No fucking glitter

Siobhan Quinn-serien är, enligt författarens eget utlåtande, ”written on a lark, as a joke, a protest against what ‘paranormal romance’ has done to the once respectable genre of urban fantasy”. Böckerna är skrivna av Caitlín R. Kiernen, under pseudonymen Kathleen Tierney, och jag tror att de flesta som är ens någorlunda bekanta med hennes författarskap, inklusive jag, blev rätt förvånade när hon släppte en urban fantasy-roman. Om den nu kan kallas för det. Med titlar som tagna ur en serie kitschiga läppstift – Blood Oranges, Red Delicious, Cherry Bomb – och prydda av klassiska urban fantasy/paranormal romance-omslag har böckerna sannerligen marknadsförts som det. Men i slutändan är böckerna mindre paranormal romance och mer ett enda stort ”fuck you” till hela genren.

Quinns berättelse är mörk, skitig och oförlåtande. Den romantiserar ingenting men halkar inte heller över i nattsvart cynism. Quinn, som både är en vampyr och en varulv (vilket borde vara störtlöjligt, men mest framstår som tragikomiskt), påminner läsare om och om igen genom berättelsens gång att hon är ”a junkie and junkies lie”, men hon är samtidigt väldigt rättfram när det gäller sina matvanor och sin livsstil – hon är en mördare, rätt och slätt. Hon skulle kunna bespara världen – och sig själv – mycket elände genom att ta sitt liv, men av någon outgrundlig anledning vill hon fortsätta klamra sig fast vid sin vandöda existens och gör det hon måste för att göra det, rätt och slätt. Det är ofta hemskt, blodigt och otrevligt, när odödligheten inte är ensam eller dödstråkig eller båda delarna, vill säga.

Quinn är väl själva definitionen av en anti-hjälte – hon är surmulen, illojal, våldsam, nonchalant, självupptagen och konstant förbannad. Hon har nog inte några direkt försonande drag överhuvudtaget, och det är antagligen därför jag tycker så mycket om att läsa om henne. Inte så att hon inte bryr sig om någonting, för det gör hon, men hon är så trött på att behandlas som skit av hela världen och ser ingen mening med att uppföra sig. Vad fan spelar det för roll – hennes liv kommer inte bli bättre för det.

Det känns som om Kiernan gått in i skrivandet av bokserien med lite samma utgångspunkt. Hon – i form av Quinn som berättar sin historia – verkar på det stora hela bara inte orka bry sig om genre-konventioner (berättelsen må börja som ett slags paranormal romance-rip off, men lämnar snart det formatet), konventionella berättarstrukturer eller karaktärsutveckling:

See, here we’ve come upon what people who spend too much time thinking about books call a deus ex machina, the god from the machine. You know, when the solution of a story’s conundrum just seems to spring out of nowhere rather than from the ‘logical’ consquences of a narrative. See, not quite as ignorat as you might think.

”På det stora hela” skriver jag, för berättelsen är ju fortfarande läsbar och Kiernans ‘gives no shit’-skrivandet är ju såklart också ett narrativt trick i sig självt.

Vad Kiernan anser vara ”respectable” urban fantasy vet jag inte, men det hon verkar vända sig mot, av Quinn-romanerna att döma, är romaniserandet eller tämjandet av monstrositet och, framförallt, heterosexismen. Det faktum att det enda heterosexuella par som dyker upp här är ett par demoniska tvillingar vars groteska parning (mannens kuk beskrivs vara utrustad med ”bands of backwards-pointing hooks, like those on a cat’s penis”) kan resultera i ett barn som kan ödelägga hela världen är en extremt övertydlig invändning, men vem bryr sig? Uppenbarligen inte Kiernan, i alla fall. Quinn-romanerna handlar istället om de som sällan eller aldrig får plats i paranormal romance-berättelserna, de vars sexualitet och sätt att älska inte bekvämt kan pressas in i ett heteronormativt ramverk.

Jag skulle inte rekommendera Siobhan Quinn-romanerna om det är paranormal romance av någon form en letar efter, men om en vill ha en underhållande serie som är en lite av queer, mörkare version av Anita Blake möter Clive Barker och Elizabeth Hand, så kan en definitivt hitta sämre böcker.

Vampyriskt

Shori vaknar upp i en grotta, svårt skadad och utan minne. Hon har ingen aning om var, vem eller vad hon är. Trots att hennes skador snart läker, återvänder inte hennes minne. En ung man vid namn Wright hittar henne kort efter att hon blivit stark nog att lämna grottans mörker, och omedveten om vad hon själv gör biter hon honom och smakar hans blod.

Shori är en femtiotre år gammal vampyr, men också ett genetiskt experiment, ett försök att med hjälp av mänskligt DNA skapa en vampyr som kan uthärda solsken. Med hjälp av Wright försöker hon ta reda på vem hon är, vad som hänt henne och varför.

Fledgling av Octavia E. Butler är en originell vampyrroman uppbyggd kring en fascinerande vampyrmytologi där vampyrerna lever i könssegregerade familjer och nästan uteslutande livnär sig på villiga blodgivare som kallas symbionter. Varje vampyr har runt åtta symbionter och lever i symbios med dessa, förenade av mycket starka emotionella band som grundar sig i ömsesidig kärlek. I utbyte mot blodet lever symbionterna långa, friska och skyddade liv.

Alltifrån den genomtänkta mytologin som ligger till grunden för berättelsen till den fängslande handlingen och de skickliga personporträtten gör Fledgling till en fantastisk bok. Det är en mycket intressant vinkling av vampyrberättelsen, och jag gillar hur djuriska Butler får vampyrerna att framstå utan att de för den delen framställs som vilda bestar. De styrs till stor del av sina instinkter och som förlitar sig nästan uteslutande på sitt luktsinne när det gäller exempelvis val av symbionter och partners. Vampyrerna lever dessutom i högst polyamorösa förhållanden – utöver sina sju, åtta mänskliga blodgivare har de också vanligtvis minst tre partners. Med tanke på hur mycket av vampyrgenren som fokuserar på passionerade, monogama förhållanden är Butlers koncept en välkommen avvikelse. Fledgling är överhuvudtaget et mycket välkommet inslag i vampyrgenren – den lyckas vara  de klassiska vampyrmyterna trogen samtidigt som den gör något helt nytt och framförallt väldigt bra av dem.

Läs!

Halvtrist vampyrevolution

För ungefär ett år sedan så skrev jag ett visdomsord till Catahya, som handlar om klassiska vampyrer och den mer moderna varianten, samt varför jag föredrar den förra. Sedan dess har jag hunnit tröttna lite på att läsa om vampyrer överlag, men när jag hittade Evolve – Vampire Stories of the New Undead, en antologi med vampyrberättelser – ”vampires have evolved… meet the twenty-first century vampire!”, utlovar baksidetexten och redaktören skriver något liknande i sitt förord – så kunde jag ju knappast motstå att köpa den, när den nu utlovade nya, originella vampyrnoveller. Och trots att jag som sagt är ett hängivet fan av den klassiska vampyren så tänkte jag att det kunde bli kul att läsa om dessa utvecklade vampyrmyter, om 2000-talsvampyren, och se vad de tjugofyra författarna skulle hitta på. Vilket visade sig vara i princip ingenting. Det är slängkappor och goth-utstyrslar, blodorgier och mörka bakgator, vampyrjägare med pålar, och lite kärlek, såväl lycklig som tragisk. Jaha? Ska det här vara något nytt? Och de flesta av berättelserna var inte ens bra, om man nu bortser från att de utlovade evolverade vampyrerberättelserna till största delen uteblivit, utan kändes i bästa fall menlösa. När jag så här i efterhand sitter och kollar igenom innehållsförteckningen så har jag till och med lite svårt att minnas vilken novell som var vilken – de liksom flyter ihop.

Men naturligtvis var inte hela antologin trist. Det finns ett par ljusglimtar – ”An Ember Amongst the Fallen” av Colleen Anderson och ”How Magnificent is the Universal Donor” av Jerome Stueart. De här berättelserna var grymt bra, men de väger knappast upp för de övriga tjugotvå. Eller, tjugoett om man ska vara nogräknad – antologin börjar med en dikt som är ganska bra. Visst finns det en del annat bra här också – exempelvis ”Alia’s Angel” av Rhea Rose, ”A Murder of Vampires” av Bev Vincent och ”Sleepless in Calgary” av Kevin Cockle, som är tre helt okej berättelser – men överlag så finns det inte mycket som är värt att läsa med i Evolve.

Men åter till de bra novellerna. Den första, ”An Ember Amongst the Fallen”, utspelar sig i en alternativ värld som befolkas av vampyrer, där mänskligheten inte är mer än ointelligent boskap. Vampyrerna ser och använder dem på samma sätt som vi gör med exempelvis kor eller grisar – de är endast mat. Vampyrvärlden har också en slags helig text – man får aldrig speciellt mycket information om den – som heter Book of the Fallen. Däri står det bland annat om hur vampyrerna bör leva, och om den allra främsta synden en vampyr kan göra sig skyldig till, en synd som novellens huvudkaraktär begår efter att ha hällt i sig lite för mycket blodwhiskey.

Den andra, ”How Magnificent is the Universal Donor”, handlar om Jacob som kommer till sjukhuset för att hämta hem sin man efter att denne har varit där för att ta några tester och upptäcker att han är borta. I receptionen informerar de honom om att hans man har dött och när Jacob undrar varför de inte hört av sig till honom, så får han höra att han redan har varit där och sett kroppen. Han smyger sig ned till bårhuset för att försöka hitta sin man – eftersom han vägrar tro att han är död – och ta reda på vad det är som försiggår. Dock så upptäcker han en hel del mer än vad han väntat sig. Det enda som jag har lite svårt för i novellen är huvudkaraktärens brist på reaktioner. I början av novellen verkar han mer förbluffad över att sjukhuset inte hört av sig till honom, snarare än upprörd och förkrossad över sin mans död. Men i övrigt så är den riktigt bra.

Och nu upptäckte jag att det i augusti i år kommer ut en uppföljande antologi: Evolve Two – Vampire Stories of the Future Undead. Jag är övertygad om att jag inte kommer kunna avhålla mig från att köpa den, trots att Evolve var en besvikelse.