Tagg: superhjältar

Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

DC Comic’s Bombshells

DC’s Bombshells är en ensamble-serie som utspelar sig i en parellel verklighet under andra världskriget där så gott som alla DCs kvinnliga superhjältar deltar i kampen mot Nazityskland under Amanda Wallers ledning och kodnamnet ”Bombshells” (get it?). Den påminner om Bomb Girls, fast med superhjältar och är ungefär vad en velat att Agent Carter skulle varit. Huvudkaraktärerna utgörs i egentlig mening av Batwoman, Wonder Woman och Supergirl, men de andra karaktärerna får också mycket utrymme och egna plotlines. Den är ritad i en typiskt retro pinup-stil och är otroligt snygg. Det är också roligt att se hur de passat in de olika hjältinnorna i den här världen – Kate Kane maskerar sig som en baseballspelare i Gotham, Supergirl och Stargirl är ryska desertörer, Harley Quinn en psykolog i London där Poison Ivy livvnär sig genom att smuggla in lyxartiklar för dem som har råd att ta sig runt rationeringen.

Det är som sagt många karaktärer som dyker upp här – till och med Felicity Smoak gör en cameo – och fler lär dyka upp eftersom jag bara är knappt halvvägs genom serien. Även om det är väldigt kul att alla DCs bästa kvinnliga karaktärer har fått gå samman här (och anledningen till att jag började läsa serien), så introduceras de inte särskilt ingående och har en ingen koll på karaktärerna sedan innan är det lite svårt att få ett grepp om dem. Det känns som om serien förutsätter att en redan är åtminstone lite DC-insatt innan en plockar upp Bombshells. Att det är många karaktärer gör ju också att det finns många berättartrådar och vissa är bättre än andra, såklart. Jag gillar speciellt de delar som handlar Batwoman samt Harley Quinn och Poison Ivy, men det finns också mycket annat bra, som de bitar som utspelar sig i Gotham där en grupp Batgirls håller ställningarna medan Kate Kane är undercover i Berlin.

En sak jag inte gillar med Bombshells är den – förstås – väldigt förhärligande bilden av USA som framkommer och att serien verkar driva en vinkel att USA så gott som på egen hand besegrade tyskarna (i och för sig rimligt om de är landet med superhjältarna på sin sida, men ändå). Den amerikanska antipatin mot Ryssland framgår också väldigt tydligt. Men det är väl inte så mycket annat en kan vänta sig om en amerikansk, retroinspirerad superhjälteserie om andra världskriget.

Och när vi är inne på det spåret: samtidigt som jag gillar retrokänslan och pinup-stilen och det passar berättelsen väldigt bra så känns det lite som att Bombshells använder sig av det faktum att den utspelar sig under andra världskriget för att få rita de kvinnliga karaktärerna och deras outfits på samma gamla vanliga sunkiga serietidningsvis som vanligt fast under en tunn fernissa av distanserad ironi. Att de alla på sant Disney-mannér har i princip exakt samma ansikte och figur gör inte heller saken bättre direkt.

Samtidigt känns Bombshells ändå starkt riktad mot en kvinnlig publik och blick och inte på det där typiska ”det här är kvinnlig wishfullfilment för alla kvinnors högsta dröm är ju att vara kickass och feminina och supersnygga!”-viset som jag hatar (även om det finns en släng av det också). Inte bara är samtliga manliga karaktärer högst perifera och ingen av de kvinnliga hjältarna är en ”tjejversion” av en (bättre) manlig hjälte, utan Bombshells är också mycket bra på att bygga upp relationer mellan de kvinnliga hjältarna, och seriens mest centrala romanser är de mellan Kate Kane och Maggie Sawyer respektive Harley Quinn och Poison Ivy.

Dessutom gillar jag när Wonder Woman dyker upp i sin nya pinup-inspirerade dräkt och frågar Steve vad han tycker om att hon använt deras gudinnor som förlaga för sin rustning. ”Gudinnor?” svarar han förvirrat. ”Ja”, svarar Diana, ”de där kvinnorna som ni har målat på era stridsvagnar”. Överlag tycker jag att Diana en av de mest trista karaktärerna i gänget här men det är en sådan bra detalj – trots att Diana snabbt blir varse vår världs sexism sitter hennes uppfostran så hårt i henne att den mest logiska anledningen till pinupbilderna som finns i soldatlägret är att de är gudinnor. Det är fint. I övrigt får Diana mest agera samtalspartner åt en traumatiserad Steve som fått PTSD av sin tid i kriget så hennes bitar kunde varit roligare.

Så den har sina svaga bitar, men överlag är Bombshells en underhållande och bra serie samt – förutsatt att en redan är lite hemmastadd i universat via DCs filmer eller tv-serier – en bra ingång i DCs serietidningsvärld.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén