Tagg: genus & feminism (Sida 1 av 2)

Social justice superheroes

Juliet Palante bor i Bronx, New York, och ska för första gången lämna sin familj en längre tid efter för en sommarpraktikplats i Portland hos Harlowe Brisbane, författaren till Raging Flower: Empowering Your Pussy by Empowering Your Mind, Juliets egen feministiska bibel. För Juliet, som försöker hitta en plats för sig själv som lesbisk, Puerto Rican och feminist, är Harlowe den ultimata guiden till kvinnokamp, lesbiskhet och självförverkligande och hon reser till Portland i hopp om att det är vägen till formandet av en bättre värld: ”I read Raging Flower and now I dream of raised fists and solidarity marches led by matriarchs fueled by café con leche where I can march alongside cigar-smoking doñas and Black Power dykes and all the world’s weirdos and no one is left out. And no one is living a lie”, som Juliet skriver i brevet till Harlowe som ger henne praktikplatsen.

Juliet Takes a Breath är en bok om det feministiska uppvaknandet, om en ung lesbisk tjejs komma-ut-process, community-byggande, politik och feminismens alltför bristande intersektionalitetsperspektiv. Den handlar om känslan av att upptäcka att världen undanhållit och ljugit för en hela livet om hur verkligheten egentligen ser ut. Den handlar om att känna sig bortkommen i rörelser som borde vara som att komma hem – på grund av hudfärg eller brist på kunskap om gruppens regler och jargong – och om navigera ny, okänd mark med de människor en känt och älskat hela sitt liv. Det är en bok om kärlek och brustna tonårshjärtan och nördighet och science fiction.

Juliet upptäcker snart att Harlowe inte är den feministiska superhjälte hon föreställt sig – samtidigt som hon tycker mycket om Harlowe och det lesbiska community hon är en del av i Portland blir Harlowes vita, mensblodshyllande version av feministisk kamp ett skavsår i deras relation. Och samtidigt som Juliet upptas i en annan slags familj i Portland, oroar hon sig också över att saker inte kommer vara detsamma i hennes riktiga familj efter att hon kom ut för dem innan hon stack till Portland och varför hennes flickvän plötsligt är så distanserad samtidigt som hon börjar falla för en söt tjej som jobbar på biblioteket där Juliet researchar kvinnohistoria för Harlowe.

Jag sträckläste Juliet Takes a Breath. Det är både en coming of age-roman och en diskussion om feminism i förhållande till den egna identiteten av en typ som en så sällan ser – som inte handlar om vita, straighta, priviligerade tjejer vars största problem är att de vill ha sexiga underkläder men vara feminister också. Juliet Takes a Breath avhandlar det egna identitetsbyggandet, men är minst lika intresserade av frågor gällande kollektiv och community. Hur skapas hållbara feministiska kollektiv? Hur fungerar det att vara en del av en socialt utsatt och diskriminerad etnisk minoritet och sedan tvingas skapa koalitioner med vita, medelklasskvinnor inomd det feministiska sammanhanget? Går det? Det är en bok som knyter samman identitet och praktik i feminismbegreppet den diskuterar och det görs så bra.

Även bortsett från diskussionerna om feministisk aktivism, politik och kollektiviseringsprocesser så är Juliet Takes a Breath underbar. Karaktärerna är välskrivna, berättelsen intressant och texten är full av roliga referenser och spetsfundigheter. Den är tankeväckande, mysig, smärtsam och underhållande, allt på en gång, och framförallt är den läsvärd.

Feministisk sf och drömlaboratorium

När jag var med i panel om feministisk science fiction för några månader sedan var det en panelist som tog upp Ann Leckies Ancillary Justice som ett exempel på en bok som blivit väldigt omtalad som ett bra exempel på feministisk science fiction. ”Den skildrar ett samhälle utan kön”, sade panelisten. ”Är det vad vi vill ha?” Är det? Kanske, kanske inte. Oavsett så är det något jag vill ha min science fiction. Världar utan kön, världar med bara ett kön, världar med många kön, världar utan könsbaserat förtryck, världar med könsbaserat förtryck.

För några månader sedan skrev Kameron Hurley på twitter att hennes kommande bok The Stars Are Legion bland annat kommer innehåller artificiella livmödrar. Häftigt! tänkte jag och spenderade sedan, likt en duktig feminist, en lång stund med att fundera över hur feministiskt konceptet artificiella livmödrar egentligen är. Shulamith Firestone tyckte det var en möjlig lösning på kvinnors förtryck, men har sedan dess fått mycket välgrundad kritik. Det skulle lösa visa problem, försvåra mycket annat – det skulle med all säkerhet inte vara en mirakellösning, oavsett. Är det vad vi vill ha? Ja – åtminstone i science fiction-litteratur.

Vetenskapssociologen Hilary Rose skriver i Love, Power and Knowledge: Towards a Feminist Transformation of the Sciences att feministisk science fiction är ”a sort of dream laboratory – where feminisms may try out wonderful and/or terrifying social projects”. Feministisk science fiction är inte detsamma som utopism. Den har absolut drag av det, men feministisk science fiction handlar inte om att ge oss manualer för tänkbara feministiska framtider – feministisk science fiction är litteratur för idag i syfte att skapa en bättre morgondag. Den är inte ute efter att ge oss slutvisionen, bara att utgöra ett litet, litet steg på vägen dit, så att säga.

Det Ann Leckie gör i Ancillary Justice, exempelvis, är inte att presentera en vare sig önskvärd eller trolig framtid, utan snarare att utmana vissa väldigt specifika föreställningar vi har om kön. Den fuckar med vår uppfattning om militarism, våld, krigsföring samt androgynitet som direkt och automatiskt länkad till maskulinitet och män; den fuckar med vår förmåga att placera in karaktärerna i färdigställda arketyper och till och med, åtminstone i mitt fall, med att visualisera dem lika lätt som jag brukar göra eftersom människor som inte är märkta av kön enligt en binär modell är något som är väldigt svårt för många av oss att greppa.

Att kritisera Ancillary Justice för att den misslyckas med att presentera en vision av det perfekta jämställda samhället är missriktat, men att ställa det kravet på feministiska sf i allmänhet är också oerhört begränsande – för att inte tala om fruktlöst. Däremot kan feministisk sf hjälpa oss fundera på vad för framtida värld vi vill bygga – genom såväl fascinerande, välkomna och avskräckande exempel. Feministisk sf handlar om att leka med och pröva ut scenarion, om att fucka med normer, föreställningar och förtryck på sätt som bara sf kan, om att bidra med typer av representation som inte är möjliga inom andra medium. Just därför tycker jag om att tänka på det i termer av Roses drömlaboratorium – för att feministisk sf utgör ett rum för feminismen som närapå helt saknar begränsningar för vad som är möjligt att utforska, diskutera och pröva ut och det är däri dess värde ligger – inte i att agera som något slags moraliskt riktigt orakel eller arkitekt.

The Traitor Baru Cormorant

Vissa böcker är svåra att recensera, av olika anledningar. Vissa är bara förglömliga, andra vet en riktigt inte vad en tycker om, ytterligare andra så dåliga att en inte ens vill offra tiden att skriva en sågning, hur tillfredsställande det än skulle vara. Vissa böcker är svåra att recensera för att det känns nästintill omöjligt att förmedla hur bra de är. Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant är en sådan bok. Jag läste ut den för drygt en månad sen och har skjutit upp att recensera den eftersom den är så överväldigande bra.

The Traitor Baru Cormorant har beskrivits som en politiskt thriller om en väldigt begåvad revisor. Det är en passande – om än lite torr – beskrivning. Baru Cormorant växer upp på Taranoke tillsammans med sin mor och sina två fäder. De första åren av hennes liv är stillsamma, lyckliga. Tills ockupationen kommer och Taranoke koloniseras av The Imperial Republic of Falcrest, som redan har större delen av den kända världen i sitt välde, och Barus fridfulla liv slås i bitar.

The Traitor Baru Cormorant är en berättelse om makt, förtryck och hämnd, men framförallt ställer den frågan om det går att leva i en värld, i en samhällsordning, en motsätter sig utan att en själv, i någon mån, förvandlas till det en hatar. Baru svär att hämnas och för att göra det blir hon imperiets trogne och skickliga tjänare – hon går i deras skola och går igenom deras tester i hopp om att ta sig till Falcrest, imperiets hjärta, och förstöra det inifrån. Istället tilldelas hon tjänsten Imperial Accountant i Wintercrest, ett annat ockupationsområde fyllt av oroligheter och uppror. Barus egentliga uppdrag är att få stopp på stridigheterna och inordna Wintercrest under republikens styre en gång för alla och för att nå sitt eget mål måste hon slå ner Wintercrests kamp för frihet från imperiet.

Jag sträckläste The Traitor Baru Cormorant. Handlingen är sinnrikt ihopvävd, karaktärerna och världsbygget fantastiska och bokföring har aldrig förr framstått som så intressant eller spännande. Men framförallt är den så utsökt smärtsam – även om en inte vet hur det kommer att gå så är det uppenbart att det kommer sluta i tragedi på något vis. Baru balanserar hela tiden på en knivsegg av ilska, rädsla, arrogans och självförakt – hennes hat mot republiken sinar aldrig, men samtidigt tjänar hon också på sin position inom den och republikens makt lockar också av andra anledningar än eventuell hämnd. Hon är en fascinerande kvinnlig karaktär i en bok full av fascinerande, komplexa sådana, vilket gör The Traitor… ännu bättre.

Det som konfunderade mig mest under läsningen var att Dickinson utsätter framförallt sina marginaliserade karaktärer för en hel del hemska saker som är typiska både för episk fantasy och för vår populärkultur i allmänhet (sexuellt våld är så gott som icke-existerande, dock) utan att det störde mig så som det brukar göra. Det tog mig ett tag, men sedan kom jag på att det beror på att Dickinson aldrig glömmer att hans karaktärer fortfarande är subjekt med agens, trots att de lever i en värld där de är förtryckta på grund av etnicitet, kön och/eller sexualitet. Jag har lagt ifrån mig andra böcker för mindre i irritation, men skillnaden med The Traitor… är inte bara att boken är så bra att jag kan ha överseende (vilket den i och för sig är…) utan för att det görs på rätt sätt. The Traitor Baru Cormorant är en bok som skildrar förtryck och imperialism på väldigt explicita sätt utan att någonsin vare gotta sig i det våld det för med sig eller få det att kännas som det bara finns där av ren vana eller som windowdressing. Det är bara riktigt bra hanterat, kort och gott.

Och det gäller inte bara de marginaliserade karaktärerna eller bokens skildringar av förtryck – The Traitor Baru Cormorant är helt enkelt en riktigt, riktigt bra bok överlag och en av den bästa fantasyromaner jag läst på länge. Läs den.

Bröstens tidsålder

Häromdagen påbörjade jag Age of Iron av Angus Watson, första delen i en ”ny episk fantasyserie” enligt baksidetexten, och reagerade lite såhär på Twitter:

60 sidor in i Age of Iron och har redan läst fyra ingående beskrivningar av lika många kvinnliga karaktärers bröst, skrev och rumpor. Suck.

Till att börja med var jag rätt positivt överraskad av Age of Iron och mängden kvinnliga karaktärer som dök upp – trots faktum att trots att de första tio kapitlen utspelar sig på ett slagfält, till och med. (Och ja, jag vet att ”bra kvinnlig karaktär” inte är lika med ”random brud med vapen” men jag orkar inte ta den diskussionen här och nu.) Men det här är ju episk fantasy och vad är episk fantasy utan en stor, härlig dos misogyni?

Lowa, en av protagonisterna, är en bågskytt i någon ond kungs armé och detta försiggår tydligen i hennes huvud när hon möter upp sin syster Aithne och resten av bågskyttarna:

Aithne was big-boned, big-arsed, busty and tall with hair the colour of piss-soaked straw, while Lowa was of average height, slender, with hair so blonde it was almost white. […] she was slim-waisted and supple, with a bottom that lobbed slingstones would have bounced off.

Naturligtvis är det första varje kvinna gör när hon ser sin syster att jämföra sin rumpa med hennes. Kvinnor, ni vet.

Därefter träffar Lowa på en annan kvinna, Keelin, och ger oss ytterligare en ingående beskrivning av hennes kroppsliga attribut. Visserligen får Keelin Lowa att ifrågasätta ”her usual preference for men” så okej då, men beskrivningen börjar med: ”She was a beautiful girl, about fifteen years old, with come-and-get-it-eyes […]”. Ytterligare en annan kvinna har ”green eyes that seemed to catch any light, focus it, and twinkle it out in such a filthily flirtatious way that anyone talking to her – man or woman, young or old – was convinced that she was keen to perform any number of depraved sexual acts with them right there and then”. I ett annat kapitel beskrivs hur en man betraktar en kvinna vars ”tight shorts [were] gathered into her crotch like an invitation”.

Hej, manliga blicken. Hej, våldtäktskultur.

Sexuellt våld i fantasy och ursäkterna som används för att försvara det

Jag ser inte på Game of Thrones och jag har bara läst den första av A Song of Ice and Fire-böckerna, men jag läste vad George R.R. Martins eget inlägg i debatten om sexuellt våld i hans böcker. Sedan var jag dum nog att ge mig ned i kommentarsfältet till The Mary Sues artikel om texten och blev irriterad, varpå jag skrev en lista om varför. Detta ska inte ses som en kommentar på hur Martin (eller serien) framställer sexuellt våld eftersom jag inte har så mycket att säga om det, utan snarare på hur diskussionen kring detta ser ut.

1. ”Historical accuracy” är en otroligt tröttsam och framförallt helt värdelös ursäkt när det gäller fantasy. Oavsett vilka historiska källor en författare använder sig av i skapandet av sin fantasyvärld så är världen ifråga en fantasikonstruktion och att försvara någon problematisk aspekt av den med ”Det är historiskt korrekt!” är bullshit. En författares beslut att inkludera exempelvis drakar är lika mycket ett beslut om att inkludera sexuellt våld. Jag säger inte att det är fel val, men det är ett val och att gömma sig bakom ursäkter om ”historical accuracy” är enbart pinsamt och dåligt.

2. Och oavsett genre så är ett litterärt verk aldrig en objektiv skildring av någonting. Sexuellt våld är inte bara någonting som sker och som författaren dokumenterar. Hur sexuellt våld framställs, vilken/vilka funktioner det har i narrativet och hur författaren väljer att använda detta spelar roll och säger väldigt mycket om vår nuvarande syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller.

3. Det handlar inte om att ”censurera” Martin. Eller skildringar av sexuellt våld överlag – jag har ofta väldigt mycket negativt att säga om hur sådant skildras i diverse kulturyttringar, men jag skulle aldrig föreslå att en författare inte får eller bör skildra det. Det får och bör skildras, men sättet det skildras på är och ska vara öppet för diskussion och kritik.

Däremot tycker jag att vi också borde ta en ordentligt diskussion om hur otroligt förtjusta (främst) män verkar vara i att skriva dessa superduperrealistiska, historiskt korrekta fantasyvärldar där kvinnor blir våldtagna stup i kvarten och vad det kan bero på.

4. Det handlar inte heller om att ”rangordna” våld. När vi kritiserar hur sexuellt våld (mot kvinnor) framställs är poängen inte att det är värre än allt annat våld som någonsin skrivits eller visats på tv. Det handlar om att granska kulturyttringar genom ett feministiskt och/eller genusperspektiv och just titta på vad skildringen av sexuellt våld säger om vårt samhälles syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller. I många fall framställs sexuellt våld på ett oerhört problematiskt vis i media och med tanke på hur många som drabbas av sexuellt våld och vilken skada det gör så är det inte så konstigt att människor blir upprörda. Diskussionen handlar om diskursen kring sexuellt våld och vad media säger om den, och påstår inte att sexuellt våld är värre än allt annat våld (eller att skildringar av andra typer av våld aldrig är problematiska).

Jag avslutar med ett par länkar till texter som jag tycker är viktiga att läsa innan en börjar gasta om ”realism!” och ”det är historiskt korrekt!” angående sexuellt våld i fiktion:

Liz Brouke: Realism, (Male) Rape, and Epic Fantasy
Sophia McDougall: The Rape of James Bond

Veckans novell: Lady Lazarus

Mix Förlag har, lagom till idag, publicerat nio noveller av nio olika författare med tema feminism. Novellerna kan antingen köpas som samlingen Vår kamp eller var för sig. Jag klickade hem Helena Dahlgrens ”Lady Lazarus”, en novell som inte oväntat öppnar med ett citat från Sylvia Plaths dikt med samma namn: ”Out of the ash / I rise with my red hair / And I eat men like air”. Tre hämndgudinnor sitter på ett hak och häller i sig öl under internationella kvinnodagen och undrar vad fan kvinnor gratuleras dagen till ära för. Lisa vill bara gå de sjuttiosju stegen genom skolkorridoren utan att bli påhoppad av mobbarkillarna, men det händer ju inte idag heller.

”Lady Lazarus” är en underbar novell som trots sitt korta och koncisa format rymmer så mycket. Jag uppskattar speciellt blinkningen till 70-talsfeminismens gudinnedyrkan som antagligen inte alls skulle uppskatta Dahlgrens hämndgudinnor som snarare påminner mig om Elizabeth Hands antihjältinnor – inga peppiga feministförebilder i form av välvilliga rättviseskipare, utan istället är de tre kvinnor, arga på det där obekväma viset som feminister helst inte ska vara. Och så den hudlösa beskrivningen av de där stegen genom skolkorridoren, golgatavandringen, och Lisas eskapistiska förvarsmekanismer. Kanske är det som följer också bara eskapism, men jag föredrar att läsa berättelsen som att det sker utanför Lisa och hämndgudinnornas fantasi. Oavsett vilket är det en motståndshandling i en värld fylld av våld mot kvinnor, precis som den här fantastiska novellen.

You can’t take the sky from me

Alana Quick är en så kallad sky surgeon – hon reparerar rymdskepp och har dessutom förmågan att närapå kommunicera med dem, men hennes dröm är att lämna sin och mosterns verkstad på Helidor och ge sig ut i rymden. En dag landar ett skepp, Tangled Axon, utanför hennes verkstad och hennes besättning letar desperat efter hennes syster Nova. Alana försöker få dem att anställa henne som deras maskinist för att hon ska hjälpa dem hitta Nova. När de vägrar smyger hon ombord på skeppet i alla fall som en fripassagerare.

På många sätt påminner Ascension mig om tv-serien Firefly, och jag gissar att det inte är en tillfällighet från författarens sida. Jag har sett en hel del prat om romanen på olika ställen på nätet eftersom det är ett space opera-äventyr med till största delen rasifierade och/eller queera kvinnor i huvudrollerna och jag kan tänka mig att det är en medveten strategi av Koyanagi att ta en välbekant berättelse och skriva om den med en mer divers rollbesättning. Med det inte sagt att Ascension inte är en bra berättelse i sin egen rätt, för det är den. Det är ett underhållande och karaktärsfokuserat rymdäventyr med en hel del humor.

Världsbygget lämnas däremot lidande – Koyanagis värld är futuristisk och häftig, men kanske inte lika genomtänkt eller logisk. För mig är det ett mindre problem, men det händer då och då att jag störs lite i läsningen av något som känns lite för otroligt eller bristfälligt. Koyanagis språk är för det mesta fullt dugligt om än inte något speciellt, men emellanåt dyker det upp meningar som kunde ha slipats till en aning, som exempelvis när skeppets kapten beskrivs på det här viset: ”A maddening aura of control and sexuality surrounded her no matter what she was doing”. Eh? Men det är också det värsta exemplet och sådant jag hoppas är debutmisstag som kommer vara försvunna i nästkommande böcker.

Det är med andra ord ingen perfekt roman, men jag tycker ändå om den – den är actionspäckad och kul, och gör sig dessutom lustig över många av de troper som jag ofta hänger upp mig på när jag såväl läser science fiction som fantasy. Pluspoäng för det, helt klart.

(För övrigt så tycker inte alla att en bok som fokuserar nästan uteslutande på kvinnliga karaktärer är något bra; jag har sett flera recensioner där folk menar att det är något dåligt eller orealistiskt. Jag kommer antagligen aldrig upphöra att fascineras av att det är helt okej att skriva en bok där alla utom en eller kanske två av karaktärerna är manliga, men när någon vänder på steken så är den könsfördelningen helt plötsligt inte alls acceptabel.)

Ancillary Justice

Once, Breq was the Justice of Toren – a gargantuan Radchaai warship equipped with an AI mind and in control of thousands of empty human bodies called ancillaries, deployed by the Lord of Radch to colonize the galaxy in the name of civilisation. Now, Breq is trapped inside one sole body, her single remaining ancillary, struggling with her identity and attempting to learn how to live as human in a human body while plotting her revenge against those who betrayed and condemned her to her fate.

Nu finns min recension av Ann Leckies roman Ancillary Justice uppe på English Bookshop-bloggen.

Kul grej – romanen utspelar sig i en värld som inte gör åtskillnad på kön och bara använder sig av ett enda pronomen, men på andra planeter finns motsvarigheten till hen-motståndarna:

She blinked, hesitated for a moment as if what I’d said made no sense to her. ”I used to wonder how Radchaai reproduced, if they were all the same gender.”

”They’re not. And they reproduce like anyone else.” Strigan raised one skeptical eyebrow. ”They go to the medic,” I continued, ”and have their contraceptive implants deactivated. Or they use a tank. Or they have surgery so they can carry a pregnancy. Or they hire someone to carry it.”

Jag vill flytta till Radch, tack.

Veckans novell: The Yellow Wallpaper

Nyligen läste jag avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svensk prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm och däri skriver hon att en av de första berättelserna som uppvisade denna skeva flicka är novellen ”The Yellow Wallpaper” av Charlotte Perkins Gilman som publicerades 1892. Jag blev nyfiken på den, laddade ned den till läsplattan (ytterligare en bra sak med plattan: det finns så mycket public domain-texter en kan få tag på gratis) och läste.

Novellen består av dagboksanteckningar, skrivna av en ung kvinna som lider av psykisk ohälsa och svaga nerver – enligt hennes man John, som är läkare, åtminstone. Till följd av detta hyr John ett hus ute på landet över sommaren för att hans fru ska få vila upp sig. Redan första gången hon stiger in i huset tycker hon att det är något underligt med det, men John viftar bort det. Hon placeras i ett rum tapetserat i gult och eftersom hon inte tillåts göra någonting som kräver minsta ansträngning spenderar hon mycket tid med att undersöka och följa tapetens mönster.

Hon tillåts egentligen inte heller att föra dagbok, men det gör hon ändå. Till att börja med är Johns inflytande över henne väldigt tydligt i texten. Många meningar börjar med ”John says…” och ”John thinks…” – vad John säger och tycker är lag. Men ju mer tid hon spenderar i rummet med den gula tapeten, desto mindre makt har John över hennes tankar. Hon börjar alltmer tvivla på hans diagnos och metod för att få henne att tillfriskna, men kan ju inte protestera eftersom han älskar henne så mycket och gör så mycket för hennes skull. Tapeten blir en slags metafor för hennes tillstånd och situation när hon tror sig se kvinnor fångna inuti den: ”Then in the very bright spots she keeps still, and in the very shady spots she just takes hold of the bars and shakes them hard. And she is all the time trying to climb through. But nobody could climb through that pattern – it strangles so”.

I Ett flicklaboratorium… skriver Österholm bland annat om flickrummet som ett utrymme där ifrågasättandet av normer och vad som gör en till en Riktig Flicka sker eftersom det är det egna rummet där få har tillträde och de då kan bli, som hon uttrycker det, ”världar i världen med egna regler”. Samtidigt problematiserar hon att det kan ses som att flickskap och allt var det innebär, vare sig det är normativt eller skevt, förpassas till flickrummet, och den paradoxen blir väldigt tydlig i ”The Yellow Wallpaper”: kvinnan hålls så gott som fången i sitt rum, men samtidigt blir det just hennes rum, ett utrymme hon gör till sitt eget – om än med galenskap som konsekvens.

”A minotaur doesn’t go into the world without a labyrinth to keep him warm”

I The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, bok nummer två i Catherynne M. Valentes serie med de långa titlarna, återvänder September till Fairyland men, som titeln antyder, hamnar hon snart istället under Fairyland, i det så kallade Fairyland-Below. Uppe i Fairyland-Above börjar invånarna förlora sina skuggor och magin att försvinna, men i Fairyland-Below där skuggorna samlas flödar den fritt. I denna underjord härskar Halloween, the Hollow Queen och Septembers skugga. Hon och hennes undersåtar frossar i sin nyvunna frihet i Fairyland-Below medan Fairyland-Above börjar förändras i takt med att magin försvinner, och September måste gör ett försök att ställa allting tillrätta igen.

Liksom den första boken i serien är The Girl Who Fell… en ganska klassisk down the rabbit hole-berättelse där September påträffar massor av underliga varelser och företeelser medan hon försöker lösa problemet med skuggorna och magin som försvinner ned i underjorden. Men Valente kan ju sina myter och sagor väl och vrider och vänder på alla de beståndsdelar  ifrågasätter många av de konventioner som den här typen av berättelser och består av, och gör den därmed rolig och smart och får den att kännas nyskapande. Valentes fantasi och språkbruk (ja, jag vet att jag tjatar, men hon skriver fantastiskt) samt Ana Juans fina illustrationerna bidrar också till att göra The Girl Who Fell… till den underhållande och sträckläsningsvänliga bok den är.

Fairyland-böckerna är kanske inte fullt lika uppenbart feministiska i sitt omskapande av sagor och myter som In the Night Garden och In the Cities of Coin and Spice (som för övrigt är två fantastiska böcker) är, men det finns där. Eller, rättare sagt, så tycker jag att den dimensionen känns lite mer subtil här eftersom jag är medveten om att det är en barn/ungdomsbok och bedömer den utifrån det. Mitt tio-tolvåriga jag hade definitivt till viss del uppfattat vad Valente vill förmedla, men inte på samma vis som jag gör nu. Och det tycker jag är bra, för det värsta som fanns när jag var i den åldern, tyckte jag, var böcker som moraliserade för mig (det tycker jag i och för sig fortfarande, men när det gäller feministiska budskap och/eller berättelser som framförs på ett bra vis så tenderar min reaktion av någon lustig anledning att vara lite mera ”Yay!” och mindre ”Ugh, sluta försöka få mig att tycka som du”).

En sak som Valente skriver speciellt bra om i The Girl Who Fell… är sexualitet. Återigen är det till största delen subtext, men jag gillar hur hon framför Septembers funderingar kring samtycke och förhållanden på ett sätt som känns okonstlat och naturligt. Dessutom så verkar vare sig Fairyland-Above eller Fairyland-Below vara speciellt heteronormativt – vilket är ytterligare en bra sak. Med tanke på att om det är helt normalt att det finns en varelse som är resultatet av en romans mellan en drake och ett bibliotek så borde ju relationer som inte är heterosexuella eller monogama inte heller väcka speciellt stor uppståndelse.

Jag tycker att något svenskt förlag borde översätta Fairyland-romanerna (och allt annat Valente skrivit när de ändå är igång) snarast så jag kan trycka dem i handen på alla små boknördar jag kan hitta. Även stora boknördar bör läsa.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén