När jag var med i panel om feministisk science fiction för några månader sedan var det en panelist som tog upp Ann Leckies Ancillary Justice som ett exempel på en bok som blivit väldigt omtalad som ett bra exempel på feministisk science fiction. ”Den skildrar ett samhälle utan kön”, sade panelisten. ”Är det vad vi vill ha?” Är det? Kanske, kanske inte. Oavsett så är det något jag vill ha min science fiction. Världar utan kön, världar med bara ett kön, världar med många kön, världar utan könsbaserat förtryck, världar med könsbaserat förtryck.

För några månader sedan skrev Kameron Hurley på twitter att hennes kommande bok The Stars Are Legion bland annat kommer innehåller artificiella livmödrar. Häftigt! tänkte jag och spenderade sedan, likt en duktig feminist, en lång stund med att fundera över hur feministiskt konceptet artificiella livmödrar egentligen är. Shulamith Firestone tyckte det var en möjlig lösning på kvinnors förtryck, men har sedan dess fått mycket välgrundad kritik. Det skulle lösa visa problem, försvåra mycket annat – det skulle med all säkerhet inte vara en mirakellösning, oavsett. Är det vad vi vill ha? Ja – åtminstone i science fiction-litteratur.

Vetenskapssociologen Hilary Rose skriver i Love, Power and Knowledge: Towards a Feminist Transformation of the Sciences att feministisk science fiction är ”a sort of dream laboratory – where feminisms may try out wonderful and/or terrifying social projects”. Feministisk science fiction är inte detsamma som utopism. Den har absolut drag av det, men feministisk science fiction handlar inte om att ge oss manualer för tänkbara feministiska framtider – feministisk science fiction är litteratur för idag i syfte att skapa en bättre morgondag. Den är inte ute efter att ge oss slutvisionen, bara att utgöra ett litet, litet steg på vägen dit, så att säga.

Det Ann Leckie gör i Ancillary Justice, exempelvis, är inte att presentera en vare sig önskvärd eller trolig framtid, utan snarare att utmana vissa väldigt specifika föreställningar vi har om kön. Den fuckar med vår uppfattning om militarism, våld, krigsföring samt androgynitet som direkt och automatiskt länkad till maskulinitet och män; den fuckar med vår förmåga att placera in karaktärerna i färdigställda arketyper och till och med, åtminstone i mitt fall, med att visualisera dem lika lätt som jag brukar göra eftersom människor som inte är märkta av kön enligt en binär modell är något som är väldigt svårt för många av oss att greppa.

Att kritisera Ancillary Justice för att den misslyckas med att presentera en vision av det perfekta jämställda samhället är missriktat, men att ställa det kravet på feministiska sf i allmänhet är också oerhört begränsande – för att inte tala om fruktlöst. Däremot kan feministisk sf hjälpa oss fundera på vad för framtida värld vi vill bygga – genom såväl fascinerande, välkomna och avskräckande exempel. Feministisk sf handlar om att leka med och pröva ut scenarion, om att fucka med normer, föreställningar och förtryck på sätt som bara sf kan, om att bidra med typer av representation som inte är möjliga inom andra medium. Just därför tycker jag om att tänka på det i termer av Roses drömlaboratorium – för att feministisk sf utgör ett rum för feminismen som närapå helt saknar begränsningar för vad som är möjligt att utforska, diskutera och pröva ut och det är däri dess värde ligger – inte i att agera som något slags moraliskt riktigt orakel eller arkitekt.