Vad jag läst senaste tiden

Eftersom jag uppenbarligen enbart orkar skriva regelrätta recensioner när stjärnorna står i rätt läge, så kommer istället en ”bra grejer jag läst senaste tiden”-sammanfattning.

obelisk
The Obelisk Gate – N.K. Jemisin
Uppföljaren till The Fifth Season, som jag skrivit en mer utförlig recension av här, är inte fullt lika intressant till sin narrativa struktur som sin föregångare, men det kompenserar den mer än väl för med en engagerande handling och en välbehövlig fokusering av berättelsens riktning. Jag tyckte mycket om The Fifth Season, men det var väldigt mycket av en inledningsbok och när The Obelisk Season tar vid ligger fokuset istället på att föra berättelsen och karaktärerna framåt, snarare än att bygga på världen och seriens premiss.

The Broken Earth-serien befinner sig i gränslandet mellan episk fantasy och postapokalyps och det är vanligtvis en kombination jag inte är ett fan av, men Jemisin gör det bra. Framförallt lyckas hon omkonstruera den typiska ”en utvald person ger sig ut på ett uppdrag för att rädda världen”-berättelsen på ett sätt som gör att målet inte är att återupprätta status quo. Istället för den vanliga kampen mellan gott och ont använder hon sig av grimdarkkonceptet ”människan är sin egen värsta fiende” för att sätta upp en episk kamp mellan människan och naturen – som i slutändan egentligen är en kamp mellan människan och vår eget högmod och arrogans. N.K. Jemisin skriver intressant och nyskapande fantasy och anser en att hon vann en Hugo för bästa roman enbart för att fylla någon slags PK-kvot har en uppenbarligen inte läst något av henne.

Planetfall – Emma Newman
Tyvärr köpte jag Planetfall baserad på en recension jag läste någonstans som jämförde den med We Who Are About To… av Joanna Russ. Tyvärr säger jag eftersom Planetfall egentligen inte är en dålig bok, men den är inte alls speciellt lik Russ roman, varken stil- eller handlingsmässigt. Planetfall utspelar sig på en planet många ljusår från jorden där en grupp kolonisatörer ledda av den karismatiska Suh-Mi bosatt sig. Livet i kolonin verkar till en början vara stabilt och harmoniskt, men när en främling utifrån anländer börjar de hemligheter som ligger till grund för hela kolonins existens att röras upp.

Sett till dess enskilda beståndsdelar har Planetfall många bra element – en intressant premiss, komplicerade och engagerade karaktärer, en välskriven, queer kvinnlig protagonist, ett fascinerande världsbygge, en klaustrofobisk stämning av smygande paranoia – men som helhet lyckas romanen aldrig riktigt lyfta. Vad som egentligen hände när de anlände till planeten och vad det är för lögn som bokens protagonist har upprätthållit tillsammans med kolonins ledare genom åren sedan dess avslöjas långsamt genom flashbacks, men när slutet väl kommer så kollapsar den paranoida spänning som byggts upp romanen genom och dess payoff känns otillräcklig. Det har kommit en uppföljare, After Atlas, som handlar om vad som hände på jorden efter rymdskeppets avfärd och kanske skulle den knyta ihop berättelsen bättre, men ärligt talat känner jag mig inte intresserad nog för att fortsätta.

mansup
Girl Mans Up – M-E Girard
Ni vet när en plockar fram en ny bok för att läsa ett kapitel eller två precis innan en ska sova och råkar läsa tre fjärdelar av bara farten? En sådan bok var Girl Mans Up för mig. Det är en bra bok av många anledningar, men att protagonisten är en ung baby butch som försöker lära sig navigera sin egen queerhet och maskulinitet är den allra bästa biten för det händer aldrig. Grabbiga tjejer får aldrig vara grabbiga – de kan gilla grabbiga saker men måste alltid kompensera med femininitet och, för det mesta, heterosexualitet. De är Coola Tjejer, sådana som kallar sig pojkflickor för att de spelar fotboll på någon rast ibland och flirtar med grabbiga attribut, men aldrig egentligen riskerar att falla utanför mallen för konventionell kvinnlighet och allt vad det innebär.

Pen däremot är otvetydigt maskulin och queer utan att ursäkta sig – hon är ointresserad av femininitet, snor sin storebrors kläder, rakar av sig håret och drömmer om dagen då hon är gammal nog att börja styrketräna. På många vis är Girl Mans Up en typisk coming of age-roman men berättelsen fokus ligger inte på att Pen ska komma ut och acceptera sig själv – hon är befriande trygg i sin egen lesbiskhet och maskulinitet – utan snarare på att växa upp och lära sig navigera relationer av olika slag samt lära sig hantera omgivningens ogillande och förakt.

Pen har två bästa vänner – den nördiga Tristan som hon bondat med genom deras gemensamma upplevelser av utanförskap, och Colby, en av skolans snyggaste och mest populära killar. För läsaren är det tydligt redan från början att Colby är ett svin, både mot sina vänner och mot de många tjejer han dejtar, men för Pen, som uppskattar Colby för att han aldrig ger henne skit för den hon är, tar det längre tid att inse. Relationen börjar dock snabbt närma sig en brytpunkt när Pen blir kär i Blake, en tjej som också Colby är intresserad av, och samtidigt börjar umgås med Olivia, Colbys ex som han behandlat allt annat än väl. På hemmafronten försöker Pen dessutom hålla sams med sina föräldrar, som inte för sina liv kan förstå varför hon inte bara kan bete sig som normala tjejer.

Det Girl Mans Up framförallt gör så bra är ett skildra Pens queerhet som en del av hennes ofta jobbiga tonårsliv utan att det blir det enda som är relevant eller jobbigt. Girard är väldigt bra på att skildra svårigheterna av att växa upp som maskulin tjej, men det är inte det enda vare sig Pens liv eller problem kretsar kring. Ta exempelvis Pen och Colbys vänskap – det är en knivskarp skildring av hur det är att vara ”en av killarna” när det gäller både det negativa och det positiva, men också en viktig diskussion om gränsdragningar, killars självrättfärdighet i förhållande till både flickvänner och tjejkompisar och om dysfunktionella vänskapsrelationer. Det är så bra gjort och jag gillar speciellt att Pen tillåts vara problematisk i förhållande till Colby men också lära sig och utvecklas. Det enda stället där Girard fallerar är i Pens relation till sina föräldrar, som skildras som endimensionella tyranner som inte har något annat för sig än att skälla på sina barn för att de är misslyckade. Inte för att berättelser om HBTQ-ungdomar med oförstående och intoleranta föräldrar inte är viktiga, men det är en totalt onyanserad relation i en bok annars så full av komplexa skildringar av mellanmänsklig interaktion och det är synd. Men det här ändå en liten invändning mot en i övrigt strålande bra bok.

Not Your Sidekick – C.B. Lee
Not Your Sidekick handlar om sjuttonåriga Jess Tran som är dotter till superhjälteparet Smasher och Shockwave men som själv saknar superkrafter. Istället för att bli en superhjälte som hon alltid drömt om bestämmer hon sig för att skaffa ett vanligt extrajobb – som praktikant på ett företag som bygger hushållsrobotar. Inte bara är praktikplatsen betald, utan Jessica får också chansen att jobba tillsammans med Abby, tjejen i parallellklassen som Jess haft en crush på i flera månader och den mystiska ”M” som gömmer sig bakom en robotrustning. Det dröjer inte länge innan Jess inser att företaget tillhör paret Mischief som är staden och hennes föräldrars ärkefiender, men Jess väljer att fortsätta jobba där ändå. Det enda hon gör att sortera gamla dokument – vad skulle det kunna leda till?

Not Your Sidekick är en underhållande och charmig berättelse om superhjältar och tonårskärlek och trots att den är extremt förutsägbar när det gäller både handling och karaktärsutveckling så är den rolig hela vägen. Den är lite av en blandning mellan The Hunger Games of Marvel-filmerna, fast med en mycket bubbligare ton och med bättre representation. Trots att Not Your Sidekick är en väldigt, well, gullig roman så tar den också upp allvarliga ämnen, så som mellanförskap, och hanterar ”avslöjandet” att en av Jessicas bästa vänner är en transperson på det mest finkänsliga och skickliga vis jag sett när det gäller en bikaraktär och det är en punkt på vilken många andra författare misslyckas totalt. Not Your Sidekick är trevlig och mysig läsning, men berättelsen är lite för förutsägbar för att vara helt engagerande och det känns som om författare kom på att det skulle bli en uppföljare någonstans runt näst sista kapitlet, för tempot är helt off i de sista tjugo sidorna av boken och slutet kommer väldigt hastigt och känns nästan malplacerat. Så den har en hel del skavanker, men har en överseende med det och vill ha något mysigt att läsa en seg helg så finns det sämre alternativ.

Feministisk sf och drömlaboratorium

När jag var med i panel om feministisk science fiction för några månader sedan var det en panelist som tog upp Ann Leckies Ancillary Justice som ett exempel på en bok som blivit väldigt omtalad som ett bra exempel på feministisk science fiction. ”Den skildrar ett samhälle utan kön”, sade panelisten. ”Är det vad vi vill ha?” Är det? Kanske, kanske inte. Oavsett så är det något jag vill ha min science fiction. Världar utan kön, världar med bara ett kön, världar med många kön, världar utan könsbaserat förtryck, världar med könsbaserat förtryck.

För några månader sedan skrev Kameron Hurley på twitter att hennes kommande bok The Stars Are Legion bland annat kommer innehåller artificiella livmödrar. Häftigt! tänkte jag och spenderade sedan, likt en duktig feminist, en lång stund med att fundera över hur feministiskt konceptet artificiella livmödrar egentligen är. Shulamith Firestone tyckte det var en möjlig lösning på kvinnors förtryck, men har sedan dess fått mycket välgrundad kritik. Det skulle lösa visa problem, försvåra mycket annat – det skulle med all säkerhet inte vara en mirakellösning, oavsett. Är det vad vi vill ha? Ja – åtminstone i science fiction-litteratur.

Vetenskapssociologen Hilary Rose skriver i Love, Power and Knowledge: Towards a Feminist Transformation of the Sciences att feministisk science fiction är ”a sort of dream laboratory – where feminisms may try out wonderful and/or terrifying social projects”. Feministisk science fiction är inte detsamma som utopism. Den har absolut drag av det, men feministisk science fiction handlar inte om att ge oss manualer för tänkbara feministiska framtider – feministisk science fiction är litteratur för idag i syfte att skapa en bättre morgondag. Den är inte ute efter att ge oss slutvisionen, bara att utgöra ett litet, litet steg på vägen dit, så att säga.

Det Ann Leckie gör i Ancillary Justice, exempelvis, är inte att presentera en vare sig önskvärd eller trolig framtid, utan snarare att utmana vissa väldigt specifika föreställningar vi har om kön. Den fuckar med vår uppfattning om militarism, våld, krigsföring samt androgynitet som direkt och automatiskt länkad till maskulinitet och män; den fuckar med vår förmåga att placera in karaktärerna i färdigställda arketyper och till och med, åtminstone i mitt fall, med att visualisera dem lika lätt som jag brukar göra eftersom människor som inte är märkta av kön enligt en binär modell är något som är väldigt svårt för många av oss att greppa.

Att kritisera Ancillary Justice för att den misslyckas med att presentera en vision av det perfekta jämställda samhället är missriktat, men att ställa det kravet på feministiska sf i allmänhet är också oerhört begränsande – för att inte tala om fruktlöst. Däremot kan feministisk sf hjälpa oss fundera på vad för framtida värld vi vill bygga – genom såväl fascinerande, välkomna och avskräckande exempel. Feministisk sf handlar om att leka med och pröva ut scenarion, om att fucka med normer, föreställningar och förtryck på sätt som bara sf kan, om att bidra med typer av representation som inte är möjliga inom andra medium. Just därför tycker jag om att tänka på det i termer av Roses drömlaboratorium – för att feministisk sf utgör ett rum för feminismen som närapå helt saknar begränsningar för vad som är möjligt att utforska, diskutera och pröva ut och det är däri dess värde ligger – inte i att agera som något slags moraliskt riktigt orakel eller arkitekt.

Noveller du borde läsa

”Morrigan in the Sunglare” och ”Morrigan in Shadow”, Seth Dickinson
Efter jag läst ut The Traitor Baru Cormorant började jag jaga rätt på noveller av Dickinson och blev inte besviken – ”Morrigan in the Sunglare” och fortsättningen ”Morrigan in Shadow” är två riktigt bra military sf-noveller om stridspiloten Laporte och hennes kapten Simms och relationen de utvecklar i tjänst under ett utdraget och blodigt krig om mänsklighetens framtid. Konflikten som fungerar som bakgrund, och upptakt, till de båda kvinnornas relation är en väldigt klichéartad sådan – de båda fraktionerna som slåss heter ”the Alliance” respektive ”the Federation”, exempelvis – men det är ju inte den som är det intressanta ändå.

Dickinson gör mycket med lite i ”Morrigan”-novellerna. De är oerhört stämningsfulla och karaktärerna välskrivna. Simms är den goda soldaten som sammanbitet gör allt kriget och hennes överordnade kräver av henne medan Laporte är det som är född till att strida – dödandet rör henne inte överhuvudtaget. Novellerna handlar om dessa två olika typer av monstrositet och hur de möts, skaver mot och passar ihop med varandra. Det är något med känslan i Dickinsons texter jag verkligen gillar, som en tråd av undergångskänsla som löper genom hans berättelser. Det är väldigt tilldragande, på något vis.

”Sarah’s Child”, Susan Jane Bigelow
Den här novellen hamnade på The Tiptree Awards shortlist och den är en mycket bra och mycket fin berättelse om Sarah, en transkvinna som konfronteras med en alternativ tidslinje där hon istället var assigned female at birth och därmed aldrig genomgått en könskorrigering, samt har burit och fött en son, och vad som händer när de båda parallella verkligheterna kommer i kontakt med varandra. ”Sarah’s Child” är en novell som handlar som händigt behandlar en väldigt specifik typ av smärta och sorg som drabbar transkvinnor utan att för den delen utmåla att vara kvinna med transerfarenhet som tragiskt i sig själv.

”Pocket Atlas of Planets”, Alex Dally MacFarlane
En spretig, smått surrealistisk berättelse i form av en fickatlas om planeter, rymden och utforskandet av dessa – ”Pocket Atlas of Planets” påminner mig litegrann om Catherynne Valentes Radiance, i dess sagolika, färgsprakande, Golden Age of SF-inspirerade skildring av galaxen. Det är också en berättelse om kön och genus och det fruktlösa i att betrakta dem som cementerade kategorier som har bäring på samma vis i alla kulturer och överallt: ”If there is one gender, is there any? […] Is it right to say we are women when there are no men? […] Ber begins work on an astrolabe — wanting to convey the complexity of planets and the life living on them. Metal discs lay layer on layer. A galaxy of gender. Ber cannot hold it. In the end, Ber reverts to writing: an atlas.”

”The Heart Is Eaten Last”, Kameron Hurley
Det här är en Patreon-special, en Bel Dame Apocrypha-berättelse som utspelar sig mellan den första och andra delen i God’s War, så om en bryr sig tillräckligt mycket om serien för att vilja läsa ”The Heart Is Eaten Last” så stöttar en antagligen redan Hurley på Patreon ändå. Det är ett trevligt återseende av Umayma och Nyx och hennes team och i vanlig ordning en underhållande berättelse. Nyx är bäst.

”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen”, Alyssa Wong
Jag har hört mycket bra om Alyssa Wongs texter, framförallt från Nahal som twittrat mycket positivt om dem. Och det är välförtjänt beröm – ”Hungry Daughters of Starving Mothers” och ”The Fisher Queen” är två välskrivna och underbart creepy berättelsen. Den förstnämnda handlar om en ung kvinna som ”sväljer” människors innersta tankar, drömmar och önskningar – ju mer vedervärdiga desto bättre. Den andra handlar om Lily som är dotter i en fiskare i vars fotspår hon börjat gå. Hon följer med ut för att fiska sjöjungfru – som anses vara en delikatess och drar in pengar därefter – men fisketuren, besättningen och sjöjungfrurna är allt annat än vad hon väntat sig.

Wong har verkligen förmågan att skriva fram skräckstämningar – det är svårt att peka på exakt vad som är obehagligt eller läskigt i hennes berättelser, men känslan av obehag hänger tung över hela texten. Hon är också bra på att snabbt teckna fram karaktärer och miljöer, vilket är viktigt i noveller – skräcknoveller i synnerhet. ”The Fisher Queen” var hennes första publikation, vilket märks då handlingen svajar lite och det finns lite för många trådar som mest mynnar ut i ingenting, men redan ”Hungry Daughters of Starving Mothers” visar på skickligare handlingsuppbyggnad och jag ser fram emot att läsa resten av Wongs bibliografi.

Misslyckat försök till genderbending

Koko Takes a Holiday av Kieran Shea är pulp: ett roligt och actionpackat rymdäventyr med halsbrytande tempo. Kulissen är bekant: hela galaxen är ett hedoniskt, sex- och våldsgalet, kapitalistiskt imperium där korrupta och allsmäktiga företag styr och ställer medan större delen av befolkningen är så upptagna med att söka tillfällig njutning att de inte bryr sig. Koko är en pensionerad legoknekt som driver en bordell slash bar på en semesterparadisö och tycker att livet ändå blivit rätt bra efter allt krigande när hennes chef, Portia Delacompte, sänder öns säkerhetsvakter för att döda henne. Koko flyr med ett gäng lejda mördare hack i häl i ett försök att ta reda på vad som hänt, för att sedan att ta sig tillbaka till ön och ställa Delacompte till svars.

Koko Takes a Holiday är rätt kul. Det är mycket fart och fläng, mycket action, mycket Tuffa OnelinersTM. Det är inget en inte sett tidigare, förutom det faktum att majoriteten av alla karaktärer är kvinnor. Det var kul till en början, fram tills det till slut avslöjas varför Delacompte försöker döda Koko. Under sina respektive karriärer som legoknektar jobbade de en hel del ihop och den yngre Koko började se upp till Delacompte. Delacompte hoppade av för att börja jobba för ”the corporations” och när Koko börjar tröttna på att döda folk till höger och vänster bestämmer hon sig för att söka upp Delacompte i Finland för att be om råd.

Avslöjandet om vad som egentligen hände i Finland är något som byggs upp berättelsen igenom och när det väl kom hade jag lust att slänga ut boken genom fönstret (vilket jag hade kunnat göra om det inte var en ebok – 1-0 till pappersböcker). Delacomptes hemska hemlighet, som Koko måste dö för att hon vet, är att hon råkade bli gravid, inte gjorde abort i tid eftersom hon helt enkelt vägrat inse att hon var gravid och istället födde barnet för tidigt och ströp det.

Det är ju såklart väldigt sorgligt och hemskt, men fy fan vad irriterad jag blev när en bok som började som en underhållande om än ganska dålig genderbending av den klassiska actionfilms-kraftmätningen mellan två tuffa machomän sedan ändå urartar i den typiska ”kvinna är dålig och måste straffas för att hon väljer karriär framför barn”-tropen. Liksom, varför? Varför kunde inte Koko bara mördat Delacomptes pojkvän/son/pappa/manliga kusin/whatever? Jag menar, det funkar ju så bra som motivation annars.

Skämt åsido så kändes den twisten inte bara fruktansvärt sunkig utan Delacomptes barnadråp fungerar enbart som en sexistisk plot device som inte har någon som helst emotionell eller logisk förankring i bokens handling. Hur och varför denna handling sker och hur det påverkar Koko och Delacompte är inte så viktigt utan dess funktion är att framförallt positionera Koko som en moraliskt överlägsna av dessa två soldater som spenderat sina liv med att formligen bada i blod.

Inget vidare exempel på feminist barbarian porn, det här.

”The New Mother”

Vem modern i titeln till Eugene Fishers ”The New Mother” refererar till är tvetydigt – novellen behandlar flera olika typer av icke-traditionella typer av moderskap och hur de inverkar på och samverkar med relationer, kvinnokroppar, sexualitet och politik. Tess är gravid med sitt och sin flickvän Judys första barn och skriver samtidigt på en artikel om GDS, Gamete Diploidy Syndrome – ett sexuellt överförbart virus som gör att kvinnor börjat reproducera sig via partenogenes, det vill säga en form av asexuell reproduktion där avkomman är genetiskt identisk sin moder. I den verkliga världen förekommer partenogenes bland flera artgrupper, så som fiskar, reptiler och amfibier, men inte bland däggdjur. Precis som i Vonda McIntyres ”Little Faces” visar Fischer på den biologiska mångfald som finns gällande reproduktion bortom den normerade bild vi har av hur det ser ut i djurriket och ställer frågan om hur alternativa reproduktiva förmågor skulle påverka ett mänskligt samhälle som är uppbyggd kring reproduktion som baserat på en tvåkönsnorm.

Det är inte första gången partenogeneses diskuteras som ett alternativ till sexuell reproduktion inom feministisk science fiction – det mest kända exemplet där antagligen Charlotte Perkins Gilmans Herland, där kvinnor utvecklat förmågan att föröka sig asexuellt som följd av att alla män dött ut och fördrivits från Herland. I Gilmans roman styrs förmågan av moderskärlek som kan förstärkas eller undertryckas för att resultera i ett barn eller inte – i ”The New Mother”, däremot, sker denna reproduktion spontant vid varje ägglossning och kan bara kontrolleras på kemisk och medicinsk väg. Kvinnorna som har viruset ses som början på ett nytt kapitel av mänsklig evolution – ett kapitel där män kan komma att utrotas. De betraktas som övermänskliga, omänskliga, monstruösa och i artikeln Tess jobbar på skriver hon om hur samhället kämpar för att hantera förändringen denna nya typ av moderskap innebär. Men det är inte bara GDS-kvinnorna som leder förändringen – Tess själv är också en problematisk moder, en lesbisk, artificiellt inseminerad sådan, vars existens är minst lika omtvistad. Som alltid blir kvinnokroppen och kvinnors föränderliga positioner ett hot mot den heterosexistiska ordningen och ett problem att lösa och reglera.

”The New Mother” belönades nyligen med Tiptree-priset, ett pris som delas ut inom fantastikgenren för att ”encourage the exploration and expansion of gender”, och precis som många föregående vinnare diskuterar novellen det komplicerade förhållandet mellan moderskap, kvinnokroppen, biologi och teknik. Inget novellen tar upp är direkt nytt utan har stötts och blötts inom feminstisk sf i årtionden, men Fischer skildrar finstilt såväl GDS-fenomenet som Tess upplevelse av sin graviditet i förhållande till hur teknik och lagstiftning gör den egna kroppen sårbar för sociala och mellanmänskliga försök att kontrollerna den samtidigt som det också möjliggör och säkerställer rätten till kroppslig integritet. Novellen skiftar mellan det personliga och den större samhälleliga kontexten och presenterar inga svar, bara hur dessa motsättningar hela tiden navigeras.

Den är bra. Läs den.

The Long Way to a Small Angry Planet

Jag erkänner att jag främst köpte den här boken på grund av dess titel, men också för att jag kände för att läsa ett riktigt space opera-äventyr, gärna i lite sann Firefly-anda. Ni vet, en brokig skara människor befinner sig på ett rymdskepp i yttre rymden och gör det till sitt hem. Rymdmys, med andra ord, och The Long Way to a Small Angry Planet levererade definitivt på den fronten. Romanens huvudperson är Rosemary Harper som söker en position som sekreterare på skeppet Wayfarer för att fly undan sitt trassliga förflutna. Wayfarer är ett borrskepp som borrar maskhål i rymden och livet på skeppet är aktivt men fridfullt – precis vad Rosemary är ute efter. Men Wayfarers senaste uppdrag kommer ta dem till utkanten av utforskad rymd och är antagligen deras farligaste jobb hittills.

Rymdmys är ett väldigt bra ord för att beskriva The Long Way to a Small Angry Planet – det är rymden och det intergalatiska samhälle som växt fram sedan mänskligheten med hjälp av utomjordisk teknik börjat bosätta sig i rymdem som innehar den egentligen huvudrollen. På många sätt har romanen mer av en klassisk high fantasy-struktur där Rosemary som haft en skyddad uppväxt planetside fungerar som läsarens ingång i världen och Wayfarers övriga besättning som guiderna i Chalmers posthumana framtid. Och det är inte menat som en kritik mot boken – tvärtom. The Long Way to a Small Angry Planet är uppenbart skriven av någon som älskar space opera och som space opera är den ett nöje att läsa.

Min enda invändning mot boken är dock att världsbygget trots att det är intressant känns lite papperstunt, som om det saknar egentligt djup. Jag kan inte peka på exakt vad jag menar med det, men det är något som förhindrar det från att kännas helt trovärdigt och det får mig som läsare att liksom ramla ur berättelsen lite då och då. Vilket är konstigt, eftersom det är uppenbart att Chalmers lagt mycket fokus på att skapa utomjordiska kulturer som är unika och mer än bara människor med grön hud och visa på de politiska och sociala relationerna dem emellan. Jag vet att boken publicerade först som en självpublikation och kanske är det bara mina fördomar om sådana verk som spökar, men trots att världsbygget på många vis innehar en huvudroll i romanen känns det samtidigt underligt underutvecklat.

Are you woman enough to survive Bitch Planet?

Bitch Planet är en retelling av den typ av berättelser som är känd som ”the prison exploitation genre” i feministisk och science fiction-tappning. Nyligen publicerades seriens fem första nummer i ett samlingsalbum under titeln Bitch Planet: Extraordinary Machine.

För att upprätthålla den partriarkala ordningen på jorden skickas alla kvinnor som stämplats som ”non-compliant” till en fänglseanläggning belagd på en annan planet som fått smeknamnet ”Bitch Planet”. Att stämplas som ”non-compliant” är inte speciellt svårt – fängelseplaneten är full av kvinnor som är tjocka, queera, rasifierade, har utfört aborter, varit otrogna eller bara snäst av en man vid fel tillfälle. Men är att skickas till Bitch Planet ett straff eller fungerar fängelset snarare som en fristad för kvinnorna som hamnat där?

Jag läser sällan serier, men Bitch Planets premiss kändes rätt så oemotståndlig. Det faktum att jag återigen påmindes om varför jag föredrar prosa framför serier åsido så levde Bitch Planet mer än väl upp till mina förväntningar. Den är otroligt häftigt ritad, underhållande och lyckas balansera en retro sf-känsla med moderna feministiska tankegångar på ett bra och snyggt vis.

Jag måste erkänna att jag ungefär är lika bra på att recensera serier som jag är på att läsa dem, så jag tänker hålla mig kort: Bitch Planet är väldigt bra. Om du någon gång tänkt att Orange Is the New Black skulle vara en ännu bättre serie om den var försatt i rymden borde du läsa Bitch Planet. Om du är trött på ”feministisk” populärkultur som bara innehåller vita, normativt snygga kvinnor borde du läsa Bitch Planet. Om du gillar snyggt tecknade serier borde du läsa Bitch Planet.

För att sammanfatta: läs Bitch Planet.

Novellrecensioner

”Heaven Under Earth”, Aliette de Bodard – Electric Velocipede #24
”Heaven Under Earth” är en text som påminner mig väldigt mycket om klassisk feministisk sextiotals-science fiction, på bästa möjliga vis. Den följer såväl Ursula K. Le Guin som Joanna Russ (och plockar dessutom upp en av de trådar Russ, så här i efterhand, hanterade mindre bra, minst sagt, i The Female Man och återberättar den på ett nyskapande vis) men utmärks samtidigt i högsta grad av de Bodards egen berättarstil.

Det är en berättelse om teknologi, kön och kroppar – om hur dessa konstruerar varandra och hur teknologi används för att reglera kroppar och kön, men också om hur detta inte alltid, eller nödvändigtvis, är av ondo. Det är en berättelse som illustrerar hur böjliga heteronormativa strukturer kan vara när nöden kräver det, samtidigt som de paradoxalt nog också bibehålls eller förstärks längs andra gränsdragningar. Det är också en berättelse om familjeband, samt om en kortvarig men intensiv relation av ömsesidig förståelse och oförståelse som illustrerar hur den egna identitetenoch kampen ibland förblindar oss från att se och förstå avvikande sådana som legitima.

”Enyo-Enyo”, Kameron Hurley – Lightspeed Magazine
”Enyo-Enyo” är en novell som jag kan erkänna jag inte riktigt greppar vad den handlar om, men jag vet inte om det egentligen är så viktigt. Det är framförallt en väldigt stämningsfull text, som utmärks av Hurleys speciella kombination av kladdig body horror och utstuderad lekfullhet gällande våra idéer om genus och könade kroppar. Den titulära Enyo, som fått sitt namn efter en grekisk krigsgudinna, befinner sig i en rymdsatellit som verkar röra sig genom såväl tid som rum och varefter berättelsen rör sig framåt mellan dåtid, nutid och framtid, uppdagas hennes syfte. Det må vara fruktansvärt, men det är åtminstone ett syfte och det är vad Enyo behöver – kanske till och med vad hon skapades för. Just denna aspekt av deprimerande determinism kontrasterad med teknologiska ingrepp i levande kroppar gör att novellen påminner mig en hel del om ”A Momentary Taste of Being” av James Tiptree Jr. samt ”Galapagos” av Caitlín R. Kiernan, och bättre texter än så kan en knappast placeras bredvid.

”The Cage”, A.M. Dellamonica – Tor.com
”The Cage” utspelar sig i en parallell version av vår värld där ”monsterkind” har avslöjat sin existens och lever öppet bland människorna. I Vancouver har precis en varulv blivit skjuten av en självutnämnd prisjägare som anser att alla icke-mänskliga varelser är farliga bestar som bör avrättas för allmänhetens bästa. Varulvens tvillingsyster Paige lyckas dock ställa honom inför rätta, men för att få honom fälld måste hon bevisa att hennes syster inte utgjorde en fara för någon. Jude Walker läser om fallet i tidningen och förväntar sig aldrig att bli indragen, men det blir hon ju snart trots allt.

Jag twittrade om den här novellen och skrev att det var den gulligaste varulvsberättelse jag någonsin läst, vilket kanske låter konstigt med tanke på dess mörka premiss, men är alldeles sant. Utan att den allvarliga handlingen tappas bort, känns novellen likväl som att den endast är ett steg ifrån att gå från gullig till alldeles för sockersöt, men lyckligtvis händer det faktiskt aldrig. Istället leverar Dellamonica en finstämd, välkomponerad kärlekshistoria – samt en förvånansvärt charmig varulvsbaby.

”Your stories were never lullabies”: Letters to Tiptree

I. ”The man to redeem them all”
Jag läste aldrig James Tiptree, Jr. som en manlig författare. När jag för första gången läste ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, ”Painwise” och ”Beam Us Home” och senare samlingen Her Smoke Rose Up Forever visste jag redan att Tiptree var en pseudonym för Alice Sheldon. Naturligtvis påverkade det min läsning. Jag älskar Tiptrees berättelser, men hade jag gjort det som jag läst dem som skrivna av en man? Jag vet ärligt talat inte.

Letters to Tiptree, redigerad av Alexandra Pierce och Alisa Krasnostein, är en samling essäer, de flesta av dem i brevform och nyskrivna för publikationen, som handlar om Tiptree/Sheldon och den inverkan han/hon haft och har på science fiction, både för fältet som helhelt och för individuella författare. Den består också av bitar ur brevväxlingen mellan Tiptree och Le Guin och Tiptree och Russ samt diverse introduktioner till Tiptrees samlingar och ett par akademiska artiklar. Letters to Tiptree publicerades på hundraårsdagen av Sheldons födelse.

Straxt innan Sheldons riktiga identitet avslöjades, skrev Gardner Dozois att ”much of the future of science fiction belongs to Tiptree, both through those shaped directly by him and those who will – perhaps unwittingly – follow his well-blazed paths […]”. Idag vet vi att det stämmer, men antagligen inte på det viset Dozois tänkte sig när han skrev det – när Tiptrees identitet avslöjades, förlorade han den genistatus som bekant bara kan innehas av män, men istället har hon format generationer av kvinnliga och feministiska författare av spekulativ fiktion, både genom avslöjandets betydelse och genom sina berättelser. Samtidigt finns det, bland de brevskrivare som var samtida med Tiptree, en besvikelse över att han inte var en man. Tiptree betraktades som det slutgiltiga beviset på att en bättre, jämställd framtid var möjlig, just precis eftersom han var en man som ”förstod sig på” kvinnor. Han var ”[t]he man to redeem them all”, som Élizabeth Vonarburg skriver.

Jag tänkte mycket på det under läsningen och hur jag, decennier senare, antagligen skulle ha tyckt precis tvärtom om jag läst Tiptrees berättelser som skrivna av en man. Där Sheldons pessimism, hopplöshet, ilska och frustration är en stor anledning till varför jag lockas av hennes texter, skulle en mans brist på tro på att vi kan skapa en bättre värld antagligen fått mig att vända mig mot honom, ilsken och besviken. Med vetenskapen om att Sheldon befann sig bakom namnet, kan hennes berättelser reflektera min egen trötthet, cynism och misstro, hjälpa till att göra den tunga vetskapen om att så det tagit så lång tid att göra så pass lite bättre och att den där bättre världen, om den någonsin kommer existera, känns så hemskt fjärran, lite lättare att hantera. Utan den vetskapen, hade jag älskat Tiptrees språk, hans magiska titlar och hans fantasifullhet, men samtidigt grämt mig över hur begränsad den ändå var. Eller? Joanna Russ skriver att ”Tiptree was That man Who Was On Our Side, which means he was never real. He was a freed Us. I was madly in love with him & sensed uneasily that this was odd, since no real man […] has ever had that effect on me of intimacy and ‘I know you’!” Det kanske aldrig handlade om att Tiptree skulle vara mannen som ”redeem[ed] them all”, att bli förstådd av en man, utan snarare om att Tiptrees position som man för de samtida läsarna kunde fungera som en buffert för att tryggt kunna utforska den där nattsvarta hopplösheten.

II. ”You rocked our spaceport / left it changed, wider, / more solid, more open, / stranger, expanded, / containing doors undreamed of”
Vem var egentligen Alice James Raccoona Tiptree Sheldon, Jr.? är frågan som går igen genom hela essäsamlingen. Alla undrar, alla enas om att vi aldrig kommer få veta, att kanske inte ens Sheldon själv hade svaret. Samtidigt undrar jag, medan jag läser breven till Tiptree, om folk faktiskt vill veta. I någon mån får väl alla författare ett slags eget liv avskilt från den personen som faktiskt skrev texterna, både genom sina berättelser och genom sin författarpersona. Men Tiptree verkar, åtminstone så här i efterhand, hundra år efter Sheldon föddes, ha blivit så viktig inte enbart på grund av att hon en gång för alla bevisade att skrivande inte är/behöver vara könat och för att hon skrev fantastiska berättelser, utan för att Tiptree/Sheldon också är en person alla feministiska sf-författare/läsare – inklusive jag – på något vis kan göra till sin egen. Även utan Tiptree-masken verkar hon undfly oss och därmed bli allmän egendom.

I läsningen av breven är det tydligt att Tiptree blivit en symbol för feministisk sf, för kvinnliga författare av spekulativ fiktion, för lesbiska författare/fans, för sf-författare och fans med transerfarenhet. Alla, på olika vis, återupplever Russ känsla av ”intimacy and ‘I know you’!” i Tiptree som författare och genom hans och Raccoonas berättelser. Tiptree är ultimata beviset för att kvinnor kan skriva sf minst lika bra som män, för queera kvinnor en tragisk berättelse av undertryckt lesbiskhet, för transpersoner en möjlig proto-transperson, för alla ett uppvisande av genusperformativitet. Alice James Raccoona Tiptree Sheldon Jr., vem hon/han nu än var, försvinner bakom våra egna upplevelser och uppfattningar om henne, personen bakom myten.

Samtidigt är det en myt vi haft mycket nytta av, och om inte annar visar det på hur mycket Tiptree betytt, betyder och med all säkerhet i framtiden kommer fortsätta betyda för sf-fältet. Det faktum att Tiptree i de brev hon skrev till Russ och Le Guin refererade till sig själv som den typ av doktor som inte ”does anybody any good” gör mig sorgsen över att hon aldrig kommer få veta exakt hur mycket bra hon gjort oss.

III. ”Alice, Alice, do you read?”
Letters to Tiptree är omväxlande sorglig och upplyftande läsning: det faktum att Tiptree och Le Guin refererade till varandra som ”Starbear” respektive ”Allitree” i sin brevväxling är däremot en vetskap som gör mitt liv en aning bättre. Essäsamlingen är, trots att de flesta av texterna är nyskrivna, också till stor del en intressant inblick i en del av sf-fandomshistoria jag är för ung för att ha upplevt, en tid när fanzines, pulptidningar och brev har sättet fans kommunicerade med varandra, snarare än genom sociala medier.

Det är också en samling texter av ett gäng mycket bra fantastikförfattare (Nicola Griffith, Aliette de Bodard, Rachel Swirsky, Jo Walton, Nisi Shawl och Catherynne Valente, för att nämna ett fåtal) som skriver vackert och insiktsfullt om deras relation till Tiptree, som myt och författare, så är en intresserad av Tiptree/Sheldon och hennes verk och liv är den definitivt rekommenderad läsning.

Fortune’s Pawn

Ni vet den här typiska grejen i urban fantasy där hur badass den kvinnliga protagonisten än är, så måste hennes manliga kärleksintresse vara minst tre gånger så badass? Det blir rätt kul – på gränsen till löjeväckande – när den kvinnliga protagonisten ifråga är en supertränad elitsoldat slash legoknekt i ett automatiserat, eldrivet stridspansar som tar an farliga aliens utan att knappt ens bli anfådd.

Fortune’s Pawn av Rachel Bach är visserligen inte urban fantasy, utan space opera. Protagonisten är Devi Morris, en legoknekt med ett tydligt mål – hon vill bli en ”devastator”, en soldat i kungens personliga livgarde. Det är inte direkt en tjänst en kan ansöka om, så för att bevisa att hon har vad som krävs, tar hon ett jobb som vakt på handelskeppet The Glorious Fool som har rykte om sig att hamna i fem gånger så mycket olyckor och trubbel som andra rymdskepp. Devi tar jobbet, övertygad om att det inte kommer bli några problem, men naturligtvis fortlöper inte resan så friktionsfritt som hon hoppas. Förutom att hennes stridskunskaper sätts på hårt prov, kärar hon också ned sig i skeppets kock, Rupert, som naturligtvis har något fuffens för sig.

Överlag är Fortune’s Pawn inte en bok som tar sig själv på jättestort allvar. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Vill en ha bra space opera av det klassiska, actionpackade slaget så är den definitivt ett väldigt bra val. Men det är också en berättelse med drag av den traditionella, harlequin-inspirerade urban fantasy-berättelsen. Det är inget fel med det, men i det här fallet har jag lite svårt att bli engagerad i romansen mellan Devi och Rupert, mycket på grund av ovan nämna anledning. Medan Devi är en cool, engagerande karaktär, känns Rupert är däremot totalt ointressant. Det är synd, för Bach är duktig på att bygga upp deras kärlekshistoria – så väl som det nu går att göra när den ena parten har ungefär samma djup som en vattenpöl.

Men bortsett från Rupert, gillade jag Fortune’s Pawn. Den levererade precis det jag var ute efter när jag började läsa – ett roligt rymdäventyr med mycket action och aliens.