Novellrecensioner

”Heaven Under Earth”, Aliette de Bodard – Electric Velocipede #24
”Heaven Under Earth” är en text som påminner mig väldigt mycket om klassisk feministisk sextiotals-science fiction, på bästa möjliga vis. Den följer såväl Ursula K. Le Guin som Joanna Russ (och plockar dessutom upp en av de trådar Russ, så här i efterhand, hanterade mindre bra, minst sagt, i The Female Man och återberättar den på ett nyskapande vis) men utmärks samtidigt i högsta grad av de Bodards egen berättarstil.

Det är en berättelse om teknologi, kön och kroppar – om hur dessa konstruerar varandra och hur teknologi används för att reglera kroppar och kön, men också om hur detta inte alltid, eller nödvändigtvis, är av ondo. Det är en berättelse som illustrerar hur böjliga heteronormativa strukturer kan vara när nöden kräver det, samtidigt som de paradoxalt nog också bibehålls eller förstärks längs andra gränsdragningar. Det är också en berättelse om familjeband, samt om en kortvarig men intensiv relation av ömsesidig förståelse och oförståelse som illustrerar hur den egna identitetenoch kampen ibland förblindar oss från att se och förstå avvikande sådana som legitima.

”Enyo-Enyo”, Kameron Hurley – Lightspeed Magazine
”Enyo-Enyo” är en novell som jag kan erkänna jag inte riktigt greppar vad den handlar om, men jag vet inte om det egentligen är så viktigt. Det är framförallt en väldigt stämningsfull text, som utmärks av Hurleys speciella kombination av kladdig body horror och utstuderad lekfullhet gällande våra idéer om genus och könade kroppar. Den titulära Enyo, som fått sitt namn efter en grekisk krigsgudinna, befinner sig i en rymdsatellit som verkar röra sig genom såväl tid som rum och varefter berättelsen rör sig framåt mellan dåtid, nutid och framtid, uppdagas hennes syfte. Det må vara fruktansvärt, men det är åtminstone ett syfte och det är vad Enyo behöver – kanske till och med vad hon skapades för. Just denna aspekt av deprimerande determinism kontrasterad med teknologiska ingrepp i levande kroppar gör att novellen påminner mig en hel del om ”A Momentary Taste of Being” av James Tiptree Jr. samt ”Galapagos” av Caitlín R. Kiernan, och bättre texter än så kan en knappast placeras bredvid.

”The Cage”, A.M. Dellamonica – Tor.com
”The Cage” utspelar sig i en parallell version av vår värld där ”monsterkind” har avslöjat sin existens och lever öppet bland människorna. I Vancouver har precis en varulv blivit skjuten av en självutnämnd prisjägare som anser att alla icke-mänskliga varelser är farliga bestar som bör avrättas för allmänhetens bästa. Varulvens tvillingsyster Paige lyckas dock ställa honom inför rätta, men för att få honom fälld måste hon bevisa att hennes syster inte utgjorde en fara för någon. Jude Walker läser om fallet i tidningen och förväntar sig aldrig att bli indragen, men det blir hon ju snart trots allt.

Jag twittrade om den här novellen och skrev att det var den gulligaste varulvsberättelse jag någonsin läst, vilket kanske låter konstigt med tanke på dess mörka premiss, men är alldeles sant. Utan att den allvarliga handlingen tappas bort, känns novellen likväl som att den endast är ett steg ifrån att gå från gullig till alldeles för sockersöt, men lyckligtvis händer det faktiskt aldrig. Istället leverar Dellamonica en finstämd, välkomponerad kärlekshistoria – samt en förvånansvärt charmig varulvsbaby.

No fucking glitter

Siobhan Quinn-serien är, enligt författarens eget utlåtande, ”written on a lark, as a joke, a protest against what ‘paranormal romance’ has done to the once respectable genre of urban fantasy”. Böckerna är skrivna av Caitlín R. Kiernen, under pseudonymen Kathleen Tierney, och jag tror att de flesta som är ens någorlunda bekanta med hennes författarskap, inklusive jag, blev rätt förvånade när hon släppte en urban fantasy-roman. Om den nu kan kallas för det. Med titlar som tagna ur en serie kitschiga läppstift – Blood Oranges, Red Delicious, Cherry Bomb – och prydda av klassiska urban fantasy/paranormal romance-omslag har böckerna sannerligen marknadsförts som det. Men i slutändan är böckerna mindre paranormal romance och mer ett enda stort ”fuck you” till hela genren.

Quinns berättelse är mörk, skitig och oförlåtande. Den romantiserar ingenting men halkar inte heller över i nattsvart cynism. Quinn, som både är en vampyr och en varulv (vilket borde vara störtlöjligt, men mest framstår som tragikomiskt), påminner läsare om och om igen genom berättelsens gång att hon är ”a junkie and junkies lie”, men hon är samtidigt väldigt rättfram när det gäller sina matvanor och sin livsstil – hon är en mördare, rätt och slätt. Hon skulle kunna bespara världen – och sig själv – mycket elände genom att ta sitt liv, men av någon outgrundlig anledning vill hon fortsätta klamra sig fast vid sin vandöda existens och gör det hon måste för att göra det, rätt och slätt. Det är ofta hemskt, blodigt och otrevligt, när odödligheten inte är ensam eller dödstråkig eller båda delarna, vill säga.

Quinn är väl själva definitionen av en anti-hjälte – hon är surmulen, illojal, våldsam, nonchalant, självupptagen och konstant förbannad. Hon har nog inte några direkt försonande drag överhuvudtaget, och det är antagligen därför jag tycker så mycket om att läsa om henne. Inte så att hon inte bryr sig om någonting, för det gör hon, men hon är så trött på att behandlas som skit av hela världen och ser ingen mening med att uppföra sig. Vad fan spelar det för roll – hennes liv kommer inte bli bättre för det.

Det känns som om Kiernan gått in i skrivandet av bokserien med lite samma utgångspunkt. Hon – i form av Quinn som berättar sin historia – verkar på det stora hela bara inte orka bry sig om genre-konventioner (berättelsen må börja som ett slags paranormal romance-rip off, men lämnar snart det formatet), konventionella berättarstrukturer eller karaktärsutveckling:

See, here we’ve come upon what people who spend too much time thinking about books call a deus ex machina, the god from the machine. You know, when the solution of a story’s conundrum just seems to spring out of nowhere rather than from the ‘logical’ consquences of a narrative. See, not quite as ignorat as you might think.

”På det stora hela” skriver jag, för berättelsen är ju fortfarande läsbar och Kiernans ‘gives no shit’-skrivandet är ju såklart också ett narrativt trick i sig självt.

Vad Kiernan anser vara ”respectable” urban fantasy vet jag inte, men det hon verkar vända sig mot, av Quinn-romanerna att döma, är romaniserandet eller tämjandet av monstrositet och, framförallt, heterosexismen. Det faktum att det enda heterosexuella par som dyker upp här är ett par demoniska tvillingar vars groteska parning (mannens kuk beskrivs vara utrustad med ”bands of backwards-pointing hooks, like those on a cat’s penis”) kan resultera i ett barn som kan ödelägga hela världen är en extremt övertydlig invändning, men vem bryr sig? Uppenbarligen inte Kiernan, i alla fall. Quinn-romanerna handlar istället om de som sällan eller aldrig får plats i paranormal romance-berättelserna, de vars sexualitet och sätt att älska inte bekvämt kan pressas in i ett heteronormativt ramverk.

Jag skulle inte rekommendera Siobhan Quinn-romanerna om det är paranormal romance av någon form en letar efter, men om en vill ha en underhållande serie som är en lite av queer, mörkare version av Anita Blake möter Clive Barker och Elizabeth Hand, så kan en definitivt hitta sämre böcker.

Spretig prakt: City of Saints and Madmen

Att förklara vad City of Saints and Madmen handlar om är inte det lättaste. Det är en spretig bok, en samling bestående inte enbart av noveller utan också fiktiva essäer, pamfletter och brev samt en hel del illustrationer av olika slag. Min utgåva av boken är den tredje och hittills längsta, och alla kortare texter som rör staden Ambergris ska finnas med här. Den publicerades dock 2005 så det kan ju ha tillkommit material. Dessutom så har VanderMeer skrivit åtminstone två romaner som utspelar sig i Ambergris (såvitt jag vet är det två): Shriek – An Afterword och Finch.

Den gemensamma nämnaren i samtliga texter i City of Saints and Madmen är naturligtvis staden Ambergris. En stad byggd ovanpå en underjordisk värld vars invånare drivits bort from ytan av Ambergris grundare och som nu utgör ett ständigt hot och mysterium, befolkad av konstnärer, författare, levande helgon, präster och köpmän. Boken är uppdelad i två delar – en bestående av fyra noveller, och den andra bestående av diverse olika slags texter.

Den första novellen heter ”Dradin, In Love” och är nog samlingen tråkigaste text. Den är en bra introduktion till staden och fungerar bra i sitt sammanhang, men det tycker jag först när jag läst några av de andra berättelserna. Som enskilt verk är den inte speciellt intresseväckande, även om den inte är direkt dålig. Den handlar om en missionär som precis återvänt från djungeln efter sitt tillfrisknande från en djungelfeber. När han promenerar längs Ambergris gator ser han en kvinna i ett fönster som han handlöst förälskar sig i. Han bestämmer sig för att uppvakta henne, men det går inte riktigt som planerat.

Novell nummer två, ”The Hoegbotton Guide to the Early History of the City of Ambergris by Duncan Shreik”, har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag har inte så mycket att tillägga. Det är en underhållande novell som berättar om hur staden grundlades och vad som hände med staden som stod där innan.

Sedan följer ”The Transformation of Martin Lake”, en av samlingens bästa noveller. Den handlar om en konstnär vars målningar som så gott som över en natt går från relativt mediokra till fantastiska. Novellen handlar till största delen om vad som orsakar Lakes förändring, men består också av utdrag ur en biografi skriven av en Janice Shriek om honom och hans verk där både hans liv och senare målningar analyseras grundligt.

Den fjärde noveller heter ”The Strange Case of X” och är nog min favorit i samlingen. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus, där en läkare frågar ut en patient – X. X är en författare som är övertygad om att han skapat Ambergris och att staden bara finns i hans fantasi. Det är en intressant berättelse eftersom man som läsare inte aldrig vet vad som är ”på riktigt” i berättelsen.

Bokens andra del, ”AppendiX” [sic], innehåller bland annat brev från Xs läkare till en annan, Xs egna anteckningar, en essä om Kungsbläckfisken som återfinns i Ambergris vatten, en Ambergrisisk ordlista och noveller skrivna av inhemska författare. Vissa av dessa texter känns smått överflödiga, som exempelvis avsnittet ”Bibliography” som hör till essän om Kungsbläckfisken och är drygt trettio sidor lång. Dock avslöjar den en hel del om författaren till essän i kommentarerna som han har infogat till vissa av böckerna, men den känns ändå aningen för lång.

Även om texterna vid första anblicken ter sig fristående så hör de ihop. Till exempel så får man en ledtråd helt i förbigående till vad som hände med Dradin i djungeln och hur detta hör ihop med hans plötsliga förälskelse först när man läser ordlistan i slutet av boken. Sådana saker dyker hela tiden upp i boken – små påminnelser och ledtrådar om att berättelserna egentligen är små pusselbitar som tillsammans bildar en mycket större helhet, som ger Ambergris liv.

Dock dyker aldrig någon sammanhängande, större handling upp. Även om novellerna hör ihop så är de fortfarande enskilda berättelser och inte bara delar av samma som framställs på vitt skilda sätt. Gemensamt för dem allihop, förutom staden de utspelar sig i, är det underbara språket, humorn, samt det faktum att de alla är ganska mörka berättelser. Det finns betydligt fler galningar än helgon i Ambergris och även om den på ytan är en vacker stad så gömmer sig många mörka hemligheter bland dess labyrintiska gator och i dess underjord.

Boken känns, trots att den är så pass mörk, lekfull. Den skulle ju knappast ha varit lika bra om samtliga texter varit ”vanliga” noveller. Det finns som sagt vissa avsnitt jag tycker känns överflödiga, men å andra sidan så finns det texter som egentligen inte bidrar till handlingen som jag tycker om. Exempelvis en av de avslutande texterna där alla teckensnitt som används i boken listas tillsammans med fantasifulla beskrivningar och förklaringar till deras uppkomst.

City of Saints and Madmen är en sådan bok som jag vill sätta i handen på alla jag känner, oavsett vad jag tror att de skulle tycka om den, eftersom den är, enligt min åsikt, så odiskutabelt bra. Det är en fantastisk bok, i all dess spretiga prakt.