Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

Social justice superheroes

Juliet Palante bor i Bronx, New York, och ska för första gången lämna sin familj en längre tid efter för en sommarpraktikplats i Portland hos Harlowe Brisbane, författaren till Raging Flower: Empowering Your Pussy by Empowering Your Mind, Juliets egen feministiska bibel. För Juliet, som försöker hitta en plats för sig själv som lesbisk, Puerto Rican och feminist, är Harlowe den ultimata guiden till kvinnokamp, lesbiskhet och självförverkligande och hon reser till Portland i hopp om att det är vägen till formandet av en bättre värld: ”I read Raging Flower and now I dream of raised fists and solidarity marches led by matriarchs fueled by café con leche where I can march alongside cigar-smoking doñas and Black Power dykes and all the world’s weirdos and no one is left out. And no one is living a lie”, som Juliet skriver i brevet till Harlowe som ger henne praktikplatsen.

Juliet Takes a Breath är en bok om det feministiska uppvaknandet, om en ung lesbisk tjejs komma-ut-process, community-byggande, politik och feminismens alltför bristande intersektionalitetsperspektiv. Den handlar om känslan av att upptäcka att världen undanhållit och ljugit för en hela livet om hur verkligheten egentligen ser ut. Den handlar om att känna sig bortkommen i rörelser som borde vara som att komma hem – på grund av hudfärg eller brist på kunskap om gruppens regler och jargong – och om navigera ny, okänd mark med de människor en känt och älskat hela sitt liv. Det är en bok om kärlek och brustna tonårshjärtan och nördighet och science fiction.

Juliet upptäcker snart att Harlowe inte är den feministiska superhjälte hon föreställt sig – samtidigt som hon tycker mycket om Harlowe och det lesbiska community hon är en del av i Portland blir Harlowes vita, mensblodshyllande version av feministisk kamp ett skavsår i deras relation. Och samtidigt som Juliet upptas i en annan slags familj i Portland, oroar hon sig också över att saker inte kommer vara detsamma i hennes riktiga familj efter att hon kom ut för dem innan hon stack till Portland och varför hennes flickvän plötsligt är så distanserad samtidigt som hon börjar falla för en söt tjej som jobbar på biblioteket där Juliet researchar kvinnohistoria för Harlowe.

Jag sträckläste Juliet Takes a Breath. Det är både en coming of age-roman och en diskussion om feminism i förhållande till den egna identiteten av en typ som en så sällan ser – som inte handlar om vita, straighta, priviligerade tjejer vars största problem är att de vill ha sexiga underkläder men vara feminister också. Juliet Takes a Breath avhandlar det egna identitetsbyggandet, men är minst lika intresserade av frågor gällande kollektiv och community. Hur skapas hållbara feministiska kollektiv? Hur fungerar det att vara en del av en socialt utsatt och diskriminerad etnisk minoritet och sedan tvingas skapa koalitioner med vita, medelklasskvinnor inomd det feministiska sammanhanget? Går det? Det är en bok som knyter samman identitet och praktik i feminismbegreppet den diskuterar och det görs så bra.

Även bortsett från diskussionerna om feministisk aktivism, politik och kollektiviseringsprocesser så är Juliet Takes a Breath underbar. Karaktärerna är välskrivna, berättelsen intressant och texten är full av roliga referenser och spetsfundigheter. Den är tankeväckande, mysig, smärtsam och underhållande, allt på en gång, och framförallt är den läsvärd.

”You think, all right then, hell is my home”

Jag och postapokalypsen är inte direkt bästa vänner. Jag gillar idén, men sällan utförandet, av flera olika anledningar (det här är en viktig sådan, exempelvis). Men det finns uppenbarligen postapokalyps för mig också – The Reapers Are the Angels av Alden Bell, närmare bestämt. Och det som gör Bells zombieroman så jävla bra är utan tvekan protagonisten, Temple.

She knows where she belongs – with the cannibals and the madmen, with the eaters of flesh and the walkers of a blight land, with the abominations. She’s done things that mark her for ever, as good as a brand on her forehead – and her denial of them would be fruitless. It would be vanity.

Temple är en tonårstjej som inte känner till något annat än den zombieinfesterade, nedgågna värld hon lever i. När hon föddes hade redan civilisationen gått under, och hela hennes liv har varit en lektion i överlevnad. Hon klarar sig bra, åtminstone när hon är på egen hand. Andra människor ställer dock till det för henne. De vill förändra henne, skydda henne, hjälpa henne. Men Temple behöver inget beskydd eller hjälp. Hon har heller inget tålamod med de som drömmer om den fallna civilisationen – världen är som den är och det är inget att göra åt. Det är bara att försöka överleva och göra det bästa av situationen.

Jag älskar att författaren låter Temple vara så totalt jävla badass. Hon är ingen platt eller endimensionell karaktär; hon har sina svaga stunder och sidor samt en del baggage, men hon är tuff, kapabel och kan slåss och sätts aldrig på plats för det av någon. Jag gillar också hennes syn på världen – hon anser exempelvis att zombierna (eller ”slugs” och ”meatskins” som de kallas) är varelser som alla andra och att de, precis som hon och resten av mänskligheten, bara gör vad de måste för att överleva. Hon dödar dem inte om hon kan undvika det.

Det finns även svagheter i The Reapers Are the Angels (mutanterna – vad i helvete?), men med Temple med i bilden har jag inga problem med att borse från dem. Boken har dock andra styrkor än enbart protagonisten, naturligtvis. Bells språk, exempelvis, är vackert och passar den ödsliga värld det berättar om perfekt. Jag gillar också världsbygget – även om vissa detaljer inte känns helt trovärdiga när det gäller hur lätt det verkar vara att få tag på saker som mat och bensin – speciellt eftersom det ändå finns skönhet och även hopp kvar. Världen har inte gått under. Den har bara förändrats.

Enväldig midnatt

Det finns nog ingen bok som jag väntat på så länge som Abarat – Absolute Midnight av Clive Barker, tredje delen i hans Abarat-serie. Jag kommer inte exakt ihåg hur länge sedan det är jag läste del två, men den släpptes i alla fall för sju år sedan. Och nu är tredje boken utläst, med förhoppningen att det inte kommer att dröja ytterligare sju år innan nästa del publiceras.

Abarat-böckerna handlar femtonåriga Candy Quackenbush som av misstag kallar havet Izabella till Chickentown, Minnesota och bärs bort till Abarat, en värld som består av havet och dess tjugofem öar – en för varje timme på dygnet, samt Tiden utanför Tiden. Hon börjar resa runt på de olika öarna, men upptäcker snart att hon inte hamnat i Abarat av en slump och att Christopher Carrion, härskaren av Midnattsön Gorgossium, är efter henne av anledningar som varken hon eller han riktigt vet. Samtidigt planerar han och hans farmor, Mater Motley, att ta över hela övärlden genom att försätta den i konstant Midnatt.

Personligen tycker jag att Absolute Midnight är utan tvekan den bästa boken hittills i serien. De båda böckerna innan tycker jag är, enligt Barkers standard, lite för tillrättalagda. Om det är något Barker kan så är det att skapa karaktärer som varken är goda eller onda – mänskliga monster och monstruösa människor – han suddar ut gränserna mellan svart och vitt, och lika ofta sympatiserar man med de karaktärer som befinner sig på ”fel” sida som de som motsätter sig dem. I Abarat-böckerna har vad som är gott respektive ont varit lite för enkelt att skilja på, även om det blivit bättre under berättelsens gång.

Ännu bättre är det i Absolute Midnight. Den är, vilket man kanske kan gissa utifrån dess titel, den mörkaste boken i serien, fullproppad med fantasifulla monster och ohyggligheter. Och färgstarka illustrationer av dessa hemskheter och andra, trevligare saker också, naturligtvis. Om det är någonting som särskiljer Abarat från all övrig fantasy så är det just illustrationerna – färgsprakande målningar av författaren själv, utan vilka berättelsen antagligen inte skulle vara lika bra som den är. (De flesta av illustrationerna finns också att tillgå på författarens hemsida.)

Abarat är ju en serie ungdomsböcker, och emellanåt jag tycker att det är lite tråkigt eftersom Barker som sagt inte tar ut svängarna lika mycket som när han skriver för vuxna, men det känns ändå som om han har gjort det mer i den här boken än i de tidigare två. Detta kan dock bero på att den här är mer skräckbetonad – den påminner mig på vissa ställen om Weaveworld och det dyker även upp en referens till en av novellerna i Books of Blood. Dessutom så har det börjat hända mer nu också. Innan handlade böckerna till största delen om Candys utforskning av Abarat samt Carrions planerande inför det stundande anfallet. Nu är det krig.

Jag har lite svårt att recensera Absolute Midnight som ett enskilt verk och inte i jämförelse med resten av serien. Dels för att de är väldigt sammanlänkade – de är inte ens relativt fristående – och dels eftersom jag läste del två, Magiska dagar, gåtfulla nätter, precis innan  jag påbörjade den här, så skillnaderna är väldigt tydliga för mig just nu. Men det är en fantastisk bok – episk, fantasifull, fängslande och liksom fylld till brädden av ren skaparglädje. En underbar sträckläsningsbok innehållsmässigt, om än inte till formatet. Drygt ett och ett halvt kilo väger den och på slutet var jag tvungen att vara väldigt kreativ i mina försök att hålla den på ett sätt som inte gjorde ont i händerna. Men det var väl värt det.