Archipelacon 2015

archie5Egentligen borde jag skriva den där ytterligare queerteoretiska analysen av Carmilla världen verkligen behöver för vampyrkursen jag läser just nu, så naturligtvis är det mycket mera lockande att skriva kongressrapport istället. I helgen hölls alltså Archipelacon 2015 i Mariehamn, Åland och även om jag var stirrig av sömnbrist, otroligt trött på att leva på sallad alternativt falefel med pomme och konstant frusen, så var det en fantastiskt rolig helg med ett intressant program och i sällskap av många trevliga människor.

(För övrigt så har jag inga bilder från kongressen, så ni får hålla till godo med ett par snapshots från den i form av tweets istället.)

Jag delade rum med Fia på kongressen, vilket visade sig vara ett bra beslut då kompletterade varandra väldigt bra – på kvällarna sövde Fia mig genom att prassla med sin dillchipspåse och pilla med telefonen, medan jag agerade väckarklocka på mornarna och drog upp henne ur sängen när jag ville ha frukost. Jag gjorde också min debut i åländsk radio när jag intervjuades som ”besökare” på kongressen. Berättade för åländarna att jag var där för att träffa mina vänner, gå på intressanta programpunkter och informerade dem om den evigt debatterade skillnaden mellan fantasy och science fiction. Pratade dock alldeles för fort, så chansen finns ju alltid att ingen faktiskt hörde vad jag sade.

archie2

När det gäller programmet var jag mest intresserad av det akademiska spåret. Jag missade några punkter jag ville se, men i övrigt var jag bra på att gå och se det jag bestämt mig för att gå och se.  Den mest intressanta sessionen var nog söndagens ”Minds and Bodies in Genre Texts”, men samtliga talare var givande på ett eller annat vis. I övrigt var jag dålig på att gå på programpunkter – jag såg allt Torill höll i (för allt Torill håller i blir bra), Gary K. Wolfes hedersgästtal, Karin Tidbeck och Johanna Sinisalos diskussion om Nordic Weird och inte så jättemycket mer – men den tiden lade jag på att prata med folk, läsa bra böcker samt äta på rimliga tider, så det känns rätt okej ändå. Är lite ledsen över att jag missade ”Trolls in Nordic SFF” och ”LGBT Superheroes”, dock, för de verkade ha varit bra.

Ytterligare höjdpunkter inkluderade ett besök på cafét Bagarstugan med Maria och Markus där tårtbitarna var enorma och asgoda (kan också ha varit en höjdpunkt eftersom jag var i skriande behov av te som inte var påste från Lipton, tesnobb som jag är), många trevliga diskussioner med många trevliga människor och det fina, om än kalla, vädret. Lyckligtvis missade vi dessutom det förhatliga musikquizet på färjan hem.

archie4

 

 

 

 

På Fanaclistan har det diskuterats huruvida alla de positiva upplevelser av Archipelacon som rapporterats in helt enkelt kanske är ett utslag av någon slags masspsykos, och om så är fallet så jag kan bara sammanfattningsvis dra slutsatsen att jag också drabbats av den. Överlag hade jag otroligt trevligt på kongressen och jag kan bara tacka kommittén för den högst intressanta och trevliga kongress de anordnat.

Carmilla och ”litteraturkritiska övergrepp”

Klåfingriga queerteoretiker vill göra vampyrpionjär till sin: Margit Richert skriver i SvD angående efterordet till den svenska nyöversättningen av Le Fanus vampyrberättelsen Carmilla att det är en ”orgie i feministiska övertolkningar”. Jag har inte läst efterordet, men Richert kritik verkar inte bara riktas gentemot översättaren, utan mot queerteoretiska läsningar av Carmilla i allmänhet. Enligt Richert är att tolka in lesbiska teman i relationen mellan den titulära Carmilla och den unga Laura vars blod hon livnär sig på att begå ”ett litteraturkritiskt övergrepp på den unga kvinnan”. Hon köper inte heller feministiska läsningar av berättelsen: ”som läsare vill man mest skrika att ibland är en påle bara en förbannad påle”. (Hon fortsätter dock stycket med att avfärda denna typ av läsning med att skriva att pålningsscenen ”torde ha mer att göra med hjärtat som symbol för livets boning än med patriarkatets seger över en kvinna som tar sig friheter” – uppenbarligen är en påle ibland bara en påle, men ett hjärta är inte bara ett hjärta).

Richert varnar för att förväxla att läsa skildrandet av en intim artonhundratalsvänskap mellan två unga kvinnor som en kärleksberättelse och det håller jag med om – det finns många scener i äldre litteratur som skildrar intimitet mellan två kvinnor som för en modern läsare kan tyckas framstå som romantisk, men som när en sätter boken i dess rätta historiska kontext istället framstår som tydligt platonisk. Där Carmilla skiljer sig på den punkten är det faktum att Carmilla är en vampyr, en figur som flitigt använts genom litteraturhistorien för att diskutera och skildra sex, sexualitet och sexuella tabun och oavsett vad Le Fanu hade för uppsåt när han skrev berättelsen, finns det tveklöst en tydlig queer tematik i Carmilla. I sin text beskriver Richert vampyrism och det övernaturliga som det ”obegripliga” Laura kämpar för att göra ”begripligt”, men historiskt har också lesbiskhet betraktats som något obegripligt och oförståeligt. Till skillnad från manlig homosexualitet har det inte bara betraktats som monstruöst och felaktigt, utan också onämnbart.

Vidare är parallellerna mellan vampyren och det queera subjektet är många: båda märks som det Andra, förknippas med mörker och djuriskhet, anses vara förtappade, parasitiska och oförmögna att reproducera sig på ”naturligt” vis – istället konverterar de mänskliga, rättfärdiga människor till sin fördömda existens. Dessutom lever de både i någon mån utanför en konventionell, heteronormativ uppfattning av tid, och så vidare. ”Kanske är det så man ska läsa Le Fanus berättelse: som en varning för att ge sig i lag med våra djuriska drifter […] Vampyrens hunger kan aldrig stillas; oförmögen till verklig kärlek döms hon till en drifternas ofullgångna tillvaro [min kursivering]”, skriver Richert och verkar omedveten om att hon i princip parafraserar den homofoba syn på icke-heterosexuell kärlek som präglat det västerländska samhället i århundraden. Laura må kanske bara längta efter vänskap, men i relationen till Carmilla finns onekligen också ett undertryckt, farligt, queert begär. Kanske är Laura skrämd inför Carmillas närmanden; kanske är hon lockad, men hålls tillbaka av oförståelsen av sitt begär. Båda tolkningarna är helt klart möjliga, åtminstone så länge en påle bara är en påle.

I slutet av berättelsen upptäcks Carmillas vampyrism och hennes grav öppnas och hennes kropp pålas. Pålningen utförs av Lauras far, en general vars brorsdotter Carmilla också bitit, en lärd baron och en präst, män som alla representerar institutioner som både historiskt och i nuläget är instrumentella i upprätthållandet och reproduktionen av patriarkalt och heterosexistiskt förtryck – familjen, staten, kyrkan, vetenskapen (en formation som för övrigt också liknar de män som utför pålningen av Lucy i Stokers Dracula). Att betrakta en scen som skildrar en kvinnlig vampyr som blir fasthållen av en grupp män och får sitt hjärta (som också kan tolkas som en symbol för kärlek – i det här fallet otillåten sådan – för övrigt) genomträngt av ett fallosformat objekt som ett subtextuellt uttryck för patriarkal och/eller heterosexistisk ängslan inför rebellisk kvinnlighet är i min mening inte direkt en långsökt eller övertolkande läsning.

Jag läser inte Carmilla som en rosaskimrande kärleksberättelse mellan två kvinnor och jag tror inte heller att Le Fanu var någon slags protofeministisk, entusiastisk Pride-supporter. Det är inte vad queerteoretiska läsningar handlar om. Däremot menar jag att den queera subtexten i berättelsen och hur det queera hotet hanteras genom slutet på Carmillas vandöda existens har en hel del intressant att säga om 1800-talets sexualpolitik och värderingar och normer kring kön.

Bel Dame Apocrypha

God’s War, första delen i Bel Dame Apocrypha-trilogin, åkte upp på min att-läsa-lista omedelbart efter att jag läst Kameron Hurleys fantastiska essä ”We Have Always Fought: Challenging the ’Women, Cattle and Slaves’ Narrative” (som hon numera vunnit en välförtjänt Hugo för) men det var först nu i somras som jag faktiskt läste den. Därefter klickande jag omedelbart hem resten av serien, Infidel och Rapture, och läste dem efter varandra, vilket är något jag sällan gör med bokserier.

Bel Dame Apocrypha befinner sig i skärningspunkten mellan science fiction och fantasy och världen berättelsen utspelar sig i är resultatet av ett extremt komplext och genomtänkt världsbygge. Det finns många saker jag gillar med det, men det allra bästa är att Hurley fattat att det här med könsroller, heteronorm och genuskontrakt inte är hugget i sten utan produkter av komplicerade sociala relationer och materiella förutsättningar och därmed varierar från plats till plats, kultur till kultur och över tid. Protagonisten Nyx är från Nasheen, en högst matriarkal nation som länge befunnit sig i krig med grannlandet Chenja. Den matriarkala samhällsstrukturen har uppkommit av en rad olika anledningar, motiverade av såväl kriget som politik och teknik, bland annat det faktum att det går tjugofem kvinnor på varje man i befolkningen. Nasheen är inte det enda matriarkat som dyker upp i böckerna och under berättelsens gång får läsaren dessutom bekanta sig med en rad andra kulturer som är organiserade utifrån helt andra genusrelationer – allitfrån patriarkala till icke-binära sådana.

För mig, som för det mesta känner mig frustrerad och uttråkad av de extremt konservativa, eurocentriska och ofta helt fantasilösa världsbyggen som generellt dyker upp i fantastikberättelser, är Hurleys debuttriologi lite som julafton. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha matriarkat i min fantastik (även om det inte skadar) utan för att det är uppenbart att Hurley faktiskt tänkt till lite i skapandet av sin värld istället för att bara köra vidare i samma gamla hjulspår. Vidare är Hurleys världsbygge fascinerande på många andra vis, exempelvis tack vare dess intressanta och intrikata magisystem (som egentligen är bortglömd teknik).

Som sagt handlar böckerna om Nyx, som en gång i tiden var en så kallad bel Dame – elittränade lönnmördare anställda av regeringen för att jaga desertörer och andra lagbrytare – men blivit utkastad efter att hon smugglat olagligt genetiskt material. Med både bel Dames och de fiender hon skaffat sig under sin tid som lönnmördare i hälarna börjar hon frilansa eftersom att döda egentligen är det enda hon är bra på, men trots att hon blivit utesluten ur ordern kan hon inte undvika att dras in i Nasheens blodiga och snåriga politik.

Min enda egentliga invändning mot Bel Dame Apocrypha är tempot. Hurley är inte en författare som slänger in malplacerade info-dumps för att förklara för läsaren hur saker och ting ligger till i denna främmande värld, och det är i och för sig bra, men också potentiellt förvirrande. Det är ganska lätt att tappa tråden i handlingens många snabba vändningar, men det är å andra sidan också en del av charmen med berättelsen: tempot är högt och actionpackat och även om jag ibland knappt orkar hålla ordning på allt eller vad som händer så förlorar boken heller aldrig min uppmärksamhet.

Även om Bel Dame Apocrypha är långt ifrån renodlad fantasy så delar den många element med grimdark-subgenren. Där jag tycker att grimdark vanligtvis misslyckas med att vara så där edgy och subversiv som det känns som den försöker vara, lyckas Hurley med att utmana och omkonstruera många av genrens troper istället för att enbart återskapa dem.

Jag skulle kunna fortsätta lista saker jag gillar med Bel Dame Apocrypha i närapå all oändlighet – som exempelvis hur hon skapar och skildrar relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna, eller hur varierade alla hennes kvinnliga karaktärer är i kroppstyp och ålder,  något en inte är speciellt bortskämd med direkt – men det är bättre att ni läser böckerna och upptäcker dem själva istället.

Bröstens tidsålder

Häromdagen påbörjade jag Age of Iron av Angus Watson, första delen i en ”ny episk fantasyserie” enligt baksidetexten, och reagerade lite såhär på Twitter:

60 sidor in i Age of Iron och har redan läst fyra ingående beskrivningar av lika många kvinnliga karaktärers bröst, skrev och rumpor. Suck.

Till att börja med var jag rätt positivt överraskad av Age of Iron och mängden kvinnliga karaktärer som dök upp – trots faktum att trots att de första tio kapitlen utspelar sig på ett slagfält, till och med. (Och ja, jag vet att ”bra kvinnlig karaktär” inte är lika med ”random brud med vapen” men jag orkar inte ta den diskussionen här och nu.) Men det här är ju episk fantasy och vad är episk fantasy utan en stor, härlig dos misogyni?

Lowa, en av protagonisterna, är en bågskytt i någon ond kungs armé och detta försiggår tydligen i hennes huvud när hon möter upp sin syster Aithne och resten av bågskyttarna:

Aithne was big-boned, big-arsed, busty and tall with hair the colour of piss-soaked straw, while Lowa was of average height, slender, with hair so blonde it was almost white. […] she was slim-waisted and supple, with a bottom that lobbed slingstones would have bounced off.

Naturligtvis är det första varje kvinna gör när hon ser sin syster att jämföra sin rumpa med hennes. Kvinnor, ni vet.

Därefter träffar Lowa på en annan kvinna, Keelin, och ger oss ytterligare en ingående beskrivning av hennes kroppsliga attribut. Visserligen får Keelin Lowa att ifrågasätta ”her usual preference for men” så okej då, men beskrivningen börjar med: ”She was a beautiful girl, about fifteen years old, with come-and-get-it-eyes […]”. Ytterligare en annan kvinna har ”green eyes that seemed to catch any light, focus it, and twinkle it out in such a filthily flirtatious way that anyone talking to her – man or woman, young or old – was convinced that she was keen to perform any number of depraved sexual acts with them right there and then”. I ett annat kapitel beskrivs hur en man betraktar en kvinna vars ”tight shorts [were] gathered into her crotch like an invitation”.

Hej, manliga blicken. Hej, våldtäktskultur.

Lagoon

Adoara, a marine biologist, Anthony, a famous rapper, and Agu, a soldier who’s gotten into trouble for not condoning a superior sexually assaulting a civilian, all met on Lagos’ Bar Beach when the aliens arrive on earth. The three of them are weighted down by their own personal problems, but those have to be laid aside as they are pulled under by a tidal wave and spat back out together with an extra-terrestrial being named Ayodele. Lagos is already in a state of great upheaval and the presence of the alien guests, once the fact leaks out, does not help matters. Regardless what happens, nothing will ever be the same again.

My recension av Nnedi Okorafors nya roman Lagoon finns nu uppe på Uppsala English Bookshop-bloggen.

Sexuellt våld i fantasy och ursäkterna som används för att försvara det

Jag ser inte på Game of Thrones och jag har bara läst den första av A Song of Ice and Fire-böckerna, men jag läste vad George R.R. Martins eget inlägg i debatten om sexuellt våld i hans böcker. Sedan var jag dum nog att ge mig ned i kommentarsfältet till The Mary Sues artikel om texten och blev irriterad, varpå jag skrev en lista om varför. Detta ska inte ses som en kommentar på hur Martin (eller serien) framställer sexuellt våld eftersom jag inte har så mycket att säga om det, utan snarare på hur diskussionen kring detta ser ut.

1. ”Historical accuracy” är en otroligt tröttsam och framförallt helt värdelös ursäkt när det gäller fantasy. Oavsett vilka historiska källor en författare använder sig av i skapandet av sin fantasyvärld så är världen ifråga en fantasikonstruktion och att försvara någon problematisk aspekt av den med ”Det är historiskt korrekt!” är bullshit. En författares beslut att inkludera exempelvis drakar är lika mycket ett beslut om att inkludera sexuellt våld. Jag säger inte att det är fel val, men det är ett val och att gömma sig bakom ursäkter om ”historical accuracy” är enbart pinsamt och dåligt.

2. Och oavsett genre så är ett litterärt verk aldrig en objektiv skildring av någonting. Sexuellt våld är inte bara någonting som sker och som författaren dokumenterar. Hur sexuellt våld framställs, vilken/vilka funktioner det har i narrativet och hur författaren väljer att använda detta spelar roll och säger väldigt mycket om vår nuvarande syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller.

3. Det handlar inte om att ”censurera” Martin. Eller skildringar av sexuellt våld överlag – jag har ofta väldigt mycket negativt att säga om hur sådant skildras i diverse kulturyttringar, men jag skulle aldrig föreslå att en författare inte får eller bör skildra det. Det får och bör skildras, men sättet det skildras på är och ska vara öppet för diskussion och kritik.

Däremot tycker jag att vi också borde ta en ordentligt diskussion om hur otroligt förtjusta (främst) män verkar vara i att skriva dessa superduperrealistiska, historiskt korrekta fantasyvärldar där kvinnor blir våldtagna stup i kvarten och vad det kan bero på.

4. Det handlar inte heller om att ”rangordna” våld. När vi kritiserar hur sexuellt våld (mot kvinnor) framställs är poängen inte att det är värre än allt annat våld som någonsin skrivits eller visats på tv. Det handlar om att granska kulturyttringar genom ett feministiskt och/eller genusperspektiv och just titta på vad skildringen av sexuellt våld säger om vårt samhälles syn på sexuellt våld, sex, kroppar och könsroller. I många fall framställs sexuellt våld på ett oerhört problematiskt vis i media och med tanke på hur många som drabbas av sexuellt våld och vilken skada det gör så är det inte så konstigt att människor blir upprörda. Diskussionen handlar om diskursen kring sexuellt våld och vad media säger om den, och påstår inte att sexuellt våld är värre än allt annat våld (eller att skildringar av andra typer av våld aldrig är problematiska).

Jag avslutar med ett par länkar till texter som jag tycker är viktiga att läsa innan en börjar gasta om ”realism!” och ”det är historiskt korrekt!” angående sexuellt våld i fiktion:

Liz Brouke: Realism, (Male) Rape, and Epic Fantasy
Sophia McDougall: The Rape of James Bond

”She was the light of the world”

Before Hild’s birth her mother, Berguswith, dreamt of her child being a great jewel shining light over the world and Hild learns from an early age that she is, as her mother explains to her, the light of the world. Berguswith teaches Hild to be ever watchful and attentive, in order to be able read and understand people and to understand what is happening in the world around her. After she has been widowed and her children orphaned, Berguswith places her daughter in King Edwin’s court, making her his seer. The young Hild uses her knowledge of the world and people to prophesy everything from weather to victories for him, securing her own and her family’s safety and future.”

Min recension av Nicola Griffiths senaste roman Hild finns nu att läsa på Uppsala English Bookshop-bloggen.

”Det skulle vara så skönt om det gick att göra revolution genom att läsa böcker”

Hanna pluggar statsvetenskap vid Uppsala universitet, men studentlivet är långtifrån sådär idylliskt lärorikt och underbart som hon drömt om. Hon tyckte det var roligare att plugga litteratur, men det får en ju inget jobb på. Därtill upprörs hon av världens tillstånd, men vill helst att det ska gå att genomföra revolutionen genom att läsa böcker och teori. Men på statsvetenskapen lär hon känna Imagine som likt en färgsprakande, glittrande orkan sveper in i Hannas liv. Hanna förtrollas av Imagines livsglädje, strålglans och förakt för normer och lagar, och tillsammans bestämmer de sig för att det är dags att Göra Något – spränga alla normer, starta en revolution, förändra världen.

Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet av Lina Spross är i hög grad en bok om motsättningar – revolutionsandan och cynismen, viljan att förändra och handlingsförlamningen, Hannas gråa liv och Imagines egna fantasifulla verklighet. Boken påminner mig lite om Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Nässling med dess fokus på världsomvälvade relationer mellan unga tjejer och förakt för verkligheten. Men medan Mary och Lovely drömmer sig bort till New York så vänder Hanna och Imagine blicken mot framtiden och det socialistfeministiska uppror de ska leda. Som sagt är det en bok om motsättningar, dock – Hanna och Imagine gör tappra försök för att komma i gång med studentpartier, studiegrupper och bokcirklar, men mest dricker de vin, sliter på jobbet och med skolan och tar dagslånga sovmorgnar i sängen. Viljan och engagemanget finns ju egentligen, men förlamande hopplösheten tränger in från alla håll.

Romanen ger, som titeln antyder, uttryck för både hoppfullhet och hopplöshet. Hanna och Imagine gör åtminstone ett försök med att klämma in revolutionen mellan skolarbete och jobb, och mitt i allt så har de ju dessutom varandra. Den grå hopplösheten späds också med en stor dos av ofta syrlig humor. Slutligen fångar Spross med sin protagonist på pricken känslan av hur svårt det är att förena upprorisk och normbrytande med att vara en Duktiga Flicka, hur stort ens förakt för och ilska mot de strukturer som skapat rollen från första början än är.

Veckans novell: Lady Lazarus

Mix Förlag har, lagom till idag, publicerat nio noveller av nio olika författare med tema feminism. Novellerna kan antingen köpas som samlingen Vår kamp eller var för sig. Jag klickade hem Helena Dahlgrens ”Lady Lazarus”, en novell som inte oväntat öppnar med ett citat från Sylvia Plaths dikt med samma namn: ”Out of the ash / I rise with my red hair / And I eat men like air”. Tre hämndgudinnor sitter på ett hak och häller i sig öl under internationella kvinnodagen och undrar vad fan kvinnor gratuleras dagen till ära för. Lisa vill bara gå de sjuttiosju stegen genom skolkorridoren utan att bli påhoppad av mobbarkillarna, men det händer ju inte idag heller.

”Lady Lazarus” är en underbar novell som trots sitt korta och koncisa format rymmer så mycket. Jag uppskattar speciellt blinkningen till 70-talsfeminismens gudinnedyrkan som antagligen inte alls skulle uppskatta Dahlgrens hämndgudinnor som snarare påminner mig om Elizabeth Hands antihjältinnor – inga peppiga feministförebilder i form av välvilliga rättviseskipare, utan istället är de tre kvinnor, arga på det där obekväma viset som feminister helst inte ska vara. Och så den hudlösa beskrivningen av de där stegen genom skolkorridoren, golgatavandringen, och Lisas eskapistiska förvarsmekanismer. Kanske är det som följer också bara eskapism, men jag föredrar att läsa berättelsen som att det sker utanför Lisa och hämndgudinnornas fantasi. Oavsett vilket är det en motståndshandling i en värld fylld av våld mot kvinnor, precis som den här fantastiska novellen.

You can’t take the sky from me

Alana Quick är en så kallad sky surgeon – hon reparerar rymdskepp och har dessutom förmågan att närapå kommunicera med dem, men hennes dröm är att lämna sin och mosterns verkstad på Helidor och ge sig ut i rymden. En dag landar ett skepp, Tangled Axon, utanför hennes verkstad och hennes besättning letar desperat efter hennes syster Nova. Alana försöker få dem att anställa henne som deras maskinist för att hon ska hjälpa dem hitta Nova. När de vägrar smyger hon ombord på skeppet i alla fall som en fripassagerare.

På många sätt påminner Ascension mig om tv-serien Firefly, och jag gissar att det inte är en tillfällighet från författarens sida. Jag har sett en hel del prat om romanen på olika ställen på nätet eftersom det är ett space opera-äventyr med till största delen rasifierade och/eller queera kvinnor i huvudrollerna och jag kan tänka mig att det är en medveten strategi av Koyanagi att ta en välbekant berättelse och skriva om den med en mer divers rollbesättning. Med det inte sagt att Ascension inte är en bra berättelse i sin egen rätt, för det är den. Det är ett underhållande och karaktärsfokuserat rymdäventyr med en hel del humor.

Världsbygget lämnas däremot lidande – Koyanagis värld är futuristisk och häftig, men kanske inte lika genomtänkt eller logisk. För mig är det ett mindre problem, men det händer då och då att jag störs lite i läsningen av något som känns lite för otroligt eller bristfälligt. Koyanagis språk är för det mesta fullt dugligt om än inte något speciellt, men emellanåt dyker det upp meningar som kunde ha slipats till en aning, som exempelvis när skeppets kapten beskrivs på det här viset: ”A maddening aura of control and sexuality surrounded her no matter what she was doing”. Eh? Men det är också det värsta exemplet och sådant jag hoppas är debutmisstag som kommer vara försvunna i nästkommande böcker.

Det är med andra ord ingen perfekt roman, men jag tycker ändå om den – den är actionspäckad och kul, och gör sig dessutom lustig över många av de troper som jag ofta hänger upp mig på när jag såväl läser science fiction som fantasy. Pluspoäng för det, helt klart.

(För övrigt så tycker inte alla att en bok som fokuserar nästan uteslutande på kvinnliga karaktärer är något bra; jag har sett flera recensioner där folk menar att det är något dåligt eller orealistiskt. Jag kommer antagligen aldrig upphöra att fascineras av att det är helt okej att skriva en bok där alla utom en eller kanske två av karaktärerna är manliga, men när någon vänder på steken så är den könsfördelningen helt plötsligt inte alls acceptabel.)