeblood meaning.”

Såg precis att en av mina favoritnoveller uppenbarligen finns tillgänglig att läsa på nätet – ”Using It and Losing It” av Jonathan Lethem. Jag läste den första gången i The Mammoth Book of Extreme Fantasy för några år sedan, och har läst om den ett par gånger sedan dess.

Words surfaced from the murk of his consciousness and he struggled not to say them aloud. He pushed them into a corner of his mind, a little file of what he had left, and like the tiles on a Scrabble tray he shuffled and reshuffled them, trying to form coherent sentences.

Läs, läs, läs!

”Talking to harpies is probably a sin, too.”

The Horrid Glory of Its Wings av Elizabeath Bear är en smutsvacker berättelse. Det är en kort och nästan lite koncis historia om en flicka som är ”full av gift”, som hon själv beskriver det, och ensam. Hon spenderar mycket av sin tid tillsammans med en harpya som lever bland smuts och sopor.

Den är sorglig och fin, hemsk och välskriven, hoppfull och mörk. Författarinnan får plats med så mycket på så få textrader. Förutom det vackra och målande språket så är det främst, men långt ifrån enbart, Desirees förhållande till harpyan som gör berättelsen så speciell.

The harpy says, I want you.
I don’t know if I like the harpy. But I like being wanted.

Hon tycker den är hemskt ful och läskig. Och den säger henne sanningar som hon inte vill höra. Men ändå. Hos harpyan så är hon ju inte riktigt ensam.

Berättelsen finns att läsa här.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén