Eftersom jag är intresserad av såväl feminism och genusvetenskap som fantastiklitteratur så brukar jag försöka hålla ett öga på de böcker som dykt upp på Tiptree-prisets lista genom åren. Inte för att allt som nomineras till Tiptreen nödvändigtvis måste vara bra, men det torde åtminstone ligga inom min intressesfär. The Memoirs of Elizabeth Frankenstein av Theodore Roszak fick priset 1995, på delad förstaplats med Elizabeth Hands Waking the Moon. Som titeln antyder, är romanen en återberättelse av Mary Shelleys Frankenstein, där Elizabeth Lavenzas – styvsystern som Victor sedan gifter sig med och som dödad av varelsen på sin bröllopsnatt – berättelse återges. Jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att läsa den, annat än att Tiptree-priset placerat boken på min radar, för jag tycker mycket om Frankenstein och vet inte riktigt vad jag skulle med en alternativ historia till, speciellt inte en skriven av en författare som i sitt förord verkar utge sig för att skriva om den såsom Shelley ”egentligen” vill skriva den: ”I have long felt that the Frankenstein Mary most wanted to offer the world lies hidden in an under-story that only Elizabeth could have written […] I hope that, speaking here as the bride of Frankenstein, [Shelley] will at last find the voice she was not free to adopt in her own day”.

Men jag fortsatte läsa och, visst, på många vis är det en bra roman. Den är väldigt gotiskt stämningsfull och förhåller sig trogen gentemot ramberättelsens format – Elizabeths dagboksanteckningar har hittats av Robert Walton, som är den som återger Victors historia i originalberättelsen, och det är här återigen hans narrativ som ramar in berättelsen om varelsens uppkomst. Hans funktion i The Memoirs av Elizabeth Frankenstein är nog en av bokens mest intressanta kommentarer på förhållandet mellan de dikotomier mellan vetenskap/natur, manligt/kvinnligt, intellektet/kroppen som Elizabeths memoarer, liksom originalberättelsen, fokuserar på. Medan åsynen av varelsen i slutet av Frankenstein var nog för att Walton skulle ta Victors otroliga ord på allvar, är Walton betydligt mer skeptisk mot Elizabeths berättelse och misstror och avfärdar stora delar av den på grund av vad han tolkar som hennes svaga kvinnliga nerver. Medan Victors berättelse direkt styrks av Waltons röst, framställs Elizabeth genom hans kommentarer istället som en högst opålitlig berättare. Dock verkar samtidigt hans uppenbara sexism för att leda läsarens sympatier gentemot Elizabeth, som här, liksom i Frankenstein, skildras som en högst tragisk figur.

Jag vill inte säga att Roszak har missuppfattat Mary Shelleys bok, men av The Memoirs att döma gör han en mycket annorlunda läsning än vad jag gör. Som sagt behandlar boken den djupgående konflikten i de västerländska samhället där mannen representerar vetenskapen och intellektet och kvinnan kroppen och naturen, och det är också där mitt problem med berättelsen ligger. I The Memoirs blir Elizabeth, och alla de andra kvinnor hon har kontakt med i boken, representanter för naturen. Hennes mor förnekades chansen till en ”naturlig” födsel med hjälp av en kvinnlig barnmorska och förlöstes istället av en man som drar dottern ur henne med en tång, vilket då ”he takes away the force of the Earth” gör att modern dör och dottern för alltid märks med ett ärr av denna tragiska upplevelse. När Elizabeth anländer hos familjen Frankenstein, upptas hon när hon får sin första mens i styvmodern Carolines ”coven” – en grupp kvinnor som träffas nakna ute i skogen under fullmånen och använder mensblod i diverse ockulta ritualer. Carolines mål är att ”förena” Elizabeth och Victor i ett slags ultimat jämställt partnerskap, där natur/kultur, kropp/själ, kvinna/man innehar likvärdiga positioner. Naturligtvis misslyckas detta – det ”övergrepp” mot naturen Victor senare begår genom skapandet av sin varelse föregås av hans sexuella övergrepp mot Elizabeth långt innan deras äktenskap. Elizabeth får alltså bokstavligen förkroppsliga den natur Victors experiment senare förgriper sig på.

Även om boken får in en del poänger angående vad kunskap är, vems kunskap som värderas högst och att en patriarkal syn på kunskap och vetenskap alltid har reella konsekvenser och effekter på materiella kroppar och människors levda erfarenhet, så misslyckas, anser jag, denna diskussion i och med att boken inte klarar av balansgången mellan att kritiskt låta Elizabeth, och kvinnor i allmänhet, representera naturen och att reducera henne till den. Boken vältrar sig i det ”natuuuuurligt kvinnliga” – den kvinnliga essensen som uppenbarligen finns i livmodern och är mystiskt sammanbunden med naturen och månen – så till den grad att det borde vara ironiskt menat, men det blir det liksom aldrig.

Ett större mått av nyansering skymtar till emellanåt, som i slutet av boken då Elizabeth, efter att hon fått reda på vad Victor haft för sig i sitt hemliga laboratorium, närapå verkar förlora sansen på riktigt, ser ett slags apokalypsscenario framför sig: ”I see the death of the world. I see great machines in the womb of the Earth […] And I see the men breeding without women. And I see monsters bowing down to their makers and rising up against them […] I see myself the last woman on Earth.” I de sista orden Elizabeth uttalar i sitt liv går det att, hennes dödsskräck till trots, utläsa ambivalens. När hon proklamerar sig själv som jordens sista kvinna, är det i förtvivlan över att mannen vänt sig från och till och med utrotat Naturen/kvinnan eller är det i hopp om en framtid där kategorier som ”kvinna” och ”man” gjorts obegripliga och där naturen och kulturen, istället för att delas upp i två, könade och hierarkiskt ordnade, sfärer, helt enkelt betraktas som ett enda system av ömsesidigt beroende?

Sett till dess helhet verkar boken luta åt det förstnämnda, och det är kanske just därför den delade Tiptree-vinsten med Waking the Moon det året – Hands roman berör exakt samma tema, men som hanterar det på ett diametralt annorlunda vis. Avslutningsvis är det bästa jag har att säga om The Memoirs of Elizabeth Frankenstein att den äntligen fick mig att äntligen påbörja den där omläsningen av Waking the Moon jag planerat i evigheter.