Feministisk litteratur och den feministiska läsaren

Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Therese Bohman på stadsbiblioteket. Samtalet berörde hennes författarskap, hennes nya roman, hennes konstintresse och hennes uppväxt. Till slut sade intervjuaren, ”Ja, vi är ju båda kvinnor och du skriver romaner om kvinnor, så vi måste prata om det här – är Aftonland en feministisk roman?” Bohman skruvade på sig, suckade. ”Ibland önskar jag att jag var man, så att jag slapp den frågan”, svarade hon.

Hon gav sig ändå in i ett resonemang om problemen med att kategorisera litteratur som feministisk, vad feministisk litteratur egentligen är och varför vissa verkar vilja stämpla hennes böcker som det medan andra tycker tvärtom att de inte är feministiska alls och det ambivalenta i vad det feministiska är och vad som förväntas av en som feministisk författare. Till slut sade hon, ”Dessutom blir det svårt för läsaren. Kan en vara kvinna och feminist och läsa en feministisk roman och inte tycka om den?”

Jag har många problem med att klassificera litteratur och kultur som feministisk som en slags kvalitetsmärkning eller rekommendation, snarare än rent beskrivande (såsom i fallet med feministisk science fiction, exempelvis). Vare sig det är genom kulturskribenter eller via rekommendationer av vänner eller random folk på internet som ett verk klassificeras som feministiskt, så känner jag ofta att det direkt ställer krav på mig som kvinnlig, feministisk läsare. Om jag inte gillar det som genom konsensus utsetts vara feministisk, måste jag vara beredd att skriva en uppsats om varför – vilket jag inte nödvändigtvis har något emot, jag menar jag utbildar mig till genusvetare av en anledning, men likväl är det inte riktigt tillåtet för mig att bara ogilla det eller känna mig nonchalant inför det utan att rättfärdiga varför.

Dessutom, och än värre, så tycker jag att kultur som är allmänt ansedd att vara feministisk som fokuserar på en eller flera kvinnor alltid på något vis förutsätter att jag per automatik ska kunna identifiera mig med henne/dem. Att då inte göra det upplevs lätt som alienerande – här är en skildring av en kvinna som massor av kvinnor uppskattat eller känt igen sig i, varför gör inte jag det? Det fungerar ju såklart inte så, vilka verk och karaktärer en uppskattar är mycket mer komplext än så, men känslan finns där ändå, att en är något av en förrädare, ett sorgligt offer för det ofta nämnda internaliserade kvinnohatet. Det är synd, framförallt för att mångfalden och komplexiteten som begreppet bör innehålla tappas bort och för att det då lätt blir så att det är den typen av kultur som en liten men privilegierad och hörbar grupp kvinnor kan spegla sig i som får utgöra de Bra Feministiska BerättelsernaTM.

Feministisk sf och drömlaboratorium

När jag var med i panel om feministisk science fiction för några månader sedan var det en panelist som tog upp Ann Leckies Ancillary Justice som ett exempel på en bok som blivit väldigt omtalad som ett bra exempel på feministisk science fiction. ”Den skildrar ett samhälle utan kön”, sade panelisten. ”Är det vad vi vill ha?” Är det? Kanske, kanske inte. Oavsett så är det något jag vill ha min science fiction. Världar utan kön, världar med bara ett kön, världar med många kön, världar utan könsbaserat förtryck, världar med könsbaserat förtryck.

För några månader sedan skrev Kameron Hurley på twitter att hennes kommande bok The Stars Are Legion bland annat kommer innehåller artificiella livmödrar. Häftigt! tänkte jag och spenderade sedan, likt en duktig feminist, en lång stund med att fundera över hur feministiskt konceptet artificiella livmödrar egentligen är. Shulamith Firestone tyckte det var en möjlig lösning på kvinnors förtryck, men har sedan dess fått mycket välgrundad kritik. Det skulle lösa visa problem, försvåra mycket annat – det skulle med all säkerhet inte vara en mirakellösning, oavsett. Är det vad vi vill ha? Ja – åtminstone i science fiction-litteratur.

Vetenskapssociologen Hilary Rose skriver i Love, Power and Knowledge: Towards a Feminist Transformation of the Sciences att feministisk science fiction är ”a sort of dream laboratory – where feminisms may try out wonderful and/or terrifying social projects”. Feministisk science fiction är inte detsamma som utopism. Den har absolut drag av det, men feministisk science fiction handlar inte om att ge oss manualer för tänkbara feministiska framtider – feministisk science fiction är litteratur för idag i syfte att skapa en bättre morgondag. Den är inte ute efter att ge oss slutvisionen, bara att utgöra ett litet, litet steg på vägen dit, så att säga.

Det Ann Leckie gör i Ancillary Justice, exempelvis, är inte att presentera en vare sig önskvärd eller trolig framtid, utan snarare att utmana vissa väldigt specifika föreställningar vi har om kön. Den fuckar med vår uppfattning om militarism, våld, krigsföring samt androgynitet som direkt och automatiskt länkad till maskulinitet och män; den fuckar med vår förmåga att placera in karaktärerna i färdigställda arketyper och till och med, åtminstone i mitt fall, med att visualisera dem lika lätt som jag brukar göra eftersom människor som inte är märkta av kön enligt en binär modell är något som är väldigt svårt för många av oss att greppa.

Att kritisera Ancillary Justice för att den misslyckas med att presentera en vision av det perfekta jämställda samhället är missriktat, men att ställa det kravet på feministiska sf i allmänhet är också oerhört begränsande – för att inte tala om fruktlöst. Däremot kan feministisk sf hjälpa oss fundera på vad för framtida värld vi vill bygga – genom såväl fascinerande, välkomna och avskräckande exempel. Feministisk sf handlar om att leka med och pröva ut scenarion, om att fucka med normer, föreställningar och förtryck på sätt som bara sf kan, om att bidra med typer av representation som inte är möjliga inom andra medium. Just därför tycker jag om att tänka på det i termer av Roses drömlaboratorium – för att feministisk sf utgör ett rum för feminismen som närapå helt saknar begränsningar för vad som är möjligt att utforska, diskutera och pröva ut och det är däri dess värde ligger – inte i att agera som något slags moraliskt riktigt orakel eller arkitekt.

Romancepodden

Jag har, tack vare Maria, börjar lyssna på Romancepodden med Julia Skott, Elin Jonsson, Nikoo Jorjani, Melody Lovelin och Amanda Idberg. Som poddens titel antyder handlar den om romancelitteratur och -läsning och är extremt underhållande. Mycket eftersom den är sjukt rolig får mig att sitta och försöka  låta bli att flina synbart när jag lyssnar på den offentligt, men framförallt då det är så skönt att lyssna på folk som diskuterar romance som romance snarare än som Fenomenet Att Läsa Romance. Visst avhandlar podden skammen och fulstämpeln som associeras med romance (how could it not?) samt de mindre roliga tropes som ändå dyker upp i genren, men överlag som pratar de helt enkelt bara om litteraturen och böckerna de läser. Det är inte ”Nu ska vi prata om kvinnor/feminister som läser romance” eller ”Är romance Problematiskt?” utan bara litteraturprat, bokcirklande, analyserande och läsglädje och det är så sällan romance-litteratur får den behandlingen.

Förra terminen när jag gick kursen Feminist Cultural Studies läste vi Janice Radways text om problemet med att forska på romancelitteratur med utgångspunkten att genren är så formulabaserad att en i princip kan plocka vilken bok som helst och låta den representera hela genren och det enorma förakt detta förhållningssätt visar på. Till samma seminarium skulle vi också läsa en valfri romanceroman. Gissa vad vi alla gjorde? Gick till närmsta bibliotek/Pressbyrån/eboksaffär och införskaffade första bästa bok vi fick tag i. (Ytterligare wtf/lol: jag gick till biblioteket för att fråga vad de hade i Harlequin/romance-väg, varpå bibliotekarien kollade på mig och sade: ”Det är till en litteraturkurs, gissar jag?”) Needless to say och välförtjänt nog så läste vi alla jävligt kassa böcker.

Därför gillar jag att Romancepodden helt enkelt behandlar romance som litteratur. Vad är bra respektive dåligt när det gäller handling, karaktärer, dialog, plot, sexscener, relationer, språk? Dessutom utför podden en massa folkbildningsgärningar som att gå igenom diverse europeisk adelssystem, diskutera huruvida smutless romance egentligen är något att ha och gå igenom viktiga förkortningar och begrepp en behöver veta för att navigera romancelitteraturen. Visst blir det fnissigt och visst skojas det friskt (svårt att låta bli när beskrivningar som ”chest fleece” avhandlas…) men podden är en väldigt intressant och framförallt kärleksfull diskussion om en genre som för det mesta bara nämns med mer eller mindre förtäckt hån. Det är en bra grej.

”Your stories were never lullabies”: Letters to Tiptree

I. ”The man to redeem them all”
Jag läste aldrig James Tiptree, Jr. som en manlig författare. När jag för första gången läste ”Love Is the Plan the Plan Is Death”, ”Painwise” och ”Beam Us Home” och senare samlingen Her Smoke Rose Up Forever visste jag redan att Tiptree var en pseudonym för Alice Sheldon. Naturligtvis påverkade det min läsning. Jag älskar Tiptrees berättelser, men hade jag gjort det som jag läst dem som skrivna av en man? Jag vet ärligt talat inte.

Letters to Tiptree, redigerad av Alexandra Pierce och Alisa Krasnostein, är en samling essäer, de flesta av dem i brevform och nyskrivna för publikationen, som handlar om Tiptree/Sheldon och den inverkan han/hon haft och har på science fiction, både för fältet som helhelt och för individuella författare. Den består också av bitar ur brevväxlingen mellan Tiptree och Le Guin och Tiptree och Russ samt diverse introduktioner till Tiptrees samlingar och ett par akademiska artiklar. Letters to Tiptree publicerades på hundraårsdagen av Sheldons födelse.

Straxt innan Sheldons riktiga identitet avslöjades, skrev Gardner Dozois att ”much of the future of science fiction belongs to Tiptree, both through those shaped directly by him and those who will – perhaps unwittingly – follow his well-blazed paths […]”. Idag vet vi att det stämmer, men antagligen inte på det viset Dozois tänkte sig när han skrev det – när Tiptrees identitet avslöjades, förlorade han den genistatus som bekant bara kan innehas av män, men istället har hon format generationer av kvinnliga och feministiska författare av spekulativ fiktion, både genom avslöjandets betydelse och genom sina berättelser. Samtidigt finns det, bland de brevskrivare som var samtida med Tiptree, en besvikelse över att han inte var en man. Tiptree betraktades som det slutgiltiga beviset på att en bättre, jämställd framtid var möjlig, just precis eftersom han var en man som ”förstod sig på” kvinnor. Han var ”[t]he man to redeem them all”, som Élizabeth Vonarburg skriver.

Jag tänkte mycket på det under läsningen och hur jag, decennier senare, antagligen skulle ha tyckt precis tvärtom om jag läst Tiptrees berättelser som skrivna av en man. Där Sheldons pessimism, hopplöshet, ilska och frustration är en stor anledning till varför jag lockas av hennes texter, skulle en mans brist på tro på att vi kan skapa en bättre värld antagligen fått mig att vända mig mot honom, ilsken och besviken. Med vetenskapen om att Sheldon befann sig bakom namnet, kan hennes berättelser reflektera min egen trötthet, cynism och misstro, hjälpa till att göra den tunga vetskapen om att så det tagit så lång tid att göra så pass lite bättre och att den där bättre världen, om den någonsin kommer existera, känns så hemskt fjärran, lite lättare att hantera. Utan den vetskapen, hade jag älskat Tiptrees språk, hans magiska titlar och hans fantasifullhet, men samtidigt grämt mig över hur begränsad den ändå var. Eller? Joanna Russ skriver att ”Tiptree was That man Who Was On Our Side, which means he was never real. He was a freed Us. I was madly in love with him & sensed uneasily that this was odd, since no real man […] has ever had that effect on me of intimacy and ‘I know you’!” Det kanske aldrig handlade om att Tiptree skulle vara mannen som ”redeem[ed] them all”, att bli förstådd av en man, utan snarare om att Tiptrees position som man för de samtida läsarna kunde fungera som en buffert för att tryggt kunna utforska den där nattsvarta hopplösheten.

II. ”You rocked our spaceport / left it changed, wider, / more solid, more open, / stranger, expanded, / containing doors undreamed of”
Vem var egentligen Alice James Raccoona Tiptree Sheldon, Jr.? är frågan som går igen genom hela essäsamlingen. Alla undrar, alla enas om att vi aldrig kommer få veta, att kanske inte ens Sheldon själv hade svaret. Samtidigt undrar jag, medan jag läser breven till Tiptree, om folk faktiskt vill veta. I någon mån får väl alla författare ett slags eget liv avskilt från den personen som faktiskt skrev texterna, både genom sina berättelser och genom sin författarpersona. Men Tiptree verkar, åtminstone så här i efterhand, hundra år efter Sheldon föddes, ha blivit så viktig inte enbart på grund av att hon en gång för alla bevisade att skrivande inte är/behöver vara könat och för att hon skrev fantastiska berättelser, utan för att Tiptree/Sheldon också är en person alla feministiska sf-författare/läsare – inklusive jag – på något vis kan göra till sin egen. Även utan Tiptree-masken verkar hon undfly oss och därmed bli allmän egendom.

I läsningen av breven är det tydligt att Tiptree blivit en symbol för feministisk sf, för kvinnliga författare av spekulativ fiktion, för lesbiska författare/fans, för sf-författare och fans med transerfarenhet. Alla, på olika vis, återupplever Russ känsla av ”intimacy and ‘I know you’!” i Tiptree som författare och genom hans och Raccoonas berättelser. Tiptree är ultimata beviset för att kvinnor kan skriva sf minst lika bra som män, för queera kvinnor en tragisk berättelse av undertryckt lesbiskhet, för transpersoner en möjlig proto-transperson, för alla ett uppvisande av genusperformativitet. Alice James Raccoona Tiptree Sheldon Jr., vem hon/han nu än var, försvinner bakom våra egna upplevelser och uppfattningar om henne, personen bakom myten.

Samtidigt är det en myt vi haft mycket nytta av, och om inte annar visar det på hur mycket Tiptree betytt, betyder och med all säkerhet i framtiden kommer fortsätta betyda för sf-fältet. Det faktum att Tiptree i de brev hon skrev till Russ och Le Guin refererade till sig själv som den typ av doktor som inte ”does anybody any good” gör mig sorgsen över att hon aldrig kommer få veta exakt hur mycket bra hon gjort oss.

III. ”Alice, Alice, do you read?”
Letters to Tiptree är omväxlande sorglig och upplyftande läsning: det faktum att Tiptree och Le Guin refererade till varandra som ”Starbear” respektive ”Allitree” i sin brevväxling är däremot en vetskap som gör mitt liv en aning bättre. Essäsamlingen är, trots att de flesta av texterna är nyskrivna, också till stor del en intressant inblick i en del av sf-fandomshistoria jag är för ung för att ha upplevt, en tid när fanzines, pulptidningar och brev har sättet fans kommunicerade med varandra, snarare än genom sociala medier.

Det är också en samling texter av ett gäng mycket bra fantastikförfattare (Nicola Griffith, Aliette de Bodard, Rachel Swirsky, Jo Walton, Nisi Shawl och Catherynne Valente, för att nämna ett fåtal) som skriver vackert och insiktsfullt om deras relation till Tiptree, som myt och författare, så är en intresserad av Tiptree/Sheldon och hennes verk och liv är den definitivt rekommenderad läsning.

När ‘gritty’ blir ett stilistiskt misstag

Jag läste nyligen ut The Dark Defiles, tredje och sista delen i Richard K. Morgans grimdark-trilogi A Land Fit For Heroes. Morgan själv må föredra termen fantasy noir för att beskriva sin fantasy, men jag tycker att trilogin uppfyller alla kriterier för att klassas som grimdark: vi befinner oss i en hård värld full av hårda människor, mänsklig ondska, våld och mörker. Grimdark är en intressant genre fylld av problem vilket alla som känner mig (och antagligen folk som inte känner mig också) hört mig ranta om, men det som jag tyckte blev uppenbart i The Dark Defiles var att Morgans mörka, gritty skildring av sina karaktärer, deras känslor och den mänskliga naturen i allmänhet ibland kom i vägen för den historia han försökte berätta.

I andra boken, The Cold Commands, inleder den kvinnliga protagonisten, Archeth, ett förhållande med Ishgrim, en slav som hon ‘fått’ i gåva av kejsaren hon agerar rådgivare åt. Det är ett förhållande Archeth är väldigt ambivalent till i The Cold Commands, då hon känner att hon utnyttjar Ishgrim som befinner sig i en väldigt utsatt position, men i The Dark Defiles är de otvetydigt ett par. I tredje boken har Archeth, Ringil och Egar gett sig ut på en expedition efter en ond trollkarls grav och något magiskt svärd och Archeth saknar sin flickvän och spenderar en hel del tid på att tänka på henne. Men fastän Morgan talar om för läsaren att Archeth älskar och saknar Ishgrim, kvarstår det faktum att Ishgrim inte skildrats som så mycket mer än ett skissartad fantasi.

Ishgrim är en karaktär som dök upp redan i The Steel Remains, första boken i trilogin, och tre böcker och över tusen sidor senare så vet jag inte så mycket mer om henne än att hon är snygg – hon har ”pale honey limbs and curves […] hooded eyes and undone mouth” (s. 231) och tydligen en karaktäristisk, sexig ”smeared mouth look” (s. 514). Efter tre böcker vet jag mer om hennes kurvor, hud och mun än hennes personlighet. Hon har ingen – hon är bara en mekanism för att driva Archeths karaktärsutveckling.

Genom hela The Dark Defiles och expeditionen och dess utfall drivs Archeth av längtan efter Ishgrim. Det driver inte bara hennes karaktärsuteckling, utan påverkar också de val hon gör under bokens gång. Hon är inte intresserad av att vara ute på äventyr eller politiska manövreringar eller att bli härskarinna över Yhelteth – hon vill hem till Ishgrim: ”Ishgrim, she reminded herself. You are going home to Ishgrim” (s. 556). Och: ”Ishgrim’s face came to her, brought with it the quick, hot twinge in her belly and an answering smile […] And her urged her horse into a faster trot, along the road southward and home” (s. 674). I slutet av bokens antyds det att Archeth kommer att bli kejsarinna av Yhelteth ändå, eftersom Jhiral i hennes frånvaro ‘tagit tillbaka’ sin gåva, med allt vad det innebär, alltmedan läsaren informeras om att Archeth är på väg tillbaka.

Så, för att sammanfatta: hela Archeths karaktärsutveckling och plotline i The Dark Defiles hänger på hennes känslor för Ishgrim, en karaktärs som beskrivs med mer fokus på hennes kropp än personlighet. Det kan avfärdas som ren sexism – vilket antagligen är vad jag hade gjort ifall Archeth var en man. Men det blir intressant i jämförelsen med Ringil, bokens andra queera protagonist, och hans relation till sin älskare Rakan. Rakan är en större del av berättelsen, så hans karaktär är lite mer komplex, men precis som det enda Archeth verkas minnas av sin flickvän är hennes bröst, verkar Ringil mest uppskatta Rakan för hans muskler. Jag tror inte Rakan dyker upp i enda scen där hans muskulösa kropp inte nämns, oavsett situation: ”Rakan swallowed. Tears bright in his eyes. Not for the first time, Gil was forcibly reminded how young this tight-muscled warrior lover he’d taken was” (s. 192). Och: ”There was an itching in his belly, and he couldn’t honestly tell if it was proximity to the Throne Eternal’s young muscled frame […]” (s. 521). Morgan är om och om igen väldigt noga med att påpeka hur muskulös Rakan är och hur mycket Ringil uppskattar det, ofta vid tillfällen när den anmärkningen känns lite malplacerad.

Detta kan naturligtvis bero på att Morgan är en heterosexuell man som skildrar queer sexualitet – även om han åtminstone undvikit att desexualisera sina queera karaktärer, så verkar han ha lite svårt att tänka ut vad lesbiska kvinnor respektive homosexuella män gillar utöver ”kurvor” respektive ”muskler”. Men jag tror snarare att Morgan helt enkelt tagit en lesbisk kvinna och en homosexuell man och satt dem i de roller heterosexuella män vanligtvis har i grimdark och att skiftningen i sexualitet helt enkelt synliggjort saker som jag annars inte skulle lagt märke till eller kommenterat mer än ”ugh, sexistiskt”.

Grimdark älskar ju som bekant att gotta ned sig i människors basala natur – eller snarare en idé om fulheten i människors basala natur och hur hemsk den naturen är i dessa världar där den mer eller mindre får fritt spelutrymme. Jag brukar säga att grimdark, precis som postapokalyps, är ett format som ofta får fungera som den ultimata manliga wishfulfilment-fantasin: den starkaste överlever. Inte sällan översätts dessutom ”den starkaste” till ”den manligste machomannen”. Under en diskussion om grimdark på senaste Swecon i Linköping sade Maria att i grimdark är det människor som utgör den stora faran – inte någon ond, övermänsklig trollkarl, inte monster eller farlig magi, utan mänskligt våld, mänskliga hemskheter och ibland rentav mänsklig dumhet. Ofta betraktas den här typen av fantasy som mer ‘realistisk’ då den ‘går till botten’ av den mänskliga psyket och allt det mörker det rymmer.

Ur det perspektivet, blir Morgans skildringar av Archeth och Ringils relationer och lustar förståelig – ljuv kärlek är ingenting som förekommer speciellt ofta inom grimdark (och gör den det går saker och ting åt helvete inom några kapitel) och i sin gritty skildring av mänskliga relationer, fokuserar Morgan helt enkelt på det ‘basala’ – sex. Där skildringen av Ringils relationer ändå fungerar eftersom Morgan gör det uppenbart att Ringil inte vill dra in känslor eftersom det aldrig slutar väl, saknas en liknande förklaring i Archeths fall. Jag kan i någon mån köpa hela den cyniska ‘kärlek är bara kåthet och sentimentalitet’-grejen om nu författaren vill köra på det, men vad jag har svårare att köpa är när en karaktärs hela utveckling och historia bygger på hennes intensiva kärlek för en karaktär hon enbart verkar uppskatta för hennes schyssta tuttar. Jag hade kanske kunnat köpa det om Morgans plan verkat vara att låta Archeth nostalgiskt längta efter Ishgrim för att sedan komma tillbaka, upptäcka att känslorna svalnat och inse att det här med sagoslut och ljuv kärlek bara är båg ändå – jag hade kanske inte gillat det, men jag hade förstått det. Men det gör han inte (såvida inte han planerar att följa upp trilogin i en annan bok) utan så som handlingen fortlöper är det meningen att en som läsare ska tolka Archeths känslor för Ishgrim som genuina.

Som jag ser det har Morgan helt enkelt ramlat så långt ned i grimdark-träsket att han inte ens funderat över att more is more när det gäller gritty kanske inte alltid fungerar. Vill en författare motivera en karaktär med hjälp av en mer eller mindre klassisk kärlekshistoria, får hen också se till att formulera den relationen på så vis att den blir trovärdig.

 

Carmilla och ”litteraturkritiska övergrepp”

Klåfingriga queerteoretiker vill göra vampyrpionjär till sin: Margit Richert skriver i SvD angående efterordet till den svenska nyöversättningen av Le Fanus vampyrberättelsen Carmilla att det är en ”orgie i feministiska övertolkningar”. Jag har inte läst efterordet, men Richert kritik verkar inte bara riktas gentemot översättaren, utan mot queerteoretiska läsningar av Carmilla i allmänhet. Enligt Richert är att tolka in lesbiska teman i relationen mellan den titulära Carmilla och den unga Laura vars blod hon livnär sig på att begå ”ett litteraturkritiskt övergrepp på den unga kvinnan”. Hon köper inte heller feministiska läsningar av berättelsen: ”som läsare vill man mest skrika att ibland är en påle bara en förbannad påle”. (Hon fortsätter dock stycket med att avfärda denna typ av läsning med att skriva att pålningsscenen ”torde ha mer att göra med hjärtat som symbol för livets boning än med patriarkatets seger över en kvinna som tar sig friheter” – uppenbarligen är en påle ibland bara en påle, men ett hjärta är inte bara ett hjärta).

Richert varnar för att förväxla att läsa skildrandet av en intim artonhundratalsvänskap mellan två unga kvinnor som en kärleksberättelse och det håller jag med om – det finns många scener i äldre litteratur som skildrar intimitet mellan två kvinnor som för en modern läsare kan tyckas framstå som romantisk, men som när en sätter boken i dess rätta historiska kontext istället framstår som tydligt platonisk. Där Carmilla skiljer sig på den punkten är det faktum att Carmilla är en vampyr, en figur som flitigt använts genom litteraturhistorien för att diskutera och skildra sex, sexualitet och sexuella tabun och oavsett vad Le Fanu hade för uppsåt när han skrev berättelsen, finns det tveklöst en tydlig queer tematik i Carmilla. I sin text beskriver Richert vampyrism och det övernaturliga som det ”obegripliga” Laura kämpar för att göra ”begripligt”, men historiskt har också lesbiskhet betraktats som något obegripligt och oförståeligt. Till skillnad från manlig homosexualitet har det inte bara betraktats som monstruöst och felaktigt, utan också onämnbart.

Vidare är parallellerna mellan vampyren och det queera subjektet är många: båda märks som det Andra, förknippas med mörker och djuriskhet, anses vara förtappade, parasitiska och oförmögna att reproducera sig på ”naturligt” vis – istället konverterar de mänskliga, rättfärdiga människor till sin fördömda existens. Dessutom lever de både i någon mån utanför en konventionell, heteronormativ uppfattning av tid, och så vidare. ”Kanske är det så man ska läsa Le Fanus berättelse: som en varning för att ge sig i lag med våra djuriska drifter […] Vampyrens hunger kan aldrig stillas; oförmögen till verklig kärlek döms hon till en drifternas ofullgångna tillvaro [min kursivering]”, skriver Richert och verkar omedveten om att hon i princip parafraserar den homofoba syn på icke-heterosexuell kärlek som präglat det västerländska samhället i århundraden. Laura må kanske bara längta efter vänskap, men i relationen till Carmilla finns onekligen också ett undertryckt, farligt, queert begär. Kanske är Laura skrämd inför Carmillas närmanden; kanske är hon lockad, men hålls tillbaka av oförståelsen av sitt begär. Båda tolkningarna är helt klart möjliga, åtminstone så länge en påle bara är en påle.

I slutet av berättelsen upptäcks Carmillas vampyrism och hennes grav öppnas och hennes kropp pålas. Pålningen utförs av Lauras far, en general vars brorsdotter Carmilla också bitit, en lärd baron och en präst, män som alla representerar institutioner som både historiskt och i nuläget är instrumentella i upprätthållandet och reproduktionen av patriarkalt och heterosexistiskt förtryck – familjen, staten, kyrkan, vetenskapen (en formation som för övrigt också liknar de män som utför pålningen av Lucy i Stokers Dracula). Att betrakta en scen som skildrar en kvinnlig vampyr som blir fasthållen av en grupp män och får sitt hjärta (som också kan tolkas som en symbol för kärlek – i det här fallet otillåten sådan – för övrigt) genomträngt av ett fallosformat objekt som ett subtextuellt uttryck för patriarkal och/eller heterosexistisk ängslan inför rebellisk kvinnlighet är i min mening inte direkt en långsökt eller övertolkande läsning.

Jag läser inte Carmilla som en rosaskimrande kärleksberättelse mellan två kvinnor och jag tror inte heller att Le Fanu var någon slags protofeministisk, entusiastisk Pride-supporter. Det är inte vad queerteoretiska läsningar handlar om. Däremot menar jag att den queera subtexten i berättelsen och hur det queera hotet hanteras genom slutet på Carmillas vandöda existens har en hel del intressant att säga om 1800-talets sexualpolitik och värderingar och normer kring kön.