Noveller du borde läsa

”Morrigan in the Sunglare” och ”Morrigan in Shadow”, Seth Dickinson
Efter jag läst ut The Traitor Baru Cormorant började jag jaga rätt på noveller av Dickinson och blev inte besviken – ”Morrigan in the Sunglare” och fortsättningen ”Morrigan in Shadow” är två riktigt bra military sf-noveller om stridspiloten Laporte och hennes kapten Simms och relationen de utvecklar i tjänst under ett utdraget och blodigt krig om mänsklighetens framtid. Konflikten som fungerar som bakgrund, och upptakt, till de båda kvinnornas relation är en väldigt klichéartad sådan – de båda fraktionerna som slåss heter ”the Alliance” respektive ”the Federation”, exempelvis – men det är ju inte den som är det intressanta ändå.

Dickinson gör mycket med lite i ”Morrigan”-novellerna. De är oerhört stämningsfulla och karaktärerna välskrivna. Simms är den goda soldaten som sammanbitet gör allt kriget och hennes överordnade kräver av henne medan Laporte är det som är född till att strida – dödandet rör henne inte överhuvudtaget. Novellerna handlar om dessa två olika typer av monstrositet och hur de möts, skaver mot och passar ihop med varandra. Det är något med känslan i Dickinsons texter jag verkligen gillar, som en tråd av undergångskänsla som löper genom hans berättelser. Det är väldigt tilldragande, på något vis.

”Sarah’s Child”, Susan Jane Bigelow
Den här novellen hamnade på The Tiptree Awards shortlist och den är en mycket bra och mycket fin berättelse om Sarah, en transkvinna som konfronteras med en alternativ tidslinje där hon istället var assigned female at birth och därmed aldrig genomgått en könskorrigering, samt har burit och fött en son, och vad som händer när de båda parallella verkligheterna kommer i kontakt med varandra. ”Sarah’s Child” är en novell som handlar som händigt behandlar en väldigt specifik typ av smärta och sorg som drabbar transkvinnor utan att för den delen utmåla att vara kvinna med transerfarenhet som tragiskt i sig själv.

”Pocket Atlas of Planets”, Alex Dally MacFarlane
En spretig, smått surrealistisk berättelse i form av en fickatlas om planeter, rymden och utforskandet av dessa – ”Pocket Atlas of Planets” påminner mig litegrann om Catherynne Valentes Radiance, i dess sagolika, färgsprakande, Golden Age of SF-inspirerade skildring av galaxen. Det är också en berättelse om kön och genus och det fruktlösa i att betrakta dem som cementerade kategorier som har bäring på samma vis i alla kulturer och överallt: ”If there is one gender, is there any? […] Is it right to say we are women when there are no men? […] Ber begins work on an astrolabe — wanting to convey the complexity of planets and the life living on them. Metal discs lay layer on layer. A galaxy of gender. Ber cannot hold it. In the end, Ber reverts to writing: an atlas.”

”The Heart Is Eaten Last”, Kameron Hurley
Det här är en Patreon-special, en Bel Dame Apocrypha-berättelse som utspelar sig mellan den första och andra delen i God’s War, så om en bryr sig tillräckligt mycket om serien för att vilja läsa ”The Heart Is Eaten Last” så stöttar en antagligen redan Hurley på Patreon ändå. Det är ett trevligt återseende av Umayma och Nyx och hennes team och i vanlig ordning en underhållande berättelse. Nyx är bäst.

”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen”, Alyssa Wong
Jag har hört mycket bra om Alyssa Wongs texter, framförallt från Nahal som twittrat mycket positivt om dem. Och det är välförtjänt beröm – ”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen” är två välskrivna och underbart creepy berättelsen. Den förstnämnda handlar om en ung kvinna som ”sväljer” människors innersta tankar, drömmar och önskningar – ju mer vedervärdiga desto bättre. Den andra handlar om Lily som är dotter i en fiskare i vars fotspår hon börjat gå. Hon följer med ut för att fiska sjöjungfru – som anses vara en delikatess och drar in pengar därefter – men fisketuren, besättningen och sjöjungfrurna är allt annat än vad hon väntat sig.

Wong har verkligen förmågan att skriva fram skräckstämningar – det är svårt att peka på exakt vad som är obehagligt eller läskigt i hennes berättelser, men känslan av obehag hänger tung över hela texten. Hon är också bra på att snabbt teckna fram karaktärer och miljöer, vilket är viktigt i noveller – skräcknoveller i synnerhet. ”The Fisher Queen” var hennes första publikation, vilket märks då handlingen svajar lite och det finns lite för många trådar som mest mynnar ut i ingenting, men redan ”Hungry Daughters of Starving Mothers” visar på skickligare handlingsuppbyggnad och jag ser fram emot att läsa resten av Wongs bibliografi.

”The New Mother”

Vem modern i titeln till Eugene Fishers ”The New Mother” refererar till är tvetydigt – novellen behandlar flera olika typer av icke-traditionella typer av moderskap och hur de inverkar på och samverkar med relationer, kvinnokroppar, sexualitet och politik. Tess är gravid med sitt och sin flickvän Judys första barn och skriver samtidigt på en artikel om GDS, Gamete Diploidy Syndrome – ett sexuellt överförbart virus som gör att kvinnor börjat reproducera sig via partenogenes, det vill säga en form av asexuell reproduktion där avkomman är genetiskt identisk sin moder. I den verkliga världen förekommer partenogenes bland flera artgrupper, så som fiskar, reptiler och amfibier, men inte bland däggdjur. Precis som i Vonda McIntyres ”Little Faces” visar Fischer på den biologiska mångfald som finns gällande reproduktion bortom den normerade bild vi har av hur det ser ut i djurriket och ställer frågan om hur alternativa reproduktiva förmågor skulle påverka ett mänskligt samhälle som är uppbyggd kring reproduktion som baserat på en tvåkönsnorm.

Det är inte första gången partenogeneses diskuteras som ett alternativ till sexuell reproduktion inom feministisk science fiction – det mest kända exemplet där antagligen Charlotte Perkins Gilmans Herland, där kvinnor utvecklat förmågan att föröka sig asexuellt som följd av att alla män dött ut och fördrivits från Herland. I Gilmans roman styrs förmågan av moderskärlek som kan förstärkas eller undertryckas för att resultera i ett barn eller inte – i ”The New Mother”, däremot, sker denna reproduktion spontant vid varje ägglossning och kan bara kontrolleras på kemisk och medicinsk väg. Kvinnorna som har viruset ses som början på ett nytt kapitel av mänsklig evolution – ett kapitel där män kan komma att utrotas. De betraktas som övermänskliga, omänskliga, monstruösa och i artikeln Tess jobbar på skriver hon om hur samhället kämpar för att hantera förändringen denna nya typ av moderskap innebär. Men det är inte bara GDS-kvinnorna som leder förändringen – Tess själv är också en problematisk moder, en lesbisk, artificiellt inseminerad sådan, vars existens är minst lika omtvistad. Som alltid blir kvinnokroppen och kvinnors föränderliga positioner ett hot mot den heterosexistiska ordningen och ett problem att lösa och reglera.

”The New Mother” belönades nyligen med Tiptree-priset, ett pris som delas ut inom fantastikgenren för att ”encourage the exploration and expansion of gender”, och precis som många föregående vinnare diskuterar novellen det komplicerade förhållandet mellan moderskap, kvinnokroppen, biologi och teknik. Inget novellen tar upp är direkt nytt utan har stötts och blötts inom feminstisk sf i årtionden, men Fischer skildrar finstilt såväl GDS-fenomenet som Tess upplevelse av sin graviditet i förhållande till hur teknik och lagstiftning gör den egna kroppen sårbar för sociala och mellanmänskliga försök att kontrollerna den samtidigt som det också möjliggör och säkerställer rätten till kroppslig integritet. Novellen skiftar mellan det personliga och den större samhälleliga kontexten och presenterar inga svar, bara hur dessa motsättningar hela tiden navigeras.

Den är bra. Läs den.

”Two’s Company”

twosEfter Red Country bestämde jag mig för att sluta läsa Joe Abercrombie, trots att jag tyckte bra om hans fyra första böcker, eftersom hans berättelser är till förväxling lika, extremt snubbiga och dessutom inte kändes så jävla roliga längre. Grejen med Abercrombie är ju att både det som är bra och dåligt med honom är att han är väldigt förtjust i manliga, dysfunktionella män, leriga slagfält, misantropi och svart humor. I The First Law-trilogin och den fristående Best Served Cold bidrar det till underhållande läsning och en intressant tolkning av många av fantasygenrens mest ingrodda troper, men efter det tappas den fina balansgången mellan att kritiskt skriva om maskulinitet i fantasy och allmän grabbig, misogyn ”höhö”-stämning. (Jag förstår att det låter kontroversiellt, men det går faktiskt att ”utreda manssamhället” utan att förkovra sig i otrevliga män, våld och kvinnor som behandlas illa.) Dessutom finns det faktiskt en gräns för hur många böcker en kan skriva om samma värld med ungefär samma upplägg innan det mest blir repetitivt – The Heroes har ju exakt samma huvudkaraktärer som The First Law, fast med andra namn, exempelvis.

Med det sagt, så hade jag glömt hur kul Joe Abercrombie kan vara att läsa när han är, tja, kul. ”Two’s Company”, som naturligtvis är försatt i samma gamla vanliga värld, utspelar sig geografiskt ”somewhere in the North” och tidsmässigt innan The Heroes, och är framförallt just kul. Den handlar om Javre, Lioness of Hoskopp, och hennes vän tjuven Shevedieh som reser genom ett otrevligt Norden och vars resa försvåras ytterligare när de stöter på nordmen på krigsstigen. Novellen har allt det där Abercrombie gör så bra – snärtig dialog, mörk humor och griniga människor i ogästvänliga miljöer. ”Two’s Company” gör mig inte sugen att slänga mig över The Shattered Sea-serien, men den fungerar däremot kort och gott som en väldigt trevlig och välkommen återkomst till Abercrombies värld.

Novellrecensioner

”Heaven Under Earth”, Aliette de Bodard – Electric Velocipede #24
”Heaven Under Earth” är en text som påminner mig väldigt mycket om klassisk feministisk sextiotals-science fiction, på bästa möjliga vis. Den följer såväl Ursula K. Le Guin som Joanna Russ (och plockar dessutom upp en av de trådar Russ, så här i efterhand, hanterade mindre bra, minst sagt, i The Female Man och återberättar den på ett nyskapande vis) men utmärks samtidigt i högsta grad av de Bodards egen berättarstil.

Det är en berättelse om teknologi, kön och kroppar – om hur dessa konstruerar varandra och hur teknologi används för att reglera kroppar och kön, men också om hur detta inte alltid, eller nödvändigtvis, är av ondo. Det är en berättelse som illustrerar hur böjliga heteronormativa strukturer kan vara när nöden kräver det, samtidigt som de paradoxalt nog också bibehålls eller förstärks längs andra gränsdragningar. Det är också en berättelse om familjeband, samt om en kortvarig men intensiv relation av ömsesidig förståelse och oförståelse som illustrerar hur den egna identitetenoch kampen ibland förblindar oss från att se och förstå avvikande sådana som legitima.

”Enyo-Enyo”, Kameron Hurley – Lightspeed Magazine
”Enyo-Enyo” är en novell som jag kan erkänna jag inte riktigt greppar vad den handlar om, men jag vet inte om det egentligen är så viktigt. Det är framförallt en väldigt stämningsfull text, som utmärks av Hurleys speciella kombination av kladdig body horror och utstuderad lekfullhet gällande våra idéer om genus och könade kroppar. Den titulära Enyo, som fått sitt namn efter en grekisk krigsgudinna, befinner sig i en rymdsatellit som verkar röra sig genom såväl tid som rum och varefter berättelsen rör sig framåt mellan dåtid, nutid och framtid, uppdagas hennes syfte. Det må vara fruktansvärt, men det är åtminstone ett syfte och det är vad Enyo behöver – kanske till och med vad hon skapades för. Just denna aspekt av deprimerande determinism kontrasterad med teknologiska ingrepp i levande kroppar gör att novellen påminner mig en hel del om ”A Momentary Taste of Being” av James Tiptree Jr. samt ”Galapagos” av Caitlín R. Kiernan, och bättre texter än så kan en knappast placeras bredvid.

”The Cage”, A.M. Dellamonica – Tor.com
”The Cage” utspelar sig i en parallell version av vår värld där ”monsterkind” har avslöjat sin existens och lever öppet bland människorna. I Vancouver har precis en varulv blivit skjuten av en självutnämnd prisjägare som anser att alla icke-mänskliga varelser är farliga bestar som bör avrättas för allmänhetens bästa. Varulvens tvillingsyster Paige lyckas dock ställa honom inför rätta, men för att få honom fälld måste hon bevisa att hennes syster inte utgjorde en fara för någon. Jude Walker läser om fallet i tidningen och förväntar sig aldrig att bli indragen, men det blir hon ju snart trots allt.

Jag twittrade om den här novellen och skrev att det var den gulligaste varulvsberättelse jag någonsin läst, vilket kanske låter konstigt med tanke på dess mörka premiss, men är alldeles sant. Utan att den allvarliga handlingen tappas bort, känns novellen likväl som att den endast är ett steg ifrån att gå från gullig till alldeles för sockersöt, men lyckligtvis händer det faktiskt aldrig. Istället leverar Dellamonica en finstämd, välkomponerad kärlekshistoria – samt en förvånansvärt charmig varulvsbaby.

Novellskeptikern är besegrad

Åtminstone tillfälligt.

Jag har alltid varit dålig på att läsa noveller. Verkligen urusel. Jag tycker att det är knökigt. Antologier och novellsamlingar är svårlästa – tar jag mig igenom dem är det oftast så att jag på sin höjd minns två, tre texter medan resten smälter samman till en enda massa som därefter snart glöms bort. Nätpublicerade noveller har inte det problemet (och är dessutom gratis och lättillgängliga), men hur ska en välja vad en vill läsa när en inte har mycket utöver titel, författarnamn och en eventuell illustration att gå på? Noveller publiceras och/eller promotas sällan med någon slags beskrivning överhuvudtaget och folk är generellt dåliga på att diskutera och recensera dem.

Men, något har hänt. Efter mängder av verkningslösa novelläsningsprojekt och novellcirklar har jag faktiskt börjat läsa noveller. Helt på eget bevåg. Och bra noveller också – ett av mina andra problem med novelläsningen har varit att jag ofta avslutat en text och mest tänkt ”jaha?”. För mig delas noveller ofta rätt skarpt in i två läger: ett fåtal som är väldigt bra, och så resten som mest är intetsägande. När en läser en oengagerande roman har en åtminstone investerat så pass mycket tid i den att en oftast hittar något att intressera sig för – av ren leda, om inte annat. Noveller däremot känns ofta flyktiga så till den grad att de inte känns värda att ens börja läsa. Men på senaste tiden har jag inte bara läst ett helt gäng bra noveller, utan också faktiskt velat läsa noveller, noveller och enbart noveller, vilket jag inte kan minnas hänt tidigare.

Maria har också läst noveller samt recenserat dem, vilket påminde mig om att jag också borde göra det. Det här började som en inledning till det inlägget, men sprang sedan iväg, så de faktiska recensionerna kommer i ett inlägg imorgon istället.

Veckans novell: Lady Lazarus

Mix Förlag har, lagom till idag, publicerat nio noveller av nio olika författare med tema feminism. Novellerna kan antingen köpas som samlingen Vår kamp eller var för sig. Jag klickade hem Helena Dahlgrens ”Lady Lazarus”, en novell som inte oväntat öppnar med ett citat från Sylvia Plaths dikt med samma namn: ”Out of the ash / I rise with my red hair / And I eat men like air”. Tre hämndgudinnor sitter på ett hak och häller i sig öl under internationella kvinnodagen och undrar vad fan kvinnor gratuleras dagen till ära för. Lisa vill bara gå de sjuttiosju stegen genom skolkorridoren utan att bli påhoppad av mobbarkillarna, men det händer ju inte idag heller.

”Lady Lazarus” är en underbar novell som trots sitt korta och koncisa format rymmer så mycket. Jag uppskattar speciellt blinkningen till 70-talsfeminismens gudinnedyrkan som antagligen inte alls skulle uppskatta Dahlgrens hämndgudinnor som snarare påminner mig om Elizabeth Hands antihjältinnor – inga peppiga feministförebilder i form av välvilliga rättviseskipare, utan istället är de tre kvinnor, arga på det där obekväma viset som feminister helst inte ska vara. Och så den hudlösa beskrivningen av de där stegen genom skolkorridoren, golgatavandringen, och Lisas eskapistiska förvarsmekanismer. Kanske är det som följer också bara eskapism, men jag föredrar att läsa berättelsen som att det sker utanför Lisa och hämndgudinnornas fantasi. Oavsett vilket är det en motståndshandling i en värld fylld av våld mot kvinnor, precis som den här fantastiska novellen.

Veckans novell: The Yellow Wallpaper

Nyligen läste jag avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda delar: Skeva flickor i svensk prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm och däri skriver hon att en av de första berättelserna som uppvisade denna skeva flicka är novellen ”The Yellow Wallpaper” av Charlotte Perkins Gilman som publicerades 1892. Jag blev nyfiken på den, laddade ned den till läsplattan (ytterligare en bra sak med plattan: det finns så mycket public domain-texter en kan få tag på gratis) och läste.

Novellen består av dagboksanteckningar, skrivna av en ung kvinna som lider av psykisk ohälsa och svaga nerver – enligt hennes man John, som är läkare, åtminstone. Till följd av detta hyr John ett hus ute på landet över sommaren för att hans fru ska få vila upp sig. Redan första gången hon stiger in i huset tycker hon att det är något underligt med det, men John viftar bort det. Hon placeras i ett rum tapetserat i gult och eftersom hon inte tillåts göra någonting som kräver minsta ansträngning spenderar hon mycket tid med att undersöka och följa tapetens mönster.

Hon tillåts egentligen inte heller att föra dagbok, men det gör hon ändå. Till att börja med är Johns inflytande över henne väldigt tydligt i texten. Många meningar börjar med ”John says…” och ”John thinks…” – vad John säger och tycker är lag. Men ju mer tid hon spenderar i rummet med den gula tapeten, desto mindre makt har John över hennes tankar. Hon börjar alltmer tvivla på hans diagnos och metod för att få henne att tillfriskna, men kan ju inte protestera eftersom han älskar henne så mycket och gör så mycket för hennes skull. Tapeten blir en slags metafor för hennes tillstånd och situation när hon tror sig se kvinnor fångna inuti den: ”Then in the very bright spots she keeps still, and in the very shady spots she just takes hold of the bars and shakes them hard. And she is all the time trying to climb through. But nobody could climb through that pattern – it strangles so”.

I Ett flicklaboratorium… skriver Österholm bland annat om flickrummet som ett utrymme där ifrågasättandet av normer och vad som gör en till en Riktig Flicka sker eftersom det är det egna rummet där få har tillträde och de då kan bli, som hon uttrycker det, ”världar i världen med egna regler”. Samtidigt problematiserar hon att det kan ses som att flickskap och allt var det innebär, vare sig det är normativt eller skevt, förpassas till flickrummet, och den paradoxen blir väldigt tydlig i ”The Yellow Wallpaper”: kvinnan hålls så gott som fången i sitt rum, men samtidigt blir det just hennes rum, ett utrymme hon gör till sitt eget – om än med galenskap som konsekvens.

Kött och blod, papper, programkod: Outlaw Bodies

Outlaw Bodies är en antologi av Lori Selke och Djibril al-Ayad som handlar om kroppar som inte passar in i mallen för det normala, som går emot sociala konventioner, som är annorlunda. ”Anyone who has to hide their septum piercing from their day job is living with an outlaw body” skriver Selke i introduktionen, men de kroppar som finns med i antologin är betydligt mer extrema än så. De dyker upp i alla upptänkliga sorters material: kött och blod, plast, programkod – för att nämna ett fåtal. Här har vi bland annat en kvinna som arbetar med att sätta ihop artificiella kroppar, en man som har en hustru gjord av papper, en ung kvinna som försöker distansera sig från likheten med sin mor genom alltmer drastiska body mods, och ett par som väntar ett barn med vingar.

Gemensamt för alla de nio noveller som finns med i antologin är att dessa främmande, modiferade, annorlunda kroppar, trots att de innebär problem och utmaningar, i slutändan framställs som något positivt – de innebär självförverkligande och frihet; de beundras och fascinerar.  I ”Good Form” Jo Thomas lär sig den ovan nämnda protagonisten som arbetar med ihopsättandet av androids att de är mer lika människor – och mer tilltalande – än hon väntat sig. I ”Mouth” av M. Svairini har vår syn på kön och sex förändras till något bättre genom universell genital kroppsmodifiering. Dessutom är det ren sf-porr. Bokstavligen. Protagonisten i ”Elmer Bank” av Emely Capettini upptäcker att hans hustru inte är fullt så foglig och undergiven som han trott bara för att hon består av papper.

Av alla noveller är ”Elmer Bank” nog min favorit. Den utspelar sig i en alternativ värld där kvinnorna har förlorat ett krig mot männen och nu är ännu mer bundna av den könsmaktsordning de försökte utplåna. Elmer Bank är en tafatt och osäker man som känner sig illa till mods i sällskap av kvinnor, så han skaffar sig en av de pappersfruar som såldes under kriget då inga riktiga kvinnor fanns att tillgå. Men det faktum att hon är gjord av papper betyder inte att hon är utan egen vilja eller maktlös – tvärtom. Det är en berättelse om hur våra kroppar inte dikterar vilka vi är, samt om böckers transformativa kraft: Elmer lär sin fru att läsa och det är genom berättelserna hon läser som hon omformar den identitet han givit henne till sin egen.

Som alltid med antologier så varierar ju kvalitén på novellerna, men överlag är det en intressant och fantasifull samling berättelse där temat tagits an på vitt skilda vis. Den fysiska kroppen står dock hela tiden i fokus – hur den kontrollerar och definierar karaktärerna i novellerna, men också hur de anpassar och modifierar och till och med transcenderar den.

We have such sights to show you

Even though I am the man who had the good fortune to bring this image to a popular medium and therefore facilitate its dissemination throughout much of the world, I am not the creator of this mythology.
[…]
If it survives another hundred years or is forgotten tomorrow, I have no say in the matter. Hellraiser – its stories and images, its metaphysics and its sheer visceral energy – is the work of other hands and minds. I am very happy and very lucky to have stepped into the river of the collective unconscious and to have found there a stone with the nails hammered into it.

Så skriver Clive Barker i förordet till Hellbound Hearts som, kanske inte helt otippat, är en antologi med 21 skräcknoveller inspirerade av hans roman The Hellbound Heart samt Hellraiser-filmerna som följde denna bok, varav den första är regisserad av Barker själv. The Hellbound Heart är inte enbart en av mina favoritböcker, utan också den roman jag egentligen förknippar skräck med. I alla fall bra skräck. Filmerna – i alla fall de två jag sett – är riktigt bra de också.

Jag plockade upp antologin mest av nyfikenhet och helt utan förväntningar på att jag skulle gilla berättelserna. Det jag var mest intresserad av var att se hur de olika författarna skulle föra Barkers originalidéer vidare, vad de skulle göra med hans ”hellraising universe”, som framsidan på boken kallar det. Några av berättelserna är helt ointressanta ur det perspektivet – hade de inte befunnit sig i den här antologin hade jag aldrig gissat att de skulle ha något att göra med Hellraiser överhuvudtaget.

Men det finns också en del bra berättelser med i samlingen. En av de bästa är ”The Confessor’s Tale” av Sarah Pinborough som handlar om en pojke utan tunga som med hjälp av andra människors bekännelser börjar lösa ett underligt träpussel, samt ”Sister Cilice” av Barbie Wilde (som för övrigt spelar en av Cenobiterna i Hellbound). I den ena hittar huvudpersonen sin väg till helvetet av en slump och i den andra genom ihärdigt sökande, men ingen av dem förvandlas till offer i klorna på Cenobiterna – snarare tvärtom.

En annan riktigt bra berättelse är serienovellern ”Wordsworth” av Neil Gaiman och Dave McKean. I den hittar en man vid namn Wordsworth ett underligt format interaktivt korsord som han blir besatt av att försöka lösa. Det är en suggestiv novell, både bild- och textmässigt, som blir obehagligare för varje serieruta.

Sedan finns det ett par bra noveller till – exempelvis Nancy Holders ”Orfeo the Damned” som är en modern, Hellraiser-esque version av den grekiska myten om Orpheus och Eurydike, samt ”Our Lord of Quarters” av Simon Clark som utspelar sig i Constantinople år 1401 – men i övrigt så är det mesta ganska mediokert. Det finns en hel del stämningsfulla scener och stycken i de övriga novellerna, men överlag så flyter de ihop till en enda massa. Det jag gillar bäst med novellerna är hur påhittiga författarna varit när det gäller sätten som människorna åkallar Cenobiterna. Lemarchand’s Configuration figurerar ju naturligtvis här, men likaså gör en mängd andra pussel och föremål – som exempelvis det ovan nämnda korsordet i ”Wordsworth” – och de flesta känns passande. Men med några få undantag så är det här en ganska blek antologi. Dock får man kanske ut mer av dem som hardcore Hellraiser-fan, snarare än Clive Barker-fan.

Tiptree och pessimismen

Texten innehåller spoilers.
Jag har precis avslutat Tiptrees novellsamling Her Smoke Rose Up Forever, som ska föreställa en sammanfattning över Tiptrees mest kända och bästa verk. Den är fantastisk som helhet, även om vissa noveller naturligtvis är bättre respektive sämre än andra, som i alla novellsamlingar. Men det som jag tycker är utmärkande för alla noveller jag hittills läst av Tiptree är pessimismen. Den finns ständigt där, vare sig berättelsen tar plats i någon slags nutid på jorden, i en avlägsen framtid, eller i andra galaxer, på andra planeter.

Tiptree är känd för sina feministiska åsikter och texter, och beskrivs i samlingens förord som ”fiercely, blazingly feminist”, och det märks när man läser hennes noveller, naturligtvis. Men även där är pessimismen i högsta grad närvarande. I novellen ”The Women Men Don’t See” säger en av de kvinnliga karaktärerna:

”Women have no rights, Don, except what men allow us. Men are more aggressive and powerful, and they run the world. When the next real crisis upsets them, our so-called rights will vanish like – like that smoke. We’ll be back where we always were: property. And whatever have gone wrong will be blamed on our freedom, like the fall of Rome was. You’ll see.”

Vidare bestämmer sig hon och hennes dotter för att lämna jorden med hjälp av helt okända utomjordingar de snubblat över för att komma undan jordens mansdominerade samhälle, och väljer med andra ord att följa med en helt främmande livsform till en helt främmande värld de inte har en aningen om huruvida de kan överleva på framför att leva kvar på vår välbekanta planet med allt vad det innebär.

Flera av novellerna, som den fantastiska ”Love is the Plan the Plan is Death” och ”A Momentary Taste of Being”, handlar om hur vi som livsformer är chanslösa mot naturens lagar, hur biologin i slutändan alltid övertrumfar vår vilja. Vår, skriver jag, trots att det som gör ”Love is the Plan the Plan is Death” så intressant är att den inte handlar om människor, utan om gigantiska insekter. Just den novellen är ett klockrent exempel: Moggadeet, berättaren, är fast besluten att kämpa emot den allsmäktiga Plan, det kretslopp, som styr deras ras, och som läsare tror man berättelsen igenom att det är det han gör, att han faktiskt har en chans att vinna mot naturen, för att i novellens slutskede få reda på att allt han gjort har följt Planen till punkt och pricka. Till och med försöken att överge Planen är antagligen en del av Planen.

I ”A Momentary Taste of Being” finner och uppfyller en liten del av mänskligheten syftet med sin existens, vilket lämnar dem så gott som tömda på medvetande – allt som är kvar av dem är deras kroppar och en skugga av deras forna jag som ett tag är kapabel att upprätthålla de livsnödvändiga funktionerna, men som allt eftersom bleknar bort helt.

Sedan har vi ”We Who Stole the Dream”, en novell där ytterligare en intelligent ras lever på jorden – Joilani – och utnyttjas av mänskligheten på alla tänkbara sätt. De har upptäckt att de från början kommer från yttre rymden, inte jorden, och bestämmer sig för att göra uppror mot sina tyranniska överherrar för att försöka återvända dit. Denna kupp planeras under flera generationer, och till slut så lyckas de stjäla ett skepp, the Dream, och ta sig tillbaka till den planet deras ras en gång kom ifrån bara för att upptäcka att det folk de är ättlingar till kanske liknar mänskligheten mer än vad det liknar dem.

”O my people,” he said somberly, ”the Dream has not come home. It may be that it has no home. What we have come to is the Joilani Federation of Worlds, a mighty, growing power among the stars. We are safe here, yes. But Federation, Empire, perhaps it is all the same in the end.”

Det fortsätter så, genom samtliga noveller. Maktlösheten finns där hela tiden. Kvinnans maktlöshet gentemot mannen, så brutalt skildrad i ”The Screwfly Solution” och ”With Mad Delicate Hands”. Allt levandes maktlöshet gentemot naturen och universum, som i exemplen ovan. Individens maktlöshet gentemot samhället, hjärtskärande framställd i ”The Girl Who Was Plugged In”. Och så vidare. Vi är vad vi är, och hur mycket vi än sträcker oss efter stjärnorna når vi dem inte. Och skulle vi göra det så skulle det i alla fall inte vara som vi tänkt oss.

Nu ska ju inte denna text ses som ett försök att avråda någon från att läsa Tiptree. Tvärtom. Hennes syn på mänskligheten och vår världs normer och strukturer gör hennes noveller, om än pessimistiska, också skrämmande, underhållande, uppfriskande, välskrivna, fantasifulla och – framförallt – läsvärda.

Tiptree wrote some of the best short stories the field has ever seen, stories that are unforgettable, the kind of story that gets under your skin and keeps coming back”, skriver Jo Walton i en text om Tiptrees noveller på Tor.com, och jag kan inte annat än att hålla med. Tiptrees noveller känns, de går under huden och stannar där. De är berättelser som lämnar avtryck.

För övrigt så finns några av novellerna jag nämnt ovan att läsa online: ”Love is the Plan the Plan is Death”, ”The Women Men Don’t See” och ”The Screwfly Solution”. Samt ett par andra: ”Painwise” och ”Beam Us Home”. Läs dem.