Tagg: skräck

The Scarlet Gospels

Clive Barkers The Hellbound Heart publicerades för första gången 1986 och är en av mina favoritböcker samt antagligen den bästa skräckberättelse jag någonsin läst. Det är en tunn roman vars Cenobite-mytologi har gett upphov till en hel franchise om nio filmer, serietidningar och spinoff-berättelser skrivna av andra författare. Pinhead, helvetesprästen tillika seriens fascinerande anti-hjälte, är en av skräckgenrens mest ikoniska, visuellt slående och minnesvärda karaktärer.

Jag har sett och gillar några av filmerna, men för mig har alltid cenobiterna, Pinhead och det helvete Barker skapat varit starkast i The Hellbound Heart. Helvetet och dess präster är så mycket mer skrämmande när en bara får en liten skymt av det – filmernas utforskande av mytologin och världen förstör en del av magin. För mig är cenobiterna så tilldragande precis eftersom de i The Hellbound Heart förblir så omänskliga och därmed oförståeliga – de framställs som bortom kön, bortom mänsklighet, bortom lustar och begär som vi kan förstå. Mycket av det tappades bort i filmatiseringarna, vilket Barker själv verkar hålla med om. Hans senaste roman The Scarlet Gospels är den efterlängtade uppföljaren till The Hellbound Heart och, enligt honom själv, ett försök att få stopp på Hollywoods ständiga misstolkningar av Pinhead genom att göra slut på honom en gång för alla.

Att The Scarlet Gospels skulle kunna mäta sig med The Hellbound Heart väntade jag mig aldrig, men inte heller att uppföljaren till en av tidernas bästa skräckberättelser skulle vara ett pinsamt skämt. I romanen för Barker Pinhead samman med två av hans andra karaktärer, demonjägaren Harry D’Amour och det blinda mediumet Norma. Helvetesprästen försöker utrota alla världens magiker och tillskansa sig deras kraft för att ta över helvetet och han vill att Harry ska bära vittne till hans gärningar och skriva hans ”scarlet gospels”. Istället bestämmer sig Harry, Norma och några av deras vänner för att försöka stoppa honom och ger sig efter Pinhead ned i helvetet.

I sina äldre skräckberättelser – The Hellbound Heart, Books of Blood, Cabal, Weaveworld – var Barker skräckförfattaren som vände upp och ned på genrens moralism och skrev om monster, queerhet, kön, kroppslighet på sätt som gick i tvärs med genrens konventioner. Berättelserna är uppenbara produkter av sin tid, men de håller fortfarande för moderna omläsningar. När jag läser The Scarlet Gospels får jag istället lite känslan av att tiden har gått Barker förbi. Inte bara verkar han glömt de flesta av skräckgenrens viktigaste knep – där The Hellbound Heart var tätt, småskalig och fruktansvärt skrämmande är The Scarlet Gospels bara mättad, vulgär och pinsamt överspelad – utan framstår också som transfobisk och slött sexistisk. Där jag tidigare tyckt att Barker besuttit förmågan att skildra kroppens alla äckligheter på ett närmast vanvördigt vis, är The Scarlet Gospels bara osmakligt smaskig och kukfixerad.

Kanske är det orättvist att låta The Scarlet Gospels stå i skuggan av Barkers tidigare verk, men boken är ju knappast bra på sina egna meriter heller. Som så ofta när fantastiskförfattare prompt ska skildra det som mår bäst av att inte detaljbeskrivas eller utforskas, framstår cenobiternas rike som en dålig Mordor-pastisch snarare än den skrämmande, kittlande skärseld det framstod som i The Hellbound Heart. Porträttet av Pinhead är totalt oengagerande och mer ovärdigt än något Hollywood-filmerna kan ha gjort med honom. Här och där glimmar boken till, i vissa meningar, vissa scener, och åminner vad det hade kunnat vara. Vad The Hellbound Heart var.

Om det var ett värdigt avslut Clive Barker ville ge honom gjorde han Pinhead en större tjänst redan 1992 när han regisserade Motörheads ”Hellraiser”-video vari Lemmy spelar kort med Pinhead och slår honom med the ace of spades. Det är ett bättre avslut på Pinheads berättelse än vad The Scarlet Gospels någonsin skulle kunna leverera.

The Shining Girls och Uppsala English Bookshop

”Jinsuk. Zora. Willie. Kirby. Margo. Julia. Catherine. Alice. Misha. Nine female names written on the bedroom wall in a house outside of time. Nine shining girls Harper Curtis is compelled to kill. One young woman, scarred from wounds she should not have been able to survive, hunting a murderer who cannot be real.”

I mitt inlägg om min juniläsning utlovade jag en recension av The Shining Girls av Lauren Beukes, och nu den ligger uppe på Uppsala English Bookshops blogg, så gå dit och läs!

Jag kommer med andra ord joina Åka från Landet Annien som redan bloggat om fantastiklitteratur för Uppsala English Bookshop ett tag och emellanåt posta lite recensioner även där.

En kan ju trots allt inte ha för många ställen att blogga på.

Smutsvackert mörker: The Daylight Gate

The north of England is untamed. It can be subdued but it cannot be tamed. Lancashire is the wild part of the untamed.

The Forest of Pendle used to be a hunting ground, but some say that the hill is the hunter – alive in its black-and-green coat cropped like an animal pelt.

[…]

Stand on the flat top of Pendle Hill and you can see everything of the county of Lancashire, and some say you can see other things too. This is a haunted place. The living and the dead come together on the hill.

Den inledande miljöbeskrivningen sätter an tonen för resten av berättelsen: norra England under 1600-talet då häxhysterin svepte över landet och kvinnor anklagade för häxkonst brändes på bål bredvid katoliker under den protestantiske kungen James Is styre. Berättelsen är på samma gång spretig och tätt sammanvävd, centrerad kring Alice Nutter, en adelskvinna som aldrig tycks tappa sin ungdomliga skönhet trots sin ålder och som försöker skydda en fattig och ökänd familj som anklagas för ha ingått avtal med djävulen och utövandet av trolldom, av vilken två kvinnor redan sitter fängslade i väntan och rättegång och det oundvikliga dödsstraffet.

The Daylight Gate är en bok fylld av kollisioner och kontraster – det vackert beskrivna, om än karga och ödsliga, landskapet konstrasterar med de hemskheter som försiggår där, kärlekshistorien som boken nästan omärkligt centreras kring mot sitt egna tragiska slut, kvinnornas utsatthet och hjälplöshet mot den rädsla och förakt de män som tagit på sig att rena landet från ondska och synd hyser för dem, Wintersons underbara språk mot den smuts och det mörker som genomsyrar hela berättelsen.

Mörk och smutsig är två ord som beskriver The Daylight Gate väl. Stämningen klibbar sig fast, vägrar stanna kvar bland boksidorna. Boken bygger på ett obehagligt tema och Winterson gör det rättvisa. The Daylight Gate är en smutsvacker skildring av häxprocesserna i England, en välskriven roman, och en skräckberättelse som kryper under skinnet.

”Det var sådant ditt liv var, en föreställning, en uppvisning”

Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg är en kort roman på 170 sidor, en vacker liten bok med blå försättsblad, tryckt på tjockt, fint papper. Det är en berättelse om vad ord som mänsklighet och normalitet egentligen betyder. Den tar inte långt tid att läsa men stannar sedan kvar i medvetandet länge, länge och skaver.

Berättelsen centreras kring Kristina Katarina Larsdotter, kallad Stor-Stina, som levde under 1800-talets första hälft. Redan som nyfödd var hon för stor för sin ålder och hon slutade inte att växa. Som vuxen reste hon runt först i Sverige och sedan också övriga Europa som en del av impressarion Wolfgang Wolftensteins föreställning där människor med avvikande utseende visades upp för folkmassorna som monster, djur, något lägre stående än människor.

Du beskrivs som ett under, ett missfoster, ett utslag av naturens nyckfullhet, ett monster. Var du verkligen en kvinna, var du verkligen av den lapska stammen? Var du verkligen en människa?

Stor-Stina har varit en kuriositet hela sitt liv, van vid stirrande blickar och gapande munnar, och inte ens genom sin död lyckas hon undkomma att utgöra ett spektakel. Hennes kropp grävs upp och förs till Stockholm för att obduceras inför publik, och boken berättar också om andra obduktioner av deformerade människor, obduktioner som vetenskapsmännen hoppas på äntligen ska ge svaret på vad mänsklighet egentligen består i. Obduktioner som i slutändan, utan undantag, gör dem besvikna. Här skymtar också rasbiologins början – skallar som mäts och försöken att dela upp och kategorisera mänskligheten för att förstå sig på den.

Boken är skriven i en rättfram, saklig ton. Den berättar om Stor-Stinas ensamhet och utsatthet, beskriver obduktioner i ohygglig detalj, återger folkhopens reaktioner och vetenskapsmännens tankar och åsikter kring de vanskapta utan värdering eller betoning. Det känns inte som att någonting i berättelsen lyfts fram eller betonas för att skapa obehag, äckla eller skrämma – Hagberg låter berättelsen tala för sig själv. Inte så att språket är karaktärslöst eller inte tillför berättelsen något. Tvärtom. Men det tar inte över, trots att boken är skriven i andra person singular, vilket gör att man som läsare inte kan låta bli att komma berättelsen och dess karaktärer nära inpå livet.

Rekviem för en vanskapt är en svår bok att släppa taget om. Här finns inga egentliga monster, utan bara människor och deras omättliga aptit på och förundran inför allt som är avvikande och deras behov att distansera sig från detta, samt de människor som, på grund av ”naturens nyckfullhet”, utsätts för deras skräckblandade intresse.

Men hans historier, som alltid handlade om döda och vanställda, tog alltid slut, och föreställningen började på nytt.

We have such sights to show you

Even though I am the man who had the good fortune to bring this image to a popular medium and therefore facilitate its dissemination throughout much of the world, I am not the creator of this mythology.
[…]
If it survives another hundred years or is forgotten tomorrow, I have no say in the matter. Hellraiser – its stories and images, its metaphysics and its sheer visceral energy – is the work of other hands and minds. I am very happy and very lucky to have stepped into the river of the collective unconscious and to have found there a stone with the nails hammered into it.

Så skriver Clive Barker i förordet till Hellbound Hearts som, kanske inte helt otippat, är en antologi med 21 skräcknoveller inspirerade av hans roman The Hellbound Heart samt Hellraiser-filmerna som följde denna bok, varav den första är regisserad av Barker själv. The Hellbound Heart är inte enbart en av mina favoritböcker, utan också den roman jag egentligen förknippar skräck med. I alla fall bra skräck. Filmerna – i alla fall de två jag sett – är riktigt bra de också.

Jag plockade upp antologin mest av nyfikenhet och helt utan förväntningar på att jag skulle gilla berättelserna. Det jag var mest intresserad av var att se hur de olika författarna skulle föra Barkers originalidéer vidare, vad de skulle göra med hans ”hellraising universe”, som framsidan på boken kallar det. Några av berättelserna är helt ointressanta ur det perspektivet – hade de inte befunnit sig i den här antologin hade jag aldrig gissat att de skulle ha något att göra med Hellraiser överhuvudtaget.

Men det finns också en del bra berättelser med i samlingen. En av de bästa är ”The Confessor’s Tale” av Sarah Pinborough som handlar om en pojke utan tunga som med hjälp av andra människors bekännelser börjar lösa ett underligt träpussel, samt ”Sister Cilice” av Barbie Wilde (som för övrigt spelar en av Cenobiterna i Hellbound). I den ena hittar huvudpersonen sin väg till helvetet av en slump och i den andra genom ihärdigt sökande, men ingen av dem förvandlas till offer i klorna på Cenobiterna – snarare tvärtom.

En annan riktigt bra berättelse är serienovellern ”Wordsworth” av Neil Gaiman och Dave McKean. I den hittar en man vid namn Wordsworth ett underligt format interaktivt korsord som han blir besatt av att försöka lösa. Det är en suggestiv novell, både bild- och textmässigt, som blir obehagligare för varje serieruta.

Sedan finns det ett par bra noveller till – exempelvis Nancy Holders ”Orfeo the Damned” som är en modern, Hellraiser-esque version av den grekiska myten om Orpheus och Eurydike, samt ”Our Lord of Quarters” av Simon Clark som utspelar sig i Constantinople år 1401 – men i övrigt så är det mesta ganska mediokert. Det finns en hel del stämningsfulla scener och stycken i de övriga novellerna, men överlag så flyter de ihop till en enda massa. Det jag gillar bäst med novellerna är hur påhittiga författarna varit när det gäller sätten som människorna åkallar Cenobiterna. Lemarchand’s Configuration figurerar ju naturligtvis här, men likaså gör en mängd andra pussel och föremål – som exempelvis det ovan nämnda korsordet i ”Wordsworth” – och de flesta känns passande. Men med några få undantag så är det här en ganska blek antologi. Dock får man kanske ut mer av dem som hardcore Hellraiser-fan, snarare än Clive Barker-fan.

Enväldig midnatt

Det finns nog ingen bok som jag väntat på så länge som Abarat – Absolute Midnight av Clive Barker, tredje delen i hans Abarat-serie. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge sedan det är jag läste del två, men den släpptes i alla fall för sju år sedan. Och nu är tredje boken utläst, med förhoppningen att det inte kommer att dröja ytterligare sju år innan nästa del publiceras.

Abarat-böckerna handlar femtonåriga Candy Quackenbush som av misstag kallar havet Izabella till Chickentown, Minnesota och bärs bort till Abarat, en värld som består av havet och dess tjugofem öar – en för varje timme på dygnet, samt Tiden utanför Tiden. Hon börjar resa runt på de olika öarna, men upptäcker snart att hon inte hamnat i Abarat av en slump och att Christopher Carrion, härskaren av Midnattsön Gorgossium, är efter henne av anledningar som varken hon eller han riktigt vet. Samtidigt planerar han och hans farmor, Mater Motley, att ta över hela övärlden genom att försätta den i konstant Midnatt.

Personligen tycker jag att Absolute Midnight är utan tvekan den bästa boken hittills i serien. De båda böckerna innan tycker jag är, enligt Barkers standard, lite för tillrättalagda. Om det är något Barker kan så är det att skapa karaktärer som varken är goda eller onda – mänskliga monster och monstruösa människor – han suddar ut gränserna mellan svart och vitt, och lika ofta sympatiserar man med de karaktärer som befinner sig på ”fel” sida som de som motsätter sig dem. I Abarat-böckerna har vad som är gott respektive ont varit lite för enkelt att skilja på, även om det blivit bättre under berättelsens gång.

Ännu bättre är det i Absolute Midnight. Den är, vilket man kanske kan gissa utifrån dess titel, den mörkaste boken i serien, fullproppad med fantasifulla monster och ohyggligheter. Och färgstarka illustrationer av dessa hemskheter och andra, trevligare saker också, naturligtvis. Om det är någonting som särskiljer Abarat från all övrig fantasy så är det just illustrationerna – färgsprakande målningar av författaren själv, utan vilka berättelsen antagligen inte skulle vara lika bra som den är. (De flesta av illustrationerna finns också att tillgå på författarens hemsida.)

Abarat är ju en serie ungdomsböcker, och emellanåt jag tycker att det är lite tråkigt eftersom Barker som sagt inte tar ut svängarna lika mycket som när han skriver för vuxna, men det känns ändå som om han har gjort det mer i den här boken än i de tidigare två. Detta kan dock bero på att den här är mer skräckbetonad – den påminner mig på vissa ställen om Weaveworld och det dyker även upp en referens till en av novellerna i Books of Blood. Dessutom så har det börjat hända mer nu också. Innan handlade böckerna till största delen om Candys utforskning av Abarat samt Carrions planerande inför det stundande anfallet. Nu är det krig.

Jag har lite svårt att recensera Absolute Midnight som ett enskilt verk och inte i jämförelse med resten av serien. Dels för att de är väldigt sammanlänkade – de är inte ens relativt fristående – och dels eftersom jag läste del två, Magiska dagar, gåtfulla nätter, precis innan  jag påbörjade den här, så skillnaderna är väldigt tydliga för mig just nu. Men det är en fantastisk bok – episk, fantasifull, fängslande och liksom fylld till brädden av ren skaparglädje. En underbar sträckläsningsbok innehållsmässigt, om än inte till formatet. Drygt ett och ett halvt kilo väger den och på slutet var jag tvungen att vara väldigt kreativ i mina försök att hålla den på ett sätt som inte gjorde ont i händerna. Men det var väl värt det.

Halvtrist vampyrevolution

För ungefär ett år sedan så skrev jag ett visdomsord till Catahya, som handlar om klassiska vampyrer och den mer moderna varianten, samt varför jag föredrar den förra. Sedan dess har jag hunnit tröttna lite på att läsa om vampyrer överlag, men när jag hittade Evolve – Vampire Stories of the New Undead, en antologi med vampyrberättelser – ”vampires have evolved… meet the twenty-first century vampire!”, utlovar baksidetexten och redaktören skriver något liknande i sitt förord – så kunde jag ju knappast motstå att köpa den, när den nu utlovade nya, originella vampyrnoveller. Och trots att jag som sagt är ett hängivet fan av den klassiska vampyren så tänkte jag att det kunde bli kul att läsa om dessa utvecklade vampyrmyter, om 2000-talsvampyren, och se vad de tjugofyra författarna skulle hitta på. Vilket visade sig vara i princip ingenting. Det är slängkappor och goth-utstyrslar, blodorgier och mörka bakgator, vampyrjägare med pålar, och lite kärlek, såväl lycklig som tragisk. Jaha? Ska det här vara något nytt? Och de flesta av berättelserna var inte ens bra, om man nu bortser från att de utlovade evolverade vampyrerberättelserna till största delen uteblivit, utan kändes i bästa fall menlösa. När jag så här i efterhand sitter och kollar igenom innehållsförteckningen så har jag till och med lite svårt att minnas vilken novell som var vilken – de liksom flyter ihop.

Men naturligtvis var inte hela antologin trist. Det finns ett par ljusglimtar – ”An Ember Amongst the Fallen” av Colleen Anderson och ”How Magnificent is the Universal Donor” av Jerome Stueart. De här berättelserna var grymt bra, men de väger knappast upp för de övriga tjugotvå. Eller, tjugoett om man ska vara nogräknad – antologin börjar med en dikt som är ganska bra. Visst finns det en del annat bra här också – exempelvis ”Alia’s Angel” av Rhea Rose, ”A Murder of Vampires” av Bev Vincent och ”Sleepless in Calgary” av Kevin Cockle, som är tre helt okej berättelser – men överlag så finns det inte mycket som är värt att läsa med i Evolve.

Men åter till de bra novellerna. Den första, ”An Ember Amongst the Fallen”, utspelar sig i en alternativ värld som befolkas av vampyrer, där mänskligheten inte är mer än ointelligent boskap. Vampyrerna ser och använder dem på samma sätt som vi gör med exempelvis kor eller grisar – de är endast mat. Vampyrvärlden har också en slags helig text – man får aldrig speciellt mycket information om den – som heter Book of the Fallen. Däri står det bland annat om hur vampyrerna bör leva, och om den allra främsta synden en vampyr kan göra sig skyldig till, en synd som novellens huvudkaraktär begår efter att ha hällt i sig lite för mycket blodwhiskey.

Den andra, ”How Magnificent is the Universal Donor”, handlar om Jacob som kommer till sjukhuset för att hämta hem sin man efter att denne har varit där för att ta några tester och upptäcker att han är borta. I receptionen informerar de honom om att hans man har dött och när Jacob undrar varför de inte hört av sig till honom, så får han höra att han redan har varit där och sett kroppen. Han smyger sig ned till bårhuset för att försöka hitta sin man – eftersom han vägrar tro att han är död – och ta reda på vad det är som försiggår. Dock så upptäcker han en hel del mer än vad han väntat sig. Det enda som jag har lite svårt för i novellen är huvudkaraktärens brist på reaktioner. I början av novellen verkar han mer förbluffad över att sjukhuset inte hört av sig till honom, snarare än upprörd och förkrossad över sin mans död. Men i övrigt så är den riktigt bra.

Och nu upptäckte jag att det i augusti i år kommer ut en uppföljande antologi: Evolve Two – Vampire Stories of the Future Undead. Jag är övertygad om att jag inte kommer kunna avhålla mig från att köpa den, trots att Evolve var en besvikelse.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén