Misslyckat försök till genderbending

Koko Takes a Holiday av Kieran Shea är pulp: ett roligt och actionpackat rymdäventyr med halsbrytande tempo. Kulissen är bekant: hela galaxen är ett hedoniskt, sex- och våldsgalet, kapitalistiskt imperium där korrupta och allsmäktiga företag styr och ställer medan större delen av befolkningen är så upptagna med att söka tillfällig njutning att de inte bryr sig. Koko är en pensionerad legoknekt som driver en bordell slash bar på en semesterparadisö och tycker att livet ändå blivit rätt bra efter allt krigande när hennes chef, Portia Delacompte, sänder öns säkerhetsvakter för att döda henne. Koko flyr med ett gäng lejda mördare hack i häl i ett försök att ta reda på vad som hänt, för att sedan att ta sig tillbaka till ön och ställa Delacompte till svars.

Koko Takes a Holiday är rätt kul. Det är mycket fart och fläng, mycket action, mycket Tuffa OnelinersTM. Det är inget en inte sett tidigare, förutom det faktum att majoriteten av alla karaktärer är kvinnor. Det var kul till en början, fram tills det till slut avslöjas varför Delacompte försöker döda Koko. Under sina respektive karriärer som legoknektar jobbade de en hel del ihop och den yngre Koko började se upp till Delacompte. Delacompte hoppade av för att börja jobba för ”the corporations” och när Koko börjar tröttna på att döda folk till höger och vänster bestämmer hon sig för att söka upp Delacompte i Finland för att be om råd.

Avslöjandet om vad som egentligen hände i Finland är något som byggs upp berättelsen igenom och när det väl kom hade jag lust att slänga ut boken genom fönstret (vilket jag hade kunnat göra om det inte var en ebok – 1-0 till pappersböcker). Delacomptes hemska hemlighet, som Koko måste dö för att hon vet, är att hon råkade bli gravid, inte gjorde abort i tid eftersom hon helt enkelt vägrat inse att hon var gravid och istället födde barnet för tidigt och ströp det.

Det är ju såklart väldigt sorgligt och hemskt, men fy fan vad irriterad jag blev när en bok som började som en underhållande om än ganska dålig genderbending av den klassiska actionfilms-kraftmätningen mellan två tuffa machomän sedan ändå urartar i den typiska ”kvinna är dålig och måste straffas för att hon väljer karriär framför barn”-tropen. Liksom, varför? Varför kunde inte Koko bara mördat Delacomptes pojkvän/son/pappa/manliga kusin/whatever? Jag menar, det funkar ju så bra som motivation annars.

Skämt åsido så kändes den twisten inte bara fruktansvärt sunkig utan Delacomptes barnadråp fungerar enbart som en sexistisk plot device som inte har någon som helst emotionell eller logisk förankring i bokens handling. Hur och varför denna handling sker och hur det påverkar Koko och Delacompte är inte så viktigt utan dess funktion är att framförallt positionera Koko som en moraliskt överlägsna av dessa två soldater som spenderat sina liv med att formligen bada i blod.

Inget vidare exempel på feminist barbarian porn, det här.

Novellskeptikern är besegrad

Åtminstone tillfälligt.

Jag har alltid varit dålig på att läsa noveller. Verkligen urusel. Jag tycker att det är knökigt. Antologier och novellsamlingar är svårlästa – tar jag mig igenom dem är det oftast så att jag på sin höjd minns två, tre texter medan resten smälter samman till en enda massa som därefter snart glöms bort. Nätpublicerade noveller har inte det problemet (och är dessutom gratis och lättillgängliga), men hur ska en välja vad en vill läsa när en inte har mycket utöver titel, författarnamn och en eventuell illustration att gå på? Noveller publiceras och/eller promotas sällan med någon slags beskrivning överhuvudtaget och folk är generellt dåliga på att diskutera och recensera dem.

Men, något har hänt. Efter mängder av verkningslösa novelläsningsprojekt och novellcirklar har jag faktiskt börjat läsa noveller. Helt på eget bevåg. Och bra noveller också – ett av mina andra problem med novelläsningen har varit att jag ofta avslutat en text och mest tänkt ”jaha?”. För mig delas noveller ofta rätt skarpt in i två läger: ett fåtal som är väldigt bra, och så resten som mest är intetsägande. När en läser en oengagerande roman har en åtminstone investerat så pass mycket tid i den att en oftast hittar något att intressera sig för – av ren leda, om inte annat. Noveller däremot känns ofta flyktiga så till den grad att de inte känns värda att ens börja läsa. Men på senaste tiden har jag inte bara läst ett helt gäng bra noveller, utan också faktiskt velat läsa noveller, noveller och enbart noveller, vilket jag inte kan minnas hänt tidigare.

Maria har också läst noveller samt recenserat dem, vilket påminde mig om att jag också borde göra det. Det här började som en inledning till det inlägget, men sprang sedan iväg, så de faktiska recensionerna kommer i ett inlägg imorgon istället.

”I see myself the last woman on Earth”: The Memoirs of Elizabeth Frankenstein

Eftersom jag är intresserad av såväl feminism och genusvetenskap som fantastiklitteratur så brukar jag försöka hålla ett öga på de böcker som dykt upp på Tiptree-prisets lista genom åren. Inte för att allt som nomineras till Tiptreen nödvändigtvis måste vara bra, men det torde åtminstone ligga inom min intressesfär. The Memoirs of Elizabeth Frankenstein av Theodore Roszak fick priset 1995, på delad förstaplats med Elizabeth Hands Waking the Moon. Som titeln antyder, är romanen en återberättelse av Mary Shelleys Frankenstein, där Elizabeth Lavenzas – styvsystern som Victor sedan gifter sig med och som dödad av varelsen på sin bröllopsnatt – berättelse återges. Jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att läsa den, annat än att Tiptree-priset placerat boken på min radar, för jag tycker mycket om Frankenstein och vet inte riktigt vad jag skulle med en alternativ historia till, speciellt inte en skriven av en författare som i sitt förord verkar utge sig för att skriva om den såsom Shelley ”egentligen” vill skriva den: ”I have long felt that the Frankenstein Mary most wanted to offer the world lies hidden in an under-story that only Elizabeth could have written […] I hope that, speaking here as the bride of Frankenstein, [Shelley] will at last find the voice she was not free to adopt in her own day”.

Men jag fortsatte läsa och, visst, på många vis är det en bra roman. Den är väldigt gotiskt stämningsfull och förhåller sig trogen gentemot ramberättelsens format – Elizabeths dagboksanteckningar har hittats av Robert Walton, som är den som återger Victors historia i originalberättelsen, och det är här återigen hans narrativ som ramar in berättelsen om varelsens uppkomst. Hans funktion i The Memoirs av Elizabeth Frankenstein är nog en av bokens mest intressanta kommentarer på förhållandet mellan de dikotomier mellan vetenskap/natur, manligt/kvinnligt, intellektet/kroppen som Elizabeths memoarer, liksom originalberättelsen, fokuserar på. Medan åsynen av varelsen i slutet av Frankenstein var nog för att Walton skulle ta Victors otroliga ord på allvar, är Walton betydligt mer skeptisk mot Elizabeths berättelse och misstror och avfärdar stora delar av den på grund av vad han tolkar som hennes svaga kvinnliga nerver. Medan Victors berättelse direkt styrks av Waltons röst, framställs Elizabeth genom hans kommentarer istället som en högst opålitlig berättare. Dock verkar samtidigt hans uppenbara sexism för att leda läsarens sympatier gentemot Elizabeth, som här, liksom i Frankenstein, skildras som en högst tragisk figur.

Jag vill inte säga att Roszak har missuppfattat Mary Shelleys bok, men av The Memoirs att döma gör han en mycket annorlunda läsning än vad jag gör. Som sagt behandlar boken den djupgående konflikten i de västerländska samhället där mannen representerar vetenskapen och intellektet och kvinnan kroppen och naturen, och det är också där mitt problem med berättelsen ligger. I The Memoirs blir Elizabeth, och alla de andra kvinnor hon har kontakt med i boken, representanter för naturen. Hennes mor förnekades chansen till en ”naturlig” födsel med hjälp av en kvinnlig barnmorska och förlöstes istället av en man som drar dottern ur henne med en tång, vilket då ”he takes away the force of the Earth” gör att modern dör och dottern för alltid märks med ett ärr av denna tragiska upplevelse. När Elizabeth anländer hos familjen Frankenstein, upptas hon när hon får sin första mens i styvmodern Carolines ”coven” – en grupp kvinnor som träffas nakna ute i skogen under fullmånen och använder mensblod i diverse ockulta ritualer. Carolines mål är att ”förena” Elizabeth och Victor i ett slags ultimat jämställt partnerskap, där natur/kultur, kropp/själ, kvinna/man innehar likvärdiga positioner. Naturligtvis misslyckas detta – det ”övergrepp” mot naturen Victor senare begår genom skapandet av sin varelse föregås av hans sexuella övergrepp mot Elizabeth långt innan deras äktenskap. Elizabeth får alltså bokstavligen förkroppsliga den natur Victors experiment senare förgriper sig på.

Även om boken får in en del poänger angående vad kunskap är, vems kunskap som värderas högst och att en patriarkal syn på kunskap och vetenskap alltid har reella konsekvenser och effekter på materiella kroppar och människors levda erfarenhet, så misslyckas, anser jag, denna diskussion i och med att boken inte klarar av balansgången mellan att kritiskt låta Elizabeth, och kvinnor i allmänhet, representera naturen och att reducera henne till den. Boken vältrar sig i det ”natuuuuurligt kvinnliga” – den kvinnliga essensen som uppenbarligen finns i livmodern och är mystiskt sammanbunden med naturen och månen – så till den grad att det borde vara ironiskt menat, men det blir det liksom aldrig.

Ett större mått av nyansering skymtar till emellanåt, som i slutet av boken då Elizabeth, efter att hon fått reda på vad Victor haft för sig i sitt hemliga laboratorium, närapå verkar förlora sansen på riktigt, ser ett slags apokalypsscenario framför sig: ”I see the death of the world. I see great machines in the womb of the Earth […] And I see the men breeding without women. And I see monsters bowing down to their makers and rising up against them […] I see myself the last woman on Earth.” I de sista orden Elizabeth uttalar i sitt liv går det att, hennes dödsskräck till trots, utläsa ambivalens. När hon proklamerar sig själv som jordens sista kvinna, är det i förtvivlan över att mannen vänt sig från och till och med utrotat Naturen/kvinnan eller är det i hopp om en framtid där kategorier som ”kvinna” och ”man” gjorts obegripliga och där naturen och kulturen, istället för att delas upp i två, könade och hierarkiskt ordnade, sfärer, helt enkelt betraktas som ett enda system av ömsesidigt beroende?

Sett till dess helhet verkar boken luta åt det förstnämnda, och det är kanske just därför den delade Tiptree-vinsten med Waking the Moon det året – Hands roman berör exakt samma tema, men som hanterar det på ett diametralt annorlunda vis. Avslutningsvis är det bästa jag har att säga om The Memoirs of Elizabeth Frankenstein att den äntligen fick mig att äntligen påbörja den där omläsningen av Waking the Moon jag planerat i evigheter.

Archipelacon 2015

archie5Egentligen borde jag skriva den där ytterligare queerteoretiska analysen av Carmilla världen verkligen behöver för vampyrkursen jag läser just nu, så naturligtvis är det mycket mera lockande att skriva kongressrapport istället. I helgen hölls alltså Archipelacon 2015 i Mariehamn, Åland och även om jag var stirrig av sömnbrist, otroligt trött på att leva på sallad alternativt falefel med pomme och konstant frusen, så var det en fantastiskt rolig helg med ett intressant program och i sällskap av många trevliga människor.

(För övrigt så har jag inga bilder från kongressen, så ni får hålla till godo med ett par snapshots från den i form av tweets istället.)

Jag delade rum med Fia på kongressen, vilket visade sig vara ett bra beslut då kompletterade varandra väldigt bra – på kvällarna sövde Fia mig genom att prassla med sin dillchipspåse och pilla med telefonen, medan jag agerade väckarklocka på mornarna och drog upp henne ur sängen när jag ville ha frukost. Jag gjorde också min debut i åländsk radio när jag intervjuades som ”besökare” på kongressen. Berättade för åländarna att jag var där för att träffa mina vänner, gå på intressanta programpunkter och informerade dem om den evigt debatterade skillnaden mellan fantasy och science fiction. Pratade dock alldeles för fort, så chansen finns ju alltid att ingen faktiskt hörde vad jag sade.

archie2

När det gäller programmet var jag mest intresserad av det akademiska spåret. Jag missade några punkter jag ville se, men i övrigt var jag bra på att gå och se det jag bestämt mig för att gå och se.  Den mest intressanta sessionen var nog söndagens ”Minds and Bodies in Genre Texts”, men samtliga talare var givande på ett eller annat vis. I övrigt var jag dålig på att gå på programpunkter – jag såg allt Torill höll i (för allt Torill håller i blir bra), Gary K. Wolfes hedersgästtal, Karin Tidbeck och Johanna Sinisalos diskussion om Nordic Weird och inte så jättemycket mer – men den tiden lade jag på att prata med folk, läsa bra böcker samt äta på rimliga tider, så det känns rätt okej ändå. Är lite ledsen över att jag missade ”Trolls in Nordic SFF” och ”LGBT Superheroes”, dock, för de verkade ha varit bra.

Ytterligare höjdpunkter inkluderade ett besök på cafét Bagarstugan med Maria och Markus där tårtbitarna var enorma och asgoda (kan också ha varit en höjdpunkt eftersom jag var i skriande behov av te som inte var påste från Lipton, tesnobb som jag är), många trevliga diskussioner med många trevliga människor och det fina, om än kalla, vädret. Lyckligtvis missade vi dessutom det förhatliga musikquizet på färjan hem.

archie4

 

 

 

 

På Fanaclistan har det diskuterats huruvida alla de positiva upplevelser av Archipelacon som rapporterats in helt enkelt kanske är ett utslag av någon slags masspsykos, och om så är fallet så jag kan bara sammanfattningsvis dra slutsatsen att jag också drabbats av den. Överlag hade jag otroligt trevligt på kongressen och jag kan bara tacka kommittén för den högst intressanta och trevliga kongress de anordnat.

Bröstens tidsålder

Häromdagen påbörjade jag Age of Iron av Angus Watson, första delen i en ”ny episk fantasyserie” enligt baksidetexten, och reagerade lite såhär på Twitter:

60 sidor in i Age of Iron och har redan läst fyra ingående beskrivningar av lika många kvinnliga karaktärers bröst, skrev och rumpor. Suck.

Till att börja med var jag rätt positivt överraskad av Age of Iron och mängden kvinnliga karaktärer som dök upp – trots faktum att trots att de första tio kapitlen utspelar sig på ett slagfält, till och med. (Och ja, jag vet att ”bra kvinnlig karaktär” inte är lika med ”random brud med vapen” men jag orkar inte ta den diskussionen här och nu.) Men det här är ju episk fantasy och vad är episk fantasy utan en stor, härlig dos misogyni?

Lowa, en av protagonisterna, är en bågskytt i någon ond kungs armé och detta försiggår tydligen i hennes huvud när hon möter upp sin syster Aithne och resten av bågskyttarna:

Aithne was big-boned, big-arsed, busty and tall with hair the colour of piss-soaked straw, while Lowa was of average height, slender, with hair so blonde it was almost white. […] she was slim-waisted and supple, with a bottom that lobbed slingstones would have bounced off.

Naturligtvis är det första varje kvinna gör när hon ser sin syster att jämföra sin rumpa med hennes. Kvinnor, ni vet.

Därefter träffar Lowa på en annan kvinna, Keelin, och ger oss ytterligare en ingående beskrivning av hennes kroppsliga attribut. Visserligen får Keelin Lowa att ifrågasätta ”her usual preference for men” så okej då, men beskrivningen börjar med: ”She was a beautiful girl, about fifteen years old, with come-and-get-it-eyes […]”. Ytterligare en annan kvinna har ”green eyes that seemed to catch any light, focus it, and twinkle it out in such a filthily flirtatious way that anyone talking to her – man or woman, young or old – was convinced that she was keen to perform any number of depraved sexual acts with them right there and then”. I ett annat kapitel beskrivs hur en man betraktar en kvinna vars ”tight shorts [were] gathered into her crotch like an invitation”.

Hej, manliga blicken. Hej, våldtäktskultur.

Sexuellt våld i fantasy och ursäkterna som används för att försvara det

Jag ser inte på Game of Thrones och jag har bara läst den första av A Song of Ice and Fire-böckerna, men jag läste vad George R.R. Martins eget inlägg i debatten om sexuellt våld i hans böcker. Sedan var jag dum nog att ge mig ned i kommentarsfältet till The Mary Sues artikel om texten och blev irriterad, varpå jag skrev en lista om varför. Detta ska inte ses som en kommentar på hur Martin (eller serien) framställer sexuellt våld eftersom jag inte har så mycket att säga om det, utan snarare på hur diskussionen kring detta ser ut.

1. ”Historical accuracy” är en otroligt tröttsam och framförallt helt värdelös ursäkt när det gäller fantasy. Oavsett vilka historiska källor en författare använder sig av i skapandet av sin fantasyvärld så är världen ifråga en fantasikonstruktion och att försvara någon problematisk aspekt av den med ”Det är historiskt korrekt!” är bullshit. En författares beslut att inkludera exempelvis drakar är lika mycket ett beslut om att inkludera sexuellt våld. Jag säger inte att det är fel val, men det är ett val och att gömma sig bakom ursäkter om ”historical accuracy” är enbart pinsamt och dåligt.

2. Och oavsett genre så är ett litterärt verk aldrig en objektiv skildring av någonting. Sexuellt våld är inte bara någonting som sker och som författaren dokumenterar. Hur sexuellt våld framställs, vilken/vilka funktioner det har i narrativet och hur författaren väljer att använda detta spelar roll och säger väldigt mycket om vår nuvarande syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller.

3. Det handlar inte om att ”censurera” Martin. Eller skildringar av sexuellt våld överlag – jag har ofta väldigt mycket negativt att säga om hur sådant skildras i diverse kulturyttringar, men jag skulle aldrig föreslå att en författare inte får eller bör skildra det. Det får och bör skildras, men sättet det skildras på är och ska vara öppet för diskussion och kritik.

Däremot tycker jag att vi också borde ta en ordentligt diskussion om hur otroligt förtjusta (främst) män verkar vara i att skriva dessa superduperrealistiska, historiskt korrekta fantasyvärldar där kvinnor blir våldtagna stup i kvarten och vad det kan bero på.

4. Det handlar inte heller om att ”rangordna” våld. När vi kritiserar hur sexuellt våld (mot kvinnor) framställs är poängen inte att det är värre än allt annat våld som någonsin skrivits eller visats på tv. Det handlar om att granska kulturyttringar genom ett feministiskt och/eller genusperspektiv och just titta på vad skildringen av sexuellt våld säger om vårt samhälles syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller. I många fall framställs sexuellt våld på ett oerhört problematiskt vis i media och med tanke på hur många som drabbas av sexuellt våld och vilken skada det gör så är det inte så konstigt att människor blir upprörda. Diskussionen handlar om diskursen kring sexuellt våld och vad media säger om den, och påstår inte att sexuellt våld är värre än allt annat våld (eller att skildringar av andra typer av våld aldrig är problematiska).

Jag avslutar med ett par länkar till texter som jag tycker är viktiga att läsa innan en börjar gasta om ”realism!” och ”det är historiskt korrekt!” angående sexuellt våld i fiktion:

Liz Brouke: Realism, (Male) Rape, and Epic Fantasy
Sophia McDougall: The Rape of James Bond

”Det skulle vara så skönt om det gick att göra revolution genom att läsa böcker”

Hanna pluggar statsvetenskap vid Uppsala universitet, men studentlivet är långtifrån sådär idylliskt lärorikt och underbart som hon drömt om. Hon tyckte det var roligare att plugga litteratur, men det får en ju inget jobb på. Därtill upprörs hon av världens tillstånd, men vill helst att det ska gå att genomföra revolutionen genom att läsa böcker och teori. Men på statsvetenskapen lär hon känna Imagine som likt en färgsprakande, glittrande orkan sveper in i Hannas liv. Hanna förtrollas av Imagines livsglädje, strålglans och förakt för normer och lagar, och tillsammans bestämmer de sig för att det är dags att Göra Något – spränga alla normer, starta en revolution, förändra världen.

Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet av Lina Spross är i hög grad en bok om motsättningar – revolutionsandan och cynismen, viljan att förändra och handlingsförlamningen, Hannas gråa liv och Imagines egna fantasifulla verklighet. Boken påminner mig lite om Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Nässling med dess fokus på världsomvälvade relationer mellan unga tjejer och förakt för verkligheten. Men medan Mary och Lovely drömmer sig bort till New York så vänder Hanna och Imagine blicken mot framtiden och det socialistfeministiska uppror de ska leda. Som sagt är det en bok om motsättningar, dock – Hanna och Imagine gör tappra försök för att komma i gång med studentpartier, studiegrupper och bokcirklar, men mest dricker de vin, sliter på jobbet och med skolan och tar dagslånga sovmorgnar i sängen. Viljan och engagemanget finns ju egentligen, men förlamande hopplösheten tränger in från alla håll.

Romanen ger, som titeln antyder, uttryck för både hoppfullhet och hopplöshet. Hanna och Imagine gör åtminstone ett försök med att klämma in revolutionen mellan skolarbete och jobb, och mitt i allt så har de ju dessutom varandra. Den grå hopplösheten späds också med en stor dos av ofta syrlig humor. Slutligen fångar Spross med sin protagonist på pricken känslan av hur svårt det är att förena upprorisk och normbrytande med att vara en Duktiga Flicka, hur stort ens förakt för och ilska mot de strukturer som skapat rollen från första början än är.

Veckans novell: Lady Lazarus

Mix Förlag har, lagom till idag, publicerat nio noveller av nio olika författare med tema feminism. Novellerna kan antingen köpas som samlingen Vår kamp eller var för sig. Jag klickade hem Helena Dahlgrens ”Lady Lazarus”, en novell som inte oväntat öppnar med ett citat från Sylvia Plaths dikt med samma namn: ”Out of the ash / I rise with my red hair / And I eat men like air”. Tre hämndgudinnor sitter på ett hak och häller i sig öl under internationella kvinnodagen och undrar vad fan kvinnor gratuleras dagen till ära för. Lisa vill bara gå de sjuttiosju stegen genom skolkorridoren utan att bli påhoppad av mobbarkillarna, men det händer ju inte idag heller.

”Lady Lazarus” är en underbar novell som trots sitt korta och koncisa format rymmer så mycket. Jag uppskattar speciellt blinkningen till 70-talsfeminismens gudinnedyrkan som antagligen inte alls skulle uppskatta Dahlgrens hämndgudinnor som snarare påminner mig om Elizabeth Hands antihjältinnor – inga peppiga feministförebilder i form av välvilliga rättviseskipare, utan istället är de tre kvinnor, arga på det där obekväma viset som feminister helst inte ska vara. Och så den hudlösa beskrivningen av de där stegen genom skolkorridoren, golgatavandringen, och Lisas eskapistiska förvarsmekanismer. Kanske är det som följer också bara eskapism, men jag föredrar att läsa berättelsen som att det sker utanför Lisa och hämndgudinnornas fantasi. Oavsett vilket är det en motståndshandling i en värld fylld av våld mot kvinnor, precis som den här fantastiska novellen.

You can’t take the sky from me

Alana Quick är en så kallad sky surgeon – hon reparerar rymdskepp och har dessutom förmågan att närapå kommunicera med dem, men hennes dröm är att lämna sin och mosterns verkstad på Helidor och ge sig ut i rymden. En dag landar ett skepp, Tangled Axon, utanför hennes verkstad och hennes besättning letar desperat efter hennes syster Nova. Alana försöker få dem att anställa henne som deras maskinist för att hon ska hjälpa dem hitta Nova. När de vägrar smyger hon ombord på skeppet i alla fall som en fripassagerare.

På många sätt påminner Ascension mig om tv-serien Firefly, och jag gissar att det inte är en tillfällighet från författarens sida. Jag har sett en hel del prat om romanen på olika ställen på nätet eftersom det är ett space opera-äventyr med till största delen rasifierade och/eller queera kvinnor i huvudrollerna och jag kan tänka mig att det är en medveten strategi av Koyanagi att ta en välbekant berättelse och skriva om den med en mer divers rollbesättning. Med det inte sagt att Ascension inte är en bra berättelse i sin egen rätt, för det är den. Det är ett underhållande och karaktärsfokuserat rymdäventyr med en hel del humor.

Världsbygget lämnas däremot lidande – Koyanagis värld är futuristisk och häftig, men kanske inte lika genomtänkt eller logisk. För mig är det ett mindre problem, men det händer då och då att jag störs lite i läsningen av något som känns lite för otroligt eller bristfälligt. Koyanagis språk är för det mesta fullt dugligt om än inte något speciellt, men emellanåt dyker det upp meningar som kunde ha slipats till en aning, som exempelvis när skeppets kapten beskrivs på det här viset: ”A maddening aura of control and sexuality surrounded her no matter what she was doing”. Eh? Men det är också det värsta exemplet och sådant jag hoppas är debutmisstag som kommer vara försvunna i nästkommande böcker.

Det är med andra ord ingen perfekt roman, men jag tycker ändå om den – den är actionspäckad och kul, och gör sig dessutom lustig över många av de troper som jag ofta hänger upp mig på när jag såväl läser science fiction som fantasy. Pluspoäng för det, helt klart.

(För övrigt så tycker inte alla att en bok som fokuserar nästan uteslutande på kvinnliga karaktärer är något bra; jag har sett flera recensioner där folk menar att det är något dåligt eller orealistiskt. Jag kommer antagligen aldrig upphöra att fascineras av att det är helt okej att skriva en bok där alla utom en eller kanske två av karaktärerna är manliga, men när någon vänder på steken så är den könsfördelningen helt plötsligt inte alls acceptabel.)

Ancillary Justice

Once, Breq was the Justice of Toren – a gargantuan Radchaai warship equipped with an AI mind and in control of thousands of empty human bodies called ancillaries, deployed by the Lord of Radch to colonize the galaxy in the name of civilisation. Now, Breq is trapped inside one sole body, her single remaining ancillary, struggling with her identity and attempting to learn how to live as human in a human body while plotting her revenge against those who betrayed and condemned her to her fate.

Nu finns min recension av Ann Leckies roman Ancillary Justice uppe på English Bookshop-bloggen.

Kul grej – romanen utspelar sig i en värld som inte gör åtskillnad på kön och bara använder sig av ett enda pronomen, men på andra planeter finns motsvarigheten till hen-motståndarna:

She blinked, hesitated for a moment as if what I’d said made no sense to her. ”I used to wonder how Radchaai reproduced, if they were all the same gender.”

”They’re not. And they reproduce like anyone else.” Strigan raised one skeptical eyebrow. ”They go to the medic,” I continued, ”and have their contraceptive implants deactivated. Or they use a tank. Or they have surgery so they can carry a pregnancy. Or they hire someone to carry it.”

Jag vill flytta till Radch, tack.